Svensk Sexualpolitik Idag

"Våldtäkt av barn" & exemplet som inte finns enligt kritikerna

Jul 142008

Men lagen är ju inte till för att fälla någon som har sex med någon som är 14½!

Så brukar det låta. Men i praktiken visar det sig nu vara tvärtom. 3 års fängelse och totalt 150 000 att betala i skadestånd får en kille, idag 27, som haft sex med två fjortonåringar. Allt skedde under frivilliga former. Alla inblandade var med på noterna.

Allt medan medelåldern för puberteten sjunkit till i genomsnitt 11 års ålder i det här landet, sedan den 1800-talet gamla byxmyndighetsåldern sattes vid 15 år (innan dess var åldern 12, men den höjdes till 15 (för flickor)), har dock den juridiska sexuella självbestämmanderätten inte har korrigerats överhuvudtaget för att kompensera detta.

Tingsrätten ser särskilt allvarligt på att brotten riktats mot två flickor och att det är frågan om ett stort antal gärningstillfällen – sexuellt umgänge vid ett tiotal tillfällen med den ena flickan och fyra-fem samlag med den andra.

Annars kunde man ju argumenterat att de stora antalet tillfällen och att det inte var frågan om flyktiga relationer snarast stärker att det inte är frågan om någon ‘våldtäkt’ utan att det rör sig om frivilligt sex för alla inblandade parter.

Men ja, det är väl korrekt, eftersom lagen ser ut som den gör. Att det ska vara olagligt att ha sex med någon under 15 som är högst förmögen att själv avgöra om denne vill ha sex eller inte, är för oss obegripligt. Den mentala och fysiska utvecklingen är i grund och botten biologisk och i takt med att vi mognar fortare biologiskt så utvecklas också våra hjärnor till vuxen form tidigare. Det finns ingen biologisk grund för att säga att en 11åring idag inte är lika mogen att fatta beslut kring sin sexualitet som en 15åring var på 1800-talet.

Snarare tvärtom, tack vare den sexuella frigörelse vi haft där kunskapen kring sex och dess konsekvenser (barn, STD:s osv) ökat enormt, så finns idag sannolikt inte en 11åring i Sverige som inte vet att man blir gravid av oskyddat sex och att man kan få könssjukdomar om man inte har kondom. Jag visste det i af redan på mellanstadiet. Utvecklingen har knappast gått i motsatt riktning de senaste 12 åren. Ungdomar idag är mer lämpade att bestämma över sin sexualitet än någonsin tidigare!

Som för att understryka att det är frågan om moralism av värsta sorten fick Tomas Bodström igenom en namnändring, från ‘utnyttjande av mindreårig’ till dagens ‘våldtäkt av barn’. Fast det helt uppenbart inte är frågan om något som ens påminner om våldtäkt. Att ens kalla det så är en kränkning mot verkliga våldtäktsoffer!

Gästblogg: Varför blunda för verkligheten???

Djurs sexualitet, Naturligt/onaturligt, Zoofili, gästskribenter No Responses »

Jun 232008

Vi i Sverige yvs gärna över hur upplysta och välutbildade vi är jämfört med andra länder. Och visst stämmer det på många områden. Vi har ett utbildningssystem som de flesta av oss kan ta del av och det finns många inriktningar att välja på. Det går att göra sin röst hörd utan att bli inspärrad. Det går att kritisera regeringen utan att bli lönnmördad. Men i vissa hänseenden verkar vår mentalitet ha stannat kvar på medeltida nivå.

Synen på sex har blivit så präglad av historiska och religiösa influenser att många även idag har svårt att se klart på en så grundläggande aspekt av vårt liv. Sex är något fult, skamligt och tabubelagt. Man talar inte öppet om sex. Man får inte visa sex offentligt. Unga människor får inte lära sig om sex på ett naturligt sätt. Sexualundervisningen är oerhört torftig i skolan och kommer alldeles för sent egentligen. Det är inte accepterat att njuta av olika sorters sexuella lekar.

Exemplen kan göras många. När det gäller mer ovanliga sexuella varianter är kunskaperna om dessa ännu sämre. För gemene man är det inte självklart att känna till så mycket om de sexuella minoriteterna eftersom det inte är så lätt att hitta relevant information.

Visserligen håller det på att förbättras men det går långsamt, och i huvudsak är det bara de mest politiskt korrekta minoriteterna (t.ex. homo-, bi- och transsexualitet) som får all den positiva uppmärksamheten. En av de minoriteter som fått väldigt mycket negativ uppmärksamhet på senare tid är den som handlar om människans sexuella och/eller emotionella dragning till djur, nämligen zoofilin.

Zoofili har funnits i många tusen år och är inget okänt i någon historisk civilisation vi känner till. Inom många religioner har det förekommit ritualer där djur deltagit i sexuella aktiviteter. Trots att det finns många källor som handlar om människans sexuella samvaro med djur har området blivit helt förbigånget inom utbildningsväsendet. På sin höjd omnämns det som en av många sexuella ‘perversiteter’.
När så ett fåtal personer råkar ut för att någon sadist skadar deras djur och skyller det på zoofilerna är det inte svårt att räkna ut att de får många med sig eftersom folket inte förstår skillnaden.

Bristen på kunskap är uppenbar även hos högt uppsatta riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar. De, likväl som vanliga människor, faller för grupptryck, politisk korrekthet, myter och förvrängda rapporter. Att hitta saklig och objektiv information är inte lätt eftersom många vetenskapliga undersökningar och avhandlingar inte når allmänheten, och de är kanske inte så lättolkade alla gånger. Framför allt är det svårt att få fram information från de som verkligen har en god insikt i ämnet, nämligen zoofilerna själva.

För att avhjälpa en del av problemet har jag satt samman en hemsida som avhandlar just zoofili och tidelag (könsumgänge med djur). Där står att finna en del information om lagar, historia, djuranatomi och fysiologi samt några texter om vad zoofilerna är för sorts människor. Det finns även länkar till andra informationssidor och en del artiklar från andra skribenter. Jag har försökt göra den förståelig för så många som möjligt utan att gå till överdrift.

Märk väl, jag har inte för avsikt att ‘konvertera’ någon att bli zoofil. Jag respekterar att man har olika sexuella läggningar. Däremot har jag svårt att hysa solidaritet med de som propagerar för att vissa läggningar ska förbjudas på grundval av icke försvarbara argument. Informationen på mina sidor kan försvaras och användas i debatten om huruvida zoofili och tidelag bör förbjudas eller ej.
Titta gärna in, och har ni något att anmärka på, fråga om eller tillägga så var inte rädda för att ta kontakt.

Adressen till hemsidan är http://www.zoofili.se

Mvh Richard

Därför bör du gå ur PKU-registret

Lag & rätt, Myndigheter, Sexuella dissidenter 6 Responses »

Jun 202008

Idag skriver Expressen och Dagens Medicin om hur Polisen kan tänkas få full tillgång till PKU-registret.

PKU-registret är en biobank där blodprover från nästan alla svenskar som föddes efter 1975 är registrerade. Syftet med registret är att forskare skall ha tillgång till olika blodprover för forskning kring sjukdomen fenylketonuri (PKU).

Det är förvisso inget tvång att vara med i registret och mödrar kan besluta om deras barn kan vara med eller inte. Som vuxen kan man gå ur registret (se nedan).

Polisen har ett flertal gånger avsett att använda registret i polisiärt syfte, exempelvis mordet på Anna Lindh. Åklagaren i mordutredningen beslutade att polisen hade rätt att med tvångsmedel få beslagta det material de behövde från registret. Detta ledde till att många personer då gick ur registret.

I jakten på Hagamannen tilltvingade sig inte polisen material från PKU-registret utan ansökte om att få veta vilka som gått ur registret, ansökan avslogs.

En del partier (som F!) anser att registret skall öppnas helt i syfte att få fast sexualbrottslingar. Regeringen utreder i år om Polisen ska få full tillgång till PKU-registret. Vi har sett hur Sverige gradvis allt mer utvecklas till ett övervakningssamhälle, nu senast med genomröstandet av FRA-lagen, där den enskildes integritet väger väldigt lätt mot möjligheten att utreda brott. Det kan av många ses som något positivt, men faktum är att vad som är lagligt och inte ändras och sällan till det bättre. Detta drabbar alltid i synnerhet minoriteter.

