Svensk Sexualpolitik Idag » Prostitution

Gästblogg: Dick Wase - “Klassisk Feminism” - Louise Perssons “avrättning” av den totalitära feminismen

admin — Wed, 08 Apr 2009 21:08:24 +0000

Jag är inte feminist, jag har aldrig kallat mig för det och kommer aldrig att göra det. Inte därför att jag inte sympatiserar med den ursprungliga tanken om lika rättigheter för män och kvinnor, för det har jag gjort hela mitt liv, men därför att feminism idag allmänt kommit att associeras med den totalitära radikalfeminismen. Jag hade en mindre intern debatt om detta med Louise Persson för ett tag sedan, och jag ansåg att de liberala feministerna borde hitta en ny beteckning, för att inte – så som oftast sker – på ett olyckligt sätt sammanklumpas med de totalitära feministerna. När jag nu har läst Louises bok, ”Klassisk feminism” har jag lättare att förstå hennes ståndpunkt att fortsätta kalla sig feminist. Med rätta är hon indignerad över att de radikala feministerna har ”sjanghajat” begreppet feminism och gjort om det till en totalitär åskådning, som på klassiskt patriarkaliskt manér försöker göra kvinnorna till en privilegierad grupp på männens bekostnad. Radikala feminister som driver ett könskrig som kantas av de klassiska greppen; med verklighetsförfalskning, tystande av kritik, smutskastning och allt utom saklig debatt och respekt för alternativa åskådningar. Men frågan är om det verkligen går att ”återerövra” begreppet feminism och få folk att fatta att det kan stå för något annat än intolerans och blint ensanningsförfäktande. Förhoppningsvis har Persson rätt i sin förhoppning, men jag tvivlar.

Det var med nyfikenhet jag började läsa Perssons bok, men eftersom jag inte personligen känner henne så visste jag inte vad som väntade. Trots våra olika ståndpunkter ifråga om begreppet feminism så häpnade jag över vad hon skrev. Tydligt och klart, och med en knivskarp blick för omständigheterna ”avrättar” hon den totalitära feminism som idag, med politikernas goda minne, fått position som statsbärande. Här finns mängder av klarsynta analyser av situationen, som egentligen borde vara självklara för kritiskt tänkande människor, men som förfuskas på olika sätt på regerings- och riksdagsnivå och i medier.

Boken börjar med en återblick på feminismens rötter och dess framväxt i sitt historiska och filosofiska sammanhang. Redan tidigt slår Persson fast hur viktig Simone Beauvoirs negativa påverkan på den moderna feministiska rörelsen varit. Bl a konstateras – mot bakgrund av att samma författarinna kritiserar ”fri vilja” utifrån att kvinnor av sådan tenderar att göra traditionellt kvinnliga val – att ”[i] själva verket blir Beauvoirs politiska teori snarare en idé om rätt beteende och rätt val än ett ifrågasättande av den fria viljan”. Angående den framvuxna starka alliansen mellan feminism och staten, som uppstått med krav på att tillrättalägga människors liv, sägs att den är ”att undergräva friheten genom särbehandling och privilegier”.

Än intressantare blir det i avsnittet om staten och feminismen, där idéerna om statens ”godhet” i att ”hjälpa” människor utifrån totalitära feministiska dogmer nagelfars. Den fullständigt absurda idén om att ”ingen är en kvinna, hon görs till en”, med ursprung i Lockes och Rousseaus tankar om ”det oskrivna bladet”, har lett fram till en modern jämlikhetstanke som fokuserats på en idé om att lika rättigheter och möjligheter måste leda fram till lika val, eller lika utfall (ekvilibrium). Särskilt har det gällt för socialdemokratiska regeringar, vilka tillämpat en politik med könskvoteringar och andra styrande åtgärder. Men Persson konstaterar, utifrån en annan forskare, att ”om vi strävar efter likhet i utfall krävs det ojämlikhet i möjligheter”. Vi byter alltså en ojämlikhet mot en annan och skapar diskriminerande lagar som verktyg för införande av ”jämlikhet”.

I samma avsnitt pekas på hur ledande radikalfeministiska ideologer, som Okin, MacKinnon och Pateman förkastar individuella rättigheter som enbart ”rättvisa för män” och hur det bl a leder fram till den ideologiska tesen om ”könsmaktsordning”. Allt detta ideologiserande leder fram till ”en politik som förutsätter kvinnors behov av att skyddas från friheten att ta egna beslut, och det i sig resulterar i en kvinnosyn som innebär att kvinnor inte kan hantera frihet på samma sätt som män… Resultatet är en allians med staten med en syn på kvinnan som har likheter med den stat som inte erkände henne det moraliska anspråket på sin kropp med hänvisning till hennes osjälvständighet”.

Redan tidigt fanns också en allians mellan konservativa socialpuritanska rörelser och feministiska, och den sexuella avhållsamheten var viktig, eftersom ”fallna” kvinnor och sedeslöshet i tidens moralistiska strömningar var tecken på att kvinnor inte ”ägde samma förnuft som män och därmed samma förmåga att göra rationella val”. Persson konstaterar att ingenting egentligen har förändrats och fram träder ”en likartad syn på kvinnan fram mellan raderna. Kvinnors individuella val blir ibland besvärliga och de anses förstöra och underminera för hela gruppen kvinnor”. Särskilt hemmafruar eller sexarbetare utpekas som ”könsförrädare” och som inte ”tillräckligt upplysta”. (Upplysta är naturligtvis bara de totalitära feministerna). Besvärande drag av likhet med eugenik, nazism och fascism finns i den sociala ingenjörskonsten vars rötter ”till väsentliga delar motiveras av samma slags tankar om den fulländade medborgaren och nationens renhet… Det sker förstås i en annan språkdräkt, men likväl lyfts de imperfekta individerna fram som potentiella faror, och som nedsmutsning av idén om medborgaren”.

”Biologi får helt enkelt inte nämnas som en faktor för att förstå könsskillnader, då det i sin tur raserar teorier om genuskontrakt och könsmaktsordningar”. Socialkonstruktivisterna upprätthåller en motsättning mellan biologi och kulturell påverkan, anklagandes dem som – likt mig själv – räknar med både biologisk och kulturell påverkan, för att vara ”biologister”. Följden av detta för de ”rättroende”, totalitära feministerna blir att ”ideologi och övertygelse tycks vara en större drivkraft… än vetenskapliga ambitioner”. Häri ingår en strategi, att ”försköna kvinnligheten och demonisera manligheten” och ett väldigt tydligt tecken på detta är strävan att kontrollera uttrycken för mänsklig sexualitet och variation, vilket innebär ett förtryck av människan. Persson konstaterar att ”[b]ortsett från att det råder brist på ifrågasättanden av hur formbar människan verkligen är, så verkar få fråga sig med vilken rätt olika politiska, och därmed auktoritära, åtgärder skulle kunna bekymmerslöst utövas mot människor och vad det i sin förlängning betyder”. Det hemska är, att denna brist på ifrågasättande gjorts till officiell politik av såväl en socialdemokratisk som en borgerlig regering. ”Dessvärre är inte det feministiska budskapet längre att kvinnor måste ta för sig och inte vänta på favörer, utan snarare att de är offer utsatta för tusen och en faror, hjälplösa och fångade i strukturer, och att de som inte känner igen sig i den offerkulten lider av falsk medvetenhet”. Den förhärskande statsfeminismen har inte befriat kvinnan från ett paternalistiskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”.

Särskilt förödande för kvinnans underordnande under staten har teorin om könsmaktsordningen varit, vilken genom att förklaringen att kritik mot densamma, och andra radikalfeministiska dogmer, är uttryck för patriarkal härskarteknik, och därför irrelevant, blir som en över allt stående ”sanning”. Alltså kan all kritik bara skjutas åt sidan och de feministiska dogmerna framstår i alla lägen som lika mycket ”enda sanning” som någonsin bibeln och andra ensanningsreligiösa skrifter gjort. Ett stort problem är även, som Persson tydliggör, att det socialkonstruktivistiska tänkandet genomsyrar hela samhället. ”Det har sipprat in i den akademiska forskningen, i en allmän feministisk hållning, i media och i politiken”. Könsmaktsordningen har t o m skrivits in som officiell politik av socialdemokraterna.

Ett särskilt slagfält för könskriget har, som sagt, sexualiteten blivit, och precis som på 1800-talet allierar sig den förhärskande feminismen med konservativa religiösa krafter för att predika ett puritanismens evangelium: ”Vår frihet för sexuella uttryck synes mer hotad och underkänd av somliga feminister än av bibelförsedda pingstvänner med jungfru Maria som förebild”. Men i detta ligger också ett slående hyckleri, i ”rättrådiga” feministers konstruerade ”frigjordhet” när de ska visa upp sig på den politiskt korrekta arenan: ”Jag tänker på den inkonsekventa moralen hos feminister som rasar mot sexualiseringen av det offentliga rummet, så kallad pornofiering, för att sedan glatt delta i Pridefestivalen där sexualisering av det offentliga rummet är själva poängen… Nu odlas av somliga feminister en sexnegativ kultur där kvinnors sexualitet är föremål för kontroll, dom och missriktad omsorg”. Persson kritiserar på goda grunder den svenska sexköpslagen som en förtryckande lag – vilket är precis vad den är – visar hur dess ivrare utan att tveka förvränger verkligheten och understryker hur hon själv drabbats av standardmetoden som de ideologiska ”världsförbättrarna” ständigt tar till vid besvärande kritik, nämligen smutskastning: …”jag anklagades, bland annat, för att inte bry mig om kvinnorna, och transformerades till en karikatyr, en så kallad ’prostitutionsförespråkare’”. Hur också den jesuitiska attityden ”ändamålet helgar medlen” genomsyrar de ideologiska sanningsmonopolisterna blir uppenbart av följande: ”I polemik med ETC – där jag påpekade brister, faktafel och osakligheter – erkände de till slut i den nätdebatt som följde att det där med saklighet inte var så viktigt, att det var viktigare att försvara det ideologiska ställningstagandet än att lyfta fram kunskap och fakta, det var illa nog att köpa sex”.

Den medieanalys som Persson hade gjort, och som tydligt visade ”att radikalfeministiskt tankegods hegemoniserats som ett allmänt accepterat förhållningssätt” visade sig bli så politiskt känslig att uppdragsgivaren för rapporten i slutändan inte vågade publicera den. Det understryker vilket oerhört kraftigt åsiktshygieniserande som finns i samhället, bland politiker, i TV, tidningar och även det offentliga rummets diskussioner.

Åtgärderna, att icke-accepterade sexuella preferenser och mönster är något som bör och kan åtgärdas med en statlig förbuds- och straffpolitik, i form av lagar, är vad den amerikanska filosofen Martha Nussbaum kallar ”äcklets politik”. ”Det vill säga en subjektiv hemfallelse åt att upphöja egna känslor till politiska frågor att i demokratisk ordning lagstifta om normer för alla att lyda under… När det privata politiseras upphör också individen, inte bara som idé utan som subjekt i egen rätt och upplevelse… Det går att kalla detta för tyranni också”.

