Sexuella dissidenter » Svensk Sexualpolitik Idag

Gästinlägg: Alex Limonovic skriver om mediahysterin

Lag & rätt, Myndigheter, Nyheter, Pedofili, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästblogg, gästskribenter 58 Responses »

Sep 042009

När bloggen alex.pedofil.se uppmärksammades i media ledde det till ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma pedofilfrågan och pedofilers rätt till mänskliga rättigheter igen (pedofil.se 2007 var bara början och mer kommer det bli även efter uppmärksamheten kring Alex blogg detta år). Därför valde vi att fråga Alex, bloggaren ifråga, vad hans mål och ideologiska utgångspunkt med bloggandet är. Vi passade även på att fråga honom om hans åsikter över mediauppmärksamheten samt den löjliga polisanmälan mot bloggen.

Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Gästblogg: Dick Wase - Åsiktshygienisterna i gammelmedia

Sexuella dissidenter, gästblogg 15 Responses »

Mar 152009

För oss som på olika sätt är aktiva inom sexualpolitiksdebatten – på ”fel” sida vill säga – är det ett faktum att ”gammelmedia” ständigt censurerar ”fel” åsikter, och istället aktivt kämpar för att stötta samhällets politiska korrekthet och moralparadigm. Det är nu inte ett fenomen som uteslutande gäller för vårt land, som t ex framgår av den amerikanske professorn i politisk vetenskap, Harris Mirkins artikel ”The Pattern of Sexual Politics: Feminism, Homosexuality and Pedophilia” i ”The Journal of Homosexuality” 1999: ”Massmedia producerar en uppsjö av artiklar som antar det riktiga i det förhärskande paradigmet, demoniserande och förlöjligande dessa som ifrågasätter det och trivialiserandes deras argument”. Men det är särskilt påtagligt i den lilla ankdamm som Sverige utgör, då det faktiskt i större länder ibland slinker igenom artiklar och sypunkter som är kritiska mot den vedertagna ”sanningen”. Det finns där redaktörer som fattat att mediernas roll ska vara att kritiskt skärskåda och att debatten ska vara fri. En typ av redaktörer som helt tycks saknas i vårt kommunitaristiska land.

För att ta några exempel på svenska mediers aktiva ”åsiktshygieniserande” kan nämnas GP:s vägran att ta in replik på Ecpats ovederhäftiga artikel om ”barnprostituerade” i Phuket i februari 2008 och DN:s vägran att släppa in Isabella Lund. Själv kan jag också vittna om denna vägran att släppa in ”fel” åsikter, inte minst då samtliga kulturredaktioner (utom SVT) har förtigit min bok, ”Samlag eller Salighet”, vilken inte bara är kritisk till vår nuvarande sexualpolitik utan också unik på svensk botten i sitt ämne och omfång (och dessutom kurslitteratur på två universitet – hade den sagt ”rätt” saker så hade den förmodligen behandlats annorlunda av de i allmänhet vänsterorienterade kulturredaktörerna). Samma sak gällde för Liw Enqvists bok om sitt liv som strippa. Ingen kulturredaktion tog upp den, eftersom den förmedlade ”fel” bild. För att inte tala om att kulturredaktionen på DN så ”objektivt” låter en ideologisk motståndare recensera Susanne Dodilliets avhandling.

I somras var det inte heller någon enda debattredaktion som släppte fram kritiken jag ville framföra mot regeringens aviserade slöseri med 210 miljoner kronor för bekämpning av sexköp och trafficking. Inte någon svensk tidning (eller nyhetsredaktion på TV) rapporterade heller om den nyzeeländska rapporten om ”Prostitution act”, trots att jag tipsade t ex DN, vilken rapport borde ha haft stort nyhetsvärde kontra den svenska sexköpslagen. Mot bakgrund av detta direkta journalistiska ”hygieniserande” av åsikter och fakta tillsände jag samtliga ”stora” debattredaktioner en text med titeln: ”Den svenska journalistkåren är en skam för demokratin” (finns att läsa här: http://www.oeisspeis.se/pdf/skam.pdf). Den enda tidning som svarade var SvD, med kommentaren: ”SvD Brännpunkt tackar nej. Och tar smäleken”.

Självklart kan en redaktör raljera på detta vis, eftersom ”gammelmedia” fortfarande lever i föreställningen om att ingen ska bli varse att de sorterar bort ”fel” åsikter och alls inte bekänner sig till åsiktsfrihet – som man annars låter påskina att man gör. Det är också därför som jag menar att bloggvärlden och internet är mycket viktigare för nyhetsförmedling och det fria ordet än de ”riktiga” medierna (som Jan Guillou på allvar nämnde dem i TV för ett tag sedan). Det är ett obestridligt faktum, att journalisterna på de ”riktiga” medierna tar sig rätten att utöva ”åsiktshygien” och sålla bort sådant som de själva inte anser är lämpligt för ”vanliga” människor att få veta. Särskilt när det gäller sexualitet! Uppenbarligen anser större delen av journalistkåren att de, precis som t ex förespråkare för sexköpslagen eller de som anklagar män för att vara de våldsamma i förhållanden, är ”bättre vetande” som måste skydda de ”sanna” värdena mot kritisk granskning. Särskilt då det gäller relevant granskning, eftersom sådan skulle kunna få folk att fundera över om våra ”sanningar” verkligen är sanningar. Tänk om folk faktiskt skulle få klart för sig t ex hur överdrivna siffrorna kring trafficking eller den skadade horan är? Det kunde ju vara katastrofalt för dem som profiterar på att vara ”goda” i dessa frågor – och inte minst de journalister som enkelt kunnat framstå som ”det rättas” förkämpar utan att behöva anstränga sig för att ta reda på fakta, men bara rakt av köpa det som de ”goda” påstått.

Hur djupt detta ”åsiktshygieniserande” går syns nu senast av den av tidningarna drivna webbsajten ”Newsmill”. Ett kort tag trodde jag naivt nog att man där hade en annan policy, eftersom de tog in min text om att moralisterna är farligare än porren, plus att jag faktiskt tilläts att bemöta Ecpats ovederhäftiga påhopp på mig. Men med anledning av debatten om bloggosfären kontra ”gammelmedia”, som man hade som ämne på Newsmill, skrev jag en text som kritiserade journalistkåren för dess ”åsiktshygieniserande” (finns här: http://www.oeisspeis.se/pdf/asiktshygienister.pdf) och menade att bloggosfären är ett mycket sundare medium än ”riktiga” media, just därför att moraliserande och normbevarande åsiktscensurerande inte är möjligt där – alla kan komma till tals. Men uppenbarligen får man inte kritisera journalistkåren, för den texten accepterades inte av redaktör Lagercrantz. Så djupt går alltså talet om ”objektivitet” och ”åsiktsfrihet”, att kritik mot journalistkåren inte får förekomma. Man undrar verkligen vad det är studenterna lär sig på journalisthögskolan. Tror någon att det är att värna det fria ordet? Och tror någon att en yrkeskår som mörkar kritik mot den själv klarar av att vara objektivt kritisk i andra frågor?

Sannolikt kommer nu kommentarerna – om nu ens någon ”bättre vetande” eller ”högre stående” journalist nedlåter sig till att kommentera denna text av en enkel orecenserad historiker – bli att jag enbart är ute i eget syfte, för att jag skulle känna mig kränkt av att jag inte fick in min text. Det sättet att trivialisera och marginalisera dem som kritiserar företeelser är förvisso legio bland ”sanningens” och ”rättfärdighetens” förespråkare, istället för att bemöta vad som sägs. Men det kommer ändå inte att sudda ut det faktum att de ”riktiga” medierna, och den sig där försörjandes journalistkåren, är simpla åsiktshygienister. Den som bekänner sig till demokrati och åsiktsfrihet kan faktiskt idag inte respektera något enda svenskt ”riktigt” media – eller dess redaktörer.

Därför bör du gå ur PKU-registret

Lag & rätt, Myndigheter, Sexuella dissidenter 6 Responses »

Jun 202008

Idag skriver Expressen och Dagens Medicin om hur Polisen kan tänkas få full tillgång till PKU-registret.

PKU-registret är en biobank där blodprover från nästan alla svenskar som föddes efter 1975 är registrerade. Syftet med registret är att forskare skall ha tillgång till olika blodprover för forskning kring sjukdomen fenylketonuri (PKU).

Det är förvisso inget tvång att vara med i registret och mödrar kan besluta om deras barn kan vara med eller inte. Som vuxen kan man gå ur registret (se nedan).