Gå ur registret är inte alls svårt och något du absolut bör överväga eftersom registret är ett framtida potentiellt hot mot alla sexuella variationer som samhället för stunden ogillar. Därför är det en viktig sexualpolitiskt motdrag att aktivt uppmana folk att gå ur registret (proverna förstörs). För att gå ur krävs det att man skriftligen skickar en begäran, ex:

Hur du kräver utträde ur PKU-registret

Jag (NAMN) återkallar härmed mitt tidigare samtycke för använding av mina vävnadsprover.
Enligt 6§ lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (SFS 2002:297) ska därmed vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.

Din moders namn och personnummer, ditt födelsedatum och på vilket sjukhus du är född.
Din underskrift.

Skicka till:
PKU-laboratoriet
Huddinge Universitetssjukhus
141 86 Huddinge

Mallen är lånad från en kommentar av ‘toba’ på Rick Falkvinges blogg.

Gästblogg: Samlag eller Salighet

Sexualhistoria, Sexuella dissidenter, gästskribenter 15 Responses »

Jun 142008

Hur kan man bara våga ge sig in i sexualträsket? Nej, jag menar inte det ”träsk” som ”omvittnat” finns i den undre världen, med lismande hallickar och blasé, men samtidigt ack så terroriserade horor. Jag menar det sexualträsk som så totalt domineras av ”rättstänkande” medelklassaktivister och moralentreprenörer, vilka utan att tveka vet att bara en enda sanning existerar: Nämligen att sex är stinkande vidrigt utanför alla andra sammanhang än det vaginala samlaget i (det gifta) parets nogsamt stängda och ljudisolerade sovrum.

Ja, inte tordes jag då göra det! När jag började förbereda ”Samlag eller Salighet”, hösten 2002, så var avsikten att inte gå ett enda steg längre fram än till renässansen. Jag skulle skriva en populärvetenskaplig bok om sexualitetens och sexualmoralens historia fram dit, men med det nya greppet att också berätta hur man i praktiken gjorde ”det onämnbara”. Jag ville absolut INTE riskera att bli måltavla för alla ”goda” moralentreprenörers enorma indignation över allting som strider mot deras ”sanna” bild av världen, genom att gå närmare vår egen tid än 400 år. Men problemet var bara, att jag under mitt skrivande snart insåg, att även historien intensivt skulle provocera de ”goda” moralisterna. Snart stod det fullständigt klart för mig varför det är totalt tabu i vårt samhälle, att i undervisning under universitetsnivå ens andas ett ord om någon annan kultur eller moral i sexuellt avseende än vår. (Gissa varför sexualundervisning aldrig innehåller historia). Och på universitetsnivå måste dessutom sådan upplysning balanseras av den politiska korrekthetens och feminismens ”intelligent design” – genusperspektiv/genusvetenskap – för att motverka ”fel” slutsatser. Historiska fakta, det var uppenbart, skulle nämligen också blotta att vår tids sexualagenda är fullständigt ute och ”cyklar”. Och inte nog med det, jag insåg snart att även flera andra discipliner riskerar att underminera den ”enda sanningen”.

Jag hamnade i ett sabla dilemma! Om nu min bok skulle visa att människan uppfört sig sexuellt ”fel”, genom hela hennes historia – och jag därför skulle bli hatad även fast jag stoppade 400 år före vår tid – så kunde jag ju lika väl fortsätta fram till nu. Det skulle i och för sig ta något år ytterligare (som blev till flera år) och kostade mycket pengar (som jag fick ta ur egen ficka, ”fel” forskare och ”fel” forskning ska nämligen inte ha några pengar). Men eftersom jag alltid varit skeptisk till absoluta ”sanningar” (även om gammal rödvinsvänster så vägrade jag på 70-talet att gå med i någon vänstergrupp för att jag värjde mig mot deras ”enda sanningar”) bestämde jag mig för att gå vidare.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog aldrig börjat skriva min bok, eftersom den riskerar att göra mig till måltavla för moralentreprenörernas hat och dessutom beröva mig utkomst. Själv bara en obetydlig, oberoende historiker (ledande expert på något så profant som gotländsk medeltid, med särskilt intresse för sociala förhållanden) insåg jag inte heller vilket arbete det skulle bli att själv förkovra mig inom modern sexualia. Egentligen är det ju också förment av en sketen historiker att från ingenstans komma och skriva en bok som också tar ställning till moral, filosofi, psykovetenskap, välgörenhetsrörelser och en helvetes massa annat. Jag menar, det är ju verkligen inte passande! Men ju mer jag studerade ämnet desto mer upprörd blev jag. Hur kan ett s k ”upplyst” samhälle, som vårt påstås vara, allt mer omhulda så ”medeltidsmörka” ståndpunkter som vi gör? Och hur kan vi västerlänningar, som ändå skapat världens mest aggressiva och intoleranta kultur, tro oss ha rätten att i neokolonialistisk anda – nödtorftigt maskerad bakom omsorg – gå ut och lära andra, ”outvecklade” folk vad som är det riktiga? Särskilt som vi själva, i vårt eget samhälle, drabbas av allt mer kontroll och integritetskränkning, moralistiska lagar och intolerans – som motiveras utifrån ”sexualhotet”.

Jag var bara tvungen att skriva ”färdigt” min bok! Jag kan inte uttala mig om huruvida ”Samlag eller Salighet” är bra eller inte. Förlag efter förlag har avvisat den, samtidigt som folk som har läst den sagt att den är viktig – och flera också att den är bra (även om man inte hållit med om allt, vilket ju vore märkligt om man gjort). Misstanken finns ju där, att det är det oerhört kontroversiella ämnet (”fel” sex är faktiskt fortfarande i grunden lika illa som mord i vårt samhälle, jämförelsen dyker ständigt upp) och framför allt mina fullständigt politiskt inkorrekta slutsatser som spökar för förlagen. Men det har naturligtvis ingen sagt rakt ut till mig.

Det är upp till läsaren att döma. Jag vill dock understryka, att boken inte försöker presentera något alternativ till dagens sexualmoral. Jag är guskelov ingen ideologibyggare, utan bara en oberoende historiker. Min önskan är att försöka upplysa om allt det där som idag sopas under mattan, för att det inte stämmer överens med den ”enda sanningen”, i hopp om att människor ska reagera på vår nuvarande moralpuritanism. Bokens syfte är att ifrågasätta, inte predika. Och minns, att det är de som ifrågasätter som för utvecklingen framåt. Inte de som försöker bevara status quo eller vrida utvecklingen tillbaka.

Dick Wase

”Samlag eller Salighet” är en sexualhistorisk bok, rikt illustrerad om 404 sidor i A4-format, som sträcker sig från ”urtid” fram till idag. Den är i indelad i tre delar och beskriver sexualitetens och sexualmoralens utveckling, samt dessutom hur sex rent tekniskt utövades:
Del 1, (”Innan gud drog igen gylfen”), beskriver forntiden, Mesopotamien, Egypten, Israeliterna, Grekland, Rom, Byzans, Islam och det förkristna Norden. Del 2, (”Djävulens tid”), handlar om medeltiden, fram till reformationen, och hur kristendomen korrumperar sexualmoralen. Del 3, (”Det osägbara”), behandlar tiden fram till idag, med större betraktelser kring prostitution, masturbering, homosexualitet, incest, våldtäkter och våld pornografi och pedofili, samt ett avslutande reflekterande över hur vi har hamnat där vi är.

Hela ”Samlag eller Salighet” finns som läsbar pdf-fil (icke utskriftsbar) länkad på denna sida: http://www.oeisspeis.se/bocker/page12.html.

FRAs övervakning & Piratpartiet

Lag & rätt 4 Responses »

Jun 012008

FRA, Försvarets Radioanstalt, är den myndighet som ska bokföra all digital kommunikation, för framtida behov efter godtyckliga kriterier som bestäms av sittande Regering. All kommunikation som passerar landets gränser, vilket på grund av Internets uppbyggnad är i stort sett allt, ska dammsugas upp och sparas i en massiv databas. Vad är problemet med detta?