Persson tar också upp det problematiska faktum att vårt samhälle tystar ner och ignorerar att kvinnor är lika våldsamma som män i partnerrelationer och konstaterar absurditeten i att ”[k]vinnor som brukar våld inte gör något kvinnligt, de anammar något manligt. Män som inte våldtar eller brukar våld anses dock fortfarande vara manliga, de påstås gynnas och dra nytta av könsmaktsordningen”. Hur denna könsmaktsordning också genomsyrar statliga verks undersökningar och rapporter har Persson, liksom undertecknad, också fått klart för sig: ”Att påstå att helt vanliga män brukar våld skapar och underhåller stereotypa föreställningar om män och om vår kultur som vare sig är relevanta eller fruktbara. Ändå tycks trossatsen vara stark och genomgripande i studier av mäns våld mot kvinnor i såväl de statliga utredningarna som förment vetenskapliga alster”. Ett exempel på denna föreställningsideologi är t ex Kvinnofridslagen som Persson konstaterar är ”ett uttryck för en könsideologisk föreställning, och den är motiverad av trossatsen ’mäns våld mot kvinnor’ som en ideologisk förståelse, inte av partnervåld generellt”.

”Klassisk feminism” är EN OERHÖRT VIKTIG BOK i strävan att utmana den totalitära människosyn som via statsfeminismen just nu genomsyrar vårt samhälle i lagstiftning och attityder. Den är en i raden av publikationer som måste till om vansinnet i vår nuvarande politik ska kunna hejdas och vi istället för den nuvarande odemokratiska vägen istället ska välja en som respekterar människor och deras egna känslor och beslut. Först ut var Petra Östergren, med ”Porr, horor och feminister” och som del i detta kanske också min egen ”Samlag eller Salighet” kan räknas, liksom naturligtvis även Susanne Dodillets avhandling ”Är sex ett arbete” – inte att förglömma alla viktiga bloggar som motverkar tidningars och TV:s åsiktshygieniserande. Om det emellertid är något jag saknar i ”Klassisk feminism” så är det också en analys av det främsta maktinstrumentet som de totalitära feministerna använder sig av i sitt krig mot den ”onde mannen”, nämligen pedofilhysterin. Ämnet är känsligt, och jag vet av egen erfarenhet att man omedelbart då man ifrågasätter de odiskutabla ”sanningar”, vilka – precis som i partnervålds- och sexköpsdebatten – ständigt kablas ut av medier och statliga ”rapporter”, genast transformeras till vad Persson kallar en ”karikatyr”, med beskyllningar om att vara ”pedofilkramare”, ”inte värna barnen” och annan smutskastning. Om vi inte också vågar utmana denna oberörbara maktmetod – det hotade barnet är historiskt sett det absolut främsta vapnet för dem som vill driva fram moraliska och ideologiska paniker – så kommer vi få svårt att få stopp på galenskapen som just nu genomsyrar hela vårt samhälle. Men just detta smutskastande, och de metoder som framträder i Perssons bok hos de ideologiska sanningsmonopolisterna, visar att de är exakt samma individer som genom historien alltid drivit häxjakter, oavsett om det varit mot judar, kättare, häxor, masturberare, bögar, sexköpare, pedofiler eller andra. Perssons bok tydliggör att det inte handlar om att någon omsorg eller godhet driver dessa ideologiska företrädare, även om de själva vill försöka framställa sig så, utan det är i grunden rent egoistiska motiv – för att lyfta upp sin egen åsikt till samhällsnorm, och därigenom profitera status- och maktmässigt och ekonomiskt. Precis som ovan sägs om ”äcklets politik”.

Min rekommendation kan bara bli: Köp och läs denna mycket viktiga men också mycket sansade bok!

Titel: ”Klassisk feminism”.
Författare: Louise Persson
Förlag: Hydra.
Sidantal: 331, inklusive noter, källor och index.

Gästblogg: Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

admin — Fri, 16 May 2008 06:00:09 +0000

Idag har bloggen Svensk sexualpolitik idag nöjet att presentera ett gästinlägg skrivet av historikern Dick Wase, som behandlar filantropins historia och den inhumana människosyn som ligger bakom denna och i praktiken skiner igenom när man synar konsekvenserna i sömmarna av vad som faktiskt blir resultatet av organisationer som ECPATs arbete. Det är ingen vacker syn och det är hög tid att acceptera att lösningen på sociala frågor inte handlar om en kolonial “väst-vet-bäst” attityd, utan att faktiskt lyssna på dem som närmast berörs, i detta fallet - sexsäljarna själva.

Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

Av Dick Wase

Det är lätt, när man läser tidningar eller tittar på TV, att tro att de som kämpar mot prostitution och ”trafficking”, skulle vara goda och välmenande människor som bryr sig mer än andra. Det är en bild som dessa individer naturligtvis vill att folk ska tro på, liksom de vill att vi ska tro att de faktiskt skänker hjälp till stackars vilsna offer för ondsinta, beräknande och totalt känslolösa människor (män), som tvingar in hjälplösa, passiva och totalt handlingsförlamade flickor och kvinnor i vad som med emfas beskrivs som ”modernt slaveri”. Men sådan är sällan verkligheten!

Den ”filantropiska” rörelse som är verksam idag leder direkt kontinuitet till de som startade och florerade på 1800-talet. De började i en tid, då medelklasskvinnor allt mer fick tillgång till utbildning och ville vidga sin värld utanför hemmet. Men då arbete var otänkbart för ”anständiga” kvinnor återstod bara ”välgörenhet”. För att kunna utföra sådant arbete måste det dock finnas några att utöva ”välgörenhet” mot, nämligen de lägre stående arbetarklasskvinnorna. Men att attackera den sociala ordningen för en förändring var uteslutet, eftersom det skulle hota såväl medelklassens som kvinnornas egen position. Därför fick man gå på det trygga konceptet ”moralisk resning”, vilket ihärdigt (men utan framgång) drivits av den sexualfientliga kyrkan under all dess tid. Med tiden ledde denna välgörenhet till framväxandet av ”det sociala”, ett för medelklasskvinnor rumsrent yrkesområde.

Den syn som präglade hela denna filantropiska rörelse var borgarklassens plikt att ”civilisera” och domesticera arbetarklassen. Medelklassen proklamerade det rätta sättet för alla att leva, enligt tidens koloniala syn på människor, tydligt formulerad hos liberalen John Stuart Mill: De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån. Det är exakt samma kolonialistiska och människoföraktande syn som präglar anti-prostitutionsrörelsen ännu idag. Det illustreras t ex av ett franskt ”räddningsprojekt” i vår tid (Mouvement du Nid), vilket kallar kvinnor som säljer sex för slavar som behöver hjälp för att bli medvetna om sitt förtryck, sin slavmentalitet och falska medvetande, efter vilket de kommer att ”vakna upp”. Såväl dåtidens som nutidens medelklasskvinnor har oombedda tagit sig rätten att tala för de ”lägre stående” individer som ”inte förstår sitt eget bästa”. En prostituerad som trivs med jobbet eller tycker att det är det bästa hon utifrån sina förutsättningar kan få, som inte tycker kunderna är påfrestande (utan istället filantroper av olika slag) eller som helt enkelt bara mår bra, avfärdas med att hon inte förstår att hon egentligen mår som den av filantroperna utmejslade stereotypen.

Liksom 1800-talets ”räddare” presenterar vår tids dito ett enkelt dualistiskt budskap, med en enda ”sanning” (att prostitution föröder alla), där de goda är de som vill utplåna prostitutionen, de onda alla som inte har samma åsikt. Men eftersom verkligheten inte stämmer med de ideologiska idealen måste den långa moralistiska traditionen av verklighetsförfalskning vidmakthållas. Däri ingår många absurda delar, som t ex att genom larm och stök störa talare med fel åsikter, smutskastning och trakasserier av motståndare. Mer förfinade är att t ex utelämna kritisk litteratur och ”felaktiga” forskningsresultat, groteska överdrifter, att ignorera meningsmotståndare eller helt enkelt med vetenskapligt förkastliga metoder producera passande ”forskningsresultat” (som t ex ideologen Melissa Farley, som ständigt åberopas av prostitutionsmotståndare, trots att hon är hårt vetenskapligt kritiserad).

Hade nu bara alla dessa kostsamma och passionerade moralistiska försök att ”förädla” världen haft någon positiv effekt så kanske det hade varit någon mening med det. Men även inräknat kyrkans intensiva försök under 2000 år så visar historien kring de ”filantropiska” rörelserna att ”hjälparna” aldrig uppnått mer än högst tveksamt marginella resultat avseende de ”hjälpta”, men däremot ödelagt oräkneliga liv. Den f d prostituerade, numera polisanställda Norma Jean Almodovar skriver: De flesta av dessa prostituerade, olyckliga nog att räddas så, kunde räkna med ett liv i slaveri som intagna på tvätterier, dårhus och tukthus uppförda av ”trosbaserade” organisationer, vilka lyfte tusentals dollar från den kyrkobesökande allmänheten, förskräckta av historierna om de ”fattiga, svikna och fallna kvinnorna” på gatan.

Däremot har ”hjälparna” själva haft avsevärda egna fördelar av projekten. Det har gällt såväl tillfredsställelsen av att vara en överlägsen och ”god” människa som välbetalda arbeten, social status och att inte behöva ifrågasätta sin egen privilegierade position. De ”hjälpta” har däremot alltid, utom i undantagsfall, betraktat ”hjälparna” som plågoandar. Något som t ex illustreras av en kommentar som jag erhöll från en av de ledande i den thailändska sexarbetarorganisationen ”Empower”, när jag och andra kritiserade Thomas Bodström och Helena Karlén för Ecpats oetiska metoder: Jag ser att ni gör ett bra jobb med att slå mot lejonets kula. Eller, som Laura Agustín (Sex at the Margins) skriver: Sexarbetare, i studier som registrerar deras åsikter, anklagar ett vitt spektra av auktoriteter, inkluderande poliser, domare, läkare, lagstiftare och forskare, för deras förstärkande av ’horstigmat’ och deras direkta eller indirekta hemliga samförstånd i straffandet av sexarbetare.

Ecpat är f ö ett tydligt exempel på en organisation som utan att hjälpa några barn tagit sig rätten att föra deras talan, och samtidigt i klassisk stil dragit in mycket pengar till organisationen och dess aktivister. Inte minst genom att ”föreläsa” för myndighetspersoner och andra om ”verkligheten” i barnprostitutionen. Ecpat bildades 1993, inte för att få slut på barnprostitution, men däremot på turismen till vissa asiatiska länder. I det första nyhetsbrevet skrevs: Vi vill få stopp på barnprostitutionen eftersom den är kopplad till turism i de asiatiska länderna Filippinerna, Sri Lanka, Taiwan och Thailand. Det betyder att vi inte sysslar med barnprostitution eller övergrepp på barn i dess vidare sammanhang utan bara det som skapas av närvaron av främmande turister. Att man varit konsekventa i denna strävan att strunta i annan barnprostitution än den turistbaserade syns av att man aldrig utmanat den inhemska thailändska konsumtionen av minderåriga prostituerade (vilken bedöms vara betydligt mer omfattande än den turistbaserade). Man har heller aldrig tagit hänsyn till buddhistisk kulturs tydligt annorlunda syn på prostituerade (vilka får förhöjd status av prostitution, utifrån återbetalande av skuld till modern och möjlighet att köpa statusting) utan i sann kolonialistisk anda istället utgått från att ”väst vet bäst”.