Polisen har ett flertal gånger avsett att använda registret i polisiärt syfte, exempelvis mordet på Anna Lindh. Åklagaren i mordutredningen beslutade att polisen hade rätt att med tvångsmedel få beslagta det material de behövde från registret. Detta ledde till att många personer då gick ur registret.

I jakten på Hagamannen tilltvingade sig inte polisen material från PKU-registret utan ansökte om att få veta vilka som gått ur registret, ansökan avslogs.

En del partier (som F!) anser att registret skall öppnas helt i syfte att få fast sexualbrottslingar. Regeringen utreder i år om Polisen ska få full tillgång till PKU-registret. Vi har sett hur Sverige gradvis allt mer utvecklas till ett övervakningssamhälle, nu senast med genomröstandet av FRA-lagen, där den enskildes integritet väger väldigt lätt mot möjligheten att utreda brott. Det kan av många ses som något positivt, men faktum är att vad som är lagligt och inte ändras och sällan till det bättre. Detta drabbar alltid i synnerhet minoriteter.

Gå ur registret är inte alls svårt och något du absolut bör överväga eftersom registret är ett framtida potentiellt hot mot alla sexuella variationer som samhället för stunden ogillar. Därför är det en viktig sexualpolitiskt motdrag att aktivt uppmana folk att gå ur registret (proverna förstörs). För att gå ur krävs det att man skriftligen skickar en begäran, ex:

Hur du kräver utträde ur PKU-registret

Jag (NAMN) återkallar härmed mitt tidigare samtycke för använding av mina vävnadsprover.
Enligt 6§ lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (SFS 2002:297) ska därmed vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.

Din moders namn och personnummer, ditt födelsedatum och på vilket sjukhus du är född.
Din underskrift.

Skicka till:
PKU-laboratoriet
Huddinge Universitetssjukhus
141 86 Huddinge

Mallen är lånad från en kommentar av ‘toba’ på Rick Falkvinges blogg.

Gästblogg: Samlag eller Salighet

Sexualhistoria, Sexuella dissidenter, gästskribenter 15 Responses »

Jun 142008

Hur kan man bara våga ge sig in i sexualträsket? Nej, jag menar inte det ”träsk” som ”omvittnat” finns i den undre världen, med lismande hallickar och blasé, men samtidigt ack så terroriserade horor. Jag menar det sexualträsk som så totalt domineras av ”rättstänkande” medelklassaktivister och moralentreprenörer, vilka utan att tveka vet att bara en enda sanning existerar: Nämligen att sex är stinkande vidrigt utanför alla andra sammanhang än det vaginala samlaget i (det gifta) parets nogsamt stängda och ljudisolerade sovrum.

Ja, inte tordes jag då göra det! När jag började förbereda ”Samlag eller Salighet”, hösten 2002, så var avsikten att inte gå ett enda steg längre fram än till renässansen. Jag skulle skriva en populärvetenskaplig bok om sexualitetens och sexualmoralens historia fram dit, men med det nya greppet att också berätta hur man i praktiken gjorde ”det onämnbara”. Jag ville absolut INTE riskera att bli måltavla för alla ”goda” moralentreprenörers enorma indignation över allting som strider mot deras ”sanna” bild av världen, genom att gå närmare vår egen tid än 400 år. Men problemet var bara, att jag under mitt skrivande snart insåg, att även historien intensivt skulle provocera de ”goda” moralisterna. Snart stod det fullständigt klart för mig varför det är totalt tabu i vårt samhälle, att i undervisning under universitetsnivå ens andas ett ord om någon annan kultur eller moral i sexuellt avseende än vår. (Gissa varför sexualundervisning aldrig innehåller historia). Och på universitetsnivå måste dessutom sådan upplysning balanseras av den politiska korrekthetens och feminismens ”intelligent design” – genusperspektiv/genusvetenskap – för att motverka ”fel” slutsatser. Historiska fakta, det var uppenbart, skulle nämligen också blotta att vår tids sexualagenda är fullständigt ute och ”cyklar”. Och inte nog med det, jag insåg snart att även flera andra discipliner riskerar att underminera den ”enda sanningen”.

Jag hamnade i ett sabla dilemma! Om nu min bok skulle visa att människan uppfört sig sexuellt ”fel”, genom hela hennes historia – och jag därför skulle bli hatad även fast jag stoppade 400 år före vår tid – så kunde jag ju lika väl fortsätta fram till nu. Det skulle i och för sig ta något år ytterligare (som blev till flera år) och kostade mycket pengar (som jag fick ta ur egen ficka, ”fel” forskare och ”fel” forskning ska nämligen inte ha några pengar). Men eftersom jag alltid varit skeptisk till absoluta ”sanningar” (även om gammal rödvinsvänster så vägrade jag på 70-talet att gå med i någon vänstergrupp för att jag värjde mig mot deras ”enda sanningar”) bestämde jag mig för att gå vidare.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog aldrig börjat skriva min bok, eftersom den riskerar att göra mig till måltavla för moralentreprenörernas hat och dessutom beröva mig utkomst. Själv bara en obetydlig, oberoende historiker (ledande expert på något så profant som gotländsk medeltid, med särskilt intresse för sociala förhållanden) insåg jag inte heller vilket arbete det skulle bli att själv förkovra mig inom modern sexualia. Egentligen är det ju också förment av en sketen historiker att från ingenstans komma och skriva en bok som också tar ställning till moral, filosofi, psykovetenskap, välgörenhetsrörelser och en helvetes massa annat. Jag menar, det är ju verkligen inte passande! Men ju mer jag studerade ämnet desto mer upprörd blev jag. Hur kan ett s k ”upplyst” samhälle, som vårt påstås vara, allt mer omhulda så ”medeltidsmörka” ståndpunkter som vi gör? Och hur kan vi västerlänningar, som ändå skapat världens mest aggressiva och intoleranta kultur, tro oss ha rätten att i neokolonialistisk anda – nödtorftigt maskerad bakom omsorg – gå ut och lära andra, ”outvecklade” folk vad som är det riktiga? Särskilt som vi själva, i vårt eget samhälle, drabbas av allt mer kontroll och integritetskränkning, moralistiska lagar och intolerans – som motiveras utifrån ”sexualhotet”.

Jag var bara tvungen att skriva ”färdigt” min bok! Jag kan inte uttala mig om huruvida ”Samlag eller Salighet” är bra eller inte. Förlag efter förlag har avvisat den, samtidigt som folk som har läst den sagt att den är viktig – och flera också att den är bra (även om man inte hållit med om allt, vilket ju vore märkligt om man gjort). Misstanken finns ju där, att det är det oerhört kontroversiella ämnet (”fel” sex är faktiskt fortfarande i grunden lika illa som mord i vårt samhälle, jämförelsen dyker ständigt upp) och framför allt mina fullständigt politiskt inkorrekta slutsatser som spökar för förlagen. Men det har naturligtvis ingen sagt rakt ut till mig.

Det är upp till läsaren att döma. Jag vill dock understryka, att boken inte försöker presentera något alternativ till dagens sexualmoral. Jag är guskelov ingen ideologibyggare, utan bara en oberoende historiker. Min önskan är att försöka upplysa om allt det där som idag sopas under mattan, för att det inte stämmer överens med den ”enda sanningen”, i hopp om att människor ska reagera på vår nuvarande moralpuritanism. Bokens syfte är att ifrågasätta, inte predika. Och minns, att det är de som ifrågasätter som för utvecklingen framåt. Inte de som försöker bevara status quo eller vrida utvecklingen tillbaka.

Dick Wase

”Samlag eller Salighet” är en sexualhistorisk bok, rikt illustrerad om 404 sidor i A4-format, som sträcker sig från ”urtid” fram till idag. Den är i indelad i tre delar och beskriver sexualitetens och sexualmoralens utveckling, samt dessutom hur sex rent tekniskt utövades:
Del 1, (”Innan gud drog igen gylfen”), beskriver forntiden, Mesopotamien, Egypten, Israeliterna, Grekland, Rom, Byzans, Islam och det förkristna Norden. Del 2, (”Djävulens tid”), handlar om medeltiden, fram till reformationen, och hur kristendomen korrumperar sexualmoralen. Del 3, (”Det osägbara”), behandlar tiden fram till idag, med större betraktelser kring prostitution, masturbering, homosexualitet, incest, våldtäkter och våld pornografi och pedofili, samt ett avslutande reflekterande över hur vi har hamnat där vi är.

Hela ”Samlag eller Salighet” finns som läsbar pdf-fil (icke utskriftsbar) länkad på denna sida: http://www.oeisspeis.se/bocker/page12.html.

Gästblogg: Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

ECPAT, Prostitution, Sexualhistoria, Sexuella dissidenter 2 Responses »

May 162008

Idag har bloggen Svensk sexualpolitik idag nöjet att presentera ett gästinlägg skrivet av historikern Dick Wase, som behandlar filantropins historia och den inhumana människosyn som ligger bakom denna och i praktiken skiner igenom när man synar konsekvenserna i sömmarna av vad som faktiskt blir resultatet av organisationer som ECPATs arbete. Det är ingen vacker syn och det är hög tid att acceptera att lösningen på sociala frågor inte handlar om en kolonial “väst-vet-bäst” attityd, utan att faktiskt lyssna på dem som närmast berörs, i detta fallet – sexsäljarna själva.

Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

Av Dick Wase

Det är lätt, när man läser tidningar eller tittar på TV, att tro att de som kämpar mot prostitution och ”trafficking”, skulle vara goda och välmenande människor som bryr sig mer än andra. Det är en bild som dessa individer naturligtvis vill att folk ska tro på, liksom de vill att vi ska tro att de faktiskt skänker hjälp till stackars vilsna offer för ondsinta, beräknande och totalt känslolösa människor (män), som tvingar in hjälplösa, passiva och totalt handlingsförlamade flickor och kvinnor i vad som med emfas beskrivs som ”modernt slaveri”. Men sådan är sällan verkligheten!

Den ”filantropiska” rörelse som är verksam idag leder direkt kontinuitet till de som startade och florerade på 1800-talet. De började i en tid, då medelklasskvinnor allt mer fick tillgång till utbildning och ville vidga sin värld utanför hemmet. Men då arbete var otänkbart för ”anständiga” kvinnor återstod bara ”välgörenhet”. För att kunna utföra sådant arbete måste det dock finnas några att utöva ”välgörenhet” mot, nämligen de lägre stående arbetarklasskvinnorna. Men att attackera den sociala ordningen för en förändring var uteslutet, eftersom det skulle hota såväl medelklassens som kvinnornas egen position. Därför fick man gå på det trygga konceptet ”moralisk resning”, vilket ihärdigt (men utan framgång) drivits av den sexualfientliga kyrkan under all dess tid. Med tiden ledde denna välgörenhet till framväxandet av ”det sociala”, ett för medelklasskvinnor rumsrent yrkesområde.

Den syn som präglade hela denna filantropiska rörelse var borgarklassens plikt att ”civilisera” och domesticera arbetarklassen. Medelklassen proklamerade det rätta sättet för alla att leva, enligt tidens koloniala syn på människor, tydligt formulerad hos liberalen John Stuart Mill: De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån. Det är exakt samma kolonialistiska och människoföraktande syn som präglar anti-prostitutionsrörelsen ännu idag. Det illustreras t ex av ett franskt ”räddningsprojekt” i vår tid (Mouvement du Nid), vilket kallar kvinnor som säljer sex för slavar som behöver hjälp för att bli medvetna om sitt förtryck, sin slavmentalitet och falska medvetande, efter vilket de kommer att ”vakna upp”. Såväl dåtidens som nutidens medelklasskvinnor har oombedda tagit sig rätten att tala för de ”lägre stående” individer som ”inte förstår sitt eget bästa”. En prostituerad som trivs med jobbet eller tycker att det är det bästa hon utifrån sina förutsättningar kan få, som inte tycker kunderna är påfrestande (utan istället filantroper av olika slag) eller som helt enkelt bara mår bra, avfärdas med att hon inte förstår att hon egentligen mår som den av filantroperna utmejslade stereotypen.

Liksom 1800-talets ”räddare” presenterar vår tids dito ett enkelt dualistiskt budskap, med en enda ”sanning” (att prostitution föröder alla), där de goda är de som vill utplåna prostitutionen, de onda alla som inte har samma åsikt. Men eftersom verkligheten inte stämmer med de ideologiska idealen måste den långa moralistiska traditionen av verklighetsförfalskning vidmakthållas. Däri ingår många absurda delar, som t ex att genom larm och stök störa talare med fel åsikter, smutskastning och trakasserier av motståndare. Mer förfinade är att t ex utelämna kritisk litteratur och ”felaktiga” forskningsresultat, groteska överdrifter, att ignorera meningsmotståndare eller helt enkelt med vetenskapligt förkastliga metoder producera passande ”forskningsresultat” (som t ex ideologen Melissa Farley, som ständigt åberopas av prostitutionsmotståndare, trots att hon är hårt vetenskapligt kritiserad).

Hade nu bara alla dessa kostsamma och passionerade moralistiska försök att ”förädla” världen haft någon positiv effekt så kanske det hade varit någon mening med det. Men även inräknat kyrkans intensiva försök under 2000 år så visar historien kring de ”filantropiska” rörelserna att ”hjälparna” aldrig uppnått mer än högst tveksamt marginella resultat avseende de ”hjälpta”, men däremot ödelagt oräkneliga liv. Den f d prostituerade, numera polisanställda Norma Jean Almodovar skriver: De flesta av dessa prostituerade, olyckliga nog att räddas så, kunde räkna med ett liv i slaveri som intagna på tvätterier, dårhus och tukthus uppförda av ”trosbaserade” organisationer, vilka lyfte tusentals dollar från den kyrkobesökande allmänheten, förskräckta av historierna om de ”fattiga, svikna och fallna kvinnorna” på gatan.

Däremot har ”hjälparna” själva haft avsevärda egna fördelar av projekten. Det har gällt såväl tillfredsställelsen av att vara en överlägsen och ”god” människa som välbetalda arbeten, social status och att inte behöva ifrågasätta sin egen privilegierade position. De ”hjälpta” har däremot alltid, utom i undantagsfall, betraktat ”hjälparna” som plågoandar. Något som t ex illustreras av en kommentar som jag erhöll från en av de ledande i den thailändska sexarbetarorganisationen ”Empower”, när jag och andra kritiserade Thomas Bodström och Helena Karlén för Ecpats oetiska metoder: Jag ser att ni gör ett bra jobb med att slå mot lejonets kula. Eller, som Laura Agustín (Sex at the Margins) skriver: Sexarbetare, i studier som registrerar deras åsikter, anklagar ett vitt spektra av auktoriteter, inkluderande poliser, domare, läkare, lagstiftare och forskare, för deras förstärkande av ’horstigmat’ och deras direkta eller indirekta hemliga samförstånd i straffandet av sexarbetare.

Ecpat är f ö ett tydligt exempel på en organisation som utan att hjälpa några barn tagit sig rätten att föra deras talan, och samtidigt i klassisk stil dragit in mycket pengar till organisationen och dess aktivister. Inte minst genom att ”föreläsa” för myndighetspersoner och andra om ”verkligheten” i barnprostitutionen. Ecpat bildades 1993, inte för att få slut på barnprostitution, men däremot på turismen till vissa asiatiska länder. I det första nyhetsbrevet skrevs: Vi vill få stopp på barnprostitutionen eftersom den är kopplad till turism i de asiatiska länderna Filippinerna, Sri Lanka, Taiwan och Thailand. Det betyder att vi inte sysslar med barnprostitution eller övergrepp på barn i dess vidare sammanhang utan bara det som skapas av närvaron av främmande turister. Att man varit konsekventa i denna strävan att strunta i annan barnprostitution än den turistbaserade syns av att man aldrig utmanat den inhemska thailändska konsumtionen av minderåriga prostituerade (vilken bedöms vara betydligt mer omfattande än den turistbaserade). Man har heller aldrig tagit hänsyn till buddhistisk kulturs tydligt annorlunda syn på prostituerade (vilka får förhöjd status av prostitution, utifrån återbetalande av skuld till modern och möjlighet att köpa statusting) utan i sann kolonialistisk anda istället utgått från att ”väst vet bäst”.

När det också gäller metoder för ”räddning” av ”barnen” så använder Ecpat sig av polisinsatser. Men sådana, med ”räddning” av dem som inte efterfrågar den, misslyckas ständigt, eller som Heather Montgomery (Modern Babylon) uttrycker det: Ingripande blir förtryck om det utförs av aktivister utan medgivande av dem de påstår sig tala för. Misslyckandena i denna typ av ”räddningsaktioner” framgår tydligt av hur höga återfallen i prostitution är för dem som ”hjälps” på detta sätt. Nio av tio återvänder till prostitutionen, därför att de inte kan leva på de alternativ som ges dem, eller för att de tycker det är det drägligaste jobb de kan få, eller p g a stigmatisering. Men de euroamerikanska ”räddarna” utgår egoistiskt från att det är bättre för kvinnor att arbeta under svältlöner än att prostituera sig med goda förtjänster (den gamla ”ett öde värre än döden” tanken). På samma sätt skildrades i en svensk dagstidning olyckan för två ”sämre lottade” svenska tonårsflickor, vilka likt sina ”bättre lottade” klasskamrater ville kunna resa utomlands, och därför prostituerat sig för att tjäna ihop pengar. Sensmoralen var, att det är mycket bättre att flickorna förnöjsamt stannar hemma i Sverige, och passivt åser hur andra gång på gång får resa, än att tjäna ihop pengar i den farliga prostitutionen. Det är i annan skepnad den klassiska, medelklassgynnande gamla kristna devisen: ”Skräddare bliv vid din läst”.

Vad som också är anmärkningsvärt i prostitutionsmotståndet är dess totala avsaknad av koppling till biologi. Historiskt sett är nämligen prostitution den absolut främsta överlevnadsmekanismen som existerat för honor bland alla primater. Beteendet är t o m så framgångsrikt, att det direkt orsakat att de begränsade parningsperioderna (löpperioderna, som finns hos alla andra däggdjur) försvunnit hos primathonorna. De honor som var mest framgångsrika i att erbjuda sex till hannarna, mot tillförsel i form av mat och skydd, överlevde nämligen, förandes sina allt mer utdragna parningsperioder vidare, till dess löpperioderna helt upphörde. Att en sådan framgångsrik och universell mekanism kan bli ”förnedrande” beror enbart på moralistiskt-elitistiska, ”kulturella” konstruktioner. Och vår tids abolitionister använder exakt samma metod för att ignorera prostitutionens biologi som kyrkan gjort i alla tider; man hävdar helt irrelevant att ”vi är inte djur”. I andra kulturer är det däremot en självklarhet att kvinnor använder sin sexuella potential för att skaffa sig fördelar.

Då prostitutionsmotståndet – liksom all moral som går tvärs emot nedärvd prägling – i princip aldrig lyckats rädda någon, men istället ödelagt ett oräkneligt antal individers liv, måste medelklassaktivisterna legitimera sina självgynnande aktioner på annat sätt. De tycks ofta omedvetna om att aktionerna inte lyckas visavi ”offren”, och om de är medvetna så skyller de andra, utanförliggande faktorer för misslyckandena. I ivern att visa resultat blir därför lagar och tvång – då de som ska ”räddas” inte vill det – det enda medlet för att tvinga fram ”räddning”. Men lagar och tvång har i detta avseende alltid misslyckats, och enbart åstadkommit skada, alltifrån kejsarinnan Theodoras ”räddning” av 500 prostituerade i Konstantinopel på 500-talet (över hälften tog hellre livet av sig än var inlåsta i ett kloster), via t ex dödstraff mot homosexuella fram till vår sexköpslag och Bushadministrationens press på Sydkorea. (Som ledde till tidigare okända strafflagar mot prostituerade och att 2000 sexarbetare 2004 gick ut på gatorna i Söul och hungerstrejkade i protest). Att våra nutida ”filantroper”, i form av politiker, psykiatrer, socialarbetare, aktivister m fl, vet att lagar och tvång inte hjälper syns tydligt av direktiven för utvärderingen av sexköpslagen. Eftersom en adekvat vetenskaplig bedömning riskerar att rekommendera avskaffandet av lagen har det bestämts att utredaren måste komma fram till att den ska vara kvar.

Det är alltså hög tid att lyfta bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna. Deras kamp tjänar inte till hjälp åt någon utom dem själva, utan ödelägger tvärtom mängder av människors liv. De intar en intensivt människoföraktande attityd då de upphöjer sig själva till att veta bäst, med missionen att ”rädda” människor mot deras vilja, och symptomatiskt är att även vänstern klivit in i medelklassens salonger och tagit ställning mot dem som inte tillåts ha egen röst. Individer med ”fel” upplevelser omyndigförklaras nämligen, fakta förvrängs, obekväm forskning utelämnas och undermåliga ”forskningsrapporter” produceras, enbart i syftet att stärka egen sak. Det går t o m så långt att man tar sig rätten att föra människors talan utan att ens tala med dem man påstår sig tala för. När en i publiken på ett tredagarsseminarium om ”trafficking” i en spansk stad, mitt i larmet och diskussionen bland de 300 medelklasskvinnorna, frågade om det kunde vara möjligt att lyssna till vad några prostituerade hade att säga grep en representant för ett internationellt kvinnoprogram på podiet mikrofonen och skrek: Vi behöver inte tala med prostituerade för att veta vad prostitution är. Det kunde lika väl ha varit justitieminister Beatrice Ask.

Dick Wase
Historiker

Sanningen om ECPAT

ECPAT, Nynormativitet, Prostitution, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästskribenter 41 Responses »

Mar 202008

ECPAT är en organisation som har stort inflytande över hur politik bedrivs i Sverige. Därför är det extra viktigt och extra allvarligt när företrädare för denna organisation inte verkar ta sitt inflytande på allvar. När det som denna artikel ska handla om avslöjats kan man med rätta ställa sig frågan: Är ECPAT som organisation verkligen intresserad av hur verkligheten förhåller sig?

Med tanke på att personer inom vissa yrken – vilka ifrågasätter den enda tillåtna synen på sexualmoral och prostitution – i vårt land riskerar avsked, står Svensk sexualpolitik idag för denna text. Även om vi inte författat den.

Ärlig debatt?

22 februari publicerade Thomas Bodström & Helena Karlén på den s k ”Fria ord & debatt” i GP (Göteborgsposten) en artikel med titeln ”Stoppa sexturismen”. Den artikeln kan sägas vara ett lysande exempel på den kritik som FN-organet Childwatch framför mot NGO:s i allmänhet, och Ecpat i synnerhet, då man i rapporten ”Children in Prostitution” bl a säger: ”Inom NGO-sektorn i allmänhet, tenderar data att samlas och/eller ordnas på ett extremt vårdslöst och slumpmässigt sätt. Man förlitar sig stort på tidningsartiklar, individuella historier, andra NGO:s och socialarbetare, barnräddare och andra ’experter’ som gissar kring siffror och statistik. Där finns nästan ingen information alls från barn som arbetar som prostituerade och lite utbyte av information med den akademiska världen”. Man anför t ex också en bok av Ecpats grundare, pastor O’Grady, som exempel på undermålig litteratur.

Samma ovederhäftiga metoder använde Bodström & Karlén även i en ”debattartikel” i DN 28/5 2007 med påståenden som med enkel kontroll, av det material som Ecpat i mail påstod sig ha använt, visade att siffrorna för barnpornografins omfattning överdrivits mellan 117 och 2000 gånger det verkliga antalet av de bägge. Fast både artikeln i DN och GP införts på de sidor som vi ska tro är ”debattsidor” har de förblivit oemotsagda, och vad gäller den senare tidningen så vägrar debattredaktionen där att låta den bemötas. Avsikten med den s k ”debattartikeln” är tydligen inte alls debatt, utan förefaller vara att Ecpat ska få framföra osanna och överdrivna påståenden för att det är politiskt korrekt. Något annat skäl kan nämligen inte tänkas för att man så ivrigt slår vakt om att Bodström & Karlén ska få stå oemotsagda.

I debattartikeln i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=192&a=403445) görs en mängd kategoriska uttalanden. Bl a sägs:

”Efter att ha sett flickor, som inte är könsmogna utan högst i tolvårsåldern, tvivlar vi starkt på det [att ’flickorna’ har papper på att de är över 18 år]. I ett land med omfattande korruption, där polisen ständigt mutas, är det inte svårt att ändra ett födelsedatum på en identitetshandling. En europeisk barägare vi träffar berättar att han betalar motsvarande 14 000 kronor varje månad till den lokala polisen för olika tjänster. Det är också välkänt att när razzior görs går det utmärkt att betala sig fri – oavsett vilken fråga det gäller”. I övrigt är det ett känsloladdat språk, med målande beskrivningar av hemskheter som påstås ha skett, vilket förfaringssätt också kritiseras av FN: ”

Det fastslås eller antyds att det är efterfrågan från västerländska män som orsakat henne att bli prostituerad. Aspekter av förnedring och övergrepp understryks hela tiden, liksom flickans ungdom. Språket är ofta känslomässigt. Till exempel beskriver en rapport ’den livlösa kroppen på en åtta års flicka, lämnad på ett hotellrum i Saigon efter en natt av sexuella övergrepp’ (Nyhetsbrev från Ecpat) eller, som en aktivist sa till pressen:

’Jag minns ännu tydligt tårarna i ögonen på ett barn som räddades från en bordell i Bangkok som berättade för mig hur hon bett en kund att inte skada henne, bara för att få sin vädjan skoningslöst avvisad’”.

Det svenska genmäle som skickades till GP:s redaktion accepterades inte, varför hela Bodströms & Karléns artikel översattes och skickades till de thailändska prostituerades starka organisation, ”Empower”. Förutom att de kommenterade artikeln så utbad de sig också om en kommentar från Ecpat Thailand, eftersom de var chockerade över de ovederhäftiga påståenden som gjordes. Empowers kommentar, som ju i allra högsta grad gällde ”berörd part” skickades till GP:s debattredaktion – som emellertid beslöt att inte publicera den. Man kan därför påstå, att denna debattredaktion visat att de på intet sätt värnar om varken det fria ordet, debatten eller ens demokratiska ideal, när man så uppenbart vägrar att låta politiskt korrekta, men faktamässigt synnerligen tvivelaktiga påståenden, bemötas. En sådan partisk inställning borde inte anstå en svensk tidning, utan är metoder som hör hemma i länder med regimer som vill strypa det fria ordet. Men tyvärr så förefaller det som om Sverige i hög hastighet närmar sig detta tillstånd.

Här följer Empowers kommentar, i översättning:

”Stiftelsen Empower är en thailändsk sexarbetareorganisation med mer än 20 års erfarenhet i Thailand, och betraktas som en av de starkaste sexarbetarorganisationerna i Sydostasien. Vi har information på thailändska och engelska på vår webbsida www.empowerfoundation.org.

Vi har tusentals sexarbetarmedlemmar i hela landet och centra i fem provinser. Vårt Phuket-centra vid Patong Beach sattes upp av sexarbetare som gensvar på tsunamin och öppnade i februari 2005. Sedan dess har över 1000 sexarbetare deltagit i Empoweraktiviteter vid centret, och vi träffar tusentals fler när vi besöker barerna två gånger i veckan.

För en tid sedan fick vi tillsänt oss en artikel som översatts från orginalsvenskan. Vi vet inte vad författarna trodde de såg, men det är inte möjligt att det finns nakna 12 år gamla flickor anställda på barerna på Bangla Road, Patong Phuket. Arbetsgivarna skulle omedelbart bli arresterade tillsammans med vilken kund som helst och flickorna bli tagna av Departementet för social utveckling och mänskliga resurser under akten om undertryckandet och förhindrandet av prostitution av 1996. De flesta av oss är over 20 års ålder och även om vi lagligt kan arbeta på ett underhållningsställe om vi är över 18 år, så har ibland 18- och 19-åringar problem med att finna arbete. Polisen patrullerar Bangla och andra områden hela natten, inkluderande punktnedslag av polisledningen. Det är inte olagligt för vuxna att sälja drinkar, dansa, skratta eller uppträda. De kontrollerar åldern på arbetarna, närvaron av brott, som droger, och turisternas säkerhet. De enda nakna kroppar i offentlig show, i motsats till stängda A go go barer, är transsexuella arbetare, vilka genom ett kryphål i lagen betraktas som män, och därför inte drabbas av samma lagar som andra kvinnor.

Risken för att ha flickor under 18 års ålder under dessa premisser är inte värt det för ägarna eller för poliserna att vända sig bort i högprofilsområden som Phuket. De flesta kunder är respektabla män, som din läkare, din lärare, din bror, din chef… ordentliga män som föredrar att ha sex med villiga vuxna. De flesta kunder vill ha vuxna kvinnor och det finns många vackra och skickliga vuxna kvinnor, arbetare i Bangla, Phuket. Ingen behöver ta risken av att hyra in flickor. Till och med vi vuxna arbetare kollas av polisen mer regelbundet och polisen gör inga undantag rörande frågan om ålder. Showerna utförs av mycket erfarna och professionella arbetare… inte barn. En del av våra arbetare i Phuket hade följande kommentarer till artikeln:

’Vi sexarbetare är i barerna i Phuket och i hela landet varje natt och vi ser inte vad dessa turister säger sig ha sett’.

’Västerlänningar är på det sättet dock… de ser vår mindre kroppsbyggnad, våra icke fårade ansikten, våra hårlösa kroppar och bestämmer oss som barn. Även om vi visar dem våra officiella legitimationer så tvivlar de på oss’.

’Att tillverka en falsk legitimation är inte lätt nuförtiden… annars skulle alla de två miljoner invandrade arbetarna från Burma i Thailand ha thailändska legitimationer’!

’I Phuket och på många andra ställen i Thailand måste vi lämna våra thailändska legitimationer i receptionen när vi går med våra kunder till hotellet. De behåller dem till dess vi går och vi skulle inte kunna komma förbi disken utan legitimation eller med en falsk sådan’.

Artikeln är förolämpande mot sexarbetare, turister, män, den kungliga thailändska polisen, hotellpersonal, hotellförvaltningar, den thailändska regeringen och resebyråer. Mer än så är den också förolämpande mot hela det thailändska folket. Den antyder att en hel befolkning på Phuket Island är beredda att vända ryggen till flickor som kränks… den antyder att thailändska människor inte värderar barn. Vi är chockerade av påståendena som görs, då artikeln är så skiljd från verkligheten.

Stiftelsen Empower, Thailand”

Ecpat Thailands kommentar löd:

”Ecpat Sverige har bekräftat att även om den engelska versionen av deras orginalartikel inte är en officiell översättning, så förefaller den att spegla andan och tonen i det som ursprungligen var skrivet. De noterade några fel i översättningen. Till exempel, det svenska ordet ”flicka” betyder inte bara ’girl’ utan kan i själva verket betyda ’flicka eller ung kvinna’. Därtill, när en resande representant kommenterar barerna i Phuket och citeras som sägandes ’nästan alla flickor är prostituerade’ så är den mer riktiga översättningen ’närmast alla dansflickorna är prostituerade’.

Oavsett det så har Ecpat Sweden bekräftat deras upptäckter att minderåriga flickor (med en förefallande att vara inte mer än 12 år gammal) var närvarande på barer i Phuket (en sidogata till Bangla Road) och föreföll tillgänglig för prostitution. Detta rapporterades till den lokala polisen i Phuket, även om Ecpat Sverige tråkigt nog noterade att föga intresse tycktes visas av polisen i denna fråga. Ecpat Sverige klargjorde också att de arbetar från svenska lagars och morals grund, där alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle. Artikeln reflekterar det perspektivet och är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands.

Ecpat International har, genom dess många år av arbete i Thailand (för att inte nämna globalt) avslöjat ständiga fall av både flickor och pojkar under 18 år som sexuellt exploaterats i många städer i Thailand, inklusive Bangkok, Pattaya, Chiang Mai, Chiang Rai, Koh Samui och Phuket (som sedan är rapporterat till polisen). Detta är trots Thailands Prevention and Suppression of Prostitution Act, som också inkluderar specifik lagstiftning kring prostitution av barn och barntrafficking. Sådana fortgående fall reser tvingande frågor kring effektiviteten i utövandet av dessa lagar”.

Intressant nog – utöver den fullständigt irrelevanta invändningen mot översättningen av ”girl” till flicka (eftersom ”girl” också kan betyda ”ung kvinna”) – så medger Bodström & Karlén här indirekt osanning och överdrifter. Där de i artikeln påstår att det var ”flickor” (observera pluralis) som var ”högst” i tolvårsåldern (man antyder alltså även yngre flickor) säger man nu att EN flicka FÖREFÖLL att inte vara mer än 12 år gammal. Man säger också att hon FÖREFÖLL tillgänglig för prostitution. Men i den svenska artikeln blev det till tvärsäkra påståenden! Man säger också att när det rapporterades så visade polisen inget intresse, vilket i artikeln blir till att ”kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn inte är en prioriterad fråga”. Man överväger inte ens den möjlighet som den situation som Empower beskriver förutsätter, nämligen att polisen redan vet att det är omöjligt att det finns så unga flickor där, varför man inte behöver förivra sig bara för att Ecpat-folk (som är väl kända, kristna moralfanatiker) kommer och påstår det. Något som också kastar högst rimligt tvivel över deras påstående i svaret till Empower, att de upptäckt minderåriga flickor på barerna. Hur har de ”upptäckt” dem? Har flickorna berättat sin olagliga ålder för dessa främlingar? Har de tagit flickors legitimationer som bekräftat för låg ålder? Eller är det bara deras gissningar utifrån deras övertygelse att de bättre än thailändarna själva kan bedöma dessas ålder? Man kan ju också fråga sig varför en barägare, som utifrån all rimlighet inte betraktar Ecpat-folk som några som gynnar honom, eftersom de försöker bekämpa all prostitution, öppenhjärtligt skulle vittna om mutor till polisen. Man undrar om han inte istället i själva verket har drivit med dem.

Intressant nog visar också Bodström & Karlén upp en traditionell europeisk ”besserwisser-kolonial” attityd, i det att de förutsätter de svenska lagarnas moraliska överlägsenhet över de thailändska, och naturligtvis svensk medelklassöverlägsen kunskap så att ”alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle”. Därför kan de utifrån sin ”överlägsna” position svartmåla det ”underlägsna” thailändska samhället. Så urskuldar de sig med att artikeln ”är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands”, vilket alltså skulle berättiga till osanning och felaktiga påståenden. Dessutom påstår de indirekt att män som inte delar deras moralsyn ändå är dubbelmoraliska, fast de lever enligt annan moral än Bodström & Karlén. Blir de det bara för att dessas moral är så gudomligt uppenbarat riktig? eller har vi besserwisserrätt att förutsätta svenska lagars prioritet inne i Thailand över thailändska? Man undrar inte på om bl a sådan hybris lett till att Thomas Bodström fått stå som symbol för det samhälle som han drivit på, med t ex närmast total diktatorisk kontroll av människors förehavanden på internet (till stora delar motiverat utifrån Ecpats moralpanik). Men man frågar sig också hur vi kunnat ha en justitieminister, som så vårdslöst handskas med sanning och objektivitet. Han borde dessutom vara otänkbar som sådan i framtiden, med tanke på hur han så lättvindigt klassar främmande nations rättsväsende som genomkorrupt och omsorgsbefriat.

Att verkligt utnyttjande av människor, oavsett sysselsättning och ålder, ska bekämpas råder ingen tvekan om, men det ska göras med sansade påståenden och utan moralpanik eller moralpekpinnar (så som även FN efterlyser när det gäller Ecpat) och i en debatt som inte i skumrasket censureras av debattredaktionerna. Det ska också göras med respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter av liknande situationer. En debatt ska föras på lika villkor, och inte som redaktionen på GP gör, så att bara en part får komma till tals. Det är dessutom dubbelt allvarligt, genom att GP:s agerande döljer det faktum att Bodström & Karlén i sedvanlig Ecpat-anda överdriver kraftigt och t o m far med osanning för att driva sina syften. De bekänner sig alltså uppenbarligen till samma mentalitet som t ex genomsyrade inkvisitionen i jakten på kättare och häxor, nämligen att ”ändamålet helgar medlen”. Uppenbarligen också i förvissning om att vara uppfyllda av samma icke kritiserbara sanningsmonopol som inkvisitorerna ansåg sig vara.

Det är skamligt att behöva meddela till Empower, att den svenska tidning som släppte fram så många oriktiga och förolämpande påståenden om thailändska förhållanden inte tillåter att dessa bemöts. Thailändarna har all anledning att faktiskt betvivla att Sverige är ett demokratiskt land! Och GP:s debattredaktion borde sätta sig på skolbänken för att lära sig vad ärlig debatt handlar om. Det är även hög tid att inse, att Ecpats, Thomas Bodströms och Helena Karléns trovärdighet är synnerligen låg.

Anonym

Vad som hänt senaste tiden

Barnpornografi, Hebefili, Naturligt/onaturligt, Nyheter, Nynormativitet, Pedofili, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet 3 Responses »

Feb 242008

Servern var nere under några dagar
Vi har tyvärr haft en del problem med vår nätnärvaro under veckan som gått. Webbhotellet där vi har vår server har haft en del komplikationer med vad vi förstått en teknisk apparat vilken gått sönder och rent av började brinna. Detta ledde i sin tur till att alla servrar blev tillfälligt nedstängda, däribland vår. Den här bloggen och bloggen projo.se finns däremot på en annan server och blev inte påverkad av detta. Pedofil.se (och andra siter vi har på servern) var dock nere under flera dagar, detta berodde i sin tur på den avancerade krypteringen vi använder oss av på vår server . Slutligen dök alla sidorna upp men Pedofil.se dök ned igen efter en kort tid men kunde återställas redan dagen efter.

Nu är allt åter uppe och kommer så att förbli.

Nytt på svenska webben
Vi vill presentera två nya bloggar, eller snarare en ny och en nygammal.

På vår server finns sedan en tid tillbaka bloggen alex.pedofil.se. Alex har en pedofil läggning och bloggar bland annat om detta på sin blogg. Utöver pedofili bloggar han om allt möjligt mellan himmel och jord, främst om frågor som berör barn och deras rättigheter. Viktigt att veta är att Alex inte är den person som författat manifestet till Pedofil.se.

Signaturen Poe har startat en blogg på wordpress med namnet Hebefilt perspektiv. Bloggen fokuserar som namnet antyder på läggningen hebefili och tonåringar (med vad som verkar vara ett girllove-perspektiv). Vi kan speciellt rekomendera inlägget ‘Hebefiler och andra sexuella minoriteter‘ som presenterar ett sexualpolitiskt synsätt som vi ställer oss bakom. En solidarisk gemenskap bland alla sexuella minoriteterna istället för den självförhärligande och ärligt talat ganska svinaktiga ‘var och en för sig själv’-attityd som är mycket vanligt förekommande, speciellt hos homorörelsens aktivister men också bland andra grupper.

Om Hebefilt perspektiv mot förmodan skulle bli nedstängd erbjuder vi oss utan tvekan att hosta bloggen.

Aftonbladet stänger ned värdeneutrala och sexpositiva bloggar
Bloggen Maxibloggism blev den 23 Februari nedstängd av Aftonbladet och samtidigt stängdes även en annan relativt ny blogg ned (Weberns perspektiv). Vad vi förstått har det inte inkommit någon motivering varför Maxibloggism blev nedstängd, däremot har Weberns perspektivs ägare kontaktat oss och gav oss följande citat från AB-bloggens moderator:

“Hej!

Vi på Aftonbladet vill inte förknippas med åsikter som är, eller kan tolkas vara, positivt inställda till pedofili, och har därför beslutat stänga din blogg “Weberns perspektiv”.

Moderator”

Så mycket för yttrandefrihet. Lars Johan Hierta vänder sig troligen i sin grav i gruvlig besvikelse över att hans yttrandefrihetspublikation förvandlats till det groteska missfoster det är idag. Enligt en av hysteriebloggarna på Aftonbladet skall hans kommunikation med Aftonbladet gett följande citat rörande Maxibloggism:

”Hej xxxxxx!

Jag förstår fullt ut din upprördhet, men den bygger delvis på ett missförstånd skapad av ett misstag från vår sida. Kommentaren du citerar var avsedd som svar på en motanmälan från C., dvs hamnade på fel ställe. Däremot har du helt rätt i din kritik i sak.

AB är iofs i princip för att debatter förs som C. har gjort, dvs från en s.k. värdeneutral utgångspunkt. En sådan ansats kan i sina bästa stunder vara mycket givande men eftersom man då lätt hamnar på kollisionskurs med andra utgångspunkter är det emellertid en i längden mycket svårhanterlig debattform. Inte bara för att den lätt urartar i personangrepp och dylikt, men också för att den underliggande andemeningen sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter kan alltmer framstå som oförsvarlig.

Ovanstående är nästan ordagrant motivationen för att avregistrera C:s blogg. Eftersom det i sin tur är en byråkratisk process som tar lite tid ber jag dig “ligga lågt”….”

Det är chockerande att läsa hur Aftonbladet anser att värdeneutrala diskusioner inte är önskvärda eftersom de i längden kan kollidera med rådande dogmatiska men felaktiga konsensus. Aftonbladet kan självklart välja att stänga ned vilken blogg de vill eftersom de äger dem, men att tysta deras bloggbys egentligen enda kritiskt tänkande röst är en stor förlust för dem. Men också en förlust för Aftonbladets hysteriebloggare, vart skall de ta vägen när de inte har någon att bråka med? Vi såg vad som hände med www.antipedofil.se, www.mmpb.se och www.stoppapedofilerna.nu vilka alla stannade upp ganska kort efter starten och stelnade. Dessa individer bloggar inte för att de bryr sig om barn egentligen, deras engagemang handlar om att det är roligt att bråka.

I själva verket var en av de framträdande personerna inom MMPB (Motståndsrörelsen Mot Pedofiler och Barnpornografi) en oberoende infiltratör (denna infiltratör är egentligen enligt egen uppgift en av AB’s hysteriebloggare som spelar med, fult kan tyckas men likväl intressant att följa) och deras interna diskussion finns därmed bevarad. Vi på Svensk sexualpolitik idag har tagit del av den interna diskussionen och det var ungefär som vi trodde. Intresset och engagemanget var mycket dåligt bakom kulisserna, de flesta som var medlemmar (flera av AB bloggbyns hysteriebloggare bland annat) förde inte ens någon diskussion. Anledningen är den, tror vi, att det helt enkelt inte är roligt när man inte får bråka med meningsmotståndare vilket alltså driver dessa individer. MMPB finns dock inte längre och forumet är nedstängt. Men hur länge?

Jakten på Maxibloggisms ägare har passerat alla rimliga proportioner sedan länge, en av de mest hysteriska skrev följande i en blogg och pekade på Conveyors andra blogg:

“#42 Kommentar från xxxxx-xxx xxxxxxxxx (svar):

Jakten har bara börjat..

http://theworldneedsrevision.wordpress.com

Skrivet 23 februari 2008, klockan 09:22″

Det handlar alltså inte bara om att tysta åsikter om pedofili som går emot rådande lögnaktiga konsensus och vaneförestllningar samt sexualskräck. Nu handlar det om ren personförföljelse. Tycker du fel så skall vi radera dig från jordens yta, din röst skall tystas. Man kan inte annat än bli djupt äcklad av denna attityd.

Vi har erbjudit både Maxibloggism och Weberns perspektiv bloggar hos oss, båda har dock tackar nej men erbjudandet kvarstår om de skulle ändra sig. Martin Niemöllers uttalande är i yttrandefrihetssammanhang mycket viktigt, om de stänger ned värdeneutrala bloggar vilka kommer härnäst?

“When the Nazis came for the communists, I remained silent; I was not a communist.

When they locked up the social democrats, I remained silent; I was not a social democrat.

When they came for the trade unionists, I did not speak out; I was not a trade unionist.

When they came for me, there was no one left to speak out.”

Oscar Swartz har även tagit upp det som hänt på sin blogg texplorer. Vi vill även rekomendera bloggen ‘Mina Tankar‘ där Ninni upplåter plats åt ägaren av Maxibloggism, Conveyor. Andra kritiska bloggar på Aftonbladet är ‘cjva bloggar för pöbeln‘ samt bloggen ‘Vem vet, inte jag…‘ men även bloggen ‘Tusenbroder‘.

Vi har intervjuat Conveyor som äger bloggen Maxibloggism såhär säger han till oss om vad som hänt. För er som vill veta mer har han lovat att bevaka vår blogg för att kunna svara på eventuella frågor:

Hur reagerade du över att Aftonbladet stängde ned din blogg?

- Jag fick förvarningar innan, så någon större chock var det inte. Det jag reagerade över var att jag inte fick ta del av någon motivering till beslutet.

Vad tror du det var som ledde till att du fick bloggen nedstängd?

- Jag har inte fått det tilldelat mig personligen, men moderator har skrivit till andra, att min underliggande andemening är oförsvarlig sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter. Vilket så klart inte kan översättas till något annat än att jag har fel åsikter enligt Aftonbladets värderingar.

Hur är det med alla påståenden om dig, vilka är sanna och vilka inte?

- Att jag försvarar pedofiler är sant, att jag inte ser något fel med tidelag är det också. Sedan att jag skulle förespråka barnpornografi är ren lögn, då det enda jag har gjort är att ifrågasätta den rådande lagen. Att ifrågasätta lagen är inte att förespråka brott, men tydligen vissa anser detta. Och nej, jag anser inte att onani är fel, trots att onanin i fråga utförs till barnpornografiskt material. Felet i fråga ligger hos de som producerade materialet. Det är där det faktiska övergrepp ligger. Onanin i sig, är knappast det som skadar de utsatta barnen.

Det måste varit jobbigt att diskutera med hysteriebloggarna?

- Ja, allt jag skriver missuppfattas. Trots att jag för flera månader sedan skrev ett inlägg där jag tydligt offentliggjorde mitt avståndstagande till alla former av övergrepp, mot barn som vuxna. Det ligger på den nivån, att om jag skulle skriva att solen är gul, så skulle de läsa som att jag hävdar den vara blå.

Vad har du för planer härnäst, ny blogg eller ser du fram emot att slippa Aftonbladets psykavdelning?

- Jag vet inte i dagsläget, en ny blogg kommer säkerligen fram i sinom tid. Men min tid på aftonbladet är definitivt över, det finns ingen anledning att blogga med munkavel på. För att det inte passar, för att en grupp paniska individer finner det obekvämt.

Hur kommer det gå med ditt sexualpolitiska engagemang, kommer det fortsätta i någon form?

- Jag för en dialog med förläggaren på Hydra Förlag, som har ett uttalat intresse av en bokidé. Dialogen har stått stilla nu, sedan årskiftet, men jag hoppas att jag kan ta upp den där den slutade. Och på allvar börja fila på en eventuell bok som utmanar tabuer, i synnerhet tabun över pedofiler och deras sexuella läggning.

Gästinlägg: Dick Wase - TILLSÄTT EN OBJEKTIV GRANSKNING

Naturligt/onaturligt, Nynormativitet, Pedofili, Sexualhistoria, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästskribenter 10 Responses »

Dec 262007

Det är glädjande för oss att låta historikern Dick Wase skriva den andra gästbloggen för Svensk sexualpolitik idag. Dick Wase har nämligen skrivit en bok om sexualhistorian där han ingående granskat vår historiska syn på sexualitet samt den nutida. Resultatet blev något han själv inte kunnat föreställa sig, eftersom när man studerar forskningen och historien i dessa frågor, så leder det till att man radikalt måste omförhandla med sig själv om sin egen världsbild. Jag (Helena) och Hanna har båda blivit tvungna att göra det och det samma gäller troligen de flesta som har ett uns av hederlighet inom sig som ingående granskat de här frågorna.

Dick Wases bok, som vi båda fått granska, är enligt oss en absolut nödvändig bok för vårt samhälle eftersom den inte bara plockar isär och på djupet granskar samhällets sexualsyn och dess grunder. Den ger också en motbild till den rådande bilden som i mångt och mycket bygger på myter och på social ingenjörskonst. Svensk sexualpolitik idag vill också utmana detta, visa motbilder och vi tänker inte hålla igen med något av allt det som behöver sägas. Vi är medvetna om att vår blogg är kontroversiell, så pass kontroversiell att vi själva kände oss manade att upplysa Dick om riskerna med att blogga hos oss.

Trots detta och att andra varnat honom väljer Dick Wase ändå att gå vidare med detta, till vår stora glädje. Vi vädjar dock till våra läsare, oavsett om ni stödjer oss eller tillhör våra kritiker, att behandla Dick Wases inlägg för vad det är. Nämligen en oberoende öppen självbekännelse om hur det varit att forska i ämnet.

Vi ställer oss utan tvekan bakom Dick Wases vädjan om ett upprättandet av en oberoende vetenskaplig kommission som skall granska sexualfrågorna. Tyvärr är vi dock inte speciellt optimistiska för att en sådan skulle vara möjlig. Ingenting är så brännhett som sexualfrågor och då speciellt intergenerationella sexuella beteenden och andra sexuella beteenden vilka riktar sig till andra former av partners än levande vuxna människor.

Helena & Hanna

—————————–

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

När jag började arbeta på min bok, ”Samlag eller Salighet” för snart fem år sedan var jag så naiv, att jag någonstans trodde att människor i gemen faktiskt omfattade honnörsord som objektivitet och yttrandefrihet, att det existerade ett kritiskt tänkande och en öppenhet för att låta motsatta åsikter komma till tals. Arbetet på boken har gjort mig mycket klokare, liksom också försök att få komma ut i medierna med min irritation över hur manipulerad sexualdiskursen i samhället är. Jag har helt enkelt lärt mig att dessa honnörsord bara är fina floskler som ska manifesteras tillsammans med dem som tänker likadant – åtminstone i avseendet sex. Jag har lärt mig att journalister och media med näbbar och klor försvarar samhällets moralparadigm mot ”avvikare”, att våra folkvalda i riksdagen sållar bort det som naggar på deras världsbild, att samhället effektivt styr vilken forskning som ska vara tillåten, genom att slussa alla pengar till normacceptabla forskare, och dessutom att våra förlag absolut inte törs utmana. Jag har lärt mig att vårt svenska samhälle kan vara ett mycket intolerant samhälle!

Som en illustration till vårt samhälles intolerans mot ”avvikande” sexualitet, och opponerande röster rörande ”den enda sanningen”, presenterar jag här inledningen till mitt avsnitt om ”Barnsexualitet och pedofili” (s 280-336) i min förhoppningsvis någon gång utgivna bok. Med största sannolikhet är det just detta kapitel som gör att inga bokförlag törs trycka boken. Eftersom jag blev mer och mer kritisk mot vår nuvarande diskurs – som jag funnit manipulerad och konstruerad för att tillfredsställa ett antal medelklassaktivisters egoistiska syften – blev kapitlet så oerhört politiskt inkorrekt att förlagen inte tordes stöta sig med den förhärskande moralnormen. Men jag tycker det är viktigt att kritiken måste få komma fram. Inte för att främja någon särskild sexuell läggning, utan för att värna om yttrandefrihet, rätten att inte vara tvungen att följa ”dumströmmen” (den förhärskande ”enda sanningen”) och rätten att få vara sig själv.

Jag har också blivit avrådd från att gästblogga här, men i vår ”demokrati” existerar i princip inget annat forum för att ifrågasätta i denna fråga, eftersom en sådan ideologisk konsensus gäller. Men verkligheten är inte så enkelt svart eller vit att jag kan strunta i det, eftersom jag under ”resans gång” med boken stött på både den som känt sig skadad av t ex intergenerationell sex som den som upplevt det som mycket positivt. Jag vill dock understryka, att jag inte ställer krav på ändrade lagar. Jag vill upplysa och skapa debatt, för att låta sansade människor själva ta ställning. Vad jag verkligen efterlyser är en vetenskaplig kommission, med otadligt objektiva medlemmar (inte styrda av tro, feministisk eller annan ideologi), som tvärvetenskapligt granskar forskningen internationellt kring fenomenen prostitution, incest och pedofili/intergenerationell sex, på liknande sätt som FN:s organ för bevakning av barns rättigheter, Childwatch, har granskat agendan kring barnprostitutionen. Det är inte säkert att en sådan skulle komma fram till samma resultat som jag gjort, men de skulle definitivt komma att fälla en hård dom över hur vi handskas med dessa frågor i vårt samhälle. Precis som Childwatch gjort angående NGO:s, mediers och samhällets handskande med frågan om barnprostitution. T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.

Här följer inledningen:

Jag har blivit avrådd från att skriva om detta ämne! Och det är inte att undra på. Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så. Och om någon törs ifrågasätta denna diskurs så blir denne bara i bästa fall osynliggjord. Som min bok, som inget förlag vågade ta, trots att det egentligen är en sexualhistorisk bok.

Jag hade inte heller anledning att ifrågasätta samhällets diskurs innan jag började skriva denna bok. Men under drygt fyra års studier av antropologisk, primatologisk, psykologisk och annan litteratur började jag att bli tveksam. Kan verkligen denna katastrofagenda stämma? Först och främst frågade jag mig, hur det kan komma sig, att alla stora moralpaniker i västerlandet under historiens gång eldats på av påståendet om det hotade barnet? Och kunde det verkligen vara så att den innevarande moralpaniken – till skillnad mot de andra – av en slump hamnat rätt med detta, det effektivaste vapnet som existerar för att jaga upp panik? Var det verkligen så att man just denna gång inte använde det fullt av lögner, påhopp, ovederhäftigheter och överdrifter? För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad? För det tredje frågade jag mig, hur det kan komma sig, att andra primater, liksom människoprimaten gjort under åtminstone sju miljoner år, ser detta som naturlig träning och förberedelse för livet, men som trots det skulle vara en av ”skapelsen” (eller ”gud”) missad defekt som därför just vår sexualnegativa sexualmoral objektivt skulle ha upptäckt? För det fjärde undrade jag, att om nu ”sanningsmonopolisterna” så uppenbart har manipulerat, korrumperat, förvrängt fakta om och smutskastat alla andra sexuella fenomen (utom det perversbefriade vaginala samlaget i missionärsställning mellan man och kvinna i parförhållandets stängda sovrum), som de så uppenbart har gjort, hur stor är då faktiskt chansen att de inte gjort det när det gäller barns sexualitet och den så intensivt hatade pedofilin? För det femte, slutligen, frågade jag mig, att om det stämmer, allt som dessa ”barnräddande” medelklassaktivister och psykoarbetare påstår, varför måste de då så affekterat anklaga dem som är kritiska för att ”skydda barnskändare”, ”vara pedofiler” och liknande, istället för att föra en saklig debatt? Och varför utelämnar man och osynliggör undersökningar och artiklar som ifrågasätter dessa påstådda ”sanningar”?

Frågetecknen blev helt enkelt för många! Jag var tvungen att bildligt talat bege mig ut utanför Sveriges gränser för att studera den vetenskapliga forskning som finns där, eftersom – som sagt – objektiv sådan runt detta så gott som fullständigt saknas i vårt land. Jag vet att jag därmed utsätter mig för stor risk, för som ett brev på posten kommer förmodligen ”barnräddande” medelklassaktivister och fundamentalistiska feminister och kristna att attackera mig med ”sanningsmonopolisternas” redan beskrivna allt-i-allo metod; att smutskasta mig och människorna runt omkring mig. Men någon måste faktiskt våga vara den förste, även i vårt land, om vi någon gång ska få stopp på detta puritanska vansinne som sköljer över oss just nu. Det är ju inte de som håller med och applåderar vad samhällsnormen och de makthavande säger som för samhället framåt, det är faktiskt de som ifrågasätter.

Premiär: Helt naturligt - så gör djur

Djurs sexualitet, Film, Naturligt/onaturligt, Nekrofili, Nyheter, Pedofili, Sexuella dissidenter, Zoofili 4 Responses »

May 022007

SexDis - Film

“Heterosexual behavior also occurs among sexually immature animals, between adults and juveniles, between genitically related animals, between members of different species, and sometimes even between live and dead animals – all instances in which reproduction is not optimized (if not altogheter impossible).”

/Bagemihl, B. Biological Exuberance – Animal Homosexuality and Natural Diversity. St.Martin’s Press, New York (1999) 208 – 209

Vi på Svensk sexualpolitik idag är mycket stolta att få ha en premiävisning av dokumentärfilmen ‘Helt naturligt så gör djur’.

Dokumentären behandlar djurs sexuella beteenden som riktar sig till ungar, döda eller över artgränserna. Bland annat behandlas onaturligt/naturligt som koncept och fullständigt pulvriserar påståenden som att djur inte sysslar med sexuella beteenden som riktar sig mot döda, ungar eller andra arter.

Utöver dess tunga informationsflöde är filmen även fullastad med humor som säkerligen förenklar intagandet av faktan.

Filmskaparnas målsättning har enligt dem själva varit att en gång för alla göra slut på naturlighetsargumentet och att utbilda folk som inte orkar ta till sig tyngre litteratur med en lättsam dokumentär.

Bakom filmen ligger ett mycket gediget arbete och snudd på hundratals timmar av faktasamlande och samlande av bilder samt filmklipp kring djurs parafiliska sexuella beteenden. Referenslistan är minst sagt gedigen!

De (Johanna och Johan) har bett oss stå för e-postadress i filmen och vi kommer därmed vidarebefodra alla brev som skickas till dem på adressen Info Email

Men nog med prat, här är filmen!

Radarparet bakom filmen vill även meddela att i framtiden är en engelsk version att vänta och eventuellt en del andra roliga filmprojekt som gör sexualfrågor kring pedofili, nekrofili och zoofili roligare och/eller enklare att ta till sig.Tyvärr komprimerar youtube lite för mycket vilket gjort delar av texten i filmen svårläst (även i helskärmsläge). Men filmen i högupplöst original finns att ladda ned här:

http://thepiratebay.org/tor/3681552

Som avslutning vill vi bjuda på ett citat som förekommer i filmen:

“In short, the only unnatural thing is one that does not exist, and the only unnatural act is one that cannot be performed. Obviously, it is only this latter, scientific approach that uses the words “natural” and “unnatural” as purely descriptive terms. However, it is equally obvious that, as such, they are practically meaningless. Scientists therefore do not use such terms, but relegate them to the sphere of morals. As this brief summary indicates, the term “unnatural” is a value judgment, not a statement of any fact or actually existing condition, However, since this value judgment appears, as it were, under a false label, disguised as an objective truth, it can easily lead to confusion and is, therefore, unsuitable for any rational discussion.” -Erwin Haeberle

Helena Hanna