Bästa sättet att förutsäga framtida förlopp är att se till historien. Det gäller på både kollektiv- och individnivå. Vi lär oss helt enkelt inte särskilt mycket av historien och även om modeorden förändras så fortsätter de destruktiva beteenden som alltid funnits att frodas. Maktmissbruk, hat, jakt på minoriteter. Vissa historiker menar att när Nazisterna under andra världskriget tog Hirschfeld-institutet fanns det dokumentation som gjorde det enkelt för dem att hitta människor tillhörande sexuella minoriteter. Vad Nazisterna avsåg göra med dessa människor vet vi alla.

De nationer som historiskt har haft hård övervakning av sina medborgare har aldrig varit länder vi haft som ideal för att bygga upp vårt samhälle. Nazityskland, Saudiarabien, Kina, Östtyskland, Sverige. Ett hör inte dit. Vem ska bort?

Ändå är det just vad som just nu är på väg att ske. Den 17 Juni, 2008 ska för andra gången FRA-lagen omröstas, och stödet är med extremt liten marginal positivt. 4 mandat skiljer mellan blocken. Den här frågan är av stor dignitet för den väg Sverige som nation väljer att gå. Den ena riktningen innebär stärkt integritet för individen, ett fundament för varje demokrati – den andra riktningen innebär hårdare övervakning av icke brottsmisstänkta.

I ett gott samhälle fruktar Staten sina medborgare, inte tvärtom. Det är inte medborgarna som ska övervakas och vara transparanta, nej, det är staten och dess företrädare. Det är den tradition vi haft i Sverige, med källskydd, offentlighetsprincip och rätten till privat kommunikation. Det här upphör i praktiken att existera när FRA-lagen införs. Det må vara så att verktyget enligt nuvarande sittande makthavare inte får användas på fel sätt. Men att verktyget detta är hyser möjlighet att med lätthet användas på fel sätt, det rådet det inga som helst tvivel om. Historien borde lärt oss försiktighet!

Ser man till den närmsta historien finns det ett flertal exempel på register och databaser som inte använts på det sätt det ursprungligen var avsett.
PKU registret, den blodbank som var menat för forskning har tillåtits användas av polisen ett flertal gånger, trots att det var strikt emot avsikten. IB-affären, där ‘Informationsbyrån’ tog över Socialdemokraternas register för att olagligt samla in information om kommunister. Denna information användes sedan av olika politiker för att försäkra sig om mer makt i den kamp som ständigt finns mellan politiker.

Ett mer modernt exempel kan ges utifrån den sekretessbelagda information om människor som ständigt läcker från polismyndigheten till media, information som inte sällan är väldigt känslig för den enskilde individen och som media sedan frossar i, information som inte alls nödvändigtvis är olaglig på något sätt, men som vållar stort obehag för den enskilde. Information den enskilde inte valt att offentliggöra om dennes privatliv.

Men det finns ännu fler exempel, vad sägs om när polisen läckte listan på censurerade Internetsajter som fanns med på “barnporrlistan”? Eller nämndemannen Cicilia Beckroths hela inkorg av email som läckte ut till allmän beskådan efter ett beslag från polisen? FRAs framtida övervakning drabbar inte bara kändisar och minoriteter. Alla vet i den stund de inser att någon utomstående kan tänkas läsa de dem skriver, höra vad de säger och registrera deras beteende att man som människa börjar fundera mer – inte bara över vad man gör – utan framförallt hur detta kan tolkas av en utomstående.

Så vad har vi lärt oss av historien? När information finns lagrad kommer den läcka, den kommer användas på sätt som inte var avsikten, det kommer drabba såväl minoriteter direkt som var och en av oss indirekt. Det löser upp fundamentet i ett fritt samhälle, integriteten för var och en av oss. Det ger oss inte ett tryggare samhälle, det förintar all grund för det.

Det finns ett enda parti som driver frågan mot FRA-lagen – även kallad Lex Orwell – aktivt. Det partiet är Piratpartiet. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill uppmuntra dig läsare att gå med i Piratpartiet (vilket är gratis), samt att bidra till deras verksamhet genom att donera 100 SEK/Mån.

Hanna & Helena

Gästinlägg: Johan – En zoofils bekännelser

Djurs sexualitet, Zoofili 8 Responses »

May 212008

Vi stödjer kärlek och sexuella beteenden mellan ett ickemänskligt djur och en människa, detta stöd är helt tveklöst från vår sida. I vår kultur är kärleken till djur något som är oproblematiskt och på sin höjd kan den anses vara excentriskt. Men sex är det inte utan snarare något som i vårt sexualneurotiska samhälle förvrids och förvärras genom den sexnegativa betraktarens ögon. Ofta verkar till och med mycket sadistiska fantasier om hur en sexualakt går till spela en avgörande roll för hur dessa människorna ser på de mer socialt oaccepterade sexuella variationerna.

Därför är sex den stora frågan som får tvekläst störst utrymme när man talar om zoofili. Men man måste vara medveten om att zoofili handlar om kärlek, en kärlek lika djup som den icke-zoofiler känner inför sina respektive partners.

Det gästinlägg som vi presenterar i detta inlägg innehåller en del hårda ord, men det är hårda ord som kommer direkt från hjärtat. Vi har tidigare haft pseudonymen Zetaman som gästskribent här på Svensk sexualpolitik idag och idag kommer Johan reflektera över hans egna situation och det trångsynta samhälle han tvingas leva i.

Vi kommer ha fler gästinlägg framöver från zoofiler där de kan yttra sig om sitt liv och sina åsikter, vi kommer inte lägga oss i temat för deras gästinlägg eller deras språk.

-

En zoofils bekännelser

Vilket barn har inte fantiserat om att leva i Djungelboken med Bagheera och Baloo? Vilket barn har inte blivit oerhört storögd så fort den mysteriske och starke Shere Khan kommer in i bilden och går sakta och lunkande framför Mowgli? Jag tror inte jag känner någon som inte kan sjunga med när Baloo går omkring i djungeln och samlar frukter till den klämkäcka låten. Men jag känner inte många som hade samma drömska blick heller. Dock av helt andra skäl.

Nyligen var jag i en bil och sade något jag aldrig trodde jag skulle få säga i hela mitt liv. Jag sade “Fan vad skönt att ni vet om att jag är zoofil!”. Jag har kommit ut inför två av mina vänner, två vänner som jag visste att jag skulle kunna komma ut inför. Jag hade visserligen bearbetat dem, sniffat lite på dem så att säga. Jag ville se vart de stod åsiktsmässigt, hur öppna deras sinnen var. Jag är så oerhört trött på alla jävla idioter som pratar runtom en på kafferasterna. De stoltserar med hur oerhört normala åsikter de har, de är minsann godhjärtade svenssons, som i sin oändliga visdom minsann kastrerar sina djur “för det är bäst för dem”. Innan de lyfter sina bestick med sina gäddhängiga armar för att ta en tugga till av sina massproducerade köttprodukter förklarar de att de minsann tycker det var så synd att de var tvungna att avliva hästen, “men det gick ju inte att använda honom till att hoppa över hinder med längre”, eftersom hans knän förstörts av åratal av ridande av människor, alltså “är det bäst för honom att bara få somna in”. Nästa människa som använder eufemismer för att underlätta bördan för sig själva när de bestämmer sig för att mörda en levande varelse, en person, får en rejäl käftsmäll av mig.

Vi kan dra en liten rolig parallell… Bosse kommer till jobbet och snackar lite på kafferasten om hur han var tvungen att avliva sin son nyss, eftersom han fått en permanent knäskada och därför inte kan bli en fotbollsstjärna, vilket Bosse alltid velat att hans son ska bli, och därav tvingat honom till hård träning. Nu när hans son inte längre kan syssla med det som Bosse alltid valt åt honom att göra så finns det ju inte någon mening för han att leva längre, eller hur? Visst är det fantastiskt hur bra människor lyckas hyckla sig kring exakt allting?

Vi har djuren till allting. Vi rider dem, använder dem för att dra saker, vi har dem till att leda blinda, vi har dem till att könsstympas “för deras eget bästa” (och inte alls för att vi inte står ut med tanken på att våra perfekta dockor tydligen har en könsdrift och naturliga behov som vi förvägrar dem att uppfylla), vi har dem slutligen till att dödas och vi har dem till att ätas. Men gud nåde den som visar dem annat än den puttenuttiga gosedjurskärleken som vi konstant tvingar på dem i nedlåtande manér. Och det är just där problemet ligger: I guds nåde. Det kristna arvet. Sex är skam. Sex är något fult. Och *VI* fina människor är minsann inte *DJUR*, usch! De är absolut inte som oss, och människor som har sex med dem är per automatik monster, antagligen psykiskt sjuka och tillber djävulen.