När det också gäller metoder för ”räddning” av ”barnen” så använder Ecpat sig av polisinsatser. Men sådana, med ”räddning” av dem som inte efterfrågar den, misslyckas ständigt, eller som Heather Montgomery (Modern Babylon) uttrycker det: Ingripande blir förtryck om det utförs av aktivister utan medgivande av dem de påstår sig tala för. Misslyckandena i denna typ av ”räddningsaktioner” framgår tydligt av hur höga återfallen i prostitution är för dem som ”hjälps” på detta sätt. Nio av tio återvänder till prostitutionen, därför att de inte kan leva på de alternativ som ges dem, eller för att de tycker det är det drägligaste jobb de kan få, eller p g a stigmatisering. Men de euroamerikanska ”räddarna” utgår egoistiskt från att det är bättre för kvinnor att arbeta under svältlöner än att prostituera sig med goda förtjänster (den gamla ”ett öde värre än döden” tanken). På samma sätt skildrades i en svensk dagstidning olyckan för två ”sämre lottade” svenska tonårsflickor, vilka likt sina ”bättre lottade” klasskamrater ville kunna resa utomlands, och därför prostituerat sig för att tjäna ihop pengar. Sensmoralen var, att det är mycket bättre att flickorna förnöjsamt stannar hemma i Sverige, och passivt åser hur andra gång på gång får resa, än att tjäna ihop pengar i den farliga prostitutionen. Det är i annan skepnad den klassiska, medelklassgynnande gamla kristna devisen: ”Skräddare bliv vid din läst”.

Vad som också är anmärkningsvärt i prostitutionsmotståndet är dess totala avsaknad av koppling till biologi. Historiskt sett är nämligen prostitution den absolut främsta överlevnadsmekanismen som existerat för honor bland alla primater. Beteendet är t o m så framgångsrikt, att det direkt orsakat att de begränsade parningsperioderna (löpperioderna, som finns hos alla andra däggdjur) försvunnit hos primathonorna. De honor som var mest framgångsrika i att erbjuda sex till hannarna, mot tillförsel i form av mat och skydd, överlevde nämligen, förandes sina allt mer utdragna parningsperioder vidare, till dess löpperioderna helt upphörde. Att en sådan framgångsrik och universell mekanism kan bli ”förnedrande” beror enbart på moralistiskt-elitistiska, ”kulturella” konstruktioner. Och vår tids abolitionister använder exakt samma metod för att ignorera prostitutionens biologi som kyrkan gjort i alla tider; man hävdar helt irrelevant att ”vi är inte djur”. I andra kulturer är det däremot en självklarhet att kvinnor använder sin sexuella potential för att skaffa sig fördelar.

Då prostitutionsmotståndet – liksom all moral som går tvärs emot nedärvd prägling – i princip aldrig lyckats rädda någon, men istället ödelagt ett oräkneligt antal individers liv, måste medelklassaktivisterna legitimera sina självgynnande aktioner på annat sätt. De tycks ofta omedvetna om att aktionerna inte lyckas visavi ”offren”, och om de är medvetna så skyller de andra, utanförliggande faktorer för misslyckandena. I ivern att visa resultat blir därför lagar och tvång – då de som ska ”räddas” inte vill det – det enda medlet för att tvinga fram ”räddning”. Men lagar och tvång har i detta avseende alltid misslyckats, och enbart åstadkommit skada, alltifrån kejsarinnan Theodoras ”räddning” av 500 prostituerade i Konstantinopel på 500-talet (över hälften tog hellre livet av sig än var inlåsta i ett kloster), via t ex dödstraff mot homosexuella fram till vår sexköpslag och Bushadministrationens press på Sydkorea. (Som ledde till tidigare okända strafflagar mot prostituerade och att 2000 sexarbetare 2004 gick ut på gatorna i Söul och hungerstrejkade i protest). Att våra nutida ”filantroper”, i form av politiker, psykiatrer, socialarbetare, aktivister m fl, vet att lagar och tvång inte hjälper syns tydligt av direktiven för utvärderingen av sexköpslagen. Eftersom en adekvat vetenskaplig bedömning riskerar att rekommendera avskaffandet av lagen har det bestämts att utredaren måste komma fram till att den ska vara kvar.

Det är alltså hög tid att lyfta bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna. Deras kamp tjänar inte till hjälp åt någon utom dem själva, utan ödelägger tvärtom mängder av människors liv. De intar en intensivt människoföraktande attityd då de upphöjer sig själva till att veta bäst, med missionen att ”rädda” människor mot deras vilja, och symptomatiskt är att även vänstern klivit in i medelklassens salonger och tagit ställning mot dem som inte tillåts ha egen röst. Individer med ”fel” upplevelser omyndigförklaras nämligen, fakta förvrängs, obekväm forskning utelämnas och undermåliga ”forskningsrapporter” produceras, enbart i syftet att stärka egen sak. Det går t o m så långt att man tar sig rätten att föra människors talan utan att ens tala med dem man påstår sig tala för. När en i publiken på ett tredagarsseminarium om ”trafficking” i en spansk stad, mitt i larmet och diskussionen bland de 300 medelklasskvinnorna, frågade om det kunde vara möjligt att lyssna till vad några prostituerade hade att säga grep en representant för ett internationellt kvinnoprogram på podiet mikrofonen och skrek: Vi behöver inte tala med prostituerade för att veta vad prostitution är. Det kunde lika väl ha varit justitieminister Beatrice Ask.

Dick Wase
Historiker

Sanningen om ECPAT

admin — Wed, 19 Mar 2008 22:58:59 +0000

ECPAT är en organisation som har stort inflytande över hur politik bedrivs i Sverige. Därför är det extra viktigt och extra allvarligt när företrädare för denna organisation inte verkar ta sitt inflytande på allvar. När det som denna artikel ska handla om avslöjats kan man med rätta ställa sig frågan: Är ECPAT som organisation verkligen intresserad av hur verkligheten förhåller sig?

Med tanke på att personer inom vissa yrken - vilka ifrågasätter den enda tillåtna synen på sexualmoral och prostitution - i vårt land riskerar avsked, står Svensk sexualpolitik idag för denna text. Även om vi inte författat den.

Ärlig debatt?

22 februari publicerade Thomas Bodström & Helena Karlén på den s k ”Fria ord & debatt” i GP (Göteborgsposten) en artikel med titeln ”Stoppa sexturismen”. Den artikeln kan sägas vara ett lysande exempel på den kritik som FN-organet Childwatch framför mot NGO:s i allmänhet, och Ecpat i synnerhet, då man i rapporten ”Children in Prostitution” bl a säger: ”Inom NGO-sektorn i allmänhet, tenderar data att samlas och/eller ordnas på ett extremt vårdslöst och slumpmässigt sätt. Man förlitar sig stort på tidningsartiklar, individuella historier, andra NGO:s och socialarbetare, barnräddare och andra ’experter’ som gissar kring siffror och statistik. Där finns nästan ingen information alls från barn som arbetar som prostituerade och lite utbyte av information med den akademiska världen”. Man anför t ex också en bok av Ecpats grundare, pastor O’Grady, som exempel på undermålig litteratur.

Samma ovederhäftiga metoder använde Bodström & Karlén även i en ”debattartikel” i DN 28/5 2007 med påståenden som med enkel kontroll, av det material som Ecpat i mail påstod sig ha använt, visade att siffrorna för barnpornografins omfattning överdrivits mellan 117 och 2000 gånger det verkliga antalet av de bägge. Fast både artikeln i DN och GP införts på de sidor som vi ska tro är ”debattsidor” har de förblivit oemotsagda, och vad gäller den senare tidningen så vägrar debattredaktionen där att låta den bemötas. Avsikten med den s k ”debattartikeln” är tydligen inte alls debatt, utan förefaller vara att Ecpat ska få framföra osanna och överdrivna påståenden för att det är politiskt korrekt. Något annat skäl kan nämligen inte tänkas för att man så ivrigt slår vakt om att Bodström & Karlén ska få stå oemotsagda.

I debattartikeln i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=192&a=403445) görs en mängd kategoriska uttalanden. Bl a sägs:

”Efter att ha sett flickor, som inte är könsmogna utan högst i tolvårsåldern, tvivlar vi starkt på det [att ’flickorna’ har papper på att de är över 18 år]. I ett land med omfattande korruption, där polisen ständigt mutas, är det inte svårt att ändra ett födelsedatum på en identitetshandling. En europeisk barägare vi träffar berättar att han betalar motsvarande 14 000 kronor varje månad till den lokala polisen för olika tjänster. Det är också välkänt att när razzior görs går det utmärkt att betala sig fri - oavsett vilken fråga det gäller”. I övrigt är det ett känsloladdat språk, med målande beskrivningar av hemskheter som påstås ha skett, vilket förfaringssätt också kritiseras av FN: ”

Det fastslås eller antyds att det är efterfrågan från västerländska män som orsakat henne att bli prostituerad. Aspekter av förnedring och övergrepp understryks hela tiden, liksom flickans ungdom. Språket är ofta känslomässigt. Till exempel beskriver en rapport ’den livlösa kroppen på en åtta års flicka, lämnad på ett hotellrum i Saigon efter en natt av sexuella övergrepp’ (Nyhetsbrev från Ecpat) eller, som en aktivist sa till pressen:

’Jag minns ännu tydligt tårarna i ögonen på ett barn som räddades från en bordell i Bangkok som berättade för mig hur hon bett en kund att inte skada henne, bara för att få sin vädjan skoningslöst avvisad’”.

Det svenska genmäle som skickades till GP:s redaktion accepterades inte, varför hela Bodströms & Karléns artikel översattes och skickades till de thailändska prostituerades starka organisation, ”Empower”. Förutom att de kommenterade artikeln så utbad de sig också om en kommentar från Ecpat Thailand, eftersom de var chockerade över de ovederhäftiga påståenden som gjordes. Empowers kommentar, som ju i allra högsta grad gällde ”berörd part” skickades till GP:s debattredaktion – som emellertid beslöt att inte publicera den. Man kan därför påstå, att denna debattredaktion visat att de på intet sätt värnar om varken det fria ordet, debatten eller ens demokratiska ideal, när man så uppenbart vägrar att låta politiskt korrekta, men faktamässigt synnerligen tvivelaktiga påståenden, bemötas. En sådan partisk inställning borde inte anstå en svensk tidning, utan är metoder som hör hemma i länder med regimer som vill strypa det fria ordet. Men tyvärr så förefaller det som om Sverige i hög hastighet närmar sig detta tillstånd.

Här följer Empowers kommentar, i översättning:

”Stiftelsen Empower är en thailändsk sexarbetareorganisation med mer än 20 års erfarenhet i Thailand, och betraktas som en av de starkaste sexarbetarorganisationerna i Sydostasien. Vi har information på thailändska och engelska på vår webbsida www.empowerfoundation.org.

Vi har tusentals sexarbetarmedlemmar i hela landet och centra i fem provinser. Vårt Phuket-centra vid Patong Beach sattes upp av sexarbetare som gensvar på tsunamin och öppnade i februari 2005. Sedan dess har över 1000 sexarbetare deltagit i Empoweraktiviteter vid centret, och vi träffar tusentals fler när vi besöker barerna två gånger i veckan.

För en tid sedan fick vi tillsänt oss en artikel som översatts från orginalsvenskan. Vi vet inte vad författarna trodde de såg, men det är inte möjligt att det finns nakna 12 år gamla flickor anställda på barerna på Bangla Road, Patong Phuket. Arbetsgivarna skulle omedelbart bli arresterade tillsammans med vilken kund som helst och flickorna bli tagna av Departementet för social utveckling och mänskliga resurser under akten om undertryckandet och förhindrandet av prostitution av 1996. De flesta av oss är over 20 års ålder och även om vi lagligt kan arbeta på ett underhållningsställe om vi är över 18 år, så har ibland 18- och 19-åringar problem med att finna arbete. Polisen patrullerar Bangla och andra områden hela natten, inkluderande punktnedslag av polisledningen. Det är inte olagligt för vuxna att sälja drinkar, dansa, skratta eller uppträda. De kontrollerar åldern på arbetarna, närvaron av brott, som droger, och turisternas säkerhet. De enda nakna kroppar i offentlig show, i motsats till stängda A go go barer, är transsexuella arbetare, vilka genom ett kryphål i lagen betraktas som män, och därför inte drabbas av samma lagar som andra kvinnor.

