Först måste jag skriva att jag finner det positivt att någon diagnos över huvud taget, tas bort från det förhistoriska diagnoskapitlet i ICD-10; störningar av sexuell preferens. Men där stannar också min positiva inställning. Jag reagerade över en hel del saker och allra främst er generaldirektörs, Lars-Erik Holms, uttalande i Dagens Nyheter. Där han först proklamerar om hur viktigt det är att ta bort dessa diagnoser, då majoriteten i landet på ett olyckligt sätt misstolkar dessa parafilier som sjukdomar. Att det är väldigt viktigt för dessa sexuella minoritetspersoner att av samhället bemötas som fullvärdiga medborgare. Samt att dessa diagnoser härstammar från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Allt detta, för att sedan hävda att transsexualism måste vara kvar, för att det ska vara möjligt för transsexuella att genomföra könsbyte. Att exhibitionism, voyeurism och pedofili är kriminella handlingar.

Könsidentitetsstörning i barndomen är en av de diagnoser som ska tas bort, så varför ska då transsexualism som också är en könsidentitetsstörning hållas kvar? Och på vilket sätt är det omöjligt för en transsexuell individ att genomföra könsbyte, om transsexualism inte står kvar som diagnos?

Vilket lagrum är det som används när er generaldirektör uttalar sig om exhibitionism, voyeurism och pedofili som kriminella handlingar? Exhibitionism kan relateras till blottare, och blottning är olagligt – men här finns en distinkt skillnad mellan läggning/preferens och handling, exhibitionism är en deskriptiv term för vad en individ attraheras av, medan blottning är ett begrepp som redogör för en handling. Exhibitionism och blottning är således inte samma sak. Och är det något som bör påpekas vad det gäller blottning, så är det impullskontrollsstörning. Att sätta likhetstecken mellan exhibitionism och blottning, vore som att sätta likhetstecken mellan sadomasochism och lustmord, och låta diagnosen om sadomasochism stå kvar p.g.a. det. Ni som socialstyrelse som tillhandahåller den svenska versionen av ICD-10 borde verkligen kunna skilja på parafili och handling.

Voyeurism i sig, är ingen handling och kan således inte heller vara kriminellt. För inte kriminaliserar vi sexuell attraktion? Återigen; särskilj läggning/preferens från handling. Den kriminella handlingen är att titta in i någons fönster, inte att bli sexuellt upphetsad av att göra det. Och det är den sexuella upphetsningen som termen voyeurism täcker. Sedan har vi pedofili: Jag är medveten om att det är olagligt att ta sexuell kontakt med barn under 15-år, men den handlingen rubriceras som sexuellt övergrepp mot barn/våldtäkt motbarn. Kriterierna för diagnosen pedofili i DSM-IV-TR är följande:

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).
B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.
C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.
Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both
Specify if:
Limited to incest
Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type

När man ser till dessa kriterier så framgår det tydligt att pedofili inte alls behöver ha med någon handling att göra. Förutom huvudsaklig attraktion och återkommande, intensiva sexuella fantasier, så krävs det att individen antingen har tagit sexuell kontakt med ett barn, eller att individen upplever ett jag-dyston över attraktionen/fantasierna. Så återigen; särskilj läggning/preferens från handling.

Jag har också tagit del av ett mailsvar som Lars-Erik Holm själv har gett:

“Tack för brev! Om du läser texten på vår webbplats framgår det att syftet varit att ta bort diagnoser som rör människors privata sfär och som samhället inte bör blanda sig i.

När det gäller andra beteenden finns andra normer som reglerar vad samhället anser om t.ex. blottares beteende. När det gäller pedofili bör du observera att diagnosen inte rör pedofilen, utan hans/hennes beteende: pedofili.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm ”

Pedofili är ingen term för beteende. Det finns inget beteende som korrekt namnges som pedofili. Pedofili är, som alla andra termer på listan för störningar av sexuell preferens, en deskriptiv term för vad en individ attraheras av sexuellt, samt en parafili. Och det är skrämmande att er generaldirektör eller någon av er, inte vet vad termen pedofili faktiskt står för. Vilket innebär att ni själva tillhör den grupp människor ni vill skydda sexuella avvikare ifrån. Ni förväxlar pedofili med en hemsk handling; sexuellt övergrepp mot barn. Ni förväxlar även exhibitionism och voyeurism med kriminella handlingar. Det är makabra felslut och olyckliga sådana, när det hela egentligen slår bakut.

Jag undrar så klart, varför inte transsexuellas, exhibitionisters, voyeuristers och pedofilers privata sfär också ska värnas? Är inte dessa människor de med? Är inte deras integritet lika mycket värd? Lars-Erik Holm markerar att när det kommer till andra “beteenden” så finns andra normer som reglerar vad samhället anser om dessa. Men det var ju normerna man vill bekämpa. Det var ju förväxlingen mellan störning av sexuell preferens och sjukdom, som man ville få bort. Dessa diagnoser härstammade ju från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Detta var ju så viktigt för de sexuella minoritetspersonerna, att känna sig som fullvärdiga medborgare.

Detta är ett hyckleri ni står för. I ena andetaget är det förfärligt med förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och väldigt viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Medan i det andra andetaget tas hänsyn till dessa förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och inte är lika viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Nu skulle jag så klart kunna haka upp mig på petitesser, som att ni kallar alla dessa läggningar/preferens för sexuella beteenden. Har ni inte ens läst titelt för kapitlet i er egen manual? Det står störningar av sexuell preferens. Sexuell preferens är inte detsamma som beteende. Sadomasochism är inte ett beteende, det är en sexuell läggning/preferens. Hade det varit ett specifikit, sexuellt beteende, så hade alla sadomasochister gillat samma saker, gjort samma saker i sexuell kontext. Nu är det verkligen inte så. Och detsamma kan sägas för alla andra preferenser som finns i kapitlet: Det handlar inte om sexuella beteenden.

Men detta är inte det viktiga. Det viktiga är, bortom er okunskap och totala begreppsförvirring, att åtminstone exhibitionister, voyeurister och pedofiler inte är likvärda medborgare. Att ni, socialstyrelsen, kopplar ihop dem med labila individer som utför kriminella handlingar. Det är inte rätt. Det är ett förbannat tjänstefel. Det är att generalisera på faktamässigt felaktiga grunder. Att dra alla över samma kam. Varför bejakar ni helt plötsligt majoritetens felaktiga syn, när det kommer till dessa sexuella avvikare?

* En blottare måhända vara exhibitionist, men alla exhibitionister är inte blottare. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ exhibitionister är just blottare, att alla exhibitionister är lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om strippor, manliga som kvinnliga, eller porrutövare?

* En smygtittare som bryter mot lagen mot sitt smygtittande, måhända vara voyeurist, men alla voyeurister bryter inte mot lagen när de bejakar sin sexuella läggning/preferens. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ voyeurister är smygtittare som lurar med kamera, kickare och runkar utanför människors fönster, att alla voyeurister lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om smygtittande, under helt lagliga former?

* En person som har förgripit sig sexuellt på ett barn kan mycket väl vara pedofil, men alla pedofiler är inte barnförgripare. Långt därifrån. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ pedofiler är barnförgripare, att _alla_ pedofiler lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att en pedofil inte måste förgripa sig på ett barn för att vara pedofil, och att det lika möjligt kan vara någon med icke-pedofil läggning som utför en sådan handling mot ett barn?

Det är uppenbart att ni här upprätthåller den förlegade, inskränkta synen, som ni i första andetaget anser vara felaktig. Som ni inte vill ska skada sexuella minoritetspersoner. Det är uppenbart att ni här bejakar majoritetens okunskap (sociala normer), trots att ni i det tidigare skedet finner det olyckligt att dessa minoritetspersoner felaktigt får sjukdomsstämplar på sig. Er åtgärd är således inkonsekvent. Och det är tydligt som så, att exhibitionister, voyeurister och pedofiler, de kan man spotta på, sjukdomsstämpla och stigmatisera. Att det sedan sker p.g.a. diagnoser som ni själva anser härstamma från en förlegad tid, p.g.a. att majoriteten misstolkar kapitlet om störningar av sexuell preferens som en lista på sjukdomar – det spelar tydligen ingen roll. Inte när det kommer till dessa sexuella minoriteter.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen värderar människors integritet beroende på deras sexuella läggning/preferens. Det är tydligt som så, att socialstyrelsen inte vet vad de egentligen håller på med.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen, liksom majoriteten, lider av begreppsförvirring och själva har svårt att skilja på sexuell läggning/preferens och faktisk handling. Som själva, på helt felaktiga grunder, sätter likhetstecken mellan sexuella avvikare (exhibitionister, voyeurister, pedofiler) och labila, kriminella individer. Är inte det att kränka dessa sexuella minoritetspersoners integritet? Är inte detta liknande den form av förtryck ni vill bekämpa? Varför utför socialstyrelsen, och i synnerhet er generaldirektör, Lars-Erik Holm, ett förtryck mot dessa sexuella minoritetsgrupper?

Detta är inte acceptabelt och jag kräver en förklaring till denna inkonsekvens, begreppsförvirring och absurda likhetstecken.

//Nils

Under RFSU’s kongress i Uppsala den 11:e till 13:e maj antog förbundet de motioner som handlade om sadism och masochism samt fetischism [1]. Detta kan få en stor betydelse för bortplockandet av störningsstämplarna i Socialstyrelsens klassifikationsystem över sjukdomar och hälsoproblem, KSH97. Men hur kommer det sig att RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) som förbund accepterade motionerna, hur ser framtidsutsikterna ut och varför är detta en negativ utveckling sexualpolitiskt för de sexuella minoriteterna i helhet? Dessa frågor och fler skall vi besvara i detta inlägg.

“RFSU ska också verka för ett borttagande av sjukdomsklassificeringen av sadomasochism och fetischism, och arbeta för att motverka fördomar mot BDSM.” [1]

Vad som hänt fram till nu

De ansträngningar som ligger bakom denna stora förändring är inte så gammal utan det handlar snarare om ett antal månader, men med ett välorganiserat och dedikerat försök av lobbyism från en liten klick personer med sadomasochistisk och fetischistisk läggning. Denna klick fokuserade även sina ansträngningar samtidigt mot RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, de homosexuellas riksförbund) med liknande metoder vars intensitet till och med fick ordföranden Sören Andersson att blogga om det [2].

Var det hela började är svårt att säga men med största sannolikhet spelar tillståndsenhetens ogillande mot fetischklubbar och följande indragna alkoholtillstånd en stor roll. Här började sadomasochister och fetischister för första gången i svenska sammanhang organisera sig utanför den egna nöjesverksamheten, tidigare försök har alltid misslyckats. Detta i sig var dock inte den egentliga anledningen men vi på Svensk sexualpolitik idag tror däremot att den spelat en stor roll i att skapa och tillvänja en mer effektiv sadomasochistisk aktivism i sig. Startskottet kom dock oktober 2006 med Mika Nielsens artiklar i gaytidningen Kom Ut och gaysiten QX.se [3] där hon argumenterade för en normaliserande attityd gentemot sadomasochism och fetischism och i QX mer uttalat om lyftande av socialstyrelsens störningsstämplar.

I olika sammanslutningar inom subkulturen som går under beteckningen BDSM (Bondage Dominance Sadism/Submission Masochism) så som bland annat communityn Darkside började en grupp personer agitera för att sadomasochister och fetsichister skulle gå med i RFSU och RFSL för att driva igenom motioner kring lyftandet av störningsstämplarna. I december 2006 avslöjades det bland S/M-folk att en arbetsgrupp höll på att startas upp i RFSU Stockholms regi som skulle arbeta med S/M, fetisch och transfrågor varefter inläggerskan uppmanade alla att gå med i RFSU för att få upp sadomasochism på dagordningen och aktivt rösta för BDSM-vänliga motioner. Samtidigt avslöjades existensen av ett nätverk med sadomasochister och fetischister som som inte bara skulle ge sig på RFSU utan försökte samtidigt också påverka RFSL.

“Det håller på att startas en arbetsgrupp inom RFSU Stockholm som ska arbeta med BDSM och fetishist/trans frågor! Uppmanar härmed alla hugade att bli medlemmar och hjälpa till och arbeta konkret och praktiskt för att göra Sverige till ett bättre land för oss!!! Det finns även ett slags nätverk för samordning av frågorna som bör drivas, det jobbas även inom RFSL t ex.” – Postat av en av aktivisterna inom SM-nätverket på Darkside

“Det har tagits de första stapplande stegen att starta en arbetsgrupp/aktivitetsgrupp inom RFSU nu före jul, och i RFSL finns det motioner som ska tas upp… Ju fler som engagerar sig och visar intresse för frågorna ju mer styrka får vi.” – Samma aktivist på Darkside

Samtidigt under januari 2007 lades snarlika motioner inom både RFSU och RFSL rörande störningsstämplarna, detta sammanföll även med grundadet av aktivitetsgruppen om sadomasochism inom RFSU. Under februari antogs motionerna som lades i RFSU Stockholm och därmed skulle motionerna föras vidare till kongressen 11-13 maj.

Försöken inom RFSL slutade med ett bakslag då ärendet bordlades under förbundets kongress i början av 2007 [4] men eftersom frågan kommer att återupptas vid nästa kongress kan man med tanke på att RFSU nu antagit motionerna att även förvänta sig att en så pass sexualpolitiskt överkänslig kappvändarorganisation som RFSL kommer uppsluta sig bakom stödet för bortplockandet av Socialstyrelsens störningsstämplar för sadomasochism och fetischism.

Som tidigare sagts antog förbundet RFSU under sin kongress alla motionerna rörande sadomaoschism och fetischism som inte bara omfattade en revidering av diagnoserna mot just de läggningarna utan även inledandet av ett upplysningsarbete om S/M och fetischism samt att motverka diskriminering av just dessa två läggningar.

Men, vad är RFSU för organisation egentligen och kan man lita på dem om man tillhör en icke-HBT sexuell minoritet?

RFSU

Utifrån olika sexuella minoriteters perspektiv kan man egentligen säga att RFSU är de statistiskt vanliga heterosexuellas förbund även om de på senare tid blivit mer och mer uttalat engagerade i HBT-frågor. Detta engagemang kan dock förklaras med att väldigt många personer med HBT-inriktning senaste decenierna allt mer gjort sig synliga inom förbundet. Historiskt sett har det dock inte alltid varit såpass rosenskimrande.

Förbundet RFSU grundades 1933 av vänsterradikala personer med en målsättning att undervisa folk i sexualfrågor och kämpa för avkriminalisering av preventivmedel och mycket annat som berörde den statistiskt vanliga heterosexualiteten. I sin inledning var det en mycket radikal organisation som kämpade i kraftig motvind och en del av medlemmarna hamnade till och med i fängelse för sin agitation. Vad gäller olika former av sexuella variationer skrev de i sitt första förbundsprogram från 1933 att de önskade en “Revision av lagstiftningen i enlighet med ett vetenskapligt bedömande av yttringarna av sexualdriftens variationer.” [7]. Hedersvärt kan tyckas men med tanke på deras tidigt starka lutning åt psykoanalysen kan man fråga sig vad som egentligen menades med “vetenskapligt bedömande”, denna syn förekommer dock inte idag. Vi på Svensk sexualpolitik idag anser själva att lagstiftningen bör vara baserad på empirisk vetenskap och en förnuftig inställning till sexuella variationer med ett individperspektiv.

Med tiden vände det och RFSU kom att bli en del i den heteronormativa världen i ett motsatsförhållande till olika sexuella minoriteterna. Ett tag argumenterade de till och med för sterilisering och preventivmedel av rashygieniska skäl [5]. Detta vansinne kan dock säkerligen idag ursäktas med att de var en produkt av sin tid, men vad vi kommer visa är faktiskt att RFSU alltid en produkt av sin tid och så kommer förbli, samt att den forna radikaliteten och idealismen sedan länge är borta. När det var dags för ett nytt idéprogram 1944 blev den heteronormativa synen mer tydlig vad gäller sexuella minoriteter, där kunde man läsa att RFSU önskade “En förskjutning av tyngdpunkten från straffrättsliga till botande och förebyggande åtgärder beträffande driftslivets avvikelser.” [7]

Radikala organisationer som håller sig inom tidsandan de verkar i blir med tiden oftast normativa och så pass utspädda att de mer eller mindre avskaffat sin egna aktivism för att med tiden bli en del av samhällets förtryckarapparat. Detta är precis vad som hände med RFSU och under 60- och 70-talets omtalade sexuella revolution/reformation var RFSU inte bara initiativlösa utan också i en del fall motarbetade de den sexuella befrielsen för många sexuella minoriteter. När Henning Pallesens ‘De avvikande’ och Lars Ullerstams ‘De erotiska minoriteterna’ släpptes i mitten av 60-talet svarade RFSU med att översätta Anthony Storrs mycket trångsynta heteronormativa bok ‘Sexuella avvikelser’ där det med psykodynamisk argumentation argumenterades för det heterosexuella samlaget och kärlekens högre stående kvaliteteer i förhållande till de statistiskt ovanliga läggningarna som vuxeninriktad homosexualitet, pedofili och sadomasochism. Boken serverade till och med en såpass negativ och fördomsfull bild av sexuella minoriteter att det stod rakt ut att de inte handlar om kärlek och att det alltid är en undermålig sexualitet samt att de sexuella minoritetspersonerna alltid är i grunden omogna.

“Sadisten exempelvis är i regel en man som är onormalt timid i det verkliga livet, trots att han i fantasilivet spelar en så dominerande roll.” Sexuella avvikelser sidan 122 [6]

“Men t.o.m den mest stabila homosexuella förbindelse är mindre värdefull än en heterosexuell sådan.” Sexuella avvikelser sidan 122 [6]

“Men för att kunna bli förälskad i en verklig person krävs en grad av mognad som den sexuellt avvikande inte uppnått.” Sexuella avvikelser sidan 123 [6]

Även om RFSU i grunden var så pass negativt inställda till olika former av sexuella minoriteter är det dock intressant att notera deras ställningstagande i förbundsprogrammet från 1964: “större vidsynthet och tolerans i frågan om sexualmoral och sexuella beteenden” [7]. Men denna vidsynthet och tolerans (som i många fall endast gällde homosexualitet) var en nedlåtande sådan som i praktiken kan uttolkas som att det var synd om sexuella minoriteter för att de inte kunde njuta av statistiskt vanliga heterosexuella beteenden som var på riktigt och handlar om kärlek enigt deras syn. De var dock inte ensamma om denna välmenande men nedvärderande inställning.

Det kan också vara värt att påpeka att RFSU 1984 publicerade ett specialnummer av RFSU-tidningen Ottar om sexuella minoriteter där bland annat sadomasochism fick utrymme. I tidningen intervjuades sadomasochister i Sverige och Danmark som fick tala relativt fritt utan att bli emotsagda. Bilden som presenterades blev i det stora hela ganska positiv, även om de svenska representanterna för gruppen hade en känsla av hopplöshet och ensamhet. En del av den positiva vinklingen blev dock emotsagd av de “specialister” som intervjuades i slutet av tidningen men även “experterna” var oense.

Men det är inte bara under 60-talet när RFSU var en förstelnad normativ koloss som de i grunden förde en antiminoritets-sexualpolitik, exempelvis rekommenderade RFSU att man skulle bota homosexualitet med hormonpreparatet ‘Neohombreol’ under 40-talet. Kan det verkligen ansetts riktigt och ursäktande att rekommendera preparat som inte hade någon nämnvärd effekt eller empiriska studier som bevisade någon effekt [9]? Tack och lov var de mer välvilligt inställda till exhibitionisterna (blottare) som de snarare istället rekommenderade skulle skaffa sig en hobby och koncentrera sig på sin utbildning [10]. Lagom nedlåtande, vilket inte är ovanligt när det kommer från RFSU och handlar om sexuella minoriteter som inte är socialt accepterade eller bejakade av ett normativt samhälle.

Om Lars Ullerstams vädjande men fantastiska debattbok om erotiska minoriteterna sade RFSU-läkaren och tillika psykoanalytikern Nils Nielsen följande:

“Får en psykiater vara hur knasig som helst? Vilken roll har psykiatrin och psykologien egentligen spelat i den upplösning av sexualmoralen som vi alla bevittnar? Hur långt får man egentligen sträcka sig, när det gäller att tolerera och straffriförklara ett grovt avvikande beteende?” [7]

Ovanstående illavarslande sexualmoralistiska meningar var en del av en recension av boken ‘De erotiska minoriteterna’ som tydligt demonstrerar personerna som verkar och verkat inom RFSU och deras heteronormativa syn. Hans Nestius som senare kom att bli RFSU’s ordförande var dock mer positiv. När det gäller sadomasochister har RFSU’s främsta käpphäst varit pornografin vilka de var direkt involverade i att kriminalisera produktion och spridning av. Detta skedde på 70- och 80-talet och i sin kulmen under den numera avlidne ‘kappan efter vinden’-sexualliberalen och sedamera socialisten Hans Nestius ordförandeskap. I en intervju för debattboken ‘Erotikens ideologi’ sades följande:

[Intervjuaren:] “Justitieminister Wickbom vill i ett lagförslag till riksdagen förbjuda våldsporren. Vilken betydelse har RFSU och Folkaktionens arbete haft för det förslaget?”

[Hans Nestius:] “Alldeles tveklöst är det vårt arbete som varit det avgörande.” [11]

“Våldsporren” var i huvudsak sadomasochistisk pornografi och lagen om ‘Olaga våldskildring’ som denna hysteriska och många gånger direkt lögnaktiga debatt från 80-talet resulterade i ledde till ett omfattande förbud för produktion och spridning av olika former av skildringar. Med tiden kom dock lagen att till viss del bli tandlös men då och då har den återupptagits så som under 2000-talet när JK (justititekanslern) Göran Lambertz väckte åtal mot tre butiker som sålde över 100 titlar med vad som ansågs vara våldspornografi [12]. Nestius publicerade under 80-talet även boken ‘I Last och Lust’ under RFSU’s regi där han argumenterade känslomässigt för motverkande mot av alla former av pornografi, även den sadomasochistiska som utmålades i mycket negativa ordalag.

“PORNOGRAFIN ÄR TEORIN, IDEOLOGIN. VÅLDTÄKT ÄR PRAKTIKEN.” – Från bildtexten till en samling bilder som visar olika former av sadomasochistisk pornografi, I Last och Lust sidan 45 utgiven av bland annat RFSU.

RFSU’s pornografipanik antog abnorma proportioner som liknande de radikalfeministiska under 70- och 80-talet resulterade inte bara i att de stödde en sexnegativ folkrörelse som FMP (Folkaktion Mot Pornografi) som bestod av radikalfeminister och moralkonservativa element så som olika kristna sammanslutningar. RFSU bekostade inledningsvis exempelvis FMP’s diabildsserie [13] om pornografi som kom att få stort genomslag.

1983 antog RFSU ett idéprogram där man kunde läsa följande:

“Den människosyn som pornografin uttrycker ger i sin förlägning ett i ordets verkliga mening omänskligt samhälle. Mindre pornografi i samhället skulle underlätta för människor att ha det bra tillsammans.” [14]

Men det var inte bara pornografi det hetsades mot utan också sadism, prostitution och masochism:

“När vi på 60-talet släppte in ljuset i sängkammaren var det inte alltid någon glad och fri sensualism som mötte oss. Det vi fick se var det som förut barmhärtigt dolts av mörkret, resultatet av sexualfientlighet, ofta sadomasochistiska könsroller och defomerade känslor.”

“Mot den svenska samlevnadsundervisningen och RFSU’s vision av en ärlig och öppen sexualitet står pornografins, prostitutionens och sexklubbarnas fiskande i grumliga vatten av förtryck, förnedring, våld och masochism.”

1983 publicerade även Riksdagen betänkandet ‘Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70)’ där RFSU som remissinstans demonstrerade sin dåvarande skeva och uppenbart radikalfeministiskt influerade syn på pornografi men också på sexualsadism [15]:

“Enligt RFSUs uppfattning är det angeläget att samhället kraftigare reagerar mot snedvridningen av sexualiteten i det kommersiella utbudet. “

“I Pornografin är det emellertid inte fråga om någonting alls av detta. I stället för människoskildring har trätt människoföraktet. Pornografi framställer alla fysiska aspekter av människans sexualliv isolerade från övrigt mänskligt liv. Pornografi är skildringar av fragmenterad sexualitet. Kvinnan framställs som ett utbytbart föremål till mannens förfogande även då hon är ett med våld fasthållet offer för gränslösa sadistiska impulser. De pornografiska bilderna utgör en inövning i sådana attityder som ligger bakom prostitution, våldtäkt och kvinnomisshandel.

“Detta bör emellertid inte grundas på hänvisningar till tukt, sedlighet och anständighet utan på de värderingar som RFSU ovan har hänvisat till: respekt för människovärdet, förbud att uttrycka missaktning för folkgrupp och förbud mot grovt kränkande eller nedvärderande skildringar av det ena könet.”

“Vad skulle förbudet betyda för behandlingen av Pasolinis fruktansvärda film om sexuellt våld, organiserat av nazister i ett ockuperat Italien? (‘Salo eller Sodoms 120 dagar’) Är filmen skyddad därför att syftet inte är att erbjuda sadistisk pornografi åt sadister? Svaret bör givetvis vara ja.”

“RFSU föreslår att utredningens förslag om förbud mot sexuellt våld i rörliga bilder utsträcks att gälla även sexualsadistiska stillbilder;”

Man kan tycka att det som hände på 70- och 80-talet är något som hör det förgågna till men dessa krafter finns fortfarande kvar inom RFSU. Även om RFSU bättrat sig i exempelvis pornografifrågan (och synen på sexualsadism) sade exempelvis den dåvarande generalsekreteraren Katarina Lindahl (som lämnat posten detta år, 2007, till förmån för Åsa Regnér) att RFSU (baserad på det dåvarande idéprogramet) vill komma åt våldspornografin och skärpa lagstiftningen ytterligare då hennes önskan är att förbjuda pornografi i vanliga betalkanaler [16]:

“I dag är vålds- och barnporr förbjudet – RFSU kräver att riksdagen ser över lagstiftningen och sätter gränser för pornografi som är kränkande, innebär tvång eller försätter en person i vanmakt.
– Vi tar inte ställning mot pornografi. Människor har i alla tider framställt och njutit av porr och det säger jag ingenting om. Det är en del av den sexuella friheten. Det är avarterna vi vill åt, säger Lindahl.

[...]
RFSU:s generalsekreterare tror att en skärpning av lagen kan komma.
– Det finns redan krafter igång som vill utöka begreppet våldsporr. Vi vill stimulera debatten, säger Lindahl.”

Ovanstående var inte något som sades för 30-40 år sedan utan det sades år 2000. När Lindahl fick kritik från bland annat gaysiten Sylvester svarade hon och tydligt markerade att det faktiskt också gällde S/M-pornografi [17]:

“RFSU kräver att samhället ser över lagstiftningen mot den porr som är kränkande, innebär tvång eller att personer försätts i vanmakt. Vi kräver också att Sverige arbetar för granskning och kontroll av produktionsvillkoren inom porren. Det gäller all porr, även s/m. Med kränkande porr åsyftar RFSU porr där människor framställs på ett förnedrande sätt. Vi accepterar inte heller porr där det är uppenbart att de inblandade inte mår bra av sin medverkan och inte heller önskar vara där”

Chefredaktören för Sylvester Henrik Tornberg gav svar på tal och tydligt illustrerade en mer sexpositiv syn i förhållande till RFSU’s dåvarande synsätt. Funderingar som troligen de flesta av oss kan skriva under på vad som i praktiken döljer sig bakom Lindahls uttalande.

“Att vi alla vill ha en porrindustri fri från tvång eller missförhållanden för aktörerna är ganska självklart. Att någon tvingas till något de inte vill göra är förstås oacceptabelt. Vad gäller inställningen till s/m-sex är dock inte Lindahls svar det minsta tillfredställande. Porr är filmade fantasier och fiktion, inte verklighet. Att svepande uttala sig mot filmer där personer försätts i vanmakt eller framställs på ett förnedrande sätt utan att ta hänsyn till att många, fullt psykiskt friska och tillräkneliga personer, är intresserade av dominans eller s/m är att förenkla sanningen och sätta sig till doms över andra människors sexualitet. Det är dags att de som är kritiska till porr slutar fördöma all sexualitet de inte förstår sig på.”

Mycket har dock blivit bättre inom RFSU, att de antagit motioner som stödjer sadomaschister och fetischister är ett gott tecken på detta oavsett om det varit en medvetet styrd kupp från en grupp sadomasochister och fetischister eller inte. RFSU verkar även antagit en mer öppensinnad syn på pornografin och hur det skall sluta vet vi inte. Det är dock intressant att notera hur RFSU återigen vänder kappan efter vinden, nu är det nynormativitet som gäller, och all sex är bra om det faller inom en skev definition av “samtycke” som snarare handlar om att förneka andra människor (som passande nog har en läggning de själva inte har) sexuell utlevelse än att ge människor möjligheter till sexuell glädje och kärlek.

Dagens RFSU är inte längre den heteronormativa sega koloss den ansågs vara under 60-talet utan numera är det en väloljad nynormativ propagandaapparat, allt som är politiskt korrekt enligt den rådande dagordningen upplyfts som en sanning (att det kommer bli föråldrat lika fort som åren går är det ingen som tänker på). Ett accepterande av sadomasochism är bara ett led i denna nynormativa politiska korrekthet, sadomasochism är en idag gränsfall-socialt accepterad företeelse och kan säkerligen inom gamla heteronormativa kretsar uppfattas som mycket radikalt så är det inget annat än en produkt av den nynormativa ordningen. RFSU kommer fortsätta vara förblindade och extremt trångsynta mot andra sexuella minoriteter som inte riktigt får plats i det nynormativa livsrummet. RFSU’s ökade öppenhet är alltså endast en illusion som kan försvinna lika fort samhällets vindar återigen förändras.

RFSU har också haft ett gott inflytande på den svenska sexualpolitiken, deras engagemang för statistiskt vanliga heterosexuella frågor har gett oss i mångt och mycket ett bättre samhälle för både kvinnor och män. Utifrån en solidarisk helhetssyn när det gäller alla sexuella minoriteter som Svensk sexualpolitik idag stödjer kan dock RFSU inte ses som något annat än ett hinder i vägen för en sexuell rättvisa för alla. Framtiden får utvisa om RFSU kommer bli ett stöd i det långa loppet eller något som skall ses som ett hinder.

Man kan säkert avfärda många av RFSU’s direkt antiparafiliska uttalanden med att det var en annan tid, men det är just det som är poängen. Ser man det utifrån sin tid ser man att RFSU så gott som alltid (utöver i sin inledning) varit politiskt korrekt eller åtminstone vad som varit politiskt korrekt bland pseudoliberaler, oavsett om det var på 40-talet eller 80-talet. RFSU kommer att slänga ut och motsätta sig alla former av parafilier samma sekund som samhällsklimatet förändras till det sämre. De saknar helt enkelt en ryggrad.

Problemet med RFSU är att de med tiden blev så fokuserade på vad som var dåligt med sex istället för vad som var positivt. De utvecklade alltså en form av sexnegativism och en föreställning om den goda sexualiteten som är i motsatsförhållande till den dåliga sexualiteten. När man fördömer sexualitet i alla dess former och/eller argumenterar för ineffektiva och skadliga men trendiga behandlingsmetoder av sådant som klassats som för stunden dålig sexualitet, slutar det alltid förr eller senare med att man varit en av samhällets förtryckare mot dessa grupper. Tiderna förändras och sådana som vänder kappan efter vinden kommer alltid bli föråldrade redan under sin egen livstid.

Vi på Svensk sexualpolitik idag tror dock inte att detta är slutet för gamla RFSU eller början på ett nytt RFSU, utan vi är övertygade om att RFSU i grunden har många mörkermän (och -kvinnor) i sina led som fortfarande håller på de äldre värderingarna. Chansen finns att antagandet av motioner om förespråkande av sadomasochism och fetischism samt att förbundet skall bli en apologet för sådana företeelser kan leda till en inre maktkamp inom förbundet. Antagandet av motionerna kan bli en varningssignal och troligen något som uppfattats som en kupp inom RFSU bland de sexnegativa elementen som fortfarande har kvar den gamla synen på den goda sexualiteten och att denna sexualitet är sensuella samlag mellan vuxna och absolut inte omfattar dominans, simulerat tvång och simulerade övergrepp. Få var nog medvetna om vad som verkligen hände och redan nu finns möjligen en ansträngning för att backa tillbaka utvecklingen bakom kulisserna.

Vi lever i en spännande tid för RFSU och vägvalet förbundet tar kan få positiva konsekvenser för alla läggningar, även de minst socialt accepterade, dock tror vi att det också kommer kunna få negativa konsekvenser för dessa. Det får framtiden utvisa.

Om störningsstämplarna och RFSU’s antagande av motionerna samt vår slutsats.

Svenska Socialstyrelsen använder sig av WHO’s klassificeringsregister för sjukdomar och hälsoproblem, ICD-10, som i Sverige ges ut av Socialstyrelsen i en egen verision under namnet KSH97 (Klassifikation av Sjukdomar och Hälsoproblem 1997). ICD-10 är egentligen inget diagnossystem i sig (även om det finns en upplaga för forskningsändamål med ett diagnossystem snarlik den amerikanska manualen över mentala störningar, DSM) och på det viset är den ointressant, utan dess syfte är att användas statistiskt. Men det är egentligen inte detta som är problemet utan problemet ligger i just det faktum att varje läggning är tydligt utmärkt med dess benämning (exempelvis sadomasochism). Detta leder till att utomstående och även läkare kan få för sig att de läggningarna som förekommer i registret är per definition mentala störningar.

Detta faktum är något som är mycket skadligt för alla sexuella minoriteter och för invidivdernas självkänsla. Existensen av klassificeringarna har använts som argument för att diskriminera och att över huvud taget inte lyssna på människor med olika läggningar. Man känner sig ansedd som en människa som inte riktigt räknas på grund av att man inte skulle vara kapabel att se världen eller förstå vår egna situation (dålig sjukdomsinsikt används ibland för att diskvalificera parafilers känslor och åsikter) och detta är bland det smärtsamaste man kan råka ut för och är extremt orättvist. Som homorörelsen sade förr i tiden när de kämpade för sina rättigheter, de är experterna när det gäller deras läggning. Samma sak är det med andra sexuella minoriteter, det är bara vi som kan beskriva oss själva.

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att ALLA störningsstämplar skall plockas bort för de sexuella variationerna och det ser vi som en självklarhet. Som vi ser det är det inte läggningarna i sig som är problemet utan det kan finns andra problem som kan ligga bakom vissa enstaka fall som kan förvärra eventuella beteenden. Läggningarna i sig är alltså inte störningar. Vi anser att personer med läggningar som på olika vis är klassificerade som störningar i praktiken felbehandlas av sjukvården och därmed inte kan få den vård de kan tänkas behöva (för exempelvis depression) eftersom fokuset läggs på läggningen och detta grundar sig på samhällets fördomar. Det finns till och med fall där störningsstämplar används mot exempelvis sadomasochistiska kvinnor med barn i vårdnadstvister och andra sammanhang. Störningsstämplarna har en sådan negativ klang att de kan användas i utpressnings- eller hämndsyften (och har använts i sådana sammanhang).

Vi invänder dock mot RFSU’s antagande av S/M och fetisch-motionerna. Anledningen är enkel, varför selektivt välja ut just de läggningarna? Det är djupt kränkande för personer som har andra läggningar att höra hur RFSU skall motverka diskriminering av just de två läggningarna och endast dessa. Varför inte alla läggningar? Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att RFSU tydligt deklarerat att de är för diskriminering av alla andra läggningar. Annars skulle de väl formellt arbeta för att motverka diskriminering av alla?

Vi är övertygade om att det aldrig är av godo att välja ut bara ett par läggningar och avlägsna eventuella störningsstämplar för just dem. Det försvårar arbetet för en helhetssyn och ökar gruppegoismen på bekostnad av alla sexuella variationer. Om störningsstämplarna kommer revideras en och en kommer det med tiden sluta med att det är bara de läggningarna som ingen vågar kämpa för som är kvar, eller rent av de läggningarna som ingen ens tänker på att kämpa för eftersom de är så ovanliga. Det är en negativ utveckling att plocka bort ett par när kampen snarare bör handla om att plocka bort alla. Gruppegoism är alltid lika vidrig när den visar sitt fula tryne och då spelar det ingen roll om det är heteronormativ sådan eller sadomasochistisk.

Det enda egentligen positiva (tur i oturen så att säga) med selektiv bortplockning av störningsstämplarna är att situationen för de övriga stämplarna blir än mer ohållbar. Men man skall inte underskatta den politiska motivationen som faktiskt ligger bakom stämplarna från första början. Störningsstämplarna är moralistiska verktyg som skapats av ett samhälle som ansett att sex bara skall vara mellan en man och kvinna, som sedan utvecklades till att sex skall vara mellan två vuxna individer och handla om kärlek. (Parafilier anses tyvärr allmänt, precis som homosexualiteten förr i tiden, vara just kärlekslös. Vi vet dock själva att vi kan älska lika mycket som alla andra). Det kommer alltså inte spela någon roll hur ohållbart det kommer bli med upprätthållandet av störningsstämplarna mot övriga sexuella minoriteter, det handlar om subjektiva värderingar, personliga agendor och en parafilfientlig politik. Empirisk vetenskap har i och för sig aldrig existrerat när det gäller störningsklassificeringen av olika former av sexuell variation, men med tiden kommer illusionen brytas ned allt mer. Det blir allt synligare att den nynormativa ordningen handlar i huvudsak om förtryck av de läggningar som riktar sig mot socialt oacceptabla sexualobjekt (barn, djur och lik) och att denna normativitet inte är bättre än den tidigare heteronormativiteten. Snarare tvärtom, den är värre eftersom den bygger på en mer raffinerad form av ‘holier than thou’-ideologi.

Paradigmskiften kan vara av godo men i detta fallet är det något ytterst negativt. Tidigare dogmer handlade om vad som var moraliskt rätt eller fel alternativt bara äckligt, sådant var lätt att ignorera för den sexuella dissidenten. Dagens dogm handlar om ideologiska konstruktioner kring samtycke, beroendeförhållande och jämlikhet, och bryter man mot denna sexnegativa konstruktion handlar det om övergrepp per definition, oavsett om någon faktiskt kom till skada, oavsett om båda njöt av det eller om det var ömsesidigt. Den moderna nynormativa dogmen (och i viss mån den heteronormativa som fortfarande på sätt och vis än så länge råder bakom nynormativiten) förespråkas ofta av intellektuella och sådana grupper som tidigare varit socialt progressiva. För att förändra samhället måste de läggningar och företeelser som inte tolereras av de nyormativa göra det själva.

Man uppnår aldrig en sexualdemokrati med upprättandet av ett sexuellt apartheid där det liksom i Sydafrika fanns en uppdelning i vita, indier och afrikaner. Man delar alltså upp världen i könsinriktning, “samtyckande sexuella beteenden” och “övergrepp per definition oavsett om det var det eller inte”-grupper. Mångfald är till för alla!

Selektivt lyftande av sexuella störningstämplar ÄR att befästa den nynormativa ordningen och ett grundläggande förtryck mot de redan utsatta grupperna som inte råkar passa in av ideologiska skäl. Vi motsätter oss detta av hela vår själ!

Lars Ullerstam sade det vi känner: “Erotiska minoriteter av alla kategorier förenen eder!”

Källor

[1] http://rfsu.se/kongress.asp

[2] http://www.rfsl.se/?p=544&aid=3557

[3] http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=4727

[4] http://konline.rfsl.se/o.o.i.s?id=55&article_id=104284

[5] Andersson S, Sjödahl S: Sex – en politisk historia. Göteborg, Alfabeta/Anamma i samarbete med Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), (2003)

[6] Storr, A, Sexuella avvikelser. Stockholm: Prisma, (1965)

[7] Lennerhed, L. Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Stockholm, Norstedt, (1994)

[8] Höjer H, (2005) Från syndig till sjuk till frisk. Forskning och Framsteg, Nr 2, s 36.

[9] Ullerstam, L. De Erotiska minoriteterna. Zindermans förlag, Uddevala, (1964)

[10] Frieberg J. Erotikens ideologi : sex debattörer i Skandinavien om kultursyn, sexualitet och porr. Stockholm, Lund : Symposion, (1987)

[11] http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,67363146_852__,00.html

[12] http://www.kvinnofronten.nu/FmP/myter.htm

[13] Nestius H: I last och lust : sexuella bilder förr och nu. Stockholm : Prisma i samarbete med RFSU, (1982)

[14] RFSU med remissyttrande över betänkandet Värna yttrandefriheten SOU 1983:70

[15] http://www.aftonbladet.se/nyheter/0010/02/rfsu.html

[16] http://www.sylvester.se/content/article.asp?itemid=1852

Vill du läsa mer om RFSU och svensk sexualpolitik rekommenderar vi varmt böckerna ‘Sex i folkhemmet: RFSUs tidiga historia’ och ‘Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet’ av Eva Lennerhed, RFSU’s nuvarande ordförande.