Jag är en vältränad person. Jag är dessutom man. Om det är något som nästan är garanterat så är det att bilden folk automatiskt frammanar vid det här laget är en skäggig, kolossal skogshuggare som rammar in en fet balle i en skrikande hundvalp. Vi har ju lärt oss alla våra fina, politiskt korrekta och framför allt “goda” åsikter av de vi valt att lita på. För de kan ju inte ha fel, eller hur? De hörde ju “sanningen” av en annan pålitlig person i sin tur, så då kan det ju inte vara fel? Lyckligtvis var mina vänner i bilen lite mer ifrågasättande än så. De hade, olikt 99% av alla människor, valt att ifrågasätta åsikter som man förväntas ha, och kanske inte desto mindre; deras källor. Är allting så svart och vitt, och är ondska så lätt att definiera? Bör man döma människor för saker de inte hade någon inverkan på?

Om det underlättar för herr och fru Svensson, så har jag inget intresse av penetrativt sex, bara oralsex. Jag är dessutom inte det minsta intresserad av att ha sex med ett djur som jag vet inte vill ha det. Det kan ta tid att få ett djurs tillit, och den tiden får det ta, om det någonsin ens klaffar. Djur är personligheter de med, och olikt den reflexmässigt rapade propagandan av människor som aldrig haft någon grundläggande kontakt med djur, så kan de verkligen säga “Nej”. Och de kan definitivt säga “Ja”.

Det vore bekvämt för mig att vänja mig vid garderobens mörker, på ett sätt. Att leva i ett samhälle där en del personer accepteras enbart som monster, för något de inte kunde välja själva. Jag menar, förr i tiden hade vi svarta och bögar, men nu är vi ju så “civiliserade” och “förstående” att det vore komplett galenskap att döma ut dem för attributen de inte valde. Men det finns fortfarande människor som utan reflexion dömer ut folk med “avvikande sexualitet”. Avvikande från vad kan man undra? Zoofili har alltid funnits, inte ens bara hos människan. Många andra arter har utomartslig sex. Sex är sex, inget annat. Vi älskar att stämpla det som allehanda saker det inte är, men dess naturliga grund förkastar vi med enkelhet. Precis som att vi säger att människan är det enda djuret som har sex nöjes skull. Låt oss vända på kakan så ser vi plötsligt det uppenbara; Människan är det enda djur som har sex för att få barn. Vi är nämligen de enda som vet att det ena leder till det andra, och inte ens alla folkslag har vetat/vet om den biten.

Om nu tidelag är så förkastligt att en del till och med anser att man förbjuda det, vilket skulle innebära att sådana som jag går från att vara laglydig medborgare till att vakna upp som kriminell, hur gör vi då med inseminering? Blir det olagligt också eller blir de handlingarna paradoxalt nog legala även i fortsättningen? Att förbjuda en persons sexuella identitet är de facto att kriminalisera individen, men ska det finnas undantag i “godhetens” och “moralens” namn? Jag menar, för djurens skull spelar det ju ingen roll vad vi har för anledningar. I slutändan handlar det om stimulering av könsorgan till orgasm uppnås, hur har detta lyckas bli så demoniserat att alla konnotationer man får av sex blivit en övergreppshandling?

Borde det inte vara övergrepp att neka dem rätten till sexuell utlevnad? Folk snackar så mycket om att djur inte kan välja sex och att man inte kan avläsa konsensus, men jag tycker det är ganska glasklart att en hund som “mountar” någon har ett rätt tydligt mål i sikte, även om herr och fru svensson gormar att det är “dominansbeteende!”… jaha? Så även om vi nu skulle kasta bort hjärnan och acceptera det som en pseudo-sanning, var finns då problemet? Hunden genomför fortfarande en handling som den bevisligen valt själv att inleda. Ska vi ta undan hunden och låta den prata med en hundpsykolog efter att den knullat med människan, så vi kan utreda hur fruktansvärt illa han mår? Eller kan det möjligen vara så att djur helt enkelt inte tycker att sex är lika fruktansvärt som vi människor gör?

Alla dessa frågor och fler plöjde jag i en bilfärd med mina två vänner, och i slutändan kom jag på att jag är glad att jag åtminstone fått kika ut genom garderobsdörren och viska med några innan mörkret förvandlat mig till det monster som samhället vill få oss till, för att de inte kan hantera diversifiering på ett konstruktivt sätt. Jag uppmanar alla människor till att åtminstone stanna upp ibland och fråga sig vad de har för fördomar som de inte reflekterat över. Ni kommer bli chockerade och förhoppningsvis även lite skrämda för er själva. Det är något att ta med sig, något som blir ett steg på vägen för att leva som en öppnare människa. Det är så den positiva spiralen inleds.

Jag är zoofil. Jag älskar djur, det är vad definitionen betyder – inte att skada. Jag älskar djur. Något som, för den som inte vet bättre, är något jag inte valde. Det är en del av den jag är. Tydligen en riktigt jävla stor del också, om man ska tro på vårt sexbesatta och samtidigt sexrädda, sexnegativa samhälle. När jag första gången förstod att andra däggdjur än människor låg högt på min prioriteringslista var jag sex år gammal. Och jag har inte gått tillbaka… “once you go zoo, nothing else will do”. Så är det för mig i alla fall. Hur funkar du?

Johan

Gästblogg: Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

ECPAT, Prostitution, Sexualhistoria, Sexuella dissidenter 2 Responses »

May 162008

Idag har bloggen Svensk sexualpolitik idag nöjet att presentera ett gästinlägg skrivet av historikern Dick Wase, som behandlar filantropins historia och den inhumana människosyn som ligger bakom denna och i praktiken skiner igenom när man synar konsekvenserna i sömmarna av vad som faktiskt blir resultatet av organisationer som ECPATs arbete. Det är ingen vacker syn och det är hög tid att acceptera att lösningen på sociala frågor inte handlar om en kolonial “väst-vet-bäst” attityd, utan att faktiskt lyssna på dem som närmast berörs, i detta fallet – sexsäljarna själva.

Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

Av Dick Wase

Det är lätt, när man läser tidningar eller tittar på TV, att tro att de som kämpar mot prostitution och ”trafficking”, skulle vara goda och välmenande människor som bryr sig mer än andra. Det är en bild som dessa individer naturligtvis vill att folk ska tro på, liksom de vill att vi ska tro att de faktiskt skänker hjälp till stackars vilsna offer för ondsinta, beräknande och totalt känslolösa människor (män), som tvingar in hjälplösa, passiva och totalt handlingsförlamade flickor och kvinnor i vad som med emfas beskrivs som ”modernt slaveri”. Men sådan är sällan verkligheten!

Den ”filantropiska” rörelse som är verksam idag leder direkt kontinuitet till de som startade och florerade på 1800-talet. De började i en tid, då medelklasskvinnor allt mer fick tillgång till utbildning och ville vidga sin värld utanför hemmet. Men då arbete var otänkbart för ”anständiga” kvinnor återstod bara ”välgörenhet”. För att kunna utföra sådant arbete måste det dock finnas några att utöva ”välgörenhet” mot, nämligen de lägre stående arbetarklasskvinnorna. Men att attackera den sociala ordningen för en förändring var uteslutet, eftersom det skulle hota såväl medelklassens som kvinnornas egen position. Därför fick man gå på det trygga konceptet ”moralisk resning”, vilket ihärdigt (men utan framgång) drivits av den sexualfientliga kyrkan under all dess tid. Med tiden ledde denna välgörenhet till framväxandet av ”det sociala”, ett för medelklasskvinnor rumsrent yrkesområde.