Risken för att ha flickor under 18 års ålder under dessa premisser är inte värt det för ägarna eller för poliserna att vända sig bort i högprofilsområden som Phuket. De flesta kunder är respektabla män, som din läkare, din lärare, din bror, din chef… ordentliga män som föredrar att ha sex med villiga vuxna. De flesta kunder vill ha vuxna kvinnor och det finns många vackra och skickliga vuxna kvinnor, arbetare i Bangla, Phuket. Ingen behöver ta risken av att hyra in flickor. Till och med vi vuxna arbetare kollas av polisen mer regelbundet och polisen gör inga undantag rörande frågan om ålder. Showerna utförs av mycket erfarna och professionella arbetare… inte barn. En del av våra arbetare i Phuket hade följande kommentarer till artikeln:

’Vi sexarbetare är i barerna i Phuket och i hela landet varje natt och vi ser inte vad dessa turister säger sig ha sett’.

’Västerlänningar är på det sättet dock… de ser vår mindre kroppsbyggnad, våra icke fårade ansikten, våra hårlösa kroppar och bestämmer oss som barn. Även om vi visar dem våra officiella legitimationer så tvivlar de på oss’.

’Att tillverka en falsk legitimation är inte lätt nuförtiden… annars skulle alla de två miljoner invandrade arbetarna från Burma i Thailand ha thailändska legitimationer’!

’I Phuket och på många andra ställen i Thailand måste vi lämna våra thailändska legitimationer i receptionen när vi går med våra kunder till hotellet. De behåller dem till dess vi går och vi skulle inte kunna komma förbi disken utan legitimation eller med en falsk sådan’.

Artikeln är förolämpande mot sexarbetare, turister, män, den kungliga thailändska polisen, hotellpersonal, hotellförvaltningar, den thailändska regeringen och resebyråer. Mer än så är den också förolämpande mot hela det thailändska folket. Den antyder att en hel befolkning på Phuket Island är beredda att vända ryggen till flickor som kränks… den antyder att thailändska människor inte värderar barn. Vi är chockerade av påståendena som görs, då artikeln är så skiljd från verkligheten.

Stiftelsen Empower, Thailand”

Ecpat Thailands kommentar löd:

”Ecpat Sverige har bekräftat att även om den engelska versionen av deras orginalartikel inte är en officiell översättning, så förefaller den att spegla andan och tonen i det som ursprungligen var skrivet. De noterade några fel i översättningen. Till exempel, det svenska ordet ”flicka” betyder inte bara ’girl’ utan kan i själva verket betyda ’flicka eller ung kvinna’. Därtill, när en resande representant kommenterar barerna i Phuket och citeras som sägandes ’nästan alla flickor är prostituerade’ så är den mer riktiga översättningen ’närmast alla dansflickorna är prostituerade’.

Oavsett det så har Ecpat Sweden bekräftat deras upptäckter att minderåriga flickor (med en förefallande att vara inte mer än 12 år gammal) var närvarande på barer i Phuket (en sidogata till Bangla Road) och föreföll tillgänglig för prostitution. Detta rapporterades till den lokala polisen i Phuket, även om Ecpat Sverige tråkigt nog noterade att föga intresse tycktes visas av polisen i denna fråga. Ecpat Sverige klargjorde också att de arbetar från svenska lagars och morals grund, där alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle. Artikeln reflekterar det perspektivet och är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands.

Ecpat International har, genom dess många år av arbete i Thailand (för att inte nämna globalt) avslöjat ständiga fall av både flickor och pojkar under 18 år som sexuellt exploaterats i många städer i Thailand, inklusive Bangkok, Pattaya, Chiang Mai, Chiang Rai, Koh Samui och Phuket (som sedan är rapporterat till polisen). Detta är trots Thailands Prevention and Suppression of Prostitution Act, som också inkluderar specifik lagstiftning kring prostitution av barn och barntrafficking. Sådana fortgående fall reser tvingande frågor kring effektiviteten i utövandet av dessa lagar”.

Intressant nog – utöver den fullständigt irrelevanta invändningen mot översättningen av ”girl” till flicka (eftersom ”girl” också kan betyda ”ung kvinna”) – så medger Bodström & Karlén här indirekt osanning och överdrifter. Där de i artikeln påstår att det var ”flickor” (observera pluralis) som var ”högst” i tolvårsåldern (man antyder alltså även yngre flickor) säger man nu att EN flicka FÖREFÖLL att inte vara mer än 12 år gammal. Man säger också att hon FÖREFÖLL tillgänglig för prostitution. Men i den svenska artikeln blev det till tvärsäkra påståenden! Man säger också att när det rapporterades så visade polisen inget intresse, vilket i artikeln blir till att ”kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn inte är en prioriterad fråga”. Man överväger inte ens den möjlighet som den situation som Empower beskriver förutsätter, nämligen att polisen redan vet att det är omöjligt att det finns så unga flickor där, varför man inte behöver förivra sig bara för att Ecpat-folk (som är väl kända, kristna moralfanatiker) kommer och påstår det. Något som också kastar högst rimligt tvivel över deras påstående i svaret till Empower, att de upptäckt minderåriga flickor på barerna. Hur har de ”upptäckt” dem? Har flickorna berättat sin olagliga ålder för dessa främlingar? Har de tagit flickors legitimationer som bekräftat för låg ålder? Eller är det bara deras gissningar utifrån deras övertygelse att de bättre än thailändarna själva kan bedöma dessas ålder? Man kan ju också fråga sig varför en barägare, som utifrån all rimlighet inte betraktar Ecpat-folk som några som gynnar honom, eftersom de försöker bekämpa all prostitution, öppenhjärtligt skulle vittna om mutor till polisen. Man undrar om han inte istället i själva verket har drivit med dem.

Intressant nog visar också Bodström & Karlén upp en traditionell europeisk ”besserwisser-kolonial” attityd, i det att de förutsätter de svenska lagarnas moraliska överlägsenhet över de thailändska, och naturligtvis svensk medelklassöverlägsen kunskap så att ”alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle”. Därför kan de utifrån sin ”överlägsna” position svartmåla det ”underlägsna” thailändska samhället. Så urskuldar de sig med att artikeln ”är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands”, vilket alltså skulle berättiga till osanning och felaktiga påståenden. Dessutom påstår de indirekt att män som inte delar deras moralsyn ändå är dubbelmoraliska, fast de lever enligt annan moral än Bodström & Karlén. Blir de det bara för att dessas moral är så gudomligt uppenbarat riktig? eller har vi besserwisserrätt att förutsätta svenska lagars prioritet inne i Thailand över thailändska? Man undrar inte på om bl a sådan hybris lett till att Thomas Bodström fått stå som symbol för det samhälle som han drivit på, med t ex närmast total diktatorisk kontroll av människors förehavanden på internet (till stora delar motiverat utifrån Ecpats moralpanik). Men man frågar sig också hur vi kunnat ha en justitieminister, som så vårdslöst handskas med sanning och objektivitet. Han borde dessutom vara otänkbar som sådan i framtiden, med tanke på hur han så lättvindigt klassar främmande nations rättsväsende som genomkorrupt och omsorgsbefriat.

Att verkligt utnyttjande av människor, oavsett sysselsättning och ålder, ska bekämpas råder ingen tvekan om, men det ska göras med sansade påståenden och utan moralpanik eller moralpekpinnar (så som även FN efterlyser när det gäller Ecpat) och i en debatt som inte i skumrasket censureras av debattredaktionerna. Det ska också göras med respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter av liknande situationer. En debatt ska föras på lika villkor, och inte som redaktionen på GP gör, så att bara en part får komma till tals. Det är dessutom dubbelt allvarligt, genom att GP:s agerande döljer det faktum att Bodström & Karlén i sedvanlig Ecpat-anda överdriver kraftigt och t o m far med osanning för att driva sina syften. De bekänner sig alltså uppenbarligen till samma mentalitet som t ex genomsyrade inkvisitionen i jakten på kättare och häxor, nämligen att ”ändamålet helgar medlen”. Uppenbarligen också i förvissning om att vara uppfyllda av samma icke kritiserbara sanningsmonopol som inkvisitorerna ansåg sig vara.

Det är skamligt att behöva meddela till Empower, att den svenska tidning som släppte fram så många oriktiga och förolämpande påståenden om thailändska förhållanden inte tillåter att dessa bemöts. Thailändarna har all anledning att faktiskt betvivla att Sverige är ett demokratiskt land! Och GP:s debattredaktion borde sätta sig på skolbänken för att lära sig vad ärlig debatt handlar om. Det är även hög tid att inse, att Ecpats, Thomas Bodströms och Helena Karléns trovärdighet är synnerligen låg.

Anonym

Ska sexköpslagen avskaffas?

admin — Thu, 24 Jan 2008 14:54:11 +0000

Det är dagens fråga på Svt.se. I skrivande stund är stödjet med 63% majoritet ‘Ja’. Frågan är aktuell eftersom det kl 22:00 ikväll på Svt 1 ska debatteras den lagstiftning som sedan år 1999 förbjuder sexköp, den sk. sexköpslagen.

Deltar i debatten gör ingen mindre än Isabella Lund, årets bloggare 2007 som fått stor uppmärksamhet även om vissa tidningar alljämt censurerar hennes slagkraftiga, sakligt argumenterande blogginlägg. Men Isabella är inte ensam i sin övertygelse om att det mest humana för att hjälpa utsatta sexsäljare vore en legalisering, det har prövats t.ex. i Australien där det sedan när forskning bedrivits för att granska det psykiska välmåendet hos sexsäljare, att de som arbetar i hemmet eller på bordell mår lika bra som vilken annan yrkesgrupp som helst. Kanske är det som Isabella säger, sexsäljare är ingen homogen grupp och lika lite som man löser utnyttjandet av människor i andra branscher genom förbud löser man det i sexbranschen.

Är det rätt att en yrkesgrupp som fortsätter existera i det dolda (där den inte antas ha minskat och insynen för myndigheter drastiskt försämrats enligt socialstyrelsens rapport 2007) inte kan arbeta vitt och därmed ställs utanför det skyddsnät som andra omfattas av?

Catrin Anderson skriver på Svt om sin tidigare verksamhet i sexbranschen:

Jag har aldrig sålt min kropp utan är en erotisk aktris som använt kroppen som redskap för att spela en ROLL. Det handlar inte om mig utan den roll jag spelar för att tillfredställa ett av våra mest basala mänskliga behov: Sex och drömmar om närhet.

Som kvinna har jag lärt mig organisation, ledning och andra uppgifter som företagare. Jag har vuxit och är rik på erfarenheter som ingen kan förminska genom att ignorera min företagsamhet. Efterfrågan och kundunderlaget är stort och det är med andra ord en realistisk och fungerande affärsidé.

Som andra verksamheter hänger allt på att man gör ett bra jobb, annars får man inga kunder. Seriösa företagare förlorar på att rekrytera tjejer med drogproblem eller annan problematik. Sexarbetarna har en central roll och kan inte vara trasdockor utan framtid. För utan dem finns det ingen verksamhet.

