Ja, inte tordes jag då göra det! När jag började förbereda ”Samlag eller Salighet”, hösten 2002, så var avsikten att inte gå ett enda steg längre fram än till renässansen. Jag skulle skriva en populärvetenskaplig bok om sexualitetens och sexualmoralens historia fram dit, men med det nya greppet att också berätta hur man i praktiken gjorde ”det onämnbara”. Jag ville absolut INTE riskera att bli måltavla för alla ”goda” moralentreprenörers enorma indignation över allting som strider mot deras ”sanna” bild av världen, genom att gå närmare vår egen tid än 400 år. Men problemet var bara, att jag under mitt skrivande snart insåg, att även historien intensivt skulle provocera de ”goda” moralisterna. Snart stod det fullständigt klart för mig varför det är totalt tabu i vårt samhälle, att i undervisning under universitetsnivå ens andas ett ord om någon annan kultur eller moral i sexuellt avseende än vår. (Gissa varför sexualundervisning aldrig innehåller historia). Och på universitetsnivå måste dessutom sådan upplysning balanseras av den politiska korrekthetens och feminismens ”intelligent design” – genusperspektiv/genusvetenskap – för att motverka ”fel” slutsatser. Historiska fakta, det var uppenbart, skulle nämligen också blotta att vår tids sexualagenda är fullständigt ute och ”cyklar”. Och inte nog med det, jag insåg snart att även flera andra discipliner riskerar att underminera den ”enda sanningen”.

Jag hamnade i ett sabla dilemma! Om nu min bok skulle visa att människan uppfört sig sexuellt ”fel”, genom hela hennes historia – och jag därför skulle bli hatad även fast jag stoppade 400 år före vår tid – så kunde jag ju lika väl fortsätta fram till nu. Det skulle i och för sig ta något år ytterligare (som blev till flera år) och kostade mycket pengar (som jag fick ta ur egen ficka, ”fel” forskare och ”fel” forskning ska nämligen inte ha några pengar). Men eftersom jag alltid varit skeptisk till absoluta ”sanningar” (även om gammal rödvinsvänster så vägrade jag på 70-talet att gå med i någon vänstergrupp för att jag värjde mig mot deras ”enda sanningar”) bestämde jag mig för att gå vidare.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog aldrig börjat skriva min bok, eftersom den riskerar att göra mig till måltavla för moralentreprenörernas hat och dessutom beröva mig utkomst. Själv bara en obetydlig, oberoende historiker (ledande expert på något så profant som gotländsk medeltid, med särskilt intresse för sociala förhållanden) insåg jag inte heller vilket arbete det skulle bli att själv förkovra mig inom modern sexualia. Egentligen är det ju också förment av en sketen historiker att från ingenstans komma och skriva en bok som också tar ställning till moral, filosofi, psykovetenskap, välgörenhetsrörelser och en helvetes massa annat. Jag menar, det är ju verkligen inte passande! Men ju mer jag studerade ämnet desto mer upprörd blev jag. Hur kan ett s k ”upplyst” samhälle, som vårt påstås vara, allt mer omhulda så ”medeltidsmörka” ståndpunkter som vi gör? Och hur kan vi västerlänningar, som ändå skapat världens mest aggressiva och intoleranta kultur, tro oss ha rätten att i neokolonialistisk anda – nödtorftigt maskerad bakom omsorg – gå ut och lära andra, ”outvecklade” folk vad som är det riktiga? Särskilt som vi själva, i vårt eget samhälle, drabbas av allt mer kontroll och integritetskränkning, moralistiska lagar och intolerans – som motiveras utifrån ”sexualhotet”.

Jag var bara tvungen att skriva ”färdigt” min bok! Jag kan inte uttala mig om huruvida ”Samlag eller Salighet” är bra eller inte. Förlag efter förlag har avvisat den, samtidigt som folk som har läst den sagt att den är viktig – och flera också att den är bra (även om man inte hållit med om allt, vilket ju vore märkligt om man gjort). Misstanken finns ju där, att det är det oerhört kontroversiella ämnet (”fel” sex är faktiskt fortfarande i grunden lika illa som mord i vårt samhälle, jämförelsen dyker ständigt upp) och framför allt mina fullständigt politiskt inkorrekta slutsatser som spökar för förlagen. Men det har naturligtvis ingen sagt rakt ut till mig.

Det är upp till läsaren att döma. Jag vill dock understryka, att boken inte försöker presentera något alternativ till dagens sexualmoral. Jag är guskelov ingen ideologibyggare, utan bara en oberoende historiker. Min önskan är att försöka upplysa om allt det där som idag sopas under mattan, för att det inte stämmer överens med den ”enda sanningen”, i hopp om att människor ska reagera på vår nuvarande moralpuritanism. Bokens syfte är att ifrågasätta, inte predika. Och minns, att det är de som ifrågasätter som för utvecklingen framåt. Inte de som försöker bevara status quo eller vrida utvecklingen tillbaka.

Dick Wase

”Samlag eller Salighet” är en sexualhistorisk bok, rikt illustrerad om 404 sidor i A4-format, som sträcker sig från ”urtid” fram till idag. Den är i indelad i tre delar och beskriver sexualitetens och sexualmoralens utveckling, samt dessutom hur sex rent tekniskt utövades:
Del 1, (”Innan gud drog igen gylfen”), beskriver forntiden, Mesopotamien, Egypten, Israeliterna, Grekland, Rom, Byzans, Islam och det förkristna Norden. Del 2, (”Djävulens tid”), handlar om medeltiden, fram till reformationen, och hur kristendomen korrumperar sexualmoralen. Del 3, (”Det osägbara”), behandlar tiden fram till idag, med större betraktelser kring prostitution, masturbering, homosexualitet, incest, våldtäkter och våld pornografi och pedofili, samt ett avslutande reflekterande över hur vi har hamnat där vi är.

Hela ”Samlag eller Salighet” finns som läsbar pdf-fil (icke utskriftsbar) länkad på denna sida: http://www.oeisspeis.se/bocker/page12.html.

Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

Av Dick Wase

Det är lätt, när man läser tidningar eller tittar på TV, att tro att de som kämpar mot prostitution och ”trafficking”, skulle vara goda och välmenande människor som bryr sig mer än andra. Det är en bild som dessa individer naturligtvis vill att folk ska tro på, liksom de vill att vi ska tro att de faktiskt skänker hjälp till stackars vilsna offer för ondsinta, beräknande och totalt känslolösa människor (män), som tvingar in hjälplösa, passiva och totalt handlingsförlamade flickor och kvinnor i vad som med emfas beskrivs som ”modernt slaveri”. Men sådan är sällan verkligheten!

Den ”filantropiska” rörelse som är verksam idag leder direkt kontinuitet till de som startade och florerade på 1800-talet. De började i en tid, då medelklasskvinnor allt mer fick tillgång till utbildning och ville vidga sin värld utanför hemmet. Men då arbete var otänkbart för ”anständiga” kvinnor återstod bara ”välgörenhet”. För att kunna utföra sådant arbete måste det dock finnas några att utöva ”välgörenhet” mot, nämligen de lägre stående arbetarklasskvinnorna. Men att attackera den sociala ordningen för en förändring var uteslutet, eftersom det skulle hota såväl medelklassens som kvinnornas egen position. Därför fick man gå på det trygga konceptet ”moralisk resning”, vilket ihärdigt (men utan framgång) drivits av den sexualfientliga kyrkan under all dess tid. Med tiden ledde denna välgörenhet till framväxandet av ”det sociala”, ett för medelklasskvinnor rumsrent yrkesområde.