Den syn som präglade hela denna filantropiska rörelse var borgarklassens plikt att ”civilisera” och domesticera arbetarklassen. Medelklassen proklamerade det rätta sättet för alla att leva, enligt tidens koloniala syn på människor, tydligt formulerad hos liberalen John Stuart Mill: De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån. Det är exakt samma kolonialistiska och människoföraktande syn som präglar anti-prostitutionsrörelsen ännu idag. Det illustreras t ex av ett franskt ”räddningsprojekt” i vår tid (Mouvement du Nid), vilket kallar kvinnor som säljer sex för slavar som behöver hjälp för att bli medvetna om sitt förtryck, sin slavmentalitet och falska medvetande, efter vilket de kommer att ”vakna upp”. Såväl dåtidens som nutidens medelklasskvinnor har oombedda tagit sig rätten att tala för de ”lägre stående” individer som ”inte förstår sitt eget bästa”. En prostituerad som trivs med jobbet eller tycker att det är det bästa hon utifrån sina förutsättningar kan få, som inte tycker kunderna är påfrestande (utan istället filantroper av olika slag) eller som helt enkelt bara mår bra, avfärdas med att hon inte förstår att hon egentligen mår som den av filantroperna utmejslade stereotypen.

Liksom 1800-talets ”räddare” presenterar vår tids dito ett enkelt dualistiskt budskap, med en enda ”sanning” (att prostitution föröder alla), där de goda är de som vill utplåna prostitutionen, de onda alla som inte har samma åsikt. Men eftersom verkligheten inte stämmer med de ideologiska idealen måste den långa moralistiska traditionen av verklighetsförfalskning vidmakthållas. Däri ingår många absurda delar, som t ex att genom larm och stök störa talare med fel åsikter, smutskastning och trakasserier av motståndare. Mer förfinade är att t ex utelämna kritisk litteratur och ”felaktiga” forskningsresultat, groteska överdrifter, att ignorera meningsmotståndare eller helt enkelt med vetenskapligt förkastliga metoder producera passande ”forskningsresultat” (som t ex ideologen Melissa Farley, som ständigt åberopas av prostitutionsmotståndare, trots att hon är hårt vetenskapligt kritiserad).

Hade nu bara alla dessa kostsamma och passionerade moralistiska försök att ”förädla” världen haft någon positiv effekt så kanske det hade varit någon mening med det. Men även inräknat kyrkans intensiva försök under 2000 år så visar historien kring de ”filantropiska” rörelserna att ”hjälparna” aldrig uppnått mer än högst tveksamt marginella resultat avseende de ”hjälpta”, men däremot ödelagt oräkneliga liv. Den f d prostituerade, numera polisanställda Norma Jean Almodovar skriver: De flesta av dessa prostituerade, olyckliga nog att räddas så, kunde räkna med ett liv i slaveri som intagna på tvätterier, dårhus och tukthus uppförda av ”trosbaserade” organisationer, vilka lyfte tusentals dollar från den kyrkobesökande allmänheten, förskräckta av historierna om de ”fattiga, svikna och fallna kvinnorna” på gatan.

Däremot har ”hjälparna” själva haft avsevärda egna fördelar av projekten. Det har gällt såväl tillfredsställelsen av att vara en överlägsen och ”god” människa som välbetalda arbeten, social status och att inte behöva ifrågasätta sin egen privilegierade position. De ”hjälpta” har däremot alltid, utom i undantagsfall, betraktat ”hjälparna” som plågoandar. Något som t ex illustreras av en kommentar som jag erhöll från en av de ledande i den thailändska sexarbetarorganisationen ”Empower”, när jag och andra kritiserade Thomas Bodström och Helena Karlén för Ecpats oetiska metoder: Jag ser att ni gör ett bra jobb med att slå mot lejonets kula. Eller, som Laura Agustín (Sex at the Margins) skriver: Sexarbetare, i studier som registrerar deras åsikter, anklagar ett vitt spektra av auktoriteter, inkluderande poliser, domare, läkare, lagstiftare och forskare, för deras förstärkande av ’horstigmat’ och deras direkta eller indirekta hemliga samförstånd i straffandet av sexarbetare.

Ecpat är f ö ett tydligt exempel på en organisation som utan att hjälpa några barn tagit sig rätten att föra deras talan, och samtidigt i klassisk stil dragit in mycket pengar till organisationen och dess aktivister. Inte minst genom att ”föreläsa” för myndighetspersoner och andra om ”verkligheten” i barnprostitutionen. Ecpat bildades 1993, inte för att få slut på barnprostitution, men däremot på turismen till vissa asiatiska länder. I det första nyhetsbrevet skrevs: Vi vill få stopp på barnprostitutionen eftersom den är kopplad till turism i de asiatiska länderna Filippinerna, Sri Lanka, Taiwan och Thailand. Det betyder att vi inte sysslar med barnprostitution eller övergrepp på barn i dess vidare sammanhang utan bara det som skapas av närvaron av främmande turister. Att man varit konsekventa i denna strävan att strunta i annan barnprostitution än den turistbaserade syns av att man aldrig utmanat den inhemska thailändska konsumtionen av minderåriga prostituerade (vilken bedöms vara betydligt mer omfattande än den turistbaserade). Man har heller aldrig tagit hänsyn till buddhistisk kulturs tydligt annorlunda syn på prostituerade (vilka får förhöjd status av prostitution, utifrån återbetalande av skuld till modern och möjlighet att köpa statusting) utan i sann kolonialistisk anda istället utgått från att ”väst vet bäst”.

När det också gäller metoder för ”räddning” av ”barnen” så använder Ecpat sig av polisinsatser. Men sådana, med ”räddning” av dem som inte efterfrågar den, misslyckas ständigt, eller som Heather Montgomery (Modern Babylon) uttrycker det: Ingripande blir förtryck om det utförs av aktivister utan medgivande av dem de påstår sig tala för. Misslyckandena i denna typ av ”räddningsaktioner” framgår tydligt av hur höga återfallen i prostitution är för dem som ”hjälps” på detta sätt. Nio av tio återvänder till prostitutionen, därför att de inte kan leva på de alternativ som ges dem, eller för att de tycker det är det drägligaste jobb de kan få, eller p g a stigmatisering. Men de euroamerikanska ”räddarna” utgår egoistiskt från att det är bättre för kvinnor att arbeta under svältlöner än att prostituera sig med goda förtjänster (den gamla ”ett öde värre än döden” tanken). På samma sätt skildrades i en svensk dagstidning olyckan för två ”sämre lottade” svenska tonårsflickor, vilka likt sina ”bättre lottade” klasskamrater ville kunna resa utomlands, och därför prostituerat sig för att tjäna ihop pengar. Sensmoralen var, att det är mycket bättre att flickorna förnöjsamt stannar hemma i Sverige, och passivt åser hur andra gång på gång får resa, än att tjäna ihop pengar i den farliga prostitutionen. Det är i annan skepnad den klassiska, medelklassgynnande gamla kristna devisen: ”Skräddare bliv vid din läst”.

Vad som också är anmärkningsvärt i prostitutionsmotståndet är dess totala avsaknad av koppling till biologi. Historiskt sett är nämligen prostitution den absolut främsta överlevnadsmekanismen som existerat för honor bland alla primater. Beteendet är t o m så framgångsrikt, att det direkt orsakat att de begränsade parningsperioderna (löpperioderna, som finns hos alla andra däggdjur) försvunnit hos primathonorna. De honor som var mest framgångsrika i att erbjuda sex till hannarna, mot tillförsel i form av mat och skydd, överlevde nämligen, förandes sina allt mer utdragna parningsperioder vidare, till dess löpperioderna helt upphörde. Att en sådan framgångsrik och universell mekanism kan bli ”förnedrande” beror enbart på moralistiskt-elitistiska, ”kulturella” konstruktioner. Och vår tids abolitionister använder exakt samma metod för att ignorera prostitutionens biologi som kyrkan gjort i alla tider; man hävdar helt irrelevant att ”vi är inte djur”. I andra kulturer är det däremot en självklarhet att kvinnor använder sin sexuella potential för att skaffa sig fördelar.

Då prostitutionsmotståndet – liksom all moral som går tvärs emot nedärvd prägling – i princip aldrig lyckats rädda någon, men istället ödelagt ett oräkneligt antal individers liv, måste medelklassaktivisterna legitimera sina självgynnande aktioner på annat sätt. De tycks ofta omedvetna om att aktionerna inte lyckas visavi ”offren”, och om de är medvetna så skyller de andra, utanförliggande faktorer för misslyckandena. I ivern att visa resultat blir därför lagar och tvång – då de som ska ”räddas” inte vill det – det enda medlet för att tvinga fram ”räddning”. Men lagar och tvång har i detta avseende alltid misslyckats, och enbart åstadkommit skada, alltifrån kejsarinnan Theodoras ”räddning” av 500 prostituerade i Konstantinopel på 500-talet (över hälften tog hellre livet av sig än var inlåsta i ett kloster), via t ex dödstraff mot homosexuella fram till vår sexköpslag och Bushadministrationens press på Sydkorea. (Som ledde till tidigare okända strafflagar mot prostituerade och att 2000 sexarbetare 2004 gick ut på gatorna i Söul och hungerstrejkade i protest). Att våra nutida ”filantroper”, i form av politiker, psykiatrer, socialarbetare, aktivister m fl, vet att lagar och tvång inte hjälper syns tydligt av direktiven för utvärderingen av sexköpslagen. Eftersom en adekvat vetenskaplig bedömning riskerar att rekommendera avskaffandet av lagen har det bestämts att utredaren måste komma fram till att den ska vara kvar.

Det är alltså hög tid att lyfta bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna. Deras kamp tjänar inte till hjälp åt någon utom dem själva, utan ödelägger tvärtom mängder av människors liv. De intar en intensivt människoföraktande attityd då de upphöjer sig själva till att veta bäst, med missionen att ”rädda” människor mot deras vilja, och symptomatiskt är att även vänstern klivit in i medelklassens salonger och tagit ställning mot dem som inte tillåts ha egen röst. Individer med ”fel” upplevelser omyndigförklaras nämligen, fakta förvrängs, obekväm forskning utelämnas och undermåliga ”forskningsrapporter” produceras, enbart i syftet att stärka egen sak. Det går t o m så långt att man tar sig rätten att föra människors talan utan att ens tala med dem man påstår sig tala för. När en i publiken på ett tredagarsseminarium om ”trafficking” i en spansk stad, mitt i larmet och diskussionen bland de 300 medelklasskvinnorna, frågade om det kunde vara möjligt att lyssna till vad några prostituerade hade att säga grep en representant för ett internationellt kvinnoprogram på podiet mikrofonen och skrek: Vi behöver inte tala med prostituerade för att veta vad prostitution är. Det kunde lika väl ha varit justitieminister Beatrice Ask.

Dick Wase
Historiker

Gästinlägg: Zetaman: Zoofili - ett hett ämne i politiken

Djurs sexualitet, Zoofili, gästskribenter 14 Responses »

Apr 082008

Detta är vårt första gästinlägg från en person med zoofil läggning och det han säger har ett personligt perspektiv på den rådande debatten kring tidelag. Så som Zetaman säger är debatten idag allt annat än ärlig där rena lögner avslöjats komma från de som vill kriminalisera tidelag. Därutöver behöver vi knappast påtala att många av de tongivande mot tidelag motiveras av de egna primitiva äckelkänslorna snarare än önskan att verkligen förstå ett fenomen och basera lagstiftningen på seriösa grunder. Påhittad statistik används genomgående för att motivera de egna känslorna att kriminalisera tidelag och så är det oftast i sexualfrågorna, sexnegativa individer använder varje halmstrå de kan få för att rättfärdiga sina egna primitiva känslor.

Vi håller med Zetaman i hans önskan om att det behövs en djupgående undervisning om alla sexuella varianter i skolorna som är fördomsfri. Sverige är idag ett förhållandevist efterblivet land när det gäller sexuella varianter, även forskning. Internationellt förekommer svenska studier mycket sällan i seriösa sammanhang och man kan rent av påstå att i Sverige idag har vi ett speciellt klimat som försvinner bara man går över sundet till Danmark. Det kan vara en chockerande upplevelse för en aktivist i sexualfrågor att ha kontakt med danska myndigheter eller journalister, de är helt enkelt intresserade av vad man har att säga och har inte bestämt sig i förhand utifrån verklighetsfrämmande ideologiska grunder.

Zoofili – ett hett ämne i politiken

Läste häromdan om att en politiker ville förbjuda tidelag på basis av en händelse där ett par hästar blivit knivskurna och då kunde jag inte låta bli att reagera. Enligt henne sätts per automatik händelsen i samband med tidelag trots att det inte finns några bevis på det. Inte ens veterinären i fråga säger något om tidelag, endast att de uppenbarligen blivit medvetet skadade. I fallet ifråga är det tydligt att det inte handlar om sex utan om direkt våld mot djuren, något som alltså redan ÄR straffbart enligt djurskyddslagen. Att förbjuda tidelag skulle inte ha någon som helst effekt mot sådana fall. Det enda det skulle leda till är en förbistring av det öppna samhället där sexuella minoriteter inte har någon plats och att de som är zoofiler ytterligare drar sig undan uppmärksamheten. Det som kan skymtas i gråzonerna kommer alltså att försvinna in i mörkret, metaforiskt talat, istället för att komma ut i ljuset så att alla kan se vad det egentligen handlar om.

Antalet utövare av tidelag har aldrig varit beroende av lagstiftningen (liksom alla andra läggningar) och ett förbud lär inte göra dem mer synliga eller förändra deras inställning till djur. Vad som behövs idag är inte ett förbud av något som vissa människor ogillar av personliga skäl, utan upplysning. Redan i skolorna skulle det behövas undervisning om sexuella minoriteter, och då menar jag inte bara de politiskt korrekta “normofiliska” varianterna. Och det räcker inte med att bara räkna upp dem i en lista över förekommande variationer, det behövs djupare upplysning om VAR OCH EN av dem, även de mer uppseendeväckande och ovanliga.

I Sverige hävdas det gärna att vi är så himla öppna och välutbildade men när det gäller vissa saker tycks nivån ligga kvar på medeltidsstadiet. Det är som om vi inte VILL veta att det vi fått lära oss av tradition, religion och fördomar kanske inte är absolut sanning. Visst är det så att vi får lov att ha våra egna personliga åsikter och känslor, men att därifrån försöka stifta lagar baserade på dessa är att gå för långt anser jag.

Det är inget fel i att vilja ändra sådant man inte trivs med, men vi kan inte låta ett så viktigt område som nationell lagstiftning styras av personligt tyckande utan välgrundade och vetenskapligt understödda fakta. Frågan är om vi vill att våra styrande politiker skall vara av den här kalibern?

Zetaman

Två populära myter i en - bigfoot och abused/abuser-hypotesen

Djurs sexualitet, Naturligt/onaturligt, Nynormativitet, Pedofili 1 Response »

Apr 012008

Morrill Gene I ett uppseendeväckande amerikanskt rättsfall rörande sexualbrott mot barn gjorde den åtalade mannen ett utspel som både chockad och förvånat människor världen över. Gene R. Morrill, 57 år gammal, påstod som ett försvar för sitt beteende att han som barn blivit sexuellt utnyttjad av den amerikanska populärmytologiska varelsen Bigfoot. Som vi tidigare skrivit här på Svensk sexualpolitik idag är abused/abuser-hypotesen en modern myt men detta är första gången två lika fantasifulla myter blandats i ett fall.

Internationellt har forskare tydligt vederlagt myten om abused/abuser-hypotesen, men också bevisat att sexualbrottslingar som förekommer i en terapeutisk miljö där denna myten är sedd som en sanning är mycket benägna att ljuga om sin bakgrund. I Sverige tror vi iofs inte på Bigfoot men det lika stora fantasifostret abused/abuser-hypotesen verkar förhärskande i vårt lands mycket primitivaterapeutiska klimat (i förhållande till internationell forskning om ämnet).

Den internationellt kända forskaren Jay R. Feierman (redaktör till den definitiva boken Pedophilia: Biosocial Dimensions) säger såhär om abused/abuser-hypotesen (eller bigfootmyten som vi numera vill kalla den för):

The “abused/abuser hypothesis,” which perhaps should be renamed “the master’s myth” because of its uncritical acceptance by so many master’s level psychotherapists, is an example of a learning theory model gone awry. The best one can say about the abused/abuser hypothesis is as follows: Having been sexually abused as a child is neither a necessary nor a sufficent determinant of a previously sexual abused child’s becoming an adult sexual abuser of children. Nevertheless, there appears to be a weak correlation between being sexually abused as a child and again as an adult. No casual relationship can be concluded from a mere correlation, however (Garland & Dougher 1990). Most of the myriad adult psychopathologies attributed to the sequelae of previous childhood sexual contact with an adult are without scientific bases.”

Gene R. Morrill åtalades och fälldes för:

“Morrill was convicted of five counts of attempting to take indecent liberties with a child, five counts of using electronic equipment to solicit a juvenile and 10 counts of reproducing child pornography.”

Han åkte fast när han chattade med poliser som utgav sig för att vara en 13-årig pojke till vilken Morrill skickade barnpornografi till. Morrill ansågs mentalt kompetent och dömdes till 20 års fängelse, delvis på grund av hans tidigare sexualbrott mot barn.

Fallet har orsakat stora rubriker i mediavärlden:

Helena & Hanna

Sanningen om ECPAT

ECPAT, Nynormativitet, Prostitution, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästskribenter 41 Responses »

Mar 202008

ECPAT är en organisation som har stort inflytande över hur politik bedrivs i Sverige. Därför är det extra viktigt och extra allvarligt när företrädare för denna organisation inte verkar ta sitt inflytande på allvar. När det som denna artikel ska handla om avslöjats kan man med rätta ställa sig frågan: Är ECPAT som organisation verkligen intresserad av hur verkligheten förhåller sig?

Med tanke på att personer inom vissa yrken – vilka ifrågasätter den enda tillåtna synen på sexualmoral och prostitution – i vårt land riskerar avsked, står Svensk sexualpolitik idag för denna text. Även om vi inte författat den.

Ärlig debatt?

22 februari publicerade Thomas Bodström & Helena Karlén på den s k ”Fria ord & debatt” i GP (Göteborgsposten) en artikel med titeln ”Stoppa sexturismen”. Den artikeln kan sägas vara ett lysande exempel på den kritik som FN-organet Childwatch framför mot NGO:s i allmänhet, och Ecpat i synnerhet, då man i rapporten ”Children in Prostitution” bl a säger: ”Inom NGO-sektorn i allmänhet, tenderar data att samlas och/eller ordnas på ett extremt vårdslöst och slumpmässigt sätt. Man förlitar sig stort på tidningsartiklar, individuella historier, andra NGO:s och socialarbetare, barnräddare och andra ’experter’ som gissar kring siffror och statistik. Där finns nästan ingen information alls från barn som arbetar som prostituerade och lite utbyte av information med den akademiska världen”. Man anför t ex också en bok av Ecpats grundare, pastor O’Grady, som exempel på undermålig litteratur.

Samma ovederhäftiga metoder använde Bodström & Karlén även i en ”debattartikel” i DN 28/5 2007 med påståenden som med enkel kontroll, av det material som Ecpat i mail påstod sig ha använt, visade att siffrorna för barnpornografins omfattning överdrivits mellan 117 och 2000 gånger det verkliga antalet av de bägge. Fast både artikeln i DN och GP införts på de sidor som vi ska tro är ”debattsidor” har de förblivit oemotsagda, och vad gäller den senare tidningen så vägrar debattredaktionen där att låta den bemötas. Avsikten med den s k ”debattartikeln” är tydligen inte alls debatt, utan förefaller vara att Ecpat ska få framföra osanna och överdrivna påståenden för att det är politiskt korrekt. Något annat skäl kan nämligen inte tänkas för att man så ivrigt slår vakt om att Bodström & Karlén ska få stå oemotsagda.

I debattartikeln i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=192&a=403445) görs en mängd kategoriska uttalanden. Bl a sägs:

”Efter att ha sett flickor, som inte är könsmogna utan högst i tolvårsåldern, tvivlar vi starkt på det [att ’flickorna’ har papper på att de är över 18 år]. I ett land med omfattande korruption, där polisen ständigt mutas, är det inte svårt att ändra ett födelsedatum på en identitetshandling. En europeisk barägare vi träffar berättar att han betalar motsvarande 14 000 kronor varje månad till den lokala polisen för olika tjänster. Det är också välkänt att när razzior görs går det utmärkt att betala sig fri – oavsett vilken fråga det gäller”. I övrigt är det ett känsloladdat språk, med målande beskrivningar av hemskheter som påstås ha skett, vilket förfaringssätt också kritiseras av FN: ”

Det fastslås eller antyds att det är efterfrågan från västerländska män som orsakat henne att bli prostituerad. Aspekter av förnedring och övergrepp understryks hela tiden, liksom flickans ungdom. Språket är ofta känslomässigt. Till exempel beskriver en rapport ’den livlösa kroppen på en åtta års flicka, lämnad på ett hotellrum i Saigon efter en natt av sexuella övergrepp’ (Nyhetsbrev från Ecpat) eller, som en aktivist sa till pressen:

’Jag minns ännu tydligt tårarna i ögonen på ett barn som räddades från en bordell i Bangkok som berättade för mig hur hon bett en kund att inte skada henne, bara för att få sin vädjan skoningslöst avvisad’”.

Det svenska genmäle som skickades till GP:s redaktion accepterades inte, varför hela Bodströms & Karléns artikel översattes och skickades till de thailändska prostituerades starka organisation, ”Empower”. Förutom att de kommenterade artikeln så utbad de sig också om en kommentar från Ecpat Thailand, eftersom de var chockerade över de ovederhäftiga påståenden som gjordes. Empowers kommentar, som ju i allra högsta grad gällde ”berörd part” skickades till GP:s debattredaktion – som emellertid beslöt att inte publicera den. Man kan därför påstå, att denna debattredaktion visat att de på intet sätt värnar om varken det fria ordet, debatten eller ens demokratiska ideal, när man så uppenbart vägrar att låta politiskt korrekta, men faktamässigt synnerligen tvivelaktiga påståenden, bemötas. En sådan partisk inställning borde inte anstå en svensk tidning, utan är metoder som hör hemma i länder med regimer som vill strypa det fria ordet. Men tyvärr så förefaller det som om Sverige i hög hastighet närmar sig detta tillstånd.

Här följer Empowers kommentar, i översättning:

”Stiftelsen Empower är en thailändsk sexarbetareorganisation med mer än 20 års erfarenhet i Thailand, och betraktas som en av de starkaste sexarbetarorganisationerna i Sydostasien. Vi har information på thailändska och engelska på vår webbsida www.empowerfoundation.org.

Vi har tusentals sexarbetarmedlemmar i hela landet och centra i fem provinser. Vårt Phuket-centra vid Patong Beach sattes upp av sexarbetare som gensvar på tsunamin och öppnade i februari 2005. Sedan dess har över 1000 sexarbetare deltagit i Empoweraktiviteter vid centret, och vi träffar tusentals fler när vi besöker barerna två gånger i veckan.

För en tid sedan fick vi tillsänt oss en artikel som översatts från orginalsvenskan. Vi vet inte vad författarna trodde de såg, men det är inte möjligt att det finns nakna 12 år gamla flickor anställda på barerna på Bangla Road, Patong Phuket. Arbetsgivarna skulle omedelbart bli arresterade tillsammans med vilken kund som helst och flickorna bli tagna av Departementet för social utveckling och mänskliga resurser under akten om undertryckandet och förhindrandet av prostitution av 1996. De flesta av oss är over 20 års ålder och även om vi lagligt kan arbeta på ett underhållningsställe om vi är över 18 år, så har ibland 18- och 19-åringar problem med att finna arbete. Polisen patrullerar Bangla och andra områden hela natten, inkluderande punktnedslag av polisledningen. Det är inte olagligt för vuxna att sälja drinkar, dansa, skratta eller uppträda. De kontrollerar åldern på arbetarna, närvaron av brott, som droger, och turisternas säkerhet. De enda nakna kroppar i offentlig show, i motsats till stängda A go go barer, är transsexuella arbetare, vilka genom ett kryphål i lagen betraktas som män, och därför inte drabbas av samma lagar som andra kvinnor.

Risken för att ha flickor under 18 års ålder under dessa premisser är inte värt det för ägarna eller för poliserna att vända sig bort i högprofilsområden som Phuket. De flesta kunder är respektabla män, som din läkare, din lärare, din bror, din chef… ordentliga män som föredrar att ha sex med villiga vuxna. De flesta kunder vill ha vuxna kvinnor och det finns många vackra och skickliga vuxna kvinnor, arbetare i Bangla, Phuket. Ingen behöver ta risken av att hyra in flickor. Till och med vi vuxna arbetare kollas av polisen mer regelbundet och polisen gör inga undantag rörande frågan om ålder. Showerna utförs av mycket erfarna och professionella arbetare… inte barn. En del av våra arbetare i Phuket hade följande kommentarer till artikeln:

’Vi sexarbetare är i barerna i Phuket och i hela landet varje natt och vi ser inte vad dessa turister säger sig ha sett’.

’Västerlänningar är på det sättet dock… de ser vår mindre kroppsbyggnad, våra icke fårade ansikten, våra hårlösa kroppar och bestämmer oss som barn. Även om vi visar dem våra officiella legitimationer så tvivlar de på oss’.

’Att tillverka en falsk legitimation är inte lätt nuförtiden… annars skulle alla de två miljoner invandrade arbetarna från Burma i Thailand ha thailändska legitimationer’!

’I Phuket och på många andra ställen i Thailand måste vi lämna våra thailändska legitimationer i receptionen när vi går med våra kunder till hotellet. De behåller dem till dess vi går och vi skulle inte kunna komma förbi disken utan legitimation eller med en falsk sådan’.

Artikeln är förolämpande mot sexarbetare, turister, män, den kungliga thailändska polisen, hotellpersonal, hotellförvaltningar, den thailändska regeringen och resebyråer. Mer än så är den också förolämpande mot hela det thailändska folket. Den antyder att en hel befolkning på Phuket Island är beredda att vända ryggen till flickor som kränks… den antyder att thailändska människor inte värderar barn. Vi är chockerade av påståendena som görs, då artikeln är så skiljd från verkligheten.

Stiftelsen Empower, Thailand”

Ecpat Thailands kommentar löd:

”Ecpat Sverige har bekräftat att även om den engelska versionen av deras orginalartikel inte är en officiell översättning, så förefaller den att spegla andan och tonen i det som ursprungligen var skrivet. De noterade några fel i översättningen. Till exempel, det svenska ordet ”flicka” betyder inte bara ’girl’ utan kan i själva verket betyda ’flicka eller ung kvinna’. Därtill, när en resande representant kommenterar barerna i Phuket och citeras som sägandes ’nästan alla flickor är prostituerade’ så är den mer riktiga översättningen ’närmast alla dansflickorna är prostituerade’.

Oavsett det så har Ecpat Sweden bekräftat deras upptäckter att minderåriga flickor (med en förefallande att vara inte mer än 12 år gammal) var närvarande på barer i Phuket (en sidogata till Bangla Road) och föreföll tillgänglig för prostitution. Detta rapporterades till den lokala polisen i Phuket, även om Ecpat Sverige tråkigt nog noterade att föga intresse tycktes visas av polisen i denna fråga. Ecpat Sverige klargjorde också att de arbetar från svenska lagars och morals grund, där alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle. Artikeln reflekterar det perspektivet och är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands.

Ecpat International har, genom dess många år av arbete i Thailand (för att inte nämna globalt) avslöjat ständiga fall av både flickor och pojkar under 18 år som sexuellt exploaterats i många städer i Thailand, inklusive Bangkok, Pattaya, Chiang Mai, Chiang Rai, Koh Samui och Phuket (som sedan är rapporterat till polisen). Detta är trots Thailands Prevention and Suppression of Prostitution Act, som också inkluderar specifik lagstiftning kring prostitution av barn och barntrafficking. Sådana fortgående fall reser tvingande frågor kring effektiviteten i utövandet av dessa lagar”.

Intressant nog – utöver den fullständigt irrelevanta invändningen mot översättningen av ”girl” till flicka (eftersom ”girl” också kan betyda ”ung kvinna”) – så medger Bodström & Karlén här indirekt osanning och överdrifter. Där de i artikeln påstår att det var ”flickor” (observera pluralis) som var ”högst” i tolvårsåldern (man antyder alltså även yngre flickor) säger man nu att EN flicka FÖREFÖLL att inte vara mer än 12 år gammal. Man säger också att hon FÖREFÖLL tillgänglig för prostitution. Men i den svenska artikeln blev det till tvärsäkra påståenden! Man säger också att när det rapporterades så visade polisen inget intresse, vilket i artikeln blir till att ”kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn inte är en prioriterad fråga”. Man överväger inte ens den möjlighet som den situation som Empower beskriver förutsätter, nämligen att polisen redan vet att det är omöjligt att det finns så unga flickor där, varför man inte behöver förivra sig bara för att Ecpat-folk (som är väl kända, kristna moralfanatiker) kommer och påstår det. Något som också kastar högst rimligt tvivel över deras påstående i svaret till Empower, att de upptäckt minderåriga flickor på barerna. Hur har de ”upptäckt” dem? Har flickorna berättat sin olagliga ålder för dessa främlingar? Har de tagit flickors legitimationer som bekräftat för låg ålder? Eller är det bara deras gissningar utifrån deras övertygelse att de bättre än thailändarna själva kan bedöma dessas ålder? Man kan ju också fråga sig varför en barägare, som utifrån all rimlighet inte betraktar Ecpat-folk som några som gynnar honom, eftersom de försöker bekämpa all prostitution, öppenhjärtligt skulle vittna om mutor till polisen. Man undrar om han inte istället i själva verket har drivit med dem.

Intressant nog visar också Bodström & Karlén upp en traditionell europeisk ”besserwisser-kolonial” attityd, i det att de förutsätter de svenska lagarnas moraliska överlägsenhet över de thailändska, och naturligtvis svensk medelklassöverlägsen kunskap så att ”alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle”. Därför kan de utifrån sin ”överlägsna” position svartmåla det ”underlägsna” thailändska samhället. Så urskuldar de sig med att artikeln ”är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands”, vilket alltså skulle berättiga till osanning och felaktiga påståenden. Dessutom påstår de indirekt att män som inte delar deras moralsyn ändå är dubbelmoraliska, fast de lever enligt annan moral än Bodström & Karlén. Blir de det bara för att dessas moral är så gudomligt uppenbarat riktig? eller har vi besserwisserrätt att förutsätta svenska lagars prioritet inne i Thailand över thailändska? Man undrar inte på om bl a sådan hybris lett till att Thomas Bodström fått stå som symbol för det samhälle som han drivit på, med t ex närmast total diktatorisk kontroll av människors förehavanden på internet (till stora delar motiverat utifrån Ecpats moralpanik). Men man frågar sig också hur vi kunnat ha en justitieminister, som så vårdslöst handskas med sanning och objektivitet. Han borde dessutom vara otänkbar som sådan i framtiden, med tanke på hur han så lättvindigt klassar främmande nations rättsväsende som genomkorrupt och omsorgsbefriat.

Att verkligt utnyttjande av människor, oavsett sysselsättning och ålder, ska bekämpas råder ingen tvekan om, men det ska göras med sansade påståenden och utan moralpanik eller moralpekpinnar (så som även FN efterlyser när det gäller Ecpat) och i en debatt som inte i skumrasket censureras av debattredaktionerna. Det ska också göras med respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter av liknande situationer. En debatt ska föras på lika villkor, och inte som redaktionen på GP gör, så att bara en part får komma till tals. Det är dessutom dubbelt allvarligt, genom att GP:s agerande döljer det faktum att Bodström & Karlén i sedvanlig Ecpat-anda överdriver kraftigt och t o m far med osanning för att driva sina syften. De bekänner sig alltså uppenbarligen till samma mentalitet som t ex genomsyrade inkvisitionen i jakten på kättare och häxor, nämligen att ”ändamålet helgar medlen”. Uppenbarligen också i förvissning om att vara uppfyllda av samma icke kritiserbara sanningsmonopol som inkvisitorerna ansåg sig vara.

Det är skamligt att behöva meddela till Empower, att den svenska tidning som släppte fram så många oriktiga och förolämpande påståenden om thailändska förhållanden inte tillåter att dessa bemöts. Thailändarna har all anledning att faktiskt betvivla att Sverige är ett demokratiskt land! Och GP:s debattredaktion borde sätta sig på skolbänken för att lära sig vad ärlig debatt handlar om. Det är även hög tid att inse, att Ecpats, Thomas Bodströms och Helena Karléns trovärdighet är synnerligen låg.

Anonym

Older Entries Newer Entries