Även en moderat, Per Hagwall, har vågat ta bladet från munnen och vänder sig till justitieminister Beatrice Ask (m) med orden “Lyssna på Lund, Ask!”

För det moderata parti som jag gick med i på 80-talet var det viktiga att åtgärder fick avsedd verkan, inte att de såg bra ut på papperet. Vi var också mot regleringar av vad vuxna människor frivilligt gjorde med varandra utan att någon skadades.

Därför motsatte vi oss (tillsammans med folkpartiet) införandet av sexköpslagen 1999, våra argument emot visade sig senare stämma till punkt och pricka. Forskare som Petra Östergren har visat att lagen inte löste några verkliga problem, den bara sopade dem under mattan eller till och med förvärrade dem.

Det finns ingen statlig utvärdering som visat några positiva effekter av sexköpslagen hos dem den påstod sig hjälpa. Det finns överhuvudtaget inte någon utvärdering av lagens effekter, alla sådana initiativ blockerades så länge socialdemokraterna satt vid makten.

Det som finns är Socialstyrelsens prostitutionsrapport som publicerades före jul, den utvärderar inte lagen specifikt men den visar klart att sexköpslagen varit ett misslyckande.

Vi vill avsluta med att säga att vi instämmer i Per Hagwalls ord ang. Isabella Lunds deltagande i Debatt ikväll:

“Jag hoppas att justitieministern, riksdagens ledamöter, och alla andra som arbetar med frågan faktiskt lyssnar på vad hon har att säga.”

Uppdatering:

Isabella rockade! Se det här klippet med eftersnack, en intervju med Isabella Lund.

Isabella har en insamling för att stödja hennes politiska arbete. Donera och hjälp henne att fortsätta kampen för sexsäljares rättigheter!

Veckorevyn och prostitutionsdebatten

admin — Fri, 23 Nov 2007 15:09:16 +0000

Känslorna har varit upprörda bland enstaka journalister och tyckare den senaste veckan pågrund av Veckorevyns artikel om sexköp. En ganska torftig artikel där en sexköpare berättar om sig själv och sitt liv utifrån hur hon uppfattar sin situation och sitt yrkesval, en artikelform som Veckorevyn enligt uppgift skall använda sig av från tid till annan. Men bara för att det är fråga om en sexsäljare som ser sitt arbete som något positivt och tidningen riktar sig till unga kvinnor blir det genast ramaskri bortom rimliga proportioner.

Det är troligen så att när Resume talar om läsarstorm, när tidningar och arga insändare skriver om Veckorevyns sexsäljarartikel, så är det bara en liten klick individer som låtsas tala för en massa. Hela affären börjar ta sig formen av ett sorts drev där moralpaniska journalister vill piska upp stämningarna emot Veckorevyn. Ett artificiellt skapat ramaskri är att vänta från föräldrar som läst vad proffstyckarna sagt att de skall tycka.

Men Veckorevyn är en tidning för läsare i åldrarna 18 till 25, och som chefredaktören Louise Bratt alltså gör tidningen för, vilket utan tvekan är mycket förnuftigt. Att åldersanpassa en tidning för åldersgrupper som tidningen inte är till för är rent ut sagt befängt. Hela känslostormen kring Veckorevyns senaste artikel är inget annat än ett uttryck av infantiliseringen av kvinnor i allmänhet och ungdomar i synnerhet. Det hela är troligen ett uttryck av kognitiv dissonans när verkligheten krockar med det ideologiskt styrda konsensus baserad på akademisk ohederlighet och förklaringsmodeller som konstruerats av neurotiska individer för att rättfärdiga eller förklara sin egna världsuppfattning.

Om man är 18 år gammal är man myndig och då skall man kunna ta del av alla sidor i en debatt och utifrån det fatta egna beslut. Om personer under 18 år läser tidningen så är det föräldrarnas problem och inte tidningens, sådana saker skall man inte ens behöva förklara för människor. Men även yngre personer klarar av att ta resonabla beslut utifrån personens egna förutsättningar men man måste också ha rätt att göra misstag och dessa misstag är en del av att växa upp. Infantiliseringen av kvinnor och ungdomar är enligt oss ett uttryck av förakt mot dessa grupper och ett sätt att upprätthålla rådande förtryckande strukturer (och många gånger är det tragiskt nog kvinnor själva som upprätthåller infantiliseringen) .

Den dominerande synen på prostitution idag är en som konstruerats av neofeministiska grupper och är ett led i en allt mer ökande social ingenjörskonst och signalpolitik (där nya lagar ständigt stiftas enbart i syfte att sända signaler om vad de styrandes moral för dagen dikterar) där den individuella narrativa berättelsen har upphöjts till sanningen för hela fenomen och grupper (hade samma metodik använts av svenskar som misshandlats eller råkat illa ut på grund av “invandrare” hade man kunnat legitimera rasism) och verkar endast kunna bemötas med samma anekdotiska berättelser.

Det finns åtskilliga berättelser där sexarbetare själva berättat om sitt val av yrke och Veckorevyns artikel är inget undantag, vi är vana vid våra svenska sexsäljaraktivister så som de på Internet: Isabella Lund, Greta Garbo och många fler. Utomlands finns många fler, även om många sexarbetaraktivister skriver under pseudonym i Sverige så behöver det inte vara så internationellt, ett exempel är Valerie Scott som i den kanadensiska tidningen Globe and Mail skrev följande:

“All in all prostitution has been good to me and I have been good to it… I don’t really have to work anymore, but I love the business, so I still see my regular clients. I know I am supposed to hate my job but I just don’t” [1]

Horstigma

“It’s funny, I’ve been a lesbian all my life, and the stigma surrounding homosexuality in the middle sixties when I came out was never even half as bad as it was around being a prostitute.” - Sharon Kaiser “Coming Out of Denial” [2]

Stigmat som är förknippat med försäljning av sexuella tjänster är, enligt vår uppfattning, ungefär på samma nivå som tidelag (endast nekrofili och därefter pedofili är mer stigmatiserat). I debatterna blir folk lika upprörda och misstänkliggörandet är ungefär likartat, liksom vaneföreställningar dominerar meningsmotståndarnas sinnesvärld med tillhörande grundläggande sexnegativitet. Vaneföreställningarna utgår ofta ifrån absolut värsta scenarion där meningsmotståndarens egna, ofta ofattbart perversa fantasier, utgör grunden för sanningen.

Debatter där fantasierna väger mer än fakta (eller avsaknad av fakta) är många gånger helt hopplösa och därför är vår rekommendation (till andra som engagerar sig i dessa frågor) att inte diskutera för meningsmotståndarens skull, utan för de de som tar del av debatten (det vill säga de som är mottagliga för ens budskap). Folk ändrar sällan uppfattning när de så starkt opponerar sig och låter fantasierna styra över sanningen. Prostitution må vara ungefär lika stigmatiserad som tidelag men stödet för prostitution är mycket starkare i allmänhet, det är alltså enklare för folk att komma till slutsatsen att sexköp kan vara ömsesidigt då det är två vuxna människor som genomför en transsaktion. Tidelagsfrågan är alltså svårare och kan ta mycket längre tid i sig eftersom fenomenet är svårare att förstå som fenomen, men stigmat i sig verkar vara snarlikt. Att komma ut som zoofil kan dock tänkas vara mer skadligt socialt (vi känner till flera fall där zoofiler tagit livet av sig på grund av trakasserier och “outande”) eftersom fenomenet kan uppfattas som mycket udda, men att komma ut som sexsäljare (trots att att det är lagligt) kan även innebära en ekonomisk katastrof samt resultera i hemlöshet och annat mycket negativt.

Skillnaden är alltså milsvidd vad gäller toleransen för sexarbete och exempelvis tidelag i förhållande till sadomasochism och vuxeninriktad homosexuell könsinriktning, där sadomasochism numera ses som relativt oproblematiskt och acceptans av vuxeninriktad homosexuell könsinriktning är upphöjd till ett måste. Sadomasochism är säkerligen långt ifrån lika accepterad av de styrande som vuxeninriktad homosexualitet, men läggningen saknar mycket av den påtagliga homofobi som finns inom vissa ungdomskulturer och organiserade hatgrupper, vilket enligt oss gör sadomasochism som läggning mindre stigmatiserad. Vårt samhälle har kommit att acceptera och tycka om våld/simulerat våld vilket gör sadomasochism blivit mer oproblematiskt med tiden, annat var det från 60- till 80-talet då våld sågs som något mer negativt än sexualitetens alla varianter. Under 70- och 80-talet problematiserades specifikt sadomasochism av neofeminister vilket resulterade i en stor konflikt inom feministiska grupper som en del i pornografibråken men så är det inte längre då intresset avleddes till pedofili och incest istället. Till och med Lars Ullerstam (författaren till De erotiska minoriteterna) såg sexualsadismen som en problematisk läggning under 60-talet:

“Den aktiva algolagnin [sadism, våra anm] är den enda erotiska avvikelse, som jag inte tveklöst kan uppmuntra.” - sidan 74 De erotiska minoriteterna”

Vad gäller den eviga nonsensfrågan, alltså att om vi skulle ha varsin dotter och de skulle välja att bli en sexsäljare, skulle vi gilla det då? På det svarar vi: Vi skulle vilja vad som är bäst för våra barn och om hon (eller han, väldigt många sexsäljare är faktiskt män men det verkar neofeministerna blunda för) skulle vilja vara en sexsäljare och hon eller han var över 18 år skulle det vara hennes (eller hans) val och vi skulle stödja henne eller honom i det. Men oavsett vill vi att horstigmat skall försvinna, just det horstigma som upprätthålls av statsfeminismen och journalister och andra tyckare vilka prostituerar sig för det politiskt korrekta establisemanget (eller är en del av det). Horstigmat är nämligen just det som skulle drabba våra hypotetiska döttrar (eller söner) mest negativt, inte sexsäljandet i sig. Låt oss istället alla hjälpas åt att lindra stigmat för alla de vars döttrar och söner valt att sälja sexuella tjänster genom att avkriminalisera sexköp och höja statusen för yrket!

Tracy Cuan en amerikansk sexarbetaraktivist säger det bra:

“When I ask other prostitutes why they never consider telling their parents, their answers aren’t about legality or physical safety. Instead they talk about prudish, neurotic mothers who are so out of the loop sexually that they could never acknowledge any hint of a daughter’s sex life — much less prostitution.”

Skulle man lista de 10-20 främsta skälen till varför folk egentligen (bakom alla rökridåer) är emot försäljning av sexuella tjänster skulle inte omtanke för de som säljer sex ens hamna på listan, tror vi. Vi tror snarare att först på en sådan lista skulle det faktum att kvinnor är rädda för konkurensen om männen (mäns prostitution ignoreras som vanligt), rädslan för att deras man skulle gå till en sexsäljare helt enkelt. Men framför allt tror vi att i feministiska kretsar (enligt Helenas erfarenhet) är nummer ett på en sådan lista ogillandet att män kan tro att man själv kan vara en sexsäljare. Horstigmat som upprätthålls är utan tvekan egoistiskt, argument om sexsäljarnas bästa är bara rökridåer och de faller ganska fort bort när man konfronterar de som är negativt inställda emot sexköp med genomtänkta argument baserad på fakta.