Den syn som präglade hela denna filantropiska rörelse var borgarklassens plikt att ”civilisera” och domesticera arbetarklassen. Medelklassen proklamerade det rätta sättet för alla att leva, enligt tidens koloniala syn på människor, tydligt formulerad hos liberalen John Stuart Mill: De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån. Det är exakt samma kolonialistiska och människoföraktande syn som präglar anti-prostitutionsrörelsen ännu idag. Det illustreras t ex av ett franskt ”räddningsprojekt” i vår tid (Mouvement du Nid), vilket kallar kvinnor som säljer sex för slavar som behöver hjälp för att bli medvetna om sitt förtryck, sin slavmentalitet och falska medvetande, efter vilket de kommer att ”vakna upp”. Såväl dåtidens som nutidens medelklasskvinnor har oombedda tagit sig rätten att tala för de ”lägre stående” individer som ”inte förstår sitt eget bästa”. En prostituerad som trivs med jobbet eller tycker att det är det bästa hon utifrån sina förutsättningar kan få, som inte tycker kunderna är påfrestande (utan istället filantroper av olika slag) eller som helt enkelt bara mår bra, avfärdas med att hon inte förstår att hon egentligen mår som den av filantroperna utmejslade stereotypen.

Liksom 1800-talets ”räddare” presenterar vår tids dito ett enkelt dualistiskt budskap, med en enda ”sanning” (att prostitution föröder alla), där de goda är de som vill utplåna prostitutionen, de onda alla som inte har samma åsikt. Men eftersom verkligheten inte stämmer med de ideologiska idealen måste den långa moralistiska traditionen av verklighetsförfalskning vidmakthållas. Däri ingår många absurda delar, som t ex att genom larm och stök störa talare med fel åsikter, smutskastning och trakasserier av motståndare. Mer förfinade är att t ex utelämna kritisk litteratur och ”felaktiga” forskningsresultat, groteska överdrifter, att ignorera meningsmotståndare eller helt enkelt med vetenskapligt förkastliga metoder producera passande ”forskningsresultat” (som t ex ideologen Melissa Farley, som ständigt åberopas av prostitutionsmotståndare, trots att hon är hårt vetenskapligt kritiserad).

Hade nu bara alla dessa kostsamma och passionerade moralistiska försök att ”förädla” världen haft någon positiv effekt så kanske det hade varit någon mening med det. Men även inräknat kyrkans intensiva försök under 2000 år så visar historien kring de ”filantropiska” rörelserna att ”hjälparna” aldrig uppnått mer än högst tveksamt marginella resultat avseende de ”hjälpta”, men däremot ödelagt oräkneliga liv. Den f d prostituerade, numera polisanställda Norma Jean Almodovar skriver: De flesta av dessa prostituerade, olyckliga nog att räddas så, kunde räkna med ett liv i slaveri som intagna på tvätterier, dårhus och tukthus uppförda av ”trosbaserade” organisationer, vilka lyfte tusentals dollar från den kyrkobesökande allmänheten, förskräckta av historierna om de ”fattiga, svikna och fallna kvinnorna” på gatan.

Däremot har ”hjälparna” själva haft avsevärda egna fördelar av projekten. Det har gällt såväl tillfredsställelsen av att vara en överlägsen och ”god” människa som välbetalda arbeten, social status och att inte behöva ifrågasätta sin egen privilegierade position. De ”hjälpta” har däremot alltid, utom i undantagsfall, betraktat ”hjälparna” som plågoandar. Något som t ex illustreras av en kommentar som jag erhöll från en av de ledande i den thailändska sexarbetarorganisationen ”Empower”, när jag och andra kritiserade Thomas Bodström och Helena Karlén för Ecpats oetiska metoder: Jag ser att ni gör ett bra jobb med att slå mot lejonets kula. Eller, som Laura Agustín (Sex at the Margins) skriver: Sexarbetare, i studier som registrerar deras åsikter, anklagar ett vitt spektra av auktoriteter, inkluderande poliser, domare, läkare, lagstiftare och forskare, för deras förstärkande av ’horstigmat’ och deras direkta eller indirekta hemliga samförstånd i straffandet av sexarbetare.

Ecpat är f ö ett tydligt exempel på en organisation som utan att hjälpa några barn tagit sig rätten att föra deras talan, och samtidigt i klassisk stil dragit in mycket pengar till organisationen och dess aktivister. Inte minst genom att ”föreläsa” för myndighetspersoner och andra om ”verkligheten” i barnprostitutionen. Ecpat bildades 1993, inte för att få slut på barnprostitution, men däremot på turismen till vissa asiatiska länder. I det första nyhetsbrevet skrevs: Vi vill få stopp på barnprostitutionen eftersom den är kopplad till turism i de asiatiska länderna Filippinerna, Sri Lanka, Taiwan och Thailand. Det betyder att vi inte sysslar med barnprostitution eller övergrepp på barn i dess vidare sammanhang utan bara det som skapas av närvaron av främmande turister. Att man varit konsekventa i denna strävan att strunta i annan barnprostitution än den turistbaserade syns av att man aldrig utmanat den inhemska thailändska konsumtionen av minderåriga prostituerade (vilken bedöms vara betydligt mer omfattande än den turistbaserade). Man har heller aldrig tagit hänsyn till buddhistisk kulturs tydligt annorlunda syn på prostituerade (vilka får förhöjd status av prostitution, utifrån återbetalande av skuld till modern och möjlighet att köpa statusting) utan i sann kolonialistisk anda istället utgått från att ”väst vet bäst”.

När det också gäller metoder för ”räddning” av ”barnen” så använder Ecpat sig av polisinsatser. Men sådana, med ”räddning” av dem som inte efterfrågar den, misslyckas ständigt, eller som Heather Montgomery (Modern Babylon) uttrycker det: Ingripande blir förtryck om det utförs av aktivister utan medgivande av dem de påstår sig tala för. Misslyckandena i denna typ av ”räddningsaktioner” framgår tydligt av hur höga återfallen i prostitution är för dem som ”hjälps” på detta sätt. Nio av tio återvänder till prostitutionen, därför att de inte kan leva på de alternativ som ges dem, eller för att de tycker det är det drägligaste jobb de kan få, eller p g a stigmatisering. Men de euroamerikanska ”räddarna” utgår egoistiskt från att det är bättre för kvinnor att arbeta under svältlöner än att prostituera sig med goda förtjänster (den gamla ”ett öde värre än döden” tanken). På samma sätt skildrades i en svensk dagstidning olyckan för två ”sämre lottade” svenska tonårsflickor, vilka likt sina ”bättre lottade” klasskamrater ville kunna resa utomlands, och därför prostituerat sig för att tjäna ihop pengar. Sensmoralen var, att det är mycket bättre att flickorna förnöjsamt stannar hemma i Sverige, och passivt åser hur andra gång på gång får resa, än att tjäna ihop pengar i den farliga prostitutionen. Det är i annan skepnad den klassiska, medelklassgynnande gamla kristna devisen: ”Skräddare bliv vid din läst”.

Vad som också är anmärkningsvärt i prostitutionsmotståndet är dess totala avsaknad av koppling till biologi. Historiskt sett är nämligen prostitution den absolut främsta överlevnadsmekanismen som existerat för honor bland alla primater. Beteendet är t o m så framgångsrikt, att det direkt orsakat att de begränsade parningsperioderna (löpperioderna, som finns hos alla andra däggdjur) försvunnit hos primathonorna. De honor som var mest framgångsrika i att erbjuda sex till hannarna, mot tillförsel i form av mat och skydd, överlevde nämligen, förandes sina allt mer utdragna parningsperioder vidare, till dess löpperioderna helt upphörde. Att en sådan framgångsrik och universell mekanism kan bli ”förnedrande” beror enbart på moralistiskt-elitistiska, ”kulturella” konstruktioner. Och vår tids abolitionister använder exakt samma metod för att ignorera prostitutionens biologi som kyrkan gjort i alla tider; man hävdar helt irrelevant att ”vi är inte djur”. I andra kulturer är det däremot en självklarhet att kvinnor använder sin sexuella potential för att skaffa sig fördelar.

Då prostitutionsmotståndet – liksom all moral som går tvärs emot nedärvd prägling – i princip aldrig lyckats rädda någon, men istället ödelagt ett oräkneligt antal individers liv, måste medelklassaktivisterna legitimera sina självgynnande aktioner på annat sätt. De tycks ofta omedvetna om att aktionerna inte lyckas visavi ”offren”, och om de är medvetna så skyller de andra, utanförliggande faktorer för misslyckandena. I ivern att visa resultat blir därför lagar och tvång – då de som ska ”räddas” inte vill det – det enda medlet för att tvinga fram ”räddning”. Men lagar och tvång har i detta avseende alltid misslyckats, och enbart åstadkommit skada, alltifrån kejsarinnan Theodoras ”räddning” av 500 prostituerade i Konstantinopel på 500-talet (över hälften tog hellre livet av sig än var inlåsta i ett kloster), via t ex dödstraff mot homosexuella fram till vår sexköpslag och Bushadministrationens press på Sydkorea. (Som ledde till tidigare okända strafflagar mot prostituerade och att 2000 sexarbetare 2004 gick ut på gatorna i Söul och hungerstrejkade i protest). Att våra nutida ”filantroper”, i form av politiker, psykiatrer, socialarbetare, aktivister m fl, vet att lagar och tvång inte hjälper syns tydligt av direktiven för utvärderingen av sexköpslagen. Eftersom en adekvat vetenskaplig bedömning riskerar att rekommendera avskaffandet av lagen har det bestämts att utredaren måste komma fram till att den ska vara kvar.

Det är alltså hög tid att lyfta bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna. Deras kamp tjänar inte till hjälp åt någon utom dem själva, utan ödelägger tvärtom mängder av människors liv. De intar en intensivt människoföraktande attityd då de upphöjer sig själva till att veta bäst, med missionen att ”rädda” människor mot deras vilja, och symptomatiskt är att även vänstern klivit in i medelklassens salonger och tagit ställning mot dem som inte tillåts ha egen röst. Individer med ”fel” upplevelser omyndigförklaras nämligen, fakta förvrängs, obekväm forskning utelämnas och undermåliga ”forskningsrapporter” produceras, enbart i syftet att stärka egen sak. Det går t o m så långt att man tar sig rätten att föra människors talan utan att ens tala med dem man påstår sig tala för. När en i publiken på ett tredagarsseminarium om ”trafficking” i en spansk stad, mitt i larmet och diskussionen bland de 300 medelklasskvinnorna, frågade om det kunde vara möjligt att lyssna till vad några prostituerade hade att säga grep en representant för ett internationellt kvinnoprogram på podiet mikrofonen och skrek: Vi behöver inte tala med prostituerade för att veta vad prostitution är. Det kunde lika väl ha varit justitieminister Beatrice Ask.

Dick Wase
Historiker

Dick Wases bok, som vi båda fått granska, är enligt oss en absolut nödvändig bok för vårt samhälle eftersom den inte bara plockar isär och på djupet granskar samhällets sexualsyn och dess grunder. Den ger också en motbild till den rådande bilden som i mångt och mycket bygger på myter och på social ingenjörskonst. Svensk sexualpolitik idag vill också utmana detta, visa motbilder och vi tänker inte hålla igen med något av allt det som behöver sägas. Vi är medvetna om att vår blogg är kontroversiell, så pass kontroversiell att vi själva kände oss manade att upplysa Dick om riskerna med att blogga hos oss.

Trots detta och att andra varnat honom väljer Dick Wase ändå att gå vidare med detta, till vår stora glädje. Vi vädjar dock till våra läsare, oavsett om ni stödjer oss eller tillhör våra kritiker, att behandla Dick Wases inlägg för vad det är. Nämligen en oberoende öppen självbekännelse om hur det varit att forska i ämnet.

Vi ställer oss utan tvekan bakom Dick Wases vädjan om ett upprättandet av en oberoende vetenskaplig kommission som skall granska sexualfrågorna. Tyvärr är vi dock inte speciellt optimistiska för att en sådan skulle vara möjlig. Ingenting är så brännhett som sexualfrågor och då speciellt intergenerationella sexuella beteenden och andra sexuella beteenden vilka riktar sig till andra former av partners än levande vuxna människor.

—————————–

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

När jag började arbeta på min bok, ”Samlag eller Salighet” för snart fem år sedan var jag så naiv, att jag någonstans trodde att människor i gemen faktiskt omfattade honnörsord som objektivitet och yttrandefrihet, att det existerade ett kritiskt tänkande och en öppenhet för att låta motsatta åsikter komma till tals. Arbetet på boken har gjort mig mycket klokare, liksom också försök att få komma ut i medierna med min irritation över hur manipulerad sexualdiskursen i samhället är. Jag har helt enkelt lärt mig att dessa honnörsord bara är fina floskler som ska manifesteras tillsammans med dem som tänker likadant – åtminstone i avseendet sex. Jag har lärt mig att journalister och media med näbbar och klor försvarar samhällets moralparadigm mot ”avvikare”, att våra folkvalda i riksdagen sållar bort det som naggar på deras världsbild, att samhället effektivt styr vilken forskning som ska vara tillåten, genom att slussa alla pengar till normacceptabla forskare, och dessutom att våra förlag absolut inte törs utmana. Jag har lärt mig att vårt svenska samhälle kan vara ett mycket intolerant samhälle!

Som en illustration till vårt samhälles intolerans mot ”avvikande” sexualitet, och opponerande röster rörande ”den enda sanningen”, presenterar jag här inledningen till mitt avsnitt om ”Barnsexualitet och pedofili” (s 280-336) i min förhoppningsvis någon gång utgivna bok. Med största sannolikhet är det just detta kapitel som gör att inga bokförlag törs trycka boken. Eftersom jag blev mer och mer kritisk mot vår nuvarande diskurs – som jag funnit manipulerad och konstruerad för att tillfredsställa ett antal medelklassaktivisters egoistiska syften – blev kapitlet så oerhört politiskt inkorrekt att förlagen inte tordes stöta sig med den förhärskande moralnormen. Men jag tycker det är viktigt att kritiken måste få komma fram. Inte för att främja någon särskild sexuell läggning, utan för att värna om yttrandefrihet, rätten att inte vara tvungen att följa ”dumströmmen” (den förhärskande ”enda sanningen”) och rätten att få vara sig själv.

Jag har också blivit avrådd från att gästblogga här, men i vår ”demokrati” existerar i princip inget annat forum för att ifrågasätta i denna fråga, eftersom en sådan ideologisk konsensus gäller. Men verkligheten är inte så enkelt svart eller vit att jag kan strunta i det, eftersom jag under ”resans gång” med boken stött på både den som känt sig skadad av t ex intergenerationell sex som den som upplevt det som mycket positivt. Jag vill dock understryka, att jag inte ställer krav på ändrade lagar. Jag vill upplysa och skapa debatt, för att låta sansade människor själva ta ställning. Vad jag verkligen efterlyser är en vetenskaplig kommission, med otadligt objektiva medlemmar (inte styrda av tro, feministisk eller annan ideologi), som tvärvetenskapligt granskar forskningen internationellt kring fenomenen prostitution, incest och pedofili/intergenerationell sex, på liknande sätt som FN:s organ för bevakning av barns rättigheter, Childwatch, har granskat agendan kring barnprostitutionen. Det är inte säkert att en sådan skulle komma fram till samma resultat som jag gjort, men de skulle definitivt komma att fälla en hård dom över hur vi handskas med dessa frågor i vårt samhälle. Precis som Childwatch gjort angående NGO:s, mediers och samhällets handskande med frågan om barnprostitution. T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.

Här följer inledningen:

Jag har blivit avrådd från att skriva om detta ämne! Och det är inte att undra på. Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så. Och om någon törs ifrågasätta denna diskurs så blir denne bara i bästa fall osynliggjord. Som min bok, som inget förlag vågade ta, trots att det egentligen är en sexualhistorisk bok.

Jag hade inte heller anledning att ifrågasätta samhällets diskurs innan jag började skriva denna bok. Men under drygt fyra års studier av antropologisk, primatologisk, psykologisk och annan litteratur började jag att bli tveksam. Kan verkligen denna katastrofagenda stämma? Först och främst frågade jag mig, hur det kan komma sig, att alla stora moralpaniker i västerlandet under historiens gång eldats på av påståendet om det hotade barnet? Och kunde det verkligen vara så att den innevarande moralpaniken – till skillnad mot de andra – av en slump hamnat rätt med detta, det effektivaste vapnet som existerar för att jaga upp panik? Var det verkligen så att man just denna gång inte använde det fullt av lögner, påhopp, ovederhäftigheter och överdrifter? För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad? För det tredje frågade jag mig, hur det kan komma sig, att andra primater, liksom människoprimaten gjort under åtminstone sju miljoner år, ser detta som naturlig träning och förberedelse för livet, men som trots det skulle vara en av ”skapelsen” (eller ”gud”) missad defekt som därför just vår sexualnegativa sexualmoral objektivt skulle ha upptäckt? För det fjärde undrade jag, att om nu ”sanningsmonopolisterna” så uppenbart har manipulerat, korrumperat, förvrängt fakta om och smutskastat alla andra sexuella fenomen (utom det perversbefriade vaginala samlaget i missionärsställning mellan man och kvinna i parförhållandets stängda sovrum), som de så uppenbart har gjort, hur stor är då faktiskt chansen att de inte gjort det när det gäller barns sexualitet och den så intensivt hatade pedofilin? För det femte, slutligen, frågade jag mig, att om det stämmer, allt som dessa ”barnräddande” medelklassaktivister och psykoarbetare påstår, varför måste de då så affekterat anklaga dem som är kritiska för att ”skydda barnskändare”, ”vara pedofiler” och liknande, istället för att föra en saklig debatt? Och varför utelämnar man och osynliggör undersökningar och artiklar som ifrågasätter dessa påstådda ”sanningar”?

Frågetecknen blev helt enkelt för många! Jag var tvungen att bildligt talat bege mig ut utanför Sveriges gränser för att studera den vetenskapliga forskning som finns där, eftersom – som sagt – objektiv sådan runt detta så gott som fullständigt saknas i vårt land. Jag vet att jag därmed utsätter mig för stor risk, för som ett brev på posten kommer förmodligen ”barnräddande” medelklassaktivister och fundamentalistiska feminister och kristna att attackera mig med ”sanningsmonopolisternas” redan beskrivna allt-i-allo metod; att smutskasta mig och människorna runt omkring mig. Men någon måste faktiskt våga vara den förste, även i vårt land, om vi någon gång ska få stopp på detta puritanska vansinne som sköljer över oss just nu. Det är ju inte de som håller med och applåderar vad samhällsnormen och de makthavande säger som för samhället framåt, det är faktiskt de som ifrågasätter.

Under RFSU’s kongress i Uppsala den 11:e till 13:e maj antog förbundet de motioner som handlade om sadism och masochism samt fetischism [1]. Detta kan få en stor betydelse för bortplockandet av störningsstämplarna i Socialstyrelsens klassifikationsystem över sjukdomar och hälsoproblem, KSH97. Men hur kommer det sig att RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) som förbund accepterade motionerna, hur ser framtidsutsikterna ut och varför är detta en negativ utveckling sexualpolitiskt för de sexuella minoriteterna i helhet? Dessa frågor och fler skall vi besvara i detta inlägg.

“RFSU ska också verka för ett borttagande av sjukdomsklassificeringen av sadomasochism och fetischism, och arbeta för att motverka fördomar mot BDSM.” [1]

Vad som hänt fram till nu

De ansträngningar som ligger bakom denna stora förändring är inte så gammal utan det handlar snarare om ett antal månader, men med ett välorganiserat och dedikerat försök av lobbyism från en liten klick personer med sadomasochistisk och fetischistisk läggning. Denna klick fokuserade även sina ansträngningar samtidigt mot RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, de homosexuellas riksförbund) med liknande metoder vars intensitet till och med fick ordföranden Sören Andersson att blogga om det [2].

Var det hela började är svårt att säga men med största sannolikhet spelar tillståndsenhetens ogillande mot fetischklubbar och följande indragna alkoholtillstånd en stor roll. Här började sadomasochister och fetischister för första gången i svenska sammanhang organisera sig utanför den egna nöjesverksamheten, tidigare försök har alltid misslyckats. Detta i sig var dock inte den egentliga anledningen men vi på Svensk sexualpolitik idag tror däremot att den spelat en stor roll i att skapa och tillvänja en mer effektiv sadomasochistisk aktivism i sig. Startskottet kom dock oktober 2006 med Mika Nielsens artiklar i gaytidningen Kom Ut och gaysiten QX.se [3] där hon argumenterade för en normaliserande attityd gentemot sadomasochism och fetischism och i QX mer uttalat om lyftande av socialstyrelsens störningsstämplar.

I olika sammanslutningar inom subkulturen som går under beteckningen BDSM (Bondage Dominance Sadism/Submission Masochism) så som bland annat communityn Darkside började en grupp personer agitera för att sadomasochister och fetsichister skulle gå med i RFSU och RFSL för att driva igenom motioner kring lyftandet av störningsstämplarna. I december 2006 avslöjades det bland S/M-folk att en arbetsgrupp höll på att startas upp i RFSU Stockholms regi som skulle arbeta med S/M, fetisch och transfrågor varefter inläggerskan uppmanade alla att gå med i RFSU för att få upp sadomasochism på dagordningen och aktivt rösta för BDSM-vänliga motioner. Samtidigt avslöjades existensen av ett nätverk med sadomasochister och fetischister som som inte bara skulle ge sig på RFSU utan försökte samtidigt också påverka RFSL.

“Det håller på att startas en arbetsgrupp inom RFSU Stockholm som ska arbeta med BDSM och fetishist/trans frågor! Uppmanar härmed alla hugade att bli medlemmar och hjälpa till och arbeta konkret och praktiskt för att göra Sverige till ett bättre land för oss!!! Det finns även ett slags nätverk för samordning av frågorna som bör drivas, det jobbas även inom RFSL t ex.” – Postat av en av aktivisterna inom SM-nätverket på Darkside

“Det har tagits de första stapplande stegen att starta en arbetsgrupp/aktivitetsgrupp inom RFSU nu före jul, och i RFSL finns det motioner som ska tas upp… Ju fler som engagerar sig och visar intresse för frågorna ju mer styrka får vi.” – Samma aktivist på Darkside

Samtidigt under januari 2007 lades snarlika motioner inom både RFSU och RFSL rörande störningsstämplarna, detta sammanföll även med grundadet av aktivitetsgruppen om sadomasochism inom RFSU. Under februari antogs motionerna som lades i RFSU Stockholm och därmed skulle motionerna föras vidare till kongressen 11-13 maj.

Försöken inom RFSL slutade med ett bakslag då ärendet bordlades under förbundets kongress i början av 2007 [4] men eftersom frågan kommer att återupptas vid nästa kongress kan man med tanke på att RFSU nu antagit motionerna att även förvänta sig att en så pass sexualpolitiskt överkänslig kappvändarorganisation som RFSL kommer uppsluta sig bakom stödet för bortplockandet av Socialstyrelsens störningsstämplar för sadomasochism och fetischism.

Som tidigare sagts antog förbundet RFSU under sin kongress alla motionerna rörande sadomaoschism och fetischism som inte bara omfattade en revidering av diagnoserna mot just de läggningarna utan även inledandet av ett upplysningsarbete om S/M och fetischism samt att motverka diskriminering av just dessa två läggningar.

Men, vad är RFSU för organisation egentligen och kan man lita på dem om man tillhör en icke-HBT sexuell minoritet?

RFSU

Utifrån olika sexuella minoriteters perspektiv kan man egentligen säga att RFSU är de statistiskt vanliga heterosexuellas förbund även om de på senare tid blivit mer och mer uttalat engagerade i HBT-frågor. Detta engagemang kan dock förklaras med att väldigt många personer med HBT-inriktning senaste decenierna allt mer gjort sig synliga inom förbundet. Historiskt sett har det dock inte alltid varit såpass rosenskimrande.

Förbundet RFSU grundades 1933 av vänsterradikala personer med en målsättning att undervisa folk i sexualfrågor och kämpa för avkriminalisering av preventivmedel och mycket annat som berörde den statistiskt vanliga heterosexualiteten. I sin inledning var det en mycket radikal organisation som kämpade i kraftig motvind och en del av medlemmarna hamnade till och med i fängelse för sin agitation. Vad gäller olika former av sexuella variationer skrev de i sitt första förbundsprogram från 1933 att de önskade en “Revision av lagstiftningen i enlighet med ett vetenskapligt bedömande av yttringarna av sexualdriftens variationer.” [7]. Hedersvärt kan tyckas men med tanke på deras tidigt starka lutning åt psykoanalysen kan man fråga sig vad som egentligen menades med “vetenskapligt bedömande”, denna syn förekommer dock inte idag. Vi på Svensk sexualpolitik idag anser själva att lagstiftningen bör vara baserad på empirisk vetenskap och en förnuftig inställning till sexuella variationer med ett individperspektiv.

Med tiden vände det och RFSU kom att bli en del i den heteronormativa världen i ett motsatsförhållande till olika sexuella minoriteterna. Ett tag argumenterade de till och med för sterilisering och preventivmedel av rashygieniska skäl [5]. Detta vansinne kan dock säkerligen idag ursäktas med att de var en produkt av sin tid, men vad vi kommer visa är faktiskt att RFSU alltid en produkt av sin tid och så kommer förbli, samt att den forna radikaliteten och idealismen sedan länge är borta. När det var dags för ett nytt idéprogram 1944 blev den heteronormativa synen mer tydlig vad gäller sexuella minoriteter, där kunde man läsa att RFSU önskade “En förskjutning av tyngdpunkten från straffrättsliga till botande och förebyggande åtgärder beträffande driftslivets avvikelser.” [7]

Radikala organisationer som håller sig inom tidsandan de verkar i blir med tiden oftast normativa och så pass utspädda att de mer eller mindre avskaffat sin egna aktivism för att med tiden bli en del av samhällets förtryckarapparat. Detta är precis vad som hände med RFSU och under 60- och 70-talets omtalade sexuella revolution/reformation var RFSU inte bara initiativlösa utan också i en del fall motarbetade de den sexuella befrielsen för många sexuella minoriteter. När Henning Pallesens ‘De avvikande’ och Lars Ullerstams ‘De erotiska minoriteterna’ släpptes i mitten av 60-talet svarade RFSU med att översätta Anthony Storrs mycket trångsynta heteronormativa bok ‘Sexuella avvikelser’ där det med psykodynamisk argumentation argumenterades för det heterosexuella samlaget och kärlekens högre stående kvaliteteer i förhållande till de statistiskt ovanliga läggningarna som vuxeninriktad homosexualitet, pedofili och sadomasochism. Boken serverade till och med en såpass negativ och fördomsfull bild av sexuella minoriteter att det stod rakt ut att de inte handlar om kärlek och att det alltid är en undermålig sexualitet samt att de sexuella minoritetspersonerna alltid är i grunden omogna.

“Sadisten exempelvis är i regel en man som är onormalt timid i det verkliga livet, trots att han i fantasilivet spelar en så dominerande roll.” Sexuella avvikelser sidan 122 [6]

“Men t.o.m den mest stabila homosexuella förbindelse är mindre värdefull än en heterosexuell sådan.” Sexuella avvikelser sidan 122 [6]

“Men för att kunna bli förälskad i en verklig person krävs en grad av mognad som den sexuellt avvikande inte uppnått.” Sexuella avvikelser sidan 123 [6]

Även om RFSU i grunden var så pass negativt inställda till olika former av sexuella minoriteter är det dock intressant att notera deras ställningstagande i förbundsprogrammet från 1964: “större vidsynthet och tolerans i frågan om sexualmoral och sexuella beteenden” [7]. Men denna vidsynthet och tolerans (som i många fall endast gällde homosexualitet) var en nedlåtande sådan som i praktiken kan uttolkas som att det var synd om sexuella minoriteter för att de inte kunde njuta av statistiskt vanliga heterosexuella beteenden som var på riktigt och handlar om kärlek enigt deras syn. De var dock inte ensamma om denna välmenande men nedvärderande inställning.

Det kan också vara värt att påpeka att RFSU 1984 publicerade ett specialnummer av RFSU-tidningen Ottar om sexuella minoriteter där bland annat sadomasochism fick utrymme. I tidningen intervjuades sadomasochister i Sverige och Danmark som fick tala relativt fritt utan att bli emotsagda. Bilden som presenterades blev i det stora hela ganska positiv, även om de svenska representanterna för gruppen hade en känsla av hopplöshet och ensamhet. En del av den positiva vinklingen blev dock emotsagd av de “specialister” som intervjuades i slutet av tidningen men även “experterna” var oense.

Men det är inte bara under 60-talet när RFSU var en förstelnad normativ koloss som de i grunden förde en antiminoritets-sexualpolitik, exempelvis rekommenderade RFSU att man skulle bota homosexualitet med hormonpreparatet ‘Neohombreol’ under 40-talet. Kan det verkligen ansetts riktigt och ursäktande att rekommendera preparat som inte hade någon nämnvärd effekt eller empiriska studier som bevisade någon effekt [9]? Tack och lov var de mer välvilligt inställda till exhibitionisterna (blottare) som de snarare istället rekommenderade skulle skaffa sig en hobby och koncentrera sig på sin utbildning [10]. Lagom nedlåtande, vilket inte är ovanligt när det kommer från RFSU och handlar om sexuella minoriteter som inte är socialt accepterade eller bejakade av ett normativt samhälle.

Om Lars Ullerstams vädjande men fantastiska debattbok om erotiska minoriteterna sade RFSU-läkaren och tillika psykoanalytikern Nils Nielsen följande:

“Får en psykiater vara hur knasig som helst? Vilken roll har psykiatrin och psykologien egentligen spelat i den upplösning av sexualmoralen som vi alla bevittnar? Hur långt får man egentligen sträcka sig, när det gäller att tolerera och straffriförklara ett grovt avvikande beteende?” [7]

Ovanstående illavarslande sexualmoralistiska meningar var en del av en recension av boken ‘De erotiska minoriteterna’ som tydligt demonstrerar personerna som verkar och verkat inom RFSU och deras heteronormativa syn. Hans Nestius som senare kom att bli RFSU’s ordförande var dock mer positiv. När det gäller sadomasochister har RFSU’s främsta käpphäst varit pornografin vilka de var direkt involverade i att kriminalisera produktion och spridning av. Detta skedde på 70- och 80-talet och i sin kulmen under den numera avlidne ‘kappan efter vinden’-sexualliberalen och sedamera socialisten Hans Nestius ordförandeskap. I en intervju för debattboken ‘Erotikens ideologi’ sades följande:

[Intervjuaren:] “Justitieminister Wickbom vill i ett lagförslag till riksdagen förbjuda våldsporren. Vilken betydelse har RFSU och Folkaktionens arbete haft för det förslaget?”

[Hans Nestius:] “Alldeles tveklöst är det vårt arbete som varit det avgörande.” [11]

“Våldsporren” var i huvudsak sadomasochistisk pornografi och lagen om ‘Olaga våldskildring’ som denna hysteriska och många gånger direkt lögnaktiga debatt från 80-talet resulterade i ledde till ett omfattande förbud för produktion och spridning av olika former av skildringar. Med tiden kom dock lagen att till viss del bli tandlös men då och då har den återupptagits så som under 2000-talet när JK (justititekanslern) Göran Lambertz väckte åtal mot tre butiker som sålde över 100 titlar med vad som ansågs vara våldspornografi [12]. Nestius publicerade under 80-talet även boken ‘I Last och Lust’ under RFSU’s regi där han argumenterade känslomässigt för motverkande mot av alla former av pornografi, även den sadomasochistiska som utmålades i mycket negativa ordalag.

“PORNOGRAFIN ÄR TEORIN, IDEOLOGIN. VÅLDTÄKT ÄR PRAKTIKEN.” – Från bildtexten till en samling bilder som visar olika former av sadomasochistisk pornografi, I Last och Lust sidan 45 utgiven av bland annat RFSU.

RFSU’s pornografipanik antog abnorma proportioner som liknande de radikalfeministiska under 70- och 80-talet resulterade inte bara i att de stödde en sexnegativ folkrörelse som FMP (Folkaktion Mot Pornografi) som bestod av radikalfeminister och moralkonservativa element så som olika kristna sammanslutningar. RFSU bekostade inledningsvis exempelvis FMP’s diabildsserie [13] om pornografi som kom att få stort genomslag.

1983 antog RFSU ett idéprogram där man kunde läsa följande:

“Den människosyn som pornografin uttrycker ger i sin förlägning ett i ordets verkliga mening omänskligt samhälle. Mindre pornografi i samhället skulle underlätta för människor att ha det bra tillsammans.” [14]

Men det var inte bara pornografi det hetsades mot utan också sadism, prostitution och masochism:

“När vi på 60-talet släppte in ljuset i sängkammaren var det inte alltid någon glad och fri sensualism som mötte oss. Det vi fick se var det som förut barmhärtigt dolts av mörkret, resultatet av sexualfientlighet, ofta sadomasochistiska könsroller och defomerade känslor.”

“Mot den svenska samlevnadsundervisningen och RFSU’s vision av en ärlig och öppen sexualitet står pornografins, prostitutionens och sexklubbarnas fiskande i grumliga vatten av förtryck, förnedring, våld och masochism.”

1983 publicerade även Riksdagen betänkandet ‘Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70)’ där RFSU som remissinstans demonstrerade sin dåvarande skeva och uppenbart radikalfeministiskt influerade syn på pornografi men också på sexualsadism [15]:

“Enligt RFSUs uppfattning är det angeläget att samhället kraftigare reagerar mot snedvridningen av sexualiteten i det kommersiella utbudet. “

“I Pornografin är det emellertid inte fråga om någonting alls av detta. I stället för människoskildring har trätt människoföraktet. Pornografi framställer alla fysiska aspekter av människans sexualliv isolerade från övrigt mänskligt liv. Pornografi är skildringar av fragmenterad sexualitet. Kvinnan framställs som ett utbytbart föremål till mannens förfogande även då hon är ett med våld fasthållet offer för gränslösa sadistiska impulser. De pornografiska bilderna utgör en inövning i sådana attityder som ligger bakom prostitution, våldtäkt och kvinnomisshandel.

“Detta bör emellertid inte grundas på hänvisningar till tukt, sedlighet och anständighet utan på de värderingar som RFSU ovan har hänvisat till: respekt för människovärdet, förbud att uttrycka missaktning för folkgrupp och förbud mot grovt kränkande eller nedvärderande skildringar av det ena könet.”

“Vad skulle förbudet betyda för behandlingen av Pasolinis fruktansvärda film om sexuellt våld, organiserat av nazister i ett ockuperat Italien? (‘Salo eller Sodoms 120 dagar’) Är filmen skyddad därför att syftet inte är att erbjuda sadistisk pornografi åt sadister? Svaret bör givetvis vara ja.”

“RFSU föreslår att utredningens förslag om förbud mot sexuellt våld i rörliga bilder utsträcks att gälla även sexualsadistiska stillbilder;”

Man kan tycka att det som hände på 70- och 80-talet är något som hör det förgågna till men dessa krafter finns fortfarande kvar inom RFSU. Även om RFSU bättrat sig i exempelvis pornografifrågan (och synen på sexualsadism) sade exempelvis den dåvarande generalsekreteraren Katarina Lindahl (som lämnat posten detta år, 2007, till förmån för Åsa Regnér) att RFSU (baserad på det dåvarande idéprogramet) vill komma åt våldspornografin och skärpa lagstiftningen ytterligare då hennes önskan är att förbjuda pornografi i vanliga betalkanaler [16]:

“I dag är vålds- och barnporr förbjudet – RFSU kräver att riksdagen ser över lagstiftningen och sätter gränser för pornografi som är kränkande, innebär tvång eller försätter en person i vanmakt.
– Vi tar inte ställning mot pornografi. Människor har i alla tider framställt och njutit av porr och det säger jag ingenting om. Det är en del av den sexuella friheten. Det är avarterna vi vill åt, säger Lindahl.

[...]
RFSU:s generalsekreterare tror att en skärpning av lagen kan komma.
– Det finns redan krafter igång som vill utöka begreppet våldsporr. Vi vill stimulera debatten, säger Lindahl.”

Ovanstående var inte något som sades för 30-40 år sedan utan det sades år 2000. När Lindahl fick kritik från bland annat gaysiten Sylvester svarade hon och tydligt markerade att det faktiskt också gällde S/M-pornografi [17]:

“RFSU kräver att samhället ser över lagstiftningen mot den porr som är kränkande, innebär tvång eller att personer försätts i vanmakt. Vi kräver också att Sverige arbetar för granskning och kontroll av produktionsvillkoren inom porren. Det gäller all porr, även s/m. Med kränkande porr åsyftar RFSU porr där människor framställs på ett förnedrande sätt. Vi accepterar inte heller porr där det är uppenbart att de inblandade inte mår bra av sin medverkan och inte heller önskar vara där”

Chefredaktören för Sylvester Henrik Tornberg gav svar på tal och tydligt illustrerade en mer sexpositiv syn i förhållande till RFSU’s dåvarande synsätt. Funderingar som troligen de flesta av oss kan skriva under på vad som i praktiken döljer sig bakom Lindahls uttalande.

“Att vi alla vill ha en porrindustri fri från tvång eller missförhållanden för aktörerna är ganska självklart. Att någon tvingas till något de inte vill göra är förstås oacceptabelt. Vad gäller inställningen till s/m-sex är dock inte Lindahls svar det minsta tillfredställande. Porr är filmade fantasier och fiktion, inte verklighet. Att svepande uttala sig mot filmer där personer försätts i vanmakt eller framställs på ett förnedrande sätt utan att ta hänsyn till att många, fullt psykiskt friska och tillräkneliga personer, är intresserade av dominans eller s/m är att förenkla sanningen och sätta sig till doms över andra människors sexualitet. Det är dags att de som är kritiska till porr slutar fördöma all sexualitet de inte förstår sig på.”

Mycket har dock blivit bättre inom RFSU, att de antagit motioner som stödjer sadomaschister och fetischister är ett gott tecken på detta oavsett om det varit en medvetet styrd kupp från en grupp sadomasochister och fetischister eller inte. RFSU verkar även antagit en mer öppensinnad syn på pornografin och hur det skall sluta vet vi inte. Det är dock intressant att notera hur RFSU återigen vänder kappan efter vinden, nu är det nynormativitet som gäller, och all sex är bra om det faller inom en skev definition av “samtycke” som snarare handlar om att förneka andra människor (som passande nog har en läggning de själva inte har) sexuell utlevelse än att ge människor möjligheter till sexuell glädje och kärlek.

Dagens RFSU är inte längre den heteronormativa sega koloss den ansågs vara under 60-talet utan numera är det en väloljad nynormativ propagandaapparat, allt som är politiskt korrekt enligt den rådande dagordningen upplyfts som en sanning (att det kommer bli föråldrat lika fort som åren går är det ingen som tänker på). Ett accepterande av sadomasochism är bara ett led i denna nynormativa politiska korrekthet, sadomasochism är en idag gränsfall-socialt accepterad företeelse och kan säkerligen inom gamla heteronormativa kretsar uppfattas som mycket radikalt så är det inget annat än en produkt av den nynormativa ordningen. RFSU kommer fortsätta vara förblindade och extremt trångsynta mot andra sexuella minoriteter som inte riktigt får plats i det nynormativa livsrummet. RFSU’s ökade öppenhet är alltså endast en illusion som kan försvinna lika fort samhällets vindar återigen förändras.

RFSU har också haft ett gott inflytande på den svenska sexualpolitiken, deras engagemang för statistiskt vanliga heterosexuella frågor har gett oss i mångt och mycket ett bättre samhälle för både kvinnor och män. Utifrån en solidarisk helhetssyn när det gäller alla sexuella minoriteter som Svensk sexualpolitik idag stödjer kan dock RFSU inte ses som något annat än ett hinder i vägen för en sexuell rättvisa för alla. Framtiden får utvisa om RFSU kommer bli ett stöd i det långa loppet eller något som skall ses som ett hinder.

Man kan säkert avfärda många av RFSU’s direkt antiparafiliska uttalanden med att det var en annan tid, men det är just det som är poängen. Ser man det utifrån sin tid ser man att RFSU så gott som alltid (utöver i sin inledning) varit politiskt korrekt eller åtminstone vad som varit politiskt korrekt bland pseudoliberaler, oavsett om det var på 40-talet eller 80-talet. RFSU kommer att slänga ut och motsätta sig alla former av parafilier samma sekund som samhällsklimatet förändras till det sämre. De saknar helt enkelt en ryggrad.

Problemet med RFSU är att de med tiden blev så fokuserade på vad som var dåligt med sex istället för vad som var positivt. De utvecklade alltså en form av sexnegativism och en föreställning om den goda sexualiteten som är i motsatsförhållande till den dåliga sexualiteten. När man fördömer sexualitet i alla dess former och/eller argumenterar för ineffektiva och skadliga men trendiga behandlingsmetoder av sådant som klassats som för stunden dålig sexualitet, slutar det alltid förr eller senare med att man varit en av samhällets förtryckare mot dessa grupper. Tiderna förändras och sådana som vänder kappan efter vinden kommer alltid bli föråldrade redan under sin egen livstid.

Vi på Svensk sexualpolitik idag tror dock inte att detta är slutet för gamla RFSU eller början på ett nytt RFSU, utan vi är övertygade om att RFSU i grunden har många mörkermän (och -kvinnor) i sina led som fortfarande håller på de äldre värderingarna. Chansen finns att antagandet av motioner om förespråkande av sadomasochism och fetischism samt att förbundet skall bli en apologet för sådana företeelser kan leda till en inre maktkamp inom förbundet. Antagandet av motionerna kan bli en varningssignal och troligen något som uppfattats som en kupp inom RFSU bland de sexnegativa elementen som fortfarande har kvar den gamla synen på den goda sexualiteten och att denna sexualitet är sensuella samlag mellan vuxna och absolut inte omfattar dominans, simulerat tvång och simulerade övergrepp. Få var nog medvetna om vad som verkligen hände och redan nu finns möjligen en ansträngning för att backa tillbaka utvecklingen bakom kulisserna.

Vi lever i en spännande tid för RFSU och vägvalet förbundet tar kan få positiva konsekvenser för alla läggningar, även de minst socialt accepterade, dock tror vi att det också kommer kunna få negativa konsekvenser för dessa. Det får framtiden utvisa.

Om störningsstämplarna och RFSU’s antagande av motionerna samt vår slutsats.

Svenska Socialstyrelsen använder sig av WHO’s klassificeringsregister för sjukdomar och hälsoproblem, ICD-10, som i Sverige ges ut av Socialstyrelsen i en egen verision under namnet KSH97 (Klassifikation av Sjukdomar och Hälsoproblem 1997). ICD-10 är egentligen inget diagnossystem i sig (även om det finns en upplaga för forskningsändamål med ett diagnossystem snarlik den amerikanska manualen över mentala störningar, DSM) och på det viset är den ointressant, utan dess syfte är att användas statistiskt. Men det är egentligen inte detta som är problemet utan problemet ligger i just det faktum att varje läggning är tydligt utmärkt med dess benämning (exempelvis sadomasochism). Detta leder till att utomstående och även läkare kan få för sig att de läggningarna som förekommer i registret är per definition mentala störningar.

Detta faktum är något som är mycket skadligt för alla sexuella minoriteter och för invidivdernas självkänsla. Existensen av klassificeringarna har använts som argument för att diskriminera och att över huvud taget inte lyssna på människor med olika läggningar. Man känner sig ansedd som en människa som inte riktigt räknas på grund av att man inte skulle vara kapabel att se världen eller förstå vår egna situation (dålig sjukdomsinsikt används ibland för att diskvalificera parafilers känslor och åsikter) och detta är bland det smärtsamaste man kan råka ut för och är extremt orättvist. Som homorörelsen sade förr i tiden när de kämpade för sina rättigheter, de är experterna när det gäller deras läggning. Samma sak är det med andra sexuella minoriteter, det är bara vi som kan beskriva oss själva.

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att ALLA störningsstämplar skall plockas bort för de sexuella variationerna och det ser vi som en självklarhet. Som vi ser det är det inte läggningarna i sig som är problemet utan det kan finns andra problem som kan ligga bakom vissa enstaka fall som kan förvärra eventuella beteenden. Läggningarna i sig är alltså inte störningar. Vi anser att personer med läggningar som på olika vis är klassificerade som störningar i praktiken felbehandlas av sjukvården och därmed inte kan få den vård de kan tänkas behöva (för exempelvis depression) eftersom fokuset läggs på läggningen och detta grundar sig på samhällets fördomar. Det finns till och med fall där störningsstämplar används mot exempelvis sadomasochistiska kvinnor med barn i vårdnadstvister och andra sammanhang. Störningsstämplarna har en sådan negativ klang att de kan användas i utpressnings- eller hämndsyften (och har använts i sådana sammanhang).

Vi invänder dock mot RFSU’s antagande av S/M och fetisch-motionerna. Anledningen är enkel, varför selektivt välja ut just de läggningarna? Det är djupt kränkande för personer som har andra läggningar att höra hur RFSU skall motverka diskriminering av just de två läggningarna och endast dessa. Varför inte alla läggningar? Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att RFSU tydligt deklarerat att de är för diskriminering av alla andra läggningar. Annars skulle de väl formellt arbeta för att motverka diskriminering av alla?

Vi är övertygade om att det aldrig är av godo att välja ut bara ett par läggningar och avlägsna eventuella störningsstämplar för just dem. Det försvårar arbetet för en helhetssyn och ökar gruppegoismen på bekostnad av alla sexuella variationer. Om störningsstämplarna kommer revideras en och en kommer det med tiden sluta med att det är bara de läggningarna som ingen vågar kämpa för som är kvar, eller rent av de läggningarna som ingen ens tänker på att kämpa för eftersom de är så ovanliga. Det är en negativ utveckling att plocka bort ett par när kampen snarare bör handla om att plocka bort alla. Gruppegoism är alltid lika vidrig när den visar sitt fula tryne och då spelar det ingen roll om det är heteronormativ sådan eller sadomasochistisk.

Det enda egentligen positiva (tur i oturen så att säga) med selektiv bortplockning av störningsstämplarna är att situationen för de övriga stämplarna blir än mer ohållbar. Men man skall inte underskatta den politiska motivationen som faktiskt ligger bakom stämplarna från första början. Störningsstämplarna är moralistiska verktyg som skapats av ett samhälle som ansett att sex bara skall vara mellan en man och kvinna, som sedan utvecklades till att sex skall vara mellan två vuxna individer och handla om kärlek. (Parafilier anses tyvärr allmänt, precis som homosexualiteten förr i tiden, vara just kärlekslös. Vi vet dock själva att vi kan älska lika mycket som alla andra). Det kommer alltså inte spela någon roll hur ohållbart det kommer bli med upprätthållandet av störningsstämplarna mot övriga sexuella minoriteter, det handlar om subjektiva värderingar, personliga agendor och en parafilfientlig politik. Empirisk vetenskap har i och för sig aldrig existrerat när det gäller störningsklassificeringen av olika former av sexuell variation, men med tiden kommer illusionen brytas ned allt mer. Det blir allt synligare att den nynormativa ordningen handlar i huvudsak om förtryck av de läggningar som riktar sig mot socialt oacceptabla sexualobjekt (barn, djur och lik) och att denna normativitet inte är bättre än den tidigare heteronormativiteten. Snarare tvärtom, den är värre eftersom den bygger på en mer raffinerad form av ‘holier than thou’-ideologi.

Paradigmskiften kan vara av godo men i detta fallet är det något ytterst negativt. Tidigare dogmer handlade om vad som var moraliskt rätt eller fel alternativt bara äckligt, sådant var lätt att ignorera för den sexuella dissidenten. Dagens dogm handlar om ideologiska konstruktioner kring samtycke, beroendeförhållande och jämlikhet, och bryter man mot denna sexnegativa konstruktion handlar det om övergrepp per definition, oavsett om någon faktiskt kom till skada, oavsett om båda njöt av det eller om det var ömsesidigt. Den moderna nynormativa dogmen (och i viss mån den heteronormativa som fortfarande på sätt och vis än så länge råder bakom nynormativiten) förespråkas ofta av intellektuella och sådana grupper som tidigare varit socialt progressiva. För att förändra samhället måste de läggningar och företeelser som inte tolereras av de nyormativa göra det själva.

Man uppnår aldrig en sexualdemokrati med upprättandet av ett sexuellt apartheid där det liksom i Sydafrika fanns en uppdelning i vita, indier och afrikaner. Man delar alltså upp världen i könsinriktning, “samtyckande sexuella beteenden” och “övergrepp per definition oavsett om det var det eller inte”-grupper. Mångfald är till för alla!

Selektivt lyftande av sexuella störningstämplar ÄR att befästa den nynormativa ordningen och ett grundläggande förtryck mot de redan utsatta grupperna som inte råkar passa in av ideologiska skäl. Vi motsätter oss detta av hela vår själ!

Lars Ullerstam sade det vi känner: “Erotiska minoriteter av alla kategorier förenen eder!”

Källor

[1] http://rfsu.se/kongress.asp

[2] http://www.rfsl.se/?p=544&aid=3557

[3] http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=4727

[4] http://konline.rfsl.se/o.o.i.s?id=55&article_id=104284

[5] Andersson S, Sjödahl S: Sex – en politisk historia. Göteborg, Alfabeta/Anamma i samarbete med Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), (2003)

[6] Storr, A, Sexuella avvikelser. Stockholm: Prisma, (1965)

[7] Lennerhed, L. Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Stockholm, Norstedt, (1994)

[8] Höjer H, (2005) Från syndig till sjuk till frisk. Forskning och Framsteg, Nr 2, s 36.

[9] Ullerstam, L. De Erotiska minoriteterna. Zindermans förlag, Uddevala, (1964)

[10] Frieberg J. Erotikens ideologi : sex debattörer i Skandinavien om kultursyn, sexualitet och porr. Stockholm, Lund : Symposion, (1987)

[11] http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,67363146_852__,00.html

[12] http://www.kvinnofronten.nu/FmP/myter.htm

[13] Nestius H: I last och lust : sexuella bilder förr och nu. Stockholm : Prisma i samarbete med RFSU, (1982)

[14] RFSU med remissyttrande över betänkandet Värna yttrandefriheten SOU 1983:70

[15] http://www.aftonbladet.se/nyheter/0010/02/rfsu.html

[16] http://www.sylvester.se/content/article.asp?itemid=1852

Vill du läsa mer om RFSU och svensk sexualpolitik rekommenderar vi varmt böckerna ‘Sex i folkhemmet: RFSUs tidiga historia’ och ‘Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet’ av Eva Lennerhed, RFSU’s nuvarande ordförande.