Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Med tanke på att personer inom vissa yrken – vilka ifrågasätter den enda tillåtna synen på sexualmoral och prostitution – i vårt land riskerar avsked, står Svensk sexualpolitik idag för denna text. Även om vi inte författat den.

Ärlig debatt?

22 februari publicerade Thomas Bodström & Helena Karlén på den s k ”Fria ord & debatt” i GP (Göteborgsposten) en artikel med titeln ”Stoppa sexturismen”. Den artikeln kan sägas vara ett lysande exempel på den kritik som FN-organet Childwatch framför mot NGO:s i allmänhet, och Ecpat i synnerhet, då man i rapporten ”Children in Prostitution” bl a säger: ”Inom NGO-sektorn i allmänhet, tenderar data att samlas och/eller ordnas på ett extremt vårdslöst och slumpmässigt sätt. Man förlitar sig stort på tidningsartiklar, individuella historier, andra NGO:s och socialarbetare, barnräddare och andra ’experter’ som gissar kring siffror och statistik. Där finns nästan ingen information alls från barn som arbetar som prostituerade och lite utbyte av information med den akademiska världen”. Man anför t ex också en bok av Ecpats grundare, pastor O’Grady, som exempel på undermålig litteratur.

Samma ovederhäftiga metoder använde Bodström & Karlén även i en ”debattartikel” i DN 28/5 2007 med påståenden som med enkel kontroll, av det material som Ecpat i mail påstod sig ha använt, visade att siffrorna för barnpornografins omfattning överdrivits mellan 117 och 2000 gånger det verkliga antalet av de bägge. Fast både artikeln i DN och GP införts på de sidor som vi ska tro är ”debattsidor” har de förblivit oemotsagda, och vad gäller den senare tidningen så vägrar debattredaktionen där att låta den bemötas. Avsikten med den s k ”debattartikeln” är tydligen inte alls debatt, utan förefaller vara att Ecpat ska få framföra osanna och överdrivna påståenden för att det är politiskt korrekt. Något annat skäl kan nämligen inte tänkas för att man så ivrigt slår vakt om att Bodström & Karlén ska få stå oemotsagda.

I debattartikeln i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=192&a=403445) görs en mängd kategoriska uttalanden. Bl a sägs:

”Efter att ha sett flickor, som inte är könsmogna utan högst i tolvårsåldern, tvivlar vi starkt på det [att ’flickorna’ har papper på att de är över 18 år]. I ett land med omfattande korruption, där polisen ständigt mutas, är det inte svårt att ändra ett födelsedatum på en identitetshandling. En europeisk barägare vi träffar berättar att han betalar motsvarande 14 000 kronor varje månad till den lokala polisen för olika tjänster. Det är också välkänt att när razzior görs går det utmärkt att betala sig fri – oavsett vilken fråga det gäller”. I övrigt är det ett känsloladdat språk, med målande beskrivningar av hemskheter som påstås ha skett, vilket förfaringssätt också kritiseras av FN: ”

Det fastslås eller antyds att det är efterfrågan från västerländska män som orsakat henne att bli prostituerad. Aspekter av förnedring och övergrepp understryks hela tiden, liksom flickans ungdom. Språket är ofta känslomässigt. Till exempel beskriver en rapport ’den livlösa kroppen på en åtta års flicka, lämnad på ett hotellrum i Saigon efter en natt av sexuella övergrepp’ (Nyhetsbrev från Ecpat) eller, som en aktivist sa till pressen:

’Jag minns ännu tydligt tårarna i ögonen på ett barn som räddades från en bordell i Bangkok som berättade för mig hur hon bett en kund att inte skada henne, bara för att få sin vädjan skoningslöst avvisad’”.

Det svenska genmäle som skickades till GP:s redaktion accepterades inte, varför hela Bodströms & Karléns artikel översattes och skickades till de thailändska prostituerades starka organisation, ”Empower”. Förutom att de kommenterade artikeln så utbad de sig också om en kommentar från Ecpat Thailand, eftersom de var chockerade över de ovederhäftiga påståenden som gjordes. Empowers kommentar, som ju i allra högsta grad gällde ”berörd part” skickades till GP:s debattredaktion – som emellertid beslöt att inte publicera den. Man kan därför påstå, att denna debattredaktion visat att de på intet sätt värnar om varken det fria ordet, debatten eller ens demokratiska ideal, när man så uppenbart vägrar att låta politiskt korrekta, men faktamässigt synnerligen tvivelaktiga påståenden, bemötas. En sådan partisk inställning borde inte anstå en svensk tidning, utan är metoder som hör hemma i länder med regimer som vill strypa det fria ordet. Men tyvärr så förefaller det som om Sverige i hög hastighet närmar sig detta tillstånd.

Här följer Empowers kommentar, i översättning:

”Stiftelsen Empower är en thailändsk sexarbetareorganisation med mer än 20 års erfarenhet i Thailand, och betraktas som en av de starkaste sexarbetarorganisationerna i Sydostasien. Vi har information på thailändska och engelska på vår webbsida www.empowerfoundation.org.

 

Vi har tusentals sexarbetarmedlemmar i hela landet och centra i fem provinser. Vårt Phuket-centra vid Patong Beach sattes upp av sexarbetare som gensvar på tsunamin och öppnade i februari 2005. Sedan dess har över 1000 sexarbetare deltagit i Empoweraktiviteter vid centret, och vi träffar tusentals fler när vi besöker barerna två gånger i veckan.

 

För en tid sedan fick vi tillsänt oss en artikel som översatts från orginalsvenskan. Vi vet inte vad författarna trodde de såg, men det är inte möjligt att det finns nakna 12 år gamla flickor anställda på barerna på Bangla Road, Patong Phuket. Arbetsgivarna skulle omedelbart bli arresterade tillsammans med vilken kund som helst och flickorna bli tagna av Departementet för social utveckling och mänskliga resurser under akten om undertryckandet och förhindrandet av prostitution av 1996. De flesta av oss är over 20 års ålder och även om vi lagligt kan arbeta på ett underhållningsställe om vi är över 18 år, så har ibland 18- och 19-åringar problem med att finna arbete. Polisen patrullerar Bangla och andra områden hela natten, inkluderande punktnedslag av polisledningen. Det är inte olagligt för vuxna att sälja drinkar, dansa, skratta eller uppträda. De kontrollerar åldern på arbetarna, närvaron av brott, som droger, och turisternas säkerhet. De enda nakna kroppar i offentlig show, i motsats till stängda A go go barer, är transsexuella arbetare, vilka genom ett kryphål i lagen betraktas som män, och därför inte drabbas av samma lagar som andra kvinnor.

Risken för att ha flickor under 18 års ålder under dessa premisser är inte värt det för ägarna eller för poliserna att vända sig bort i högprofilsområden som Phuket. De flesta kunder är respektabla män, som din läkare, din lärare, din bror, din chef… ordentliga män som föredrar att ha sex med villiga vuxna. De flesta kunder vill ha vuxna kvinnor och det finns många vackra och skickliga vuxna kvinnor, arbetare i Bangla, Phuket. Ingen behöver ta risken av att hyra in flickor. Till och med vi vuxna arbetare kollas av polisen mer regelbundet och polisen gör inga undantag rörande frågan om ålder. Showerna utförs av mycket erfarna och professionella arbetare… inte barn. En del av våra arbetare i Phuket hade följande kommentarer till artikeln:

’Vi sexarbetare är i barerna i Phuket och i hela landet varje natt och vi ser inte vad dessa turister säger sig ha sett’.

’Västerlänningar är på det sättet dock… de ser vår mindre kroppsbyggnad, våra icke fårade ansikten, våra hårlösa kroppar och bestämmer oss som barn. Även om vi visar dem våra officiella legitimationer så tvivlar de på oss’.

’Att tillverka en falsk legitimation är inte lätt nuförtiden… annars skulle alla de två miljoner invandrade arbetarna från Burma i Thailand ha thailändska legitimationer’!

’I Phuket och på många andra ställen i Thailand måste vi lämna våra thailändska legitimationer i receptionen när vi går med våra kunder till hotellet. De behåller dem till dess vi går och vi skulle inte kunna komma förbi disken utan legitimation eller med en falsk sådan’.

Artikeln är förolämpande mot sexarbetare, turister, män, den kungliga thailändska polisen, hotellpersonal, hotellförvaltningar, den thailändska regeringen och resebyråer. Mer än så är den också förolämpande mot hela det thailändska folket. Den antyder att en hel befolkning på Phuket Island är beredda att vända ryggen till flickor som kränks… den antyder att thailändska människor inte värderar barn. Vi är chockerade av påståendena som görs, då artikeln är så skiljd från verkligheten.

Stiftelsen Empower, Thailand”

Ecpat Thailands kommentar löd:

”Ecpat Sverige har bekräftat att även om den engelska versionen av deras orginalartikel inte är en officiell översättning, så förefaller den att spegla andan och tonen i det som ursprungligen var skrivet. De noterade några fel i översättningen. Till exempel, det svenska ordet ”flicka” betyder inte bara ’girl’ utan kan i själva verket betyda ’flicka eller ung kvinna’. Därtill, när en resande representant kommenterar barerna i Phuket och citeras som sägandes ’nästan alla flickor är prostituerade’ så är den mer riktiga översättningen ’närmast alla dansflickorna är prostituerade’.

Oavsett det så har Ecpat Sweden bekräftat deras upptäckter att minderåriga flickor (med en förefallande att vara inte mer än 12 år gammal) var närvarande på barer i Phuket (en sidogata till Bangla Road) och föreföll tillgänglig för prostitution. Detta rapporterades till den lokala polisen i Phuket, även om Ecpat Sverige tråkigt nog noterade att föga intresse tycktes visas av polisen i denna fråga. Ecpat Sverige klargjorde också att de arbetar från svenska lagars och morals grund, där alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle. Artikeln reflekterar det perspektivet och är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands.

Ecpat International har, genom dess många år av arbete i Thailand (för att inte nämna globalt) avslöjat ständiga fall av både flickor och pojkar under 18 år som sexuellt exploaterats i många städer i Thailand, inklusive Bangkok, Pattaya, Chiang Mai, Chiang Rai, Koh Samui och Phuket (som sedan är rapporterat till polisen). Detta är trots Thailands Prevention and Suppression of Prostitution Act, som också inkluderar specifik lagstiftning kring prostitution av barn och barntrafficking. Sådana fortgående fall reser tvingande frågor kring effektiviteten i utövandet av dessa lagar”.

Intressant nog – utöver den fullständigt irrelevanta invändningen mot översättningen av ”girl” till flicka (eftersom ”girl” också kan betyda ”ung kvinna”) – så medger Bodström & Karlén här indirekt osanning och överdrifter. Där de i artikeln påstår att det var ”flickor” (observera pluralis) som var ”högst” i tolvårsåldern (man antyder alltså även yngre flickor) säger man nu att EN flicka FÖREFÖLL att inte vara mer än 12 år gammal. Man säger också att hon FÖREFÖLL tillgänglig för prostitution. Men i den svenska artikeln blev det till tvärsäkra påståenden! Man säger också att när det rapporterades så visade polisen inget intresse, vilket i artikeln blir till att ”kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn inte är en prioriterad fråga”. Man överväger inte ens den möjlighet som den situation som Empower beskriver förutsätter, nämligen att polisen redan vet att det är omöjligt att det finns så unga flickor där, varför man inte behöver förivra sig bara för att Ecpat-folk (som är väl kända, kristna moralfanatiker) kommer och påstår det. Något som också kastar högst rimligt tvivel över deras påstående i svaret till Empower, att de upptäckt minderåriga flickor på barerna. Hur har de ”upptäckt” dem? Har flickorna berättat sin olagliga ålder för dessa främlingar? Har de tagit flickors legitimationer som bekräftat för låg ålder? Eller är det bara deras gissningar utifrån deras övertygelse att de bättre än thailändarna själva kan bedöma dessas ålder? Man kan ju också fråga sig varför en barägare, som utifrån all rimlighet inte betraktar Ecpat-folk som några som gynnar honom, eftersom de försöker bekämpa all prostitution, öppenhjärtligt skulle vittna om mutor till polisen. Man undrar om han inte istället i själva verket har drivit med dem.

Intressant nog visar också Bodström & Karlén upp en traditionell europeisk ”besserwisser-kolonial” attityd, i det att de förutsätter de svenska lagarnas moraliska överlägsenhet över de thailändska, och naturligtvis svensk medelklassöverlägsen kunskap så att ”alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle”. Därför kan de utifrån sin ”överlägsna” position svartmåla det ”underlägsna” thailändska samhället. Så urskuldar de sig med att artikeln ”är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands”, vilket alltså skulle berättiga till osanning och felaktiga påståenden. Dessutom påstår de indirekt att män som inte delar deras moralsyn ändå är dubbelmoraliska, fast de lever enligt annan moral än Bodström & Karlén. Blir de det bara för att dessas moral är så gudomligt uppenbarat riktig? eller har vi besserwisserrätt att förutsätta svenska lagars prioritet inne i Thailand över thailändska? Man undrar inte på om bl a sådan hybris lett till att Thomas Bodström fått stå som symbol för det samhälle som han drivit på, med t ex närmast total diktatorisk kontroll av människors förehavanden på internet (till stora delar motiverat utifrån Ecpats moralpanik). Men man frågar sig också hur vi kunnat ha en justitieminister, som så vårdslöst handskas med sanning och objektivitet. Han borde dessutom vara otänkbar som sådan i framtiden, med tanke på hur han så lättvindigt klassar främmande nations rättsväsende som genomkorrupt och omsorgsbefriat.

Att verkligt utnyttjande av människor, oavsett sysselsättning och ålder, ska bekämpas råder ingen tvekan om, men det ska göras med sansade påståenden och utan moralpanik eller moralpekpinnar (så som även FN efterlyser när det gäller Ecpat) och i en debatt som inte i skumrasket censureras av debattredaktionerna. Det ska också göras med respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter av liknande situationer. En debatt ska föras på lika villkor, och inte som redaktionen på GP gör, så att bara en part får komma till tals. Det är dessutom dubbelt allvarligt, genom att GP:s agerande döljer det faktum att Bodström & Karlén i sedvanlig Ecpat-anda överdriver kraftigt och t o m far med osanning för att driva sina syften. De bekänner sig alltså uppenbarligen till samma mentalitet som t ex genomsyrade inkvisitionen i jakten på kättare och häxor, nämligen att ”ändamålet helgar medlen”. Uppenbarligen också i förvissning om att vara uppfyllda av samma icke kritiserbara sanningsmonopol som inkvisitorerna ansåg sig vara.

Det är skamligt att behöva meddela till Empower, att den svenska tidning som släppte fram så många oriktiga och förolämpande påståenden om thailändska förhållanden inte tillåter att dessa bemöts. Thailändarna har all anledning att faktiskt betvivla att Sverige är ett demokratiskt land! Och GP:s debattredaktion borde sätta sig på skolbänken för att lära sig vad ärlig debatt handlar om. Det är även hög tid att inse, att Ecpats, Thomas Bodströms och Helena Karléns trovärdighet är synnerligen låg.

Anonym

Nu är allt åter uppe och kommer så att förbli.

Nytt på svenska webben
Vi vill presentera två nya bloggar, eller snarare en ny och en nygammal.

På vår server finns sedan en tid tillbaka bloggen alex.pedofil.se. Alex har en pedofil läggning och bloggar bland annat om detta på sin blogg. Utöver pedofili bloggar han om allt möjligt mellan himmel och jord, främst om frågor som berör barn och deras rättigheter. Viktigt att veta är att Alex inte är den person som författat manifestet till Pedofil.se.

Signaturen Poe har startat en blogg på wordpress med namnet Hebefilt perspektiv. Bloggen fokuserar som namnet antyder på läggningen hebefili och tonåringar (med vad som verkar vara ett girllove-perspektiv). Vi kan speciellt rekomendera inlägget ‘Hebefiler och andra sexuella minoriteter‘ som presenterar ett sexualpolitiskt synsätt som vi ställer oss bakom. En solidarisk gemenskap bland alla sexuella minoriteterna istället för den självförhärligande och ärligt talat ganska svinaktiga ‘var och en för sig själv’-attityd som är mycket vanligt förekommande, speciellt hos homorörelsens aktivister men också bland andra grupper.

Om Hebefilt perspektiv mot förmodan skulle bli nedstängd erbjuder vi oss utan tvekan att hosta bloggen.

Aftonbladet stänger ned värdeneutrala och sexpositiva bloggar
Bloggen Maxibloggism blev den 23 Februari nedstängd av Aftonbladet och samtidigt stängdes även en annan relativt ny blogg ned (Weberns perspektiv). Vad vi förstått har det inte inkommit någon motivering varför Maxibloggism blev nedstängd, däremot har Weberns perspektivs ägare kontaktat oss och gav oss följande citat från AB-bloggens moderator:

“Hej!

Vi på Aftonbladet vill inte förknippas med åsikter som är, eller kan tolkas vara, positivt inställda till pedofili, och har därför beslutat stänga din blogg “Weberns perspektiv”.

Moderator”

Så mycket för yttrandefrihet. Lars Johan Hierta vänder sig troligen i sin grav i gruvlig besvikelse över att hans yttrandefrihetspublikation förvandlats till det groteska missfoster det är idag. Enligt en av hysteriebloggarna på Aftonbladet skall hans kommunikation med Aftonbladet gett följande citat rörande Maxibloggism:

”Hej xxxxxx!

Jag förstår fullt ut din upprördhet, men den bygger delvis på ett missförstånd skapad av ett misstag från vår sida. Kommentaren du citerar var avsedd som svar på en motanmälan från C., dvs hamnade på fel ställe. Däremot har du helt rätt i din kritik i sak.

AB är iofs i princip för att debatter förs som C. har gjort, dvs från en s.k. värdeneutral utgångspunkt. En sådan ansats kan i sina bästa stunder vara mycket givande men eftersom man då lätt hamnar på kollisionskurs med andra utgångspunkter är det emellertid en i längden mycket svårhanterlig debattform. Inte bara för att den lätt urartar i personangrepp och dylikt, men också för att den underliggande andemeningen sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter kan alltmer framstå som oförsvarlig.

Ovanstående är nästan ordagrant motivationen för att avregistrera C:s blogg. Eftersom det i sin tur är en byråkratisk process som tar lite tid ber jag dig “ligga lågt”….”

Det är chockerande att läsa hur Aftonbladet anser att värdeneutrala diskusioner inte är önskvärda eftersom de i längden kan kollidera med rådande dogmatiska men felaktiga konsensus. Aftonbladet kan självklart välja att stänga ned vilken blogg de vill eftersom de äger dem, men att tysta deras bloggbys egentligen enda kritiskt tänkande röst är en stor förlust för dem. Men också en förlust för Aftonbladets hysteriebloggare, vart skall de ta vägen när de inte har någon att bråka med? Vi såg vad som hände med www.antipedofil.se, www.mmpb.se och www.stoppapedofilerna.nu vilka alla stannade upp ganska kort efter starten och stelnade. Dessa individer bloggar inte för att de bryr sig om barn egentligen, deras engagemang handlar om att det är roligt att bråka.

I själva verket var en av de framträdande personerna inom MMPB (Motståndsrörelsen Mot Pedofiler och Barnpornografi) en oberoende infiltratör (denna infiltratör är egentligen enligt egen uppgift en av AB’s hysteriebloggare som spelar med, fult kan tyckas men likväl intressant att följa) och deras interna diskussion finns därmed bevarad. Vi på Svensk sexualpolitik idag har tagit del av den interna diskussionen och det var ungefär som vi trodde. Intresset och engagemanget var mycket dåligt bakom kulisserna, de flesta som var medlemmar (flera av AB bloggbyns hysteriebloggare bland annat) förde inte ens någon diskussion. Anledningen är den, tror vi, att det helt enkelt inte är roligt när man inte får bråka med meningsmotståndare vilket alltså driver dessa individer. MMPB finns dock inte längre och forumet är nedstängt. Men hur länge?

Jakten på Maxibloggisms ägare har passerat alla rimliga proportioner sedan länge, en av de mest hysteriska skrev följande i en blogg och pekade på Conveyors andra blogg:

“#42 Kommentar från xxxxx-xxx xxxxxxxxx (svar):

Jakten har bara börjat..

http://theworldneedsrevision.wordpress.com

Skrivet 23 februari 2008, klockan 09:22″

Det handlar alltså inte bara om att tysta åsikter om pedofili som går emot rådande lögnaktiga konsensus och vaneförestllningar samt sexualskräck. Nu handlar det om ren personförföljelse. Tycker du fel så skall vi radera dig från jordens yta, din röst skall tystas. Man kan inte annat än bli djupt äcklad av denna attityd.

Vi har erbjudit både Maxibloggism och Weberns perspektiv bloggar hos oss, båda har dock tackar nej men erbjudandet kvarstår om de skulle ändra sig. Martin Niemöllers uttalande är i yttrandefrihetssammanhang mycket viktigt, om de stänger ned värdeneutrala bloggar vilka kommer härnäst?

“When the Nazis came for the communists, I remained silent; I was not a communist.

When they locked up the social democrats, I remained silent; I was not a social democrat.

When they came for the trade unionists, I did not speak out; I was not a trade unionist.

When they came for me, there was no one left to speak out.”

Oscar Swartz har även tagit upp det som hänt på sin blogg texplorer. Vi vill även rekomendera bloggen ‘Mina Tankar‘ där Ninni upplåter plats åt ägaren av Maxibloggism, Conveyor. Andra kritiska bloggar på Aftonbladet är ‘cjva bloggar för pöbeln‘ samt bloggen ‘Vem vet, inte jag…‘ men även bloggen ‘Tusenbroder‘.

Vi har intervjuat Conveyor som äger bloggen Maxibloggism såhär säger han till oss om vad som hänt. För er som vill veta mer har han lovat att bevaka vår blogg för att kunna svara på eventuella frågor:

Hur reagerade du över att Aftonbladet stängde ned din blogg?

- Jag fick förvarningar innan, så någon större chock var det inte. Det jag reagerade över var att jag inte fick ta del av någon motivering till beslutet.

Vad tror du det var som ledde till att du fick bloggen nedstängd?

- Jag har inte fått det tilldelat mig personligen, men moderator har skrivit till andra, att min underliggande andemening är oförsvarlig sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter. Vilket så klart inte kan översättas till något annat än att jag har fel åsikter enligt Aftonbladets värderingar.

Hur är det med alla påståenden om dig, vilka är sanna och vilka inte?

- Att jag försvarar pedofiler är sant, att jag inte ser något fel med tidelag är det också. Sedan att jag skulle förespråka barnpornografi är ren lögn, då det enda jag har gjort är att ifrågasätta den rådande lagen. Att ifrågasätta lagen är inte att förespråka brott, men tydligen vissa anser detta. Och nej, jag anser inte att onani är fel, trots att onanin i fråga utförs till barnpornografiskt material. Felet i fråga ligger hos de som producerade materialet. Det är där det faktiska övergrepp ligger. Onanin i sig, är knappast det som skadar de utsatta barnen.

Det måste varit jobbigt att diskutera med hysteriebloggarna?

- Ja, allt jag skriver missuppfattas. Trots att jag för flera månader sedan skrev ett inlägg där jag tydligt offentliggjorde mitt avståndstagande till alla former av övergrepp, mot barn som vuxna. Det ligger på den nivån, att om jag skulle skriva att solen är gul, så skulle de läsa som att jag hävdar den vara blå.

Vad har du för planer härnäst, ny blogg eller ser du fram emot att slippa Aftonbladets psykavdelning?

- Jag vet inte i dagsläget, en ny blogg kommer säkerligen fram i sinom tid. Men min tid på aftonbladet är definitivt över, det finns ingen anledning att blogga med munkavel på. För att det inte passar, för att en grupp paniska individer finner det obekvämt.

Hur kommer det gå med ditt sexualpolitiska engagemang, kommer det fortsätta i någon form?

- Jag för en dialog med förläggaren på Hydra Förlag, som har ett uttalat intresse av en bokidé. Dialogen har stått stilla nu, sedan årskiftet, men jag hoppas att jag kan ta upp den där den slutade. Och på allvar börja fila på en eventuell bok som utmanar tabuer, i synnerhet tabun över pedofiler och deras sexuella läggning.

Dick Wases bok, som vi båda fått granska, är enligt oss en absolut nödvändig bok för vårt samhälle eftersom den inte bara plockar isär och på djupet granskar samhällets sexualsyn och dess grunder. Den ger också en motbild till den rådande bilden som i mångt och mycket bygger på myter och på social ingenjörskonst. Svensk sexualpolitik idag vill också utmana detta, visa motbilder och vi tänker inte hålla igen med något av allt det som behöver sägas. Vi är medvetna om att vår blogg är kontroversiell, så pass kontroversiell att vi själva kände oss manade att upplysa Dick om riskerna med att blogga hos oss.

Trots detta och att andra varnat honom väljer Dick Wase ändå att gå vidare med detta, till vår stora glädje. Vi vädjar dock till våra läsare, oavsett om ni stödjer oss eller tillhör våra kritiker, att behandla Dick Wases inlägg för vad det är. Nämligen en oberoende öppen självbekännelse om hur det varit att forska i ämnet.

Vi ställer oss utan tvekan bakom Dick Wases vädjan om ett upprättandet av en oberoende vetenskaplig kommission som skall granska sexualfrågorna. Tyvärr är vi dock inte speciellt optimistiska för att en sådan skulle vara möjlig. Ingenting är så brännhett som sexualfrågor och då speciellt intergenerationella sexuella beteenden och andra sexuella beteenden vilka riktar sig till andra former av partners än levande vuxna människor.

—————————–

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

När jag började arbeta på min bok, ”Samlag eller Salighet” för snart fem år sedan var jag så naiv, att jag någonstans trodde att människor i gemen faktiskt omfattade honnörsord som objektivitet och yttrandefrihet, att det existerade ett kritiskt tänkande och en öppenhet för att låta motsatta åsikter komma till tals. Arbetet på boken har gjort mig mycket klokare, liksom också försök att få komma ut i medierna med min irritation över hur manipulerad sexualdiskursen i samhället är. Jag har helt enkelt lärt mig att dessa honnörsord bara är fina floskler som ska manifesteras tillsammans med dem som tänker likadant – åtminstone i avseendet sex. Jag har lärt mig att journalister och media med näbbar och klor försvarar samhällets moralparadigm mot ”avvikare”, att våra folkvalda i riksdagen sållar bort det som naggar på deras världsbild, att samhället effektivt styr vilken forskning som ska vara tillåten, genom att slussa alla pengar till normacceptabla forskare, och dessutom att våra förlag absolut inte törs utmana. Jag har lärt mig att vårt svenska samhälle kan vara ett mycket intolerant samhälle!

Som en illustration till vårt samhälles intolerans mot ”avvikande” sexualitet, och opponerande röster rörande ”den enda sanningen”, presenterar jag här inledningen till mitt avsnitt om ”Barnsexualitet och pedofili” (s 280-336) i min förhoppningsvis någon gång utgivna bok. Med största sannolikhet är det just detta kapitel som gör att inga bokförlag törs trycka boken. Eftersom jag blev mer och mer kritisk mot vår nuvarande diskurs – som jag funnit manipulerad och konstruerad för att tillfredsställa ett antal medelklassaktivisters egoistiska syften – blev kapitlet så oerhört politiskt inkorrekt att förlagen inte tordes stöta sig med den förhärskande moralnormen. Men jag tycker det är viktigt att kritiken måste få komma fram. Inte för att främja någon särskild sexuell läggning, utan för att värna om yttrandefrihet, rätten att inte vara tvungen att följa ”dumströmmen” (den förhärskande ”enda sanningen”) och rätten att få vara sig själv.

Jag har också blivit avrådd från att gästblogga här, men i vår ”demokrati” existerar i princip inget annat forum för att ifrågasätta i denna fråga, eftersom en sådan ideologisk konsensus gäller. Men verkligheten är inte så enkelt svart eller vit att jag kan strunta i det, eftersom jag under ”resans gång” med boken stött på både den som känt sig skadad av t ex intergenerationell sex som den som upplevt det som mycket positivt. Jag vill dock understryka, att jag inte ställer krav på ändrade lagar. Jag vill upplysa och skapa debatt, för att låta sansade människor själva ta ställning. Vad jag verkligen efterlyser är en vetenskaplig kommission, med otadligt objektiva medlemmar (inte styrda av tro, feministisk eller annan ideologi), som tvärvetenskapligt granskar forskningen internationellt kring fenomenen prostitution, incest och pedofili/intergenerationell sex, på liknande sätt som FN:s organ för bevakning av barns rättigheter, Childwatch, har granskat agendan kring barnprostitutionen. Det är inte säkert att en sådan skulle komma fram till samma resultat som jag gjort, men de skulle definitivt komma att fälla en hård dom över hur vi handskas med dessa frågor i vårt samhälle. Precis som Childwatch gjort angående NGO:s, mediers och samhällets handskande med frågan om barnprostitution. T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.

Här följer inledningen:

Jag har blivit avrådd från att skriva om detta ämne! Och det är inte att undra på. Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så. Och om någon törs ifrågasätta denna diskurs så blir denne bara i bästa fall osynliggjord. Som min bok, som inget förlag vågade ta, trots att det egentligen är en sexualhistorisk bok.

Jag hade inte heller anledning att ifrågasätta samhällets diskurs innan jag började skriva denna bok. Men under drygt fyra års studier av antropologisk, primatologisk, psykologisk och annan litteratur började jag att bli tveksam. Kan verkligen denna katastrofagenda stämma? Först och främst frågade jag mig, hur det kan komma sig, att alla stora moralpaniker i västerlandet under historiens gång eldats på av påståendet om det hotade barnet? Och kunde det verkligen vara så att den innevarande moralpaniken – till skillnad mot de andra – av en slump hamnat rätt med detta, det effektivaste vapnet som existerar för att jaga upp panik? Var det verkligen så att man just denna gång inte använde det fullt av lögner, påhopp, ovederhäftigheter och överdrifter? För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad? För det tredje frågade jag mig, hur det kan komma sig, att andra primater, liksom människoprimaten gjort under åtminstone sju miljoner år, ser detta som naturlig träning och förberedelse för livet, men som trots det skulle vara en av ”skapelsen” (eller ”gud”) missad defekt som därför just vår sexualnegativa sexualmoral objektivt skulle ha upptäckt? För det fjärde undrade jag, att om nu ”sanningsmonopolisterna” så uppenbart har manipulerat, korrumperat, förvrängt fakta om och smutskastat alla andra sexuella fenomen (utom det perversbefriade vaginala samlaget i missionärsställning mellan man och kvinna i parförhållandets stängda sovrum), som de så uppenbart har gjort, hur stor är då faktiskt chansen att de inte gjort det när det gäller barns sexualitet och den så intensivt hatade pedofilin? För det femte, slutligen, frågade jag mig, att om det stämmer, allt som dessa ”barnräddande” medelklassaktivister och psykoarbetare påstår, varför måste de då så affekterat anklaga dem som är kritiska för att ”skydda barnskändare”, ”vara pedofiler” och liknande, istället för att föra en saklig debatt? Och varför utelämnar man och osynliggör undersökningar och artiklar som ifrågasätter dessa påstådda ”sanningar”?

Frågetecknen blev helt enkelt för många! Jag var tvungen att bildligt talat bege mig ut utanför Sveriges gränser för att studera den vetenskapliga forskning som finns där, eftersom – som sagt – objektiv sådan runt detta så gott som fullständigt saknas i vårt land. Jag vet att jag därmed utsätter mig för stor risk, för som ett brev på posten kommer förmodligen ”barnräddande” medelklassaktivister och fundamentalistiska feminister och kristna att attackera mig med ”sanningsmonopolisternas” redan beskrivna allt-i-allo metod; att smutskasta mig och människorna runt omkring mig. Men någon måste faktiskt våga vara den förste, även i vårt land, om vi någon gång ska få stopp på detta puritanska vansinne som sköljer över oss just nu. Det är ju inte de som håller med och applåderar vad samhällsnormen och de makthavande säger som för samhället framåt, det är faktiskt de som ifrågasätter.

Eurovisionschlagerfestivalen har de senaste dagarna skakats av vad som anses vara en skandal. En moldavisk sångare vid namn Alexandru Bognibov deltog i den lokala moldaviska uppsättningen av melodifestivalen med sången ‘I love the girls of thirteen years old’. Alexandru skall även ha skrivit texten till låten som av en tysk nyhetssite utpekats som en pedofilsång. Bidraget skall uppenbarligen vara seriöst menad och protesterna runt om i Europa är så starka att olika eurovisionsforum och bloggare på temat tror att bidraget kommer diskvalificeras.

Texten (ett utdrag)

“I love the girls of thirteen years old

Thirteen years old and nothing else, me baby

I love the girls of thirteen years old

Thirteen years old and nothing else, me baby

All they have got is a boy like me

All they have got is a boy like me

They put their arms around me and I’m going down down

Now I say they want that now I know they like that

All that I can feel their body set me free

All I understand my dreams will never end

I’m everlasting boy everlasting boy”

För att höra låten följ denna länk

För att ladda ned låten klicka här

Även om låten mycket väl kan anses vara dålig, åtminstone för sin mycket dåliga engelska, är det ändå ett intressant bidrag. Om det är seriöst menat (vilket alltså hävdas) är det ett mycket bra initiativ som skulle, om låten var bättre, kunna bidragit till ökad förståelse och rent av ökad acceptans för pedofiler och hebefiler i allmänhet. Tyvärr är pedofilhysterin såpass bisarr idag att diskvalifikation inte är otänkbart då tystandet av röster som bryter mot rådande dogmer snarare hör vanligheten till.

Harris Mirkin skrev en mycket intressant artikel i Journal of Homosexuality rörande pedofili (och då även hebefili) och hur kampen att förhindra kampen är det centrala i samhällsdebatter om känsliga sexualpolitiska frågor. Hysterin och försöken att tysta Pedofil.se är ett exempel på den reaktion man kan vänta sig när någon uttrycker sig mot konsensus rörande de läggningarna som riktas till unga. Att bryta tystnaden är alltså ett självändamål för de sexuella minoriteter som ännu tystas ned av det nynormativa samhället.

Men vad vi förstått gick låten tyvärr inte vidare till final i Moldaviens egna melodifestival.

Updatering: Tiraspol Times, utbrytarrepubliken Transdniesters tidning, har rapporterat om låten och sagt att den blivit diskvalificerad. Enligt uppgift är den bortplockad från moldaviska eurovisionsshlagerfestivalens hemsida. En jurymedlem (Jorgen de Mylius) från Danmark skall sagt om låten och kontroversen:

” – This sort of song has no place in the competition. Pedophile behavior is a criminal act and it is disgusting,”

Tiraspol Times rapporterade även att en video med låten och suggestiva bilder på flickor lades upp på youtube men plockades ned kort därefter. Vi kan bekräfta att det stämmer och att det var en av våra bekanta som låg bakom filmen. Klippet youtube censurerade kan nu beskådas här.

Vi betraktar låten och videon som en konstnärlig yttring och ser inget sexuellt i bilderna.

Läser man hennes blogg (som förövrigt är mycket intressant och vi rekomenderar alla våra läsare att ta del av hennes blog) framgår det tydligt att Johanna Sjödin är djupt engagerad för kvinnor/ungdomars rättigheter. Friheten att slippa dölja sin överkropp är en mycket viktig del i detta.

I flera inlägg har hon exempelvis diskuterat de feministiska aktivisterna som på ett badhus badade med bar överkropp som en politisk aktion mot diskrimineringen som de och Johanna Sjödin anser råda. Det är alltså ingen tvekan om att bilderna i rubriken är ett politiskt utspel från Johanna Sjödins sida och ett lyckat sådant.

Johannas budskap är svårt för många att acceptera och hennes ålder sticker säkerligen många sexnegativa element i ögonen. Detta har också lett till att hon har fått ta en del mycket bittra kommentarer på sina olika blogginlägg. Många från en och samma person som utger sig för att vara flera olika, men som avslöjats av Johanna att alla hade samma IP-nummer, har gått hårt åt på henne. Men Johanna Sjödin verkar vara jättestark och målmedveten vilket gör henne riktigt häftig i våra ögon, hon tar helt enkelt inte skit från någon vilket är mycket starkt.

Folk har kallat henne för öknamn, gett henne sjukdomsdiagnoser och en massa annat. Någon hade till och med tidigare insuinerat att hennes avatarbild (som då hade bar överkropp) troligen var emot Blogg.se’s så kallade Terms of Service (avtalet över vad man får och inte får skriva om på sin blogg). Det är uppenbart att anmälan till Blogg.se även denna gången snarare var ett försök från en trångsynt meningsmotståndare att komma åt henne genom att anmäla henne för barnpornografi.

“Hejsan,

Vill bara påpeka för er att http://johannasjodin.blogg.se/ torde räknas som barnpornografisk, eftersom att bloggaren visar sig avklädd i bannern när hon bara är 16 år.

MVH ****”

Detta gjorde naturligtvis Johanna nervös och orolig för att hennes blogg skulle stängas ned men som tur är verkar Blogg.se anse att hon kan fortsätta. De påstår i de brev Johanna fått att de aldrig tar ned en blogg och att skribenten själv ansvarar för innehållet. Detta är glädjande och något eventuellt andra sexpositiva aktivister kan prova. Lagstiftningen mot barnpornografi är mycket svår att förstå och många tror bara nakenhet i sig är skäl nog för att en bild anses vara barnpornografiskt material. Vad lagstiftiningen leder till är alltså inte bara att nakna barn sexualiseras i allmänhetens ögon det minskar också barn och ungdomars egna möjlighet att uttrycka sig. Om utvecklingen fortsätter som den gör nu kan vi börja fundera på om inte barn i framtiden kommer tvingas bära ett sorts burkaliknande klädesplagg.

Bilderna i Johanna Sjödins banner är helt enkelt inte att betrakta som barnpornografi. Först och främst är hon tydligt könsmogen och syftet är inte att påverka mottagaren sexuellt, då räknas det helt enkelt inte som pornografi. Enligt Barnpornografiutredningen från 1997 (SOU 1997:29) krävs det att bilden är på “…ett sådant sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften.” Observera att det säger inget om att bilderna ens måste vara avklädda för att räknas som barnpornografi vilket också Rikskriminalpolisen använder som argument för att motivera blockerandet av sk ‘Child Model’siter (som har bilder på fullt påklädda barn i sexuellt utmanande poseringar).

Nudistbilder är exempelvis undantagna från barnpornografilagen och bilder på lekande nakna barn likaså. Även hantering av riktig barnpornografi av de mest explicita slag kan enligt förarbeten och betänkandet till nuvarande lagstiftningen vara tillåten om innehavet är försvarligt. Så som exempelvis konst, vetenskapligt syfte men också som “ett allvarligt syftande inlägg i en debatt” (dock är det oftast motsåndare mot barnpornografi som menas i detta sammanhang, det är alltså inte säkert att man får inneha och sprida barnpornografi i debattsyfte för att argumentera för en avkriminalisering).

Johanna Sjödin omfattas inte av de nuvarande barnpornografilagarna och bilder på henne (oavsett hur explicita de än är) är inte att betrakta som barnpornografi, inte nog med att det krävs att personen som avbildats inte uppnått fullständig könsmognad (vilket Johanna klart och tydligt gjort) lagen kräver också att bilden skall anses vara pornografisk. Utöver det är, enligt oss, Johanna Sjödins banner ett allvarligt menat inlägg i en debatt. Bilderna i bannern är ingen barnpornografi och även om det hade avbildats nakna förpubertala barn skulle den troligen inte anses vara barnpornografi, även om den skulle uppfattas som mycket provokativ för sexualneurotiska pedofilhysteriker.

Ett exempel på hur barnpornografilagen fungerar är www.kopimi.se där en animerad bildserie visar en dansande naken pojke. Rikskriminalpolisen hade tidigare klassat den som barnpornografi (troligen i syfte att komma åt The Pirate Bay men det är en annan historia) och fört upp den på deras register över blockerade Internetsidor. Men efter en del klagomål har de nu kommit fram till att animationen på www.kopimi.se inte är barnpornografisk och därmed anses som laglig. Ja, den är uppseendeväckande för ett pedofilhysteriskt och erotofobiskt samhälle, men likväl laglig.

Det som är intressant med Johanna Sjödins fall är det faktum att inom en snar framtid kommer hennes oskyldiga banner rent av kunna anses vara barnpornografisk på samma vis som www.kopimi.se en gång pekades ut som. Som våra läsare säkert är medvetna har en ny barnpornografiutredning släppts (SOU 2007:54) som föreslår att innehav av pornografiska bilder på personer under 18 skall kriminaliseras, oavsett om de uppnått könsmognad eller ej. Johanna Sjödins fall demonstrerar i sin enkelhet det orimliga i lagförslaget, skall en person kunna dömas för barnpornografibrott på sig själv? Det är självklart befängt och inte bara det utan också mycket otidsenligt. Den digitala tekniken har gjort det mycket enklare för ungdomar att inte bara fotografera sig själva nakna utan också deras egna sexuella handlingar.

Vi tror att det snarare är allmänt utbrett för ungdomar att fotografera sig själva i sexuella situationer än att det skulle vara ovanligt. Lagförslaget ger dock en lucka för ungdomar att, trots att de är straffmyndiga, inneha barnpornografiska bilder på sig själva fram till och med då de är 18. Johanna Sjödin hade alltså inte ens råkat illa ut enligt det nya lagförslaget. Däremot, enligt lagförslaget, måste alla ungdomar förstöra de bilder de tagit på sig själva och sina älskade den dagen de fyller 18. Hur orimligt är inte det, att avkräva av en hel generation att de skall förstöra minnen från deras lyckligaste stunder? Bilder på deras kroppar som de kan titta tillbaka på och minnas över hur de en gång sett ut. Den nya lagen kommer som en eld dra fram över de nuvarande och kommande ungdomsgenerationers fotografier, vilket kommer förstöra kärleksfulla minnen ingen egentligen vill bli av med.

Hysterin kring barns och ungdomars sexualitet är, enligt oss, ett av de största hoten mot mänsklighetens mentala och sexuella hälsa. Det kommer heller inte bli bättre den närmaste tiden utan bara värre då vi kommer emulera USA allt mer även här i Sverige (18-årsgräns för barnpornografi är ganska talande). I kommande inlägg kommer vi visa hur illa barn och ungdomar i USA kan drabbas av sexualhysterisk lagstiftning vilken drivits fram med hjälp av pedofilhysterin.

Om Johanna Sjödin skulle få sin blogg nedstängd kommer hon omedelbart erbjudas plats hos oss, då kan den sexnegativa pöbeln aldrig tysta henne.

Idealvärlden för pedofilhysterikerna?

“Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.” – Noam Chomsky

Senaste tiden har flera svenska sexualpolitiska bloggar stängts ned av Blogger.com (som ägs av Google) utan någon annan anledning än att de behandlar åldersorienterade läggningar. Härom veckan stängdes bloggen ‘Hebefili idag’ (hebefili.blogspot.com) ned kort efter att två hebefilforum och en annan hebefilblogg stängts ned . ‘Hebefili idag’ är en blogg om hebefili författad av en person med en hebefil läggning och som kan läsas på googles cache här. Vi på ‘Svensk sexualpolitik idag’ finner detta mycket upprörande och undrar vilka det kan vara som inte tål att andra människors röst skall kunna höras. Någon har alltså anmält bloggen i ett försök att tysta den eftersom de inte kan argumentera emot budskapet. Vi anklagar dock inte Blogger.com för nedstängningen, de gör vad de vill med sin tjänst, utan vi anklagar den ynkrygg som anmälde bloggen.

Uppsägningen som skickades via epost till blogginnehavaren:

“Hello,

We’d like to inform you that we’ve received a complaint regarding your blog hebefili.blogspot.com. Upon review, we’ve noted that your blog is not in compliance with Blogger Terms of Service (http://www.blogger.com/terms.g). As a result, we’ve removed your blog.

Sincerely,
The Blogger Team”

Blogspot har uppenbarligen förändrat sin Terms of Service där de skriver att de inte tillåter:

“Pedofili, incest och tidelag: Användare får inte publicera material som förespråkar pedofili, incest eller tidelag i form av text, bilder eller video.”

Ironiskt nog är incest och tidelag termer för specifika beteenden och inte läggningar, till skillnad från pedofili som är ett sinnestillstånd, en läggning alltså. På senare tid har dock termen pedofili allt mer fått en annan betydelse för allmänheten. Termen har i vissa människors tal och skrift börjat omvandlas till ett verb, alltså en handling och om ovanstående användaravtal menar en handling då bryter inte ‘Hebefili Idag’ mot Bloggers regler, eftersom bloggen inte förespråkade sexuella beteenden. Blogger har dock givetvis tolkningsföreträde för hur de skall tolka deras egna användaravtal.

Men vi vägrar acceptera att det skall vara så lätt att tysta en annan människas röst bara för att denna råkar ha en läggning som är stigmatiserad. Därför kommer vi hosta ‘Hebefili idag’-skribentens nya blogg på vårt sexualpolitiska nätverks egna server och vi kommer även ge den nya bloggen en subdomän under Sexualpolitik.se .Vi kan även tänka oss att i framtiden hosta fler bloggar som stängts ned endast på grund av att de behandlar stigmatiserade sexuella varianter. ‘Hebefili idag’ kommer förändras, bland annat kommer bloggen få ett nytt namn och nytt utseende, och det glädjer oss att kunna bistå med plats för den nya bloggen.

Det lönar sig inte längre att stänga ned sexualpolitiskt orienterade bloggar vars röst man ogillar och vill tysta ned. Tvärtom, hamnar de hos oss kommer de inte kunna bekämpas överhuvudtaget, vi kommer inte stänga ned någon internetsida eller blogg bara för att trångsynta muppar inte tål att utsatta grupper kan göra sin röst hörd. Vad som händer är att de trångsynta gör att de vars budskap de ogillar blir ännu starkare och mer aktuell samt ännu svårare att motverka. Försök få till en dialog istället för utpressning eller att tysta ned oss och de grupper vi engagerar oss för då det inte lönar sig, det gör oss bara starkare.

Låt oss presentera Radikal, verbal, liberal, en blog om allmänliberala frågor men med viss fokus på sexualfrågor i allmänhet och hebefili i synnerhet.

Adress: radikal.sexualpolitik.se

Glöm inte att bokmärka!

“Virtual crime has real victims, ultimately, and we have seen it time and time again.”"My concern is that when they step out of the fantasy world they bring that fantasy with them into the real world and they ultimately seek to act that out.”- Jim Gamble, of the Child Exploitation & Online Protection Agency

“It is not OK to fantasise about this stuff. These kind of interactions need to be shut down.”

- NSPCC policy advisor Zoe Hilton

(http://news.sky.com/skynews/article/0,,30100-1290719,00.html)

Det råder här ingen tvekan om att åsikterna som ges uttryck för är att fantasier oundvikligen leder till praktisk utlevnad. Du kan inte fantisera om att vilja ha sex med barn utan att förr eller senare vilja utöva det i praktiken. Det här är samma resonemang som tillförts våldsvideo under 80-talet, som tillförts datorspel under 90-talet fram till idag och dessförinnan diverse företeelser som ansetts syndiga och omoraliska.

Problemet är att enligt studier som gjorts* är pedofili lika vanligt – eller vanligare – än homosexualitet, bland män. Kanske är det därför pedofilhysterin är så utbredd?

Det är ju nämligen ingen okänd företeelse att de som gormar högst om hur moraliskt förkastlig homosexualitet, droger, pedofili och annat är, ofta i det fördolda tillhör dem som själva har denna läggning. Katolska präster, evangelikanska predikanter, politiker, chefer inom FBI… Listan på personer som avslöjats med att själva tillhöra dem de så ivrigt jagat och hetsat hela samhället mot kan göras lång.

I en tid när all politik går från ideologi till populism, där partier gör ett självändamål av att behålla makten, inte att driva en viss ideologisk linje, är det inte konstigt att problemformuleringen är onyanserad och lösningarna lika så. Knark, prostitution, pedofili – allt ska bekämpas med “War on X”, eller “nolltollerans” som det heter på svenska (krig är inte en lika gångbar term retoriskt i det svenska debattklimatet som i USA). Resultatet är dock detsamma oavsett var i världen man befinner sig. Komplexa problem har inte enkla lösningar och nolltolerans skapar mer problem än det löser.

Nu handlar det om Second Life igen och de påstådda pedofilerna som härbärgar där. När 20% av den manliga befolkningen i någon mån har pedofila tendenser, måste man fråga sig hur rimligt det är att ha nolltolerans mot allt vad pedofila tendenser heter. Är det rimligt att förbjuda fantasier från att uttryckas? Är det rimligt att förbjuda noveller? Är det rimligt att förbjuda tecknade bilder? Eller virtuella rollspel mellan second life-avatarer?

Barn ska skyddas från att våldtas, men det är ingen tvekan om att pornografi har en motverkande effekt på praktisk utlevnad, betongfeministernas gormande till trots. I det här fallet finns inga barn inblandade överhuvudtaget. Det är vuxna som leker med andra vuxna i en virtuell fantasivärld. När inget enskilt barn tar direkt skada av sexuell gestaltning av barn finns således inget skäl att förbjuda detta. Faktum är att det är direkt kontraproduktivt. Det är dags att vakna upp ur den intellektuella dvalan som präglar dessa frågor.

*Laboratory researchers have validated physiologically the self-report studies of nonclinical, nonpedophile-identified volunteers. In a sample of 80 “normal” volunteers, over 25% self-reported some pedophilic interestor in the plethysmographic phase exhibited penile arousal to a child that equaled or exceeded arousal to an adult (Hall, Hirschman,&Oliver,1995). In another study, “normal”
men’s erections to pictures of pubescent and younger girls averaged 70 and 50%, respectively, of the irresponses to adult females (Quinsey,Steinman,Bergersen,&Holmes, 1975).

In a control group of 66 males recruited from hospital staff and the community, 17% showed a penile response that was pedophilic (Fedoraetal.,1992). Freundand Watson (1991), studying community male volunteers in a plethysmography classication study, found that 19% were misclassified as having an erotic preference for minors. Freund and Costell (1970) studied 48 young Czech soldiers who were shown slides of children between 4 and 10, both male and female, as well as adolescents and adults, male and female. Penile responsivity to female children, ages 4-10, was intermediate to adolescent and adult females and males in one scoring system.

In the other scoring system, all 48 soldiers showed penile response to adult females, as did 40 of 48 toadolescent females, and notably, 28 of 48 showed penile response to the female children age 4-10.

[Green, R. (2002). Is pedophilia a mental disorder?, Archives of Sexual Behavior, vol. 31, no. 6, 2002, pp. 467-471.]

Att bli hotad med att bli outad är maktens lakejers främsta vapen för att tysta oliktänkande vars åsikter inte är socialt accepterade. Detta är Johanna Parikka Altenstedt mycket väl medveten om och det är därför hon använder det mot Isabella Lund. Det används inte bara i prostititionsdebatterna utan också mot andra former av sexuella dissidenter. Utsatta minoritetsgrupper som exempelvis pedofiler och zoofiler råkar för jämnan ut för det enbart i syfte att tysta deras röst. I USA har exempelvis Perverted Justice skapat en hel wiki enbart i syfte att hänga ut forumsskribenter på olika lagliga stödforum för pedofiler (Boychat & Girlchat med flera).

Vad gäller specifikt zoofiler så startades hysterin som idag råder världen över av en person som gick under pseudonymen Mike Rolland och han specialiserade sig på att avslöja enskilda zoofilers identitet. Att detta ledde till social katastrof för individerna som avslöjades brydde sig inte Mike Rolland om. Att hans “outande” ledde till minst en persons död brydde han sig heller inte om (utan han ansåg personen som tog livet av sig fick skylla sig själv). Det är nämligen så att Mike Rolland är diagnosticerad med drag av antisocial personlighetsstörning (psykopati) och en del annat, men inte bara det han var även en zoosadist som gillade att tortera och döda djur. Anledningen till Mike Rollands uppförande var inte för att han värnade om djuren, utan för att han hade uteslutits ur zoofilernas gemenskap när det kom fram att han gillade att tortera och döda djur. Detta ledde till att han helt enkelt beslutade sig för att hämnas genom att klä sig i rollen som en djurrättsaktivist och grundade hemsidan och organisationen ASAIRS (Animal Sexual Abuse Information and Resource Site). Han och organisationen ASAIRS gick dessutom in för att sabotera forskning som bedrevs i ämnet genom att anmäla sig till dem som studieobjekt, allt enligt egen utsago.

Mike Rolland och ASAIRS är med största sannolikhet den främsta anledningen till att sexuella beteenden mellan människa och djur ens diskuteras i Sverige idag, och till den lagändring som eventuellt är på gång. Han själv fick med tiden sin identitet avslöjad och avslutade kort därefter sin kamp, som övertogs av andra. ASAIRS lades med tiden ned men deras texter finns än idag på en del amerikanska djurrättsorganisationers hemsidor.

De två ovanstående exemplen var från USA men sådant förekommer även i Sverige och det finns till och med ett sorts nätverk som satt det i system att “outa”, enbart i syfte att tysta och skada sexualpolitiska aktivister som anonymt bloggar eller skriver på forum. För sexuella dissidenter är många gånger anonymiteten avgörande för att de ens skall våga yttra sig, eftersom omgivningens reaktion kan bli mycket negativ och konsekvenserna för personen och dennes familj kan bli fruktansvärda. Allt detta förvärras därefter av de olika störningsstämplarna som det psykiatriska prästerskapet satt upp gentemot olika läggningar för att upprätthålla den “korrekta” bilden av sexualitet. Vilket kan leda till att personer med olika socialt oaccepterade sexuella läggningar kan förlora vårdnaden för sina barn, kan bli utsatta för utpressning eller på andra vis drabbas på grund av statens ingripande, mycket tack vare störningsstämplarna.

Men det kan också finnas en positiv sida i det negativa, i en del fall kan de som blir “outade” bli stärkta i sin övertygelse och ta sin kamp till nya nivåer. När oron och rädslan väl lagt sig kan det i en del fall det rent av vara en befrielse att kunna vara sig själv, och när man inte längre behöver använda en pseudonym kan man nå ut bättre med sitt budskap. Vi anser dock inte att någon skall behöva råka ut för att “outas” och de som “outar” är vidriga människor som förtjänar allt negativt som kan komma ur att förnärma mycket desperata individer som inte, längre, har något att förlora.

Vi som skriver ‘Svensk sexualpolitik idag’ har båda blivit utsatta för mycket hot och även hot om att folk skall ta reda på vår identitet och sprida den i syfte att tysta oss. Även Johanna Parikka Altenstedt har diskuterat anonymiteten kring projekt som vi varit engagerade i och till och med på sin blogg kallat Helena för en av “nätets giftiga spindlar”. Ingen av oss är egentligen speciellt hemliga, vi är medvetna om att ett stort antal personer har våra namn och alla webbplatser och domännamn är exempelvis registrerade med fulla namn och personnummer hos leverantörerna. Hanna har dock en mycket högre nätprofil i allmänhet än Helena och är engagerad i många fler frågor. Denna höga profil har lett till att Hanna råkat ut för flera “stalkers” som förtalar henne på olika platser och på olika vis försöker komma åt henne i syfte att få henne att upphöra med sin sexualpolitiska aktivism. Det har till och med varit så illa att en person sagt att personen skall ta kontakt med Hannas familj i syfte att komma åt henne. Men varken Hanna eller Helena kommer låta sig stoppas på grund av sådana vidriga påståenden/hot, våra familjer och vänner VET redan vad vi håller på med och vad de än tycker påverkar inte det vår sexualpolitiska aktivism även om man lätt blir mycket äcklad av när folk börjar hota ens familj.

Det tillhör helt enkelt någon sorts förväntad artighet och etikett på Internet att man helt enkelt inte tar reda på och avslöjar folks identiteter, oavsett om personen försöker dölja sig eller är öppen med vem denna är. Att bryta mot detta gör att talessättet “what goes around comes around” då börjar gälla (som vi uppfattar det) gentemot de människor som på de nesligaste vis, som Johanna Parikka Altenstedt hotar göra mot Isabella, hotar avslöja eller har avslöjat en persons identitet. Det öppnar enligt oss upp för möjligheten att agera mot Parikka Altenstedts närvaro på Internet och att det samtidigt är legitimt för andra internetanvändare, som vi uppfattar moralen på Internet. Observera dock att vi inte uppmanar till någon som helst agerande mot henne, vi anser att alla skall respektera Isabellas önskan att inte göra något mot Parikka Altenstedt. Vad vi vill illustrera är snarare att Johanna Parikka Altenstedt brutit mot en av vad vi uppfattar som fundamentala oskrivna regler på Internet och troligen, mot Isabellas önskemål, kan förvänta sig olika ageranden gentemot sin närvaro på Internet. Skulle något sådant ske är vi dock bland de första att beklaga det.

Johanna Parikka Altenstedts främsta avsmak gentemot Internet verkar vara det faktum att man kan vara anonym, och eftersom hon inte verkar gilla oliktänkande och röster från personer som inte annars kan komma till tals i den politiskt korrekta offentliga debatten, är det alltså inte så konstigt. I praktiken är Johanna Parikka Altenstedt en fiende till Internet och dess friheter, tanken på att hon specialiserat sig på Internet och till och med verkar föreläsa om ämnet är mycket skrämmande. Avsaknad av anonymitet bevarar en förlegad Status Quo i samhället där Parikka Altenstedt är en av maktens repressentanter, det ligger alltså i hennes intresse att de röster som annars inte kan komma till tals tystas. Att människan samtidigt är en journalist är beklämmande men bekräftar bilden av journalister som maktens instrument snarare än granskare av makten och bärare av samhällsdebatten, även för sådana som är kritiska mot den rådande synen i samhället.

Det mest obehagliga vad gäller Parikka Altenstedt är att hon underförstått hotade Isabellas barn vilket hon tidigare i bland annat sin blogg påpekat att bli lidande på grund av Isabella och hennes verksamhet på Internet. Det är alltså mycket tydligt att Parikka Altenstedt är medveten om att avslöja Isabella Lunds identitet i huvudsak skulle drabba hennes barn, vilket gör Parikka Altenstedts hot riktigt vidrigt. Ännu mer tydligt blir det när Isabella Lund om och om igen sagt att hon inte skäms för vem hon är och vad hon har för åsikter, utan att hon i huvudsak är anonym för sina barns skull. Johanna Parikka Altenstedt kan inte komma undan dessa faktum oavsett bortförklaringar och förhoppningsvis inser hon själv detta med tiden. Ingen välmenande och godhjärtad individ kan så målmedvetet ge sig på en annans barn, man respekterar helt enkelt andras gränser och gör allt för att inte skada oskyldiga som inte är inblandade i en dispyt.

Nu står det dock klart varför Johanna Parikka Altenstedt stört sig så mycket på Isabellas anonymitet, hon har helt enkelt inte kunnat komma åt henne med smutskastning av hennes person och andra saker folk som inte kan ta debatten tar till. Johanna Parikka Altenstedt har försökt med många olika metoder för att neutralisera Isabellas trovärdighet, hon har till och med påstått att Isabella i själva verket varit Petra Östergren. Nu när Parikka Altenstedt verkar veta vem Isabella Lund är och alltså fått veta att hon tidigare haft fel, försöker hon alltså inte använda denna nyvunna kunskap för att höja debattens nivå utan återigen för att neutralisera Isabella Lund. Vilket denna gång lyckades till mångas förtret. Men den som skadats mest av detta är Johanna Parikka Altenstedt själv då hon visat att hon vare sig förstår sig på Internet eller respekten för andra människors integritet. Hon har diskvalificerat sig som journalist, som Internetvetare, seriös debattör och framför allt som en medmänniska med empati som förtjänar respekt.

Isabella Lund är enligt oss en fantastisk människa och hennes frihetskamp har påverkat många. Hon har personligen under den tid hon varit engagerad i dessa frågor varit den enskilda röst som varit den som påverkat mest enligt vår uppfattning. I våra ögon är Isabella Lund en hjälte i prostitutionsdebatten och även om hon och vi inte delar uppfattning i många frågor, så tycker vi att hon varit en mycket ärlig och god debattör. Isabella Lund var från början och slut först och främst en medmänniska som ville alla väl, hon har ett starkt rättspatos och ville få fram de röster som inte kunde göra sig hörda. Till skillnad från Johanna Parikka Altenstedt, som snarare velat falskeligen utge sig för att vara en såpass bra människa som Isabella Lund faktiskt varit och fortfarande är.

Vi förväntar oss en offentlig ursäkt från Johanna Parikka Altenstedt till Isabella Lund, det är det enda vettiga en empatisk och medkännande individ skulle göra. Men Johanna Parikka Altenstedt verkar tyvärr vara en rättshaverist och ärligt talat ganska hysterisk varför vi tror chanserna är mycket små. Ett lögnaktigt öppet brev är inte en ursäkt utan förvärrar snarare läget, speciellt när man påstår att de som blivit upprörda över hotet vara Isabella Lunds kunder och därmed lagbrytare som hon själv! För en genomgång av brevet läs vidare hos Louise P.

Sitter man på andra sidan av stängslet av vad maktens män och kvinnor beslutat varande acceptabelt vad gäller sexuella läggningar och sexuella beteenden, så är man mycket väl medveten om hur paralyserande sådana hot kan vara och hur känsligt det kan vara att bli “outad”. Vi som skriver ‘Svensk sexualpolitik idag’ känner att vi kan förstå utsattheten hos alla de som tvingats utstå ‘Johanna Parikka Altenstedt’-liknande metoder. Möjligheten att kunna vara anonym är livsviktig för en kritisk samhällsdebatt, de som vill motverka möjligheten till anonyma röster motverkar demokratin men också möjligheten för sexualpolitiska framsteg, vilket historien kan lära oss då många av de tidiga aktivisterna för bland annat homosexualitet skrev under pseudonym. Denna gång vann tyvärr utpressaren…

Blogge Bloggelito verkar samla alla blogginlägg om Johanna Parikka Altenstedts blunder. Vi rekomenderar våra läsare att läsa de andra bloggarna vilka komplementerar vårt blogginlägg.

Vi hoppas att Isabella Lund väljer att återkomma till debatten. Vi hoppas även att uttrycket “Att göra en Parikka” blir ett talesätt för att skämma ut sig totalt genom att hota folk på Internet “outa” dem.

The admin for the website Pedofil.se (a site about Paedophilia) got an email from Amnesty Sweden stating that their campaign irrepressible.info (which is for Free Speech online) doesn’t have any relevance to the site (and is abusing their “trademark”) and that their banner should be taken down. The fact is that Pedofil.se has been a target for all sorts of abuse because of its political message, including attempts to take down the site and threats of physical violence. Are Paedophiles not worthy of supporting Amnesty, Free Speech or Human Rights like anybody else? Is that the position of Amnesty?

It is also a fact that Amnesty International takes it’s funding from the Western World in order to criticise the lack of Free Speech and Human Rights on the opposite side of the globe. Therefore we think Amnesty has no reason (it’s not economically rewarding enough) to support the rights of Paedophiles, or any other non-desirables in the West. Amnesty is an entrepreneur in conscience and not genuinely interested in Universal Rights for everyone. Because of the hypocrisy of Amnesty and of it’s campaign, the owners of this Blog and of Pedofil.se have removed all links to irrepressible.info, even if Amnesty had no right to demand this in the first place.

Härom dagen damp det ned ett mail med titeln “otillbörlig använding av Amnestylänk” till den administrativt ansvariga för sidan Pedofil.se. Mailet var från pressekreteraren för Amnestys svenska lokalavdelning, där man bestämt bad om att deras kampanj irrepressible.info inte fick länkas till från Pedofil.se med påståenden som:

“På er hemsida välkomnar ni personer att länka till egna hemsidor. Vi har inget som helst samarbete med er verksamhet och anser att länken till vår kampanj på er hemsida är missvisande, vi har definitivt inte “beställt” någon länk till Amnesty. Vi har fått starka reaktioner på att ni på detta sätt utnyttjar vårt varumärke och därmed skadar vårt arbete, även om ni inte uppmanar till lagbrott på er hemsida. Vi ber er därför plocka bort länken.”

Utöver den mycket konstiga föreställningen om att Pedofil.se är ett länkregister av något slag trodde de tydligen att varje länk skulle vara beställd? Trots att det var några dagar sedan vi läste mailen har vi fortfarande inte riktigt förstått vad hon menade eller hur förvirrad en människa verkligen kan vara. Att Amnesty skall beställa en länk eller att sidor om pedofili inte skall ha bannern Irrepressible.info är bara fånigt. Det står ingenstans att siter om pedofili (eller något annat för den delen) måste be om särskilt lov att länka till deras kampanj. Det står till och med att alla bör hjälpa till att sprida budskapet:

“If you have a website or blog, help us spread the word and undermine unwarranted censorship by publishing censored material from our database directly onto your site.
The more people take part the more we show that freedom of expression cannot be repressed. “

Vi trodde Amnesty och kampen för yttrandefrihet för alla också gällde alla och att ju fler som höjer rösten och sprider ordet desto bättre, men uppenbarligen inte. Pressekreteraren påstod därtill saker som bara kan uppfattas som illvilja eller brist på förståelse gentemot Pedofil.se:

“Vårt arbete för de mänskliga rättigheterna är baserat på FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna och det inbegriper i högsta grad även barns rätt att inte utsättas för övergrepp eller kränkningar.”

Pedofil.se uppmanar inte till att man skall kränka eller genomföra övergrepp på barn, sajten uppmanar inte ens till att man skall ha intima relationer med barn, detta var också pressekreteraren medveten om (då det är olagligt med sexuella beteenden mellan vuxna och barn oavsett vilken form dessa tar) vilket också framgick av hennes brev. Varför hon då påstod ovanstående är ett mysterium, därtill kan det vara värt att påpeka att Barnkonventionen anser barn vara personer under 18 år. Men att varje land själv får besluta vilken gräns som barn uppnår sexuell självbestämmanderätt. Skulle samhällets syn förändras radikalt skulle alltså sexuella beteenden mellan vuxna och barn vara acceptabla inom Barnkonventionens artiklar. I Sverige uppnår ett barn sexuell självbestämmanderätt vid 15, enligt Barnkonventionen är en person ett barn upp till 18 år. Det är alltså lagligt för vuxna och barn att praktisera olika sexuella beteenden tillsammans idag såvida de håller sig ovanför ålderrsgränsen för sexuell självbestämmanderätt (men inte fotografering i pornografiskt syfte och prostitution med mera).

De ifrågasatte även på vilket vis Pedofil.se relaterade till deras kampanj, inte för att vi trodde det skulle behöva någon relevans för att få ha deras banner på en sajt. Vi tycker faktiskt att Pedofil.se relaterat till deras kampanj då Pedofil.se har blivit motarbetat, nedstängt från webhotell, blivit utsatt för omfattande attacker för att skada sidan men inte bara det. En del mordhot eller hot om fysiskt våld har inkommit också, allt detta för att vissa människor inte tror på yttrandefriheten innebär att de försöker stänga ned Pedofil.se. Kampanjen Irrepressible handlar om internetyttrandefrihet och försök att förhindra denna…
Det måste vara djupt kränkande för folkgruppen pedofiler att inte anses värdiga nog att kunna stödja Amnesty och deras kampanjer samt vara för mänskliga rättigheter (vi har dock börjat undra om det inte finns ett motsatsförhållande mellan de två).
I deras mail kallade de Irrepressible.info för ett varumärke och vi förstår att det är så de ser det. Amnesty lever på donationer i egenskap för entrepenörer i samvete, den produkt de säljer är ett stillat samvete. Eftersom pengarna i huvudsak kommer från Västvärlden är det kanske inte konstigt att Amnesty inte bryr sig om pedofiler (som är en av de mest hatade grupperna i Västvärlden) trots att det är en exceptionellt förföljd grupp. Vi anser att de missförstått något fundamentalt vad gäller principerna om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet: Det handlar inte om de grupper som just nu är socialt accepterade utan det handlar om alla. Men att vara mån om alla människors rättigheter och yttrandefrihet verkar inte dra in pengar, det är enklare att skrika om orättvisor på andra sidan jordklotet eftersom pengarna inte kommer därifrån.

Vi har en tendens att kalla Kina för diktatur samtidigt som vår egen polis sysslar med oövervakad censurering av påstådda kommersiella barnpornografiska siter, en lista på sammanlagt 3600 webbsiter som läckt ut och efter granskning visat sig innehålla mestadels påklädda barnmodeller, tecknad pornografi, såväl som en site för ett koreanskt bonsaisällskap med bilder på små… träd. Kommersiell barnpornografi av det slag man förväntar sig när man pratar om barnpornografi, som censurfiltret skulle användas mot, var det mindre gott om. En liten minoritet av siterna var av det sistnämnda slaget vid en stickprovskontroll på hundratalet siter (genomförd av en bekant).

Det kom egentligen inget formellt krav från svenska Amnesty. De har ingen laglig rätt att kräva att bannern skulle tas bort från Pedofil.se. Men eftersom deras kampanj uppenbarligen är ett hyckleri och Amnestys engagemang inte omfattar de verkligt utsatta sexuella minoriteterna så som pedofiler, så väljer vi att frivilligt ta bort deras banner. Vi stödjer nämligen inte Amnestys hyckleri och vill inte ha deras banner på några av de siter vi är inblandade i.

Vi ber er alla som har bannern på sina siter att välja bort http://irrepressible.info/.

Bloggar som skriver om det här:

Dyslesbisk
Per von Zweigbergk
Blogge Bloggelito
projO
Opassande
Tomas Tvivlaren
LouiseP – Frihetspropaganda