[1] Valerie Scott, “I Love Sex And I’m Good At It,” Globe and mail, 17 March 2001

[2] Ince J. The politics of Lust. Prometheus Books, (2005)

————————–

Vi bjuder även på lite mer ur Valerie Scotts artikel ‘I Love Sex And I’m Good At It’ då vi anser den vara intressant även för den svenska debatten:

“Often people think that a prostitute’s customers must be sexually dysfunctional, just plain weird or even from Jupiter. The reality is that the men we see are your fathers, husbands, brothers, grandfathers, uncles etc. They are completely normal. As well, old-school feminists say men have sex with prostitutes to have power over us. Countless times I would, to the relief of the client, ignore their hands shaking with nervousness as they handed me the money. Most men just want a girl to be nice to them.

I have seen my share of disabled men. This does not bother me; they need compassion and sex as much as anyone else. I have one client in a wheelchair that I’ve been seeing for years. We go to the park or, occasionally have lunch. He is on a fixed income so I give him a break on the time and the price. He is intelligent, passionate, good in bed and has a great sense of humour. I like spending time with him.

Many clients have told me that they love their wives and families and do not want to change anything at all. However they’ve been married a long time and their partners are simply not as sexual anymore. I have always insisted on safe sex and throughout my career have never contracted a sexually transmitted disease. Often people ask if I ever climax with my ‘dates’. Not always, but often. Why wouldn’t I? I enjoy my work.”

Om “att göra en Parikka”, eller Isabella Lund hotad till tystnad

admin — Wed, 26 Sep 2007 17:22:27 +0000

En av de mer framträdande debattörerna i debatten kring sexhandeln har känt sig tvingad att lägga ned sin aktivism/frihetskamp på grund av att en av hennes meningsmotståndare hotat avslöja vem hon är och därmed även hotat hennes barn. Ursprungligen var vårt inlägg tänkt att kallas för “Dömd våldsbrottsling hotar Isabella till tystnad” som en liten drift med hur journalister brukar sensationalisera saker och ting. Men det är faktiskt inte så långt ifrån verkligheten som det kan verka vara, Johanna Parikka Altenstedt (hennes bloggar) som utpressaren heter, är faktiskt dömd för brott i domstol och fick betala böter samt skadestånd på 20000 kr och fick 2 årig villkorlig dom. Här kan ni läsa Johanna Parikka Altenstedts version av det hela men också hur hon drog det till hovrätten och ändå fick betala sitt skadestånd. Mycket kan man säga om korrumperade poliser och rättsrötan i landet (eller lagstiftningen överhuvudtaget) men med tanke på Johanna Parikka Altenstedts lögnaktiga beteende i prostitutionsdebatten så anser i alla fall vi att det inte finns några skäl att tro på den tilltalade som framstår som inget annat än en rättshaverist.

Att bli hotad med att bli outad är maktens lakejers främsta vapen för att tysta oliktänkande vars åsikter inte är socialt accepterade. Detta är Johanna Parikka Altenstedt mycket väl medveten om och det är därför hon använder det mot Isabella Lund. Det används inte bara i prostititionsdebatterna utan också mot andra former av sexuella dissidenter. Utsatta minoritetsgrupper som exempelvis pedofiler och zoofiler råkar för jämnan ut för det enbart i syfte att tysta deras röst. I USA har exempelvis Perverted Justice skapat en hel wiki enbart i syfte att hänga ut forumsskribenter på olika lagliga stödforum för pedofiler (Boychat & Girlchat med flera).

Vad gäller specifikt zoofiler så startades hysterin som idag råder världen över av en person som gick under pseudonymen Mike Rolland och han specialiserade sig på att avslöja enskilda zoofilers identitet. Att detta ledde till social katastrof för individerna som avslöjades brydde sig inte Mike Rolland om. Att hans “outande” ledde till minst en persons död brydde han sig heller inte om (utan han ansåg personen som tog livet av sig fick skylla sig själv). Det är nämligen så att Mike Rolland är diagnosticerad med drag av antisocial personlighetsstörning (psykopati) och en del annat, men inte bara det han var även en zoosadist som gillade att tortera och döda djur. Anledningen till Mike Rollands uppförande var inte för att han värnade om djuren, utan för att han hade uteslutits ur zoofilernas gemenskap när det kom fram att han gillade att tortera och döda djur. Detta ledde till att han helt enkelt beslutade sig för att hämnas genom att klä sig i rollen som en djurrättsaktivist och grundade hemsidan och organisationen ASAIRS (Animal Sexual Abuse Information and Resource Site). Han och organisationen ASAIRS gick dessutom in för att sabotera forskning som bedrevs i ämnet genom att anmäla sig till dem som studieobjekt, allt enligt egen utsago.

Mike Rolland och ASAIRS är med största sannolikhet den främsta anledningen till att sexuella beteenden mellan människa och djur ens diskuteras i Sverige idag, och till den lagändring som eventuellt är på gång. Han själv fick med tiden sin identitet avslöjad och avslutade kort därefter sin kamp, som övertogs av andra. ASAIRS lades med tiden ned men deras texter finns än idag på en del amerikanska djurrättsorganisationers hemsidor.

De två ovanstående exemplen var från USA men sådant förekommer även i Sverige och det finns till och med ett sorts nätverk som satt det i system att “outa”, enbart i syfte att tysta och skada sexualpolitiska aktivister som anonymt bloggar eller skriver på forum. För sexuella dissidenter är många gånger anonymiteten avgörande för att de ens skall våga yttra sig, eftersom omgivningens reaktion kan bli mycket negativ och konsekvenserna för personen och dennes familj kan bli fruktansvärda. Allt detta förvärras därefter av de olika störningsstämplarna som det psykiatriska prästerskapet satt upp gentemot olika läggningar för att upprätthålla den “korrekta” bilden av sexualitet. Vilket kan leda till att personer med olika socialt oaccepterade sexuella läggningar kan förlora vårdnaden för sina barn, kan bli utsatta för utpressning eller på andra vis drabbas på grund av statens ingripande, mycket tack vare störningsstämplarna.

Men det kan också finnas en positiv sida i det negativa, i en del fall kan de som blir “outade” bli stärkta i sin övertygelse och ta sin kamp till nya nivåer. När oron och rädslan väl lagt sig kan det i en del fall det rent av vara en befrielse att kunna vara sig själv, och när man inte längre behöver använda en pseudonym kan man nå ut bättre med sitt budskap. Vi anser dock inte att någon skall behöva råka ut för att “outas” och de som “outar” är vidriga människor som förtjänar allt negativt som kan komma ur att förnärma mycket desperata individer som inte, längre, har något att förlora.

Vi som skriver ‘Svensk sexualpolitik idag’ har båda blivit utsatta för mycket hot och även hot om att folk skall ta reda på vår identitet och sprida den i syfte att tysta oss. Även Johanna Parikka Altenstedt har diskuterat anonymiteten kring projekt som vi varit engagerade i och till och med på sin blogg kallat Helena för en av “nätets giftiga spindlar”. Ingen av oss är egentligen speciellt hemliga, vi är medvetna om att ett stort antal personer har våra namn och alla webbplatser och domännamn är exempelvis registrerade med fulla namn och personnummer hos leverantörerna. Hanna har dock en mycket högre nätprofil i allmänhet än Helena och är engagerad i många fler frågor. Denna höga profil har lett till att Hanna råkat ut för flera “stalkers” som förtalar henne på olika platser och på olika vis försöker komma åt henne i syfte att få henne att upphöra med sin sexualpolitiska aktivism. Det har till och med varit så illa att en person sagt att personen skall ta kontakt med Hannas familj i syfte att komma åt henne. Men varken Hanna eller Helena kommer låta sig stoppas på grund av sådana vidriga påståenden/hot, våra familjer och vänner VET redan vad vi håller på med och vad de än tycker påverkar inte det vår sexualpolitiska aktivism även om man lätt blir mycket äcklad av när folk börjar hota ens familj.

Det tillhör helt enkelt någon sorts förväntad artighet och etikett på Internet att man helt enkelt inte tar reda på och avslöjar folks identiteter, oavsett om personen försöker dölja sig eller är öppen med vem denna är. Att bryta mot detta gör att talessättet “what goes around comes around” då börjar gälla (som vi uppfattar det) gentemot de människor som på de nesligaste vis, som Johanna Parikka Altenstedt hotar göra mot Isabella, hotar avslöja eller har avslöjat en persons identitet. Det öppnar enligt oss upp för möjligheten att agera mot Parikka Altenstedts närvaro på Internet och att det samtidigt är legitimt för andra internetanvändare, som vi uppfattar moralen på Internet. Observera dock att vi inte uppmanar till någon som helst agerande mot henne, vi anser att alla skall respektera Isabellas önskan att inte göra något mot Parikka Altenstedt. Vad vi vill illustrera är snarare att Johanna Parikka Altenstedt brutit mot en av vad vi uppfattar som fundamentala oskrivna regler på Internet och troligen, mot Isabellas önskemål, kan förvänta sig olika ageranden gentemot sin närvaro på Internet. Skulle något sådant ske är vi dock bland de första att beklaga det.

Johanna Parikka Altenstedts främsta avsmak gentemot Internet verkar vara det faktum att man kan vara anonym, och eftersom hon inte verkar gilla oliktänkande och röster från personer som inte annars kan komma till tals i den politiskt korrekta offentliga debatten, är det alltså inte så konstigt. I praktiken är Johanna Parikka Altenstedt en fiende till Internet och dess friheter, tanken på att hon specialiserat sig på Internet och till och med verkar föreläsa om ämnet är mycket skrämmande. Avsaknad av anonymitet bevarar en förlegad Status Quo i samhället där Parikka Altenstedt är en av maktens repressentanter, det ligger alltså i hennes intresse att de röster som annars inte kan komma till tals tystas. Att människan samtidigt är en journalist är beklämmande men bekräftar bilden av journalister som maktens instrument snarare än granskare av makten och bärare av samhällsdebatten, även för sådana som är kritiska mot den rådande synen i samhället.

Det mest obehagliga vad gäller Parikka Altenstedt är att hon underförstått hotade Isabellas barn vilket hon tidigare i bland annat sin blogg påpekat att bli lidande på grund av Isabella och hennes verksamhet på Internet. Det är alltså mycket tydligt att Parikka Altenstedt är medveten om att avslöja Isabella Lunds identitet i huvudsak skulle drabba hennes barn, vilket gör Parikka Altenstedts hot riktigt vidrigt. Ännu mer tydligt blir det när Isabella Lund om och om igen sagt att hon inte skäms för vem hon är och vad hon har för åsikter, utan att hon i huvudsak är anonym för sina barns skull. Johanna Parikka Altenstedt kan inte komma undan dessa faktum oavsett bortförklaringar och förhoppningsvis inser hon själv detta med tiden. Ingen välmenande och godhjärtad individ kan så målmedvetet ge sig på en annans barn, man respekterar helt enkelt andras gränser och gör allt för att inte skada oskyldiga som inte är inblandade i en dispyt.

Nu står det dock klart varför Johanna Parikka Altenstedt stört sig så mycket på Isabellas anonymitet, hon har helt enkelt inte kunnat komma åt henne med smutskastning av hennes person och andra saker folk som inte kan ta debatten tar till. Johanna Parikka Altenstedt har försökt med många olika metoder för att neutralisera Isabellas trovärdighet, hon har till och med påstått att Isabella i själva verket varit Petra Östergren. Nu när Parikka Altenstedt verkar veta vem Isabella Lund är och alltså fått veta att hon tidigare haft fel, försöker hon alltså inte använda denna nyvunna kunskap för att höja debattens nivå utan återigen för att neutralisera Isabella Lund. Vilket denna gång lyckades till mångas förtret. Men den som skadats mest av detta är Johanna Parikka Altenstedt själv då hon visat att hon vare sig förstår sig på Internet eller respekten för andra människors integritet. Hon har diskvalificerat sig som journalist, som Internetvetare, seriös debattör och framför allt som en medmänniska med empati som förtjänar respekt.

Isabella Lund är enligt oss en fantastisk människa och hennes frihetskamp har påverkat många. Hon har personligen under den tid hon varit engagerad i dessa frågor varit den enskilda röst som varit den som påverkat mest enligt vår uppfattning. I våra ögon är Isabella Lund en hjälte i prostitutionsdebatten och även om hon och vi inte delar uppfattning i många frågor, så tycker vi att hon varit en mycket ärlig och god debattör. Isabella Lund var från början och slut först och främst en medmänniska som ville alla väl, hon har ett starkt rättspatos och ville få fram de röster som inte kunde göra sig hörda. Till skillnad från Johanna Parikka Altenstedt, som snarare velat falskeligen utge sig för att vara en såpass bra människa som Isabella Lund faktiskt varit och fortfarande är.

Vi förväntar oss en offentlig ursäkt från Johanna Parikka Altenstedt till Isabella Lund, det är det enda vettiga en empatisk och medkännande individ skulle göra. Men Johanna Parikka Altenstedt verkar tyvärr vara en rättshaverist och ärligt talat ganska hysterisk varför vi tror chanserna är mycket små. Ett lögnaktigt öppet brev är inte en ursäkt utan förvärrar snarare läget, speciellt när man påstår att de som blivit upprörda över hotet vara Isabella Lunds kunder och därmed lagbrytare som hon själv! För en genomgång av brevet läs vidare hos Louise P.

Sitter man på andra sidan av stängslet av vad maktens män och kvinnor beslutat varande acceptabelt vad gäller sexuella läggningar och sexuella beteenden, så är man mycket väl medveten om hur paralyserande sådana hot kan vara och hur känsligt det kan vara att bli “outad”. Vi som skriver ‘Svensk sexualpolitik idag’ känner att vi kan förstå utsattheten hos alla de som tvingats utstå ‘Johanna Parikka Altenstedt’-liknande metoder. Möjligheten att kunna vara anonym är livsviktig för en kritisk samhällsdebatt, de som vill motverka möjligheten till anonyma röster motverkar demokratin men också möjligheten för sexualpolitiska framsteg, vilket historien kan lära oss då många av de tidiga aktivisterna för bland annat homosexualitet skrev under pseudonym. Denna gång vann tyvärr utpressaren…

Blogge Bloggelito verkar samla alla blogginlägg om Johanna Parikka Altenstedts blunder. Vi rekomenderar våra läsare att läsa de andra bloggarna vilka komplementerar vårt blogginlägg.

Vi hoppas att Isabella Lund väljer att återkomma till debatten. Vi hoppas även att uttrycket “Att göra en Parikka” blir ett talesätt för att skämma ut sig totalt genom att hota folk på Internet “outa” dem.

Del 2 - Prostitution i andra länder och prostituerades organisering

admin — Fri, 25 May 2007 00:26:28 +0000

Inledning

Anja Lundby-Wedin (s) blev här i dagarna vald till ordförande i EU för dess fackliga samorganisation[1].

Sverige är ett av få länder som vägrar ge prostituerade möjlighet att ansluta sig i fack[2], för att kämpa för sina rättigheter som yrkesgrupp. Detta motiveras med att man inte vill erkänna sexsäljande som ett legitimt yrke. Detta trots att det inte ens i Sverige är olagligt att prostituera sig.

Holland är det land som går i spetsen för sexsäljares rättigheter. Där har sexsäljare organiserat sig fackligt och de strävar efter att ge sexsäljare samma rättigheter som alla andra yrkesgrupper. I sverige svarar man ist med:

“- Det står i alla fall ingenting om frivillig prostitution längre”, säger SKTF:s ordförande Eva Nordmark.

“- Det var det viktigaste. Något sådant finns inte i vår föreställningsvärld.”

Och det här är kärnan i Sveriges prostitutionsdebatt. Den statsfeministiska hållningen är att en kvinnas sexualitet inte tillåter att sälja sexuella tjänster. Vi på Svensk Sexualpolitik Idag menar att denna hållning förminskar kvinnans sexualitet och självständighet.

Kvinnor precis som män äger sin egen sexualitet och det borde vara upp till individen att avgöra om man vill sälja sex eller inte.

[1] - Applåder när Europafacket valde Wanja Lundby-Wedin
[2] - Sverige slipper starta fack för prostituerade

Länder med annan lagstiftning

I stora delar av Asien, delar av Australien och i stort sett hela Europa är lagstiftningen inställd på skadereduktion. Man har insett att prostitution inte kommer försvinna oavsett hur hårt man bestraffar vare sig köpare eller säljare och väljer därför att skapa förhållanden där man så gott det går kan reglera det och den sexuella frigjordhetens eventuella negativa effekter (så som ökad smittspridning). Även Finland och Norge har nu närmast förkastat den Svenska modellen till fördel för en inriktning på skadereduktion, den princip man använder också för att bekämpa drogmissbruk (utom i Sverige, där sprututbytesprogram och behandlingsplatser aldrig varit särskilt prioriterade. Jämförande resultat av t.ex. HIV-spridningen till följd av detta saknar siffror i Sverige, medan jämförelser finns för resten av europas länder).

Tyskland
Tyskland tog 2002 beslutet att gå i motsatt riktning än Sverige med sin lagstiftning och den dåvarande rödgråna regeringen beslutade att avkriminalisera prostitution. Denna lagstiftning har till skillnad från den svenska sedan dess utvärderats grundligt. [pressmeddelande]

I ovanstående utvärdering uppskattas att det finns ca. 400 000 sexarbetare i Tyskland. Drygt hälften av dessa uppskattas vara utlandsfödda, en del verksamma utan uppehållstillstånd. De arbetar på bordeller där de är delägare, på klubbar, på gatan i sk Red-Light-Districts eller som eskorter. Det finns också sk. FKK-klubbar, anläggningar med bastu, pool, biograf och barer där kunder vanligtvis spenderar en längre stund med avslappning och sex med de som arbetar där.

Det har konstaterats att i Tyskland Ã¤r prostitution ett mycket blandat yrke, som i sin helhet inte kan reformeras genom lagstiftning eller beskrivas i en enda undersökning. Karakteristiskt för prostitution som fenomen är att det har existerat i lång tid i utkanten av samhället, men ändå som en accepterad del av det, trots att det inte varit lagligt.

Det konstateras i utvärderingen också att sexarbetarna själva är välinformerade om lagen och hoppas på en fortsatt förbättring av sin situation. Avdiskrimineringen, acceptansen, erkännandet av deras yrke och jämställdhet med andra yrkesområden är välkomna förändringar. De flesta har en sjukförsäkring, men det står sämre till med pensionsförsäkringar.

De positiva effekterna av lagen är mest subjektiva. Konkreta förbättringar kan inte konstateras i någon större omfattning, delvis för att myndigheterna inte administrerar lagen efter dess avsikt [1].

Rådgivningscenter är positiva till lagen, men ser också bara mycket långsamma förbättringar. Man efterlyser en lösning i lagens anda på de skattemässiga problem som finns och ett generellt bättre samarbete från myndigheternas sida.

Beträffande bekämpningen av kriminaliteten, inom prostitution, visar undersökningen att det gamla problemet med bristande vittnen kvarstår. Prostitutionslagen har ännu inte ändrat detta.
De flesta polisinstanser ser dock inte en återgång till kriminalisering av prostitution som ett meningsfullt alternativ. Man har också konstaterat att det inte finns något samband mellan människohandel och effekterna av prostitutionslagen.[2]

I Tyskland har också fackföreningen Ver.di stöttat sexarbetarnas kamp under motto: “Sexworkers Rights = Human Rights”.

Pressmeddelandet
[1] - Källa: Auswirkungen des Prostitutionsgesetzes
[2] - Källa: Vertiefung spezifischer Frages tellungen zu den Auswirkungen des Prostitutionsgesetzes: Ausstieg aus der Prostitution - Kriminalitätsbekämpfung und Prostitutionsgesetz (pdf)

Australien
Forskaren PhD Charlotte Seib gjorde en djupgående studie av 247 sexarbetare i åldrarna mellan 18 och 57 år i Queensland i Australien. Hennes studie visade att bland de prostituerade som arbetar med licens hemifrån eller på bordell är tillfredställelsen med jobbet och det allmäna psykiska välmåendet lika gott som hos någon annan yrkesgrupp. Hon fick också fram en del annan intressant statistik i sin studie.

82 % angav att ekonomi var en av anledningar till att de jobbar med sex. 52 % sa att jobbet ger bra betalt och flexibla arbetstider och 39 % uppgav att det fanns ett specifikt bakrundsmotiv så som en ny bil, ett hus eller en semester.

Det var tydligt i undersÃ¶kningen att den stereotypa bilden av sexarbetare som lÃ¥gutbildade och med svÃ¥r social bakgrund i denna grupp inte stÃ¤mde. 25% hade universitetsexamen och 63% hade haft fast anstÃ¤llning innan de bÃ¶rjade sitt yrke som sexarbetare.

Vad som däremot visade sig tydligt var att den gruppen prostituerade som arbetade illegalt som gatuprostituerade hade en sÃ¤mre tillfredställelse och mådde psykiskt sämre. I denna grupp har många kvinnor lämnat sitt hem i tidig ålder pg av olika former av övergrepp, de var också utsatta får mer våld och risker i sitt arbete än den grupp av prostituerade som arbetade i hemmet eller på bordeller. I denna grupp var det också många som använde droger.

52 % av de gatuprostituerade kvinnorna hade varit utsatta för våldtäkter eller blivit slagna av en kund jämfört med 12 % av de som arbetade privat hemifrån och bara 3 % av kvinnorna som arbetade på bordeller hade samma erfarenheter.

Charlotte Seib uttalar också den åsikten att leagilseringen av prostitution i Australien har varit bra och effektiv får dem som arbetar på bordeller och/eller legalt hemifrån medans riskerna kvarstår för de gatuprostituerade.

För att öka denna gruppens säkerhet föreslår hon att man ska avkriminalisera gatuprostitutionen och tillåta kvinnor att erbjuda sina tjänster i vissa områden där det ska finnas tillgång till säkra arbetslokaler och att man ska ompröva lagarna som säger att kvinnorna inte får arbeta tillsammans. Diskriminering och stigmatisering är fiender till att man kan tänka klart och att sexarbetare inkluderas i samhället.

Men om lagen inte fungerar, varför vill man ha kvar den?

Detta handlar helt uppenbart inte om något annat än den feminism som menar att social ingenjörskonst och symbolik är det [enda] viktiga. Lagen är menad ha en uppfostrande effekt, men som vi visat fungerar det inte i praktiken. På denna principens altare offrar man de prostituerade som i praktiken för det sämre av lagstiftningen.

Det är samma retorik som används i USA när man vägrar dela ut kondomer till ungdomar eller undervisa dem om något annat Ã¤n sexuell avhållsamhet, eftersom man menar att man annars ger efter för något som är moraliskt fel (sexuell frihet utanför äktenskapet). Att detta i praktiken innebär något av västvärldens högsta siffror för ungdomsgraviditeter och en ökad spridning av sexuellt överförbara sjukdomar ignorerar man. Inte ens Påven och katolska kyrkan håller längre kvar vid samma dogmatiska synsätt i Afrika längre, men USA värar stödja projekt i Afrika där inte avhållsamhet predikas istället för att dela ut kondomer.

Samma fatala konsekvenser får vår nuvarande lagstiftning för prostituerade. Feministerna omyndigförklarar dock kategoriskt alla uttalanden av prostituerade själva som inte fördömer prostitution som yrke och man gissar resultat av lagstiftningen till sin fördel när inget finns som stödjer dem. Och där detta inte räcker vänder man sig till skräckpropaganda om barn-sexslavhandel i hopp om att känslor ska styra istället för förnuft.

En sexsäljares egna ord

Organisering i Sverige, SANS.nu
Vi på Svensk Sexualpolitik Idag vände oss till Isabella Lund för att få en sexsäljares syn på ämnet. Isabella Lund är engagerad i frågan om sexsäljares rättigheter i Sverige.

- Vilka termer är det som du föredrar i sådana sammanhang, sexsäljare, prostituterad, hora mfl?

Sexsäljare eller sex- och erotikarbetare.

- Är prostitution något negativt?

Nej, jag kan inte se att prostitution i sig är något negativt. Det kan bli det om fel person ägnar sig åt att sälja sexuella tjänster eller om man arbetar med detta utan att ha rätt förutsättningar eller av destruktiva orsaker. Men så kan det även bli i andra yrken.

- Hur vanligt tror du det är med prostituerade som själva valt yrket?

En förkrossande majoritet väljer att sälja sexuella tjänster, som människa har du oftast olika valmöjligheter och om ingen tvingar dig att sälja sex så är det ett val du själv fattat. Alla som missbrukar eller svälter säljer inte sexuella tjänster. Försäljning av sexuella tjänster är alltid ett aktivt val och om det inte är det så handlar det om sexuell människohandel, sexualiserat våld, sexuellt utnyttjande av andra människor osv.

- Har du fått nedlåtande kommentarer pga ditt yrkesval?

Ja på Internet av okända människor men aldrig IRL.

- Är det vanligt med kunder som vill ha olika former av udda sexuella beteenden?

Nej det är mycket ovanligt, kanske 1% har udda önskemål. Men efterfrågan på dessa tjänster kan bero på hur pass tydlig man Ã¤r med vad man erbjuder i sin marknadsföring.

- Vad har varit det jobbigaste med att kämpa som prostituerad?

Horstigmat, att leva dubbelliv och vara rädd att bli avslöjad. Är inte rädd för skammen jag skull ev. utsöttas för utan den som ev. kan drabba mina barn.

- Har lagstiftningen skapat problem för dig i din yrkesverksamhet? Isf hur?

Jag tröffade en tvöttökta psykopat som jag missbedömde pga sexköpslagen. Jag trodde hans noja för ev. spanande poliser var pga sexköpslagen men det handla om att han vid tidpunkten planerade ett mord som han 2 veckor efter mötet med mig begick.

- Vilken betydelse har internet haft för prostitutionsmarknaden?

Både antalet sexsäljare och kunder har ökat, det har öppnat upp en marknad på bägge sidorna av människor som aldrig annars kanske hade sålt eller köpt sexuella tjänster.

- Vilken skada tror du att myterna kring prostituerade gör mot sådana som dig som har det som ett val?

Myter och fördomarna kring alla som säljer sex förtrycker den kvinnliga sexualiteten eftersom man antar att kvinnor inte frivilligt vill arbeta med sex. Samma antaganden görs inte om våra manliga kollegor. Horstigmat drabbar alla kvinnor.

- Vilken effekt har myterna på prostituerades sexualpolitik?

Tyvärr så drivs det en politik och vi har en lagstifning idag som baseras på myter och fördomar och inte på fakta.

- Kan du presentera prostituerades samarbete i Sverige, i den mån sådant finns och vilken vikt du tror det har?

Då det kommer till vad vi gör, dvs sälja sexuella tjänster så får vi inte enligt lag samarbeta. Jag vet dock att det förekommit att vi t.ex. har varnat varandra för potentiellt farliga kunder på slutna eskortforum.

Internet har stor betydelse och många sexsäljare söker kontakt med andra via olika forum. Det är viktigt med nätverk sexsäljare emellan för att ventilera rena yrkesfrågor men även rent socialt och att man känner att man inte är ensam om sina problem.

Många är dock enormt rädda och sköter så att säga sitt ensamma, de vågar inte ta kontakt med andra. Och när det kommer till att aktivt driva frågor om våra rättigheter så blir det ännu färre pga att de som vågat har drabbats mycket hårt på det privata planet.

Det händer att ett gäng med sexsäljare ibland samlas för att träffas och bara ha kul.

- Hur ser det ut internationellt, några kontakter till Sverige?

Sexarbetar aktivister över hela världen har kontakt med aktivister här i Sverige. Vi stöttar varandra även över alla gränser och kulturer.

- Vilken betydel har internet haft för prostitutionssexualpolitiken?

Genom hemsidor, bloggar och olika organisationer så når man ut lättare med korrekt information om sexarbete. Och eftersom Internet erbjuder anonymitetsskydd i viss mån så har Internet en enorm stor betydelse för oss eftersom det är ett bra verktyg för oss att driva våra frågor genom.

- Vad ä fel/saknas i den rådande debatten? - är det något särskilt som stör dig mer än annat?

FAKTA saknas. Det är mer tro än vetande och man söker inte kunskap hos oss som säljer sexuella tjänster.

- Varför känner du att du vill engagera dig i den här frågan?

Jag har ett starkt rÃ¤ttvisepatos inom mig.

- Hur startade den, var det pga Petras bok eller har den pågått under en lång tid?

Debatten har pågått i vågor under lång, lång tid. Jag känner sexarbetaraktivister som var aktiva på 70 talet. Innan Petras bok nu på 2000 talet så har ju Pye Jakobson varit drivande i Sverige genom kolumner i Expressen och hennes försök att få fackliga organisationer att ansluta strippor till sig.

- Vad är det mest oärliga som finns i prostitutiontssexualpolitiken idag?

De flesta argument är oärliga. Att använda sexuell människohandel när man i praktiken skiter i dessa offer känns rätt vidrigt.

- Vad är dina förhoppningar för svensk prostitutionslagstiftning de närmsta tio åren?

De är inte så stora men jag hoppas naturligtvis på en avkriminalisering av försäljning av sexuella tjänster.

- Vad tror du om statliga bordeller?

De som vill ha sådana använder samma argument som man hade på 1800 talet. Man tror att sexsäljare måste kontrolleras och hälsoinspekteras och att staten ska övervaka! Ingen sexsäljare jag känner skulle vilja arbeta på en statlig bordell!

Bordeller i andra länder är en arbetslokal där egna företagare (sexsäljare) hyr ett rum.

Fakta: www.SANS.nu
SANS arbetar för att sexsäljare ska ha samma mänskliga rättigheter som alla andra i samhället och inte utsättas för diskriminering, förtryck eller stigmatisering. SANS motarbetar den stereotypa och fördomsfulla bild som finns kring försäljning av sexuella tjänster.
Isabellas blog - Sensuell Q Konsult, Att arbeta som eskort

Svenska sexköpslagen del 1 - Historia och kritisk analys

admin — Sun, 22 Apr 2007 17:08:13 +0000

Prostitutionens Historia

Sedan kristendom blev statsreligion i det romerska riket, med de tidiga kristna och grundaren Petrus själv som förordade sexuell avhållsamhet, har den kristna sexfientliga synen satt spår i västvärldens syn på i stort sett alla frågor som har med sex att göra. Ändå har kyrkan haft perioder där man i valet mellan flera onda ting erbjudit sådant som i dagens ljus kan tyckas oortodoxt. Ett sådant exempel är t.ex. när den katolska kyrkan under medeltiden på vissa håll i europa gav sin välsignelse till bordellverksamhet eftersom man ansåg att det var viktigare att gifta par inte skilde sig, än att de levde med nödvändighet trogna varann.

Prostitutionsfrågan under 90talet
Den feministiska föreställningen att koppleri är synonymt med trafficking och att prostitution är människohandel satte normen för den sexlagstiftning (1998:408) som trädde i kraft 1 Januari 1999. Feministerna som tagit över den offentliga debatten använder ett symboliskt kraftspråk där man till skillnad från annan tjänstehandel säger att sexsäljare säljer sin kropp - inte sina tjänster (trots det heter det sexsäljare och inte kroppssäljare).

Genom att förbjuda enbart sexköp (och försök till sexköp) ville man styra efterfrågan på köp av sexuella tjänster. Man menade också att det i ett genusperspektiv är ohållbart att tillåta “mäns handel med kvinnors kroppar” om vi vill ha ett jämnställt samhälle.

Även om det före 1998 varit tillåtet att såväl sälja som att köpa sexuella tjänster hade debatten pågått länge. Den första utredningen tillsattes 1977 och blev färdig 1981 (SOU 1981:71), däri konstateras att även om en kriminalisering av sexhandel kunde ses ha fördelar så skulle den också medföra en del uppenbara nackdelar, så som ökad risk för övergrepp mot de prostituerade, att verksamheten skulle drivas under jorden samt svårigheter att bevisa den straffbara gärningen. Man ansåg att argumenten mot övervägde, men debatten slutade inte där.

1993 tillsatte man nästa utredning (SOU 1995:15). Nu förespråkade man kriminalisering av både köpare och säljare, i ett uppfostrande syfte. Man ville markera att handel med sex inte skulle vara ett accepterat samhällsfenomen, varken som säljare eller köpare. Men innan lagen skulle komma att stiftas i proposition 1997/98:55 utredes frågan “Kvinnofrid” (SOU 1995:60). Det slutade med att man kriminaliserade enbart köpare.

Den lagen är unik i världen. Till följd av detta har uppmärksamhet väckts internationellt och Gunilla Ekberg[1] skrev 2004 artikeln “The Swedish Law That Prohibits the Purchase of Sexual Services” där hon presenterar den svenska lagstiftningen och resonemangen bakom den.

“Prostitution is a serious problem that is harmful, in particular, not only to the prostituted woman or child but also to society at large. Therefore, prostituted women and children are seen as victims of male violence who do not risk legal penalties. Instead, they have a right to assistance to escape prostitution.”

Denna föreställning bygger på tron att prostituerade är offer för drogmissbruk, fattigdom och manligt patriarkalt förtryck. Frivillig prostitution ses som ett ovanligt undantag.

[1] Gunilla Ekberg har varit regeringens expert i jämnställdhetsfrågor och blev ökänd i en uppmärksammad affär med Roks efter sin medverkan i SVT-dokumentären “Könskriget” där hon skall ha hotat reportern med orden “Du ska inte räkna med någon hjälp från kvinnojourer”.

Kritik mot lagstiftningen

Incitament för prostitution
Tomas Bodström (s) är en av de som ivrigt prisat den svenska sexköpslagstiftningen. Han har presenterat sin uppfattning om att de verksamma i branschen som säljer sexuella tjänster “befinner sig i vanmakt på grund av drogberoende, fattigdom eller annan utsatthetâ€ och att det därmed inte finns någon frivillighet.

Detta brukar vara den allmänna uppfattningen och det som i mångt och mycket motiverat kriminalisering av sexköp men inte sexförsäljning. Men om det som gör att prostituerade väljer att sälja sexuella tjänster är drogbruk så torde det rimligaste vara att se till att det verkligen finns behandlingsmöjligheter för drogberoende. Det saknas tusentals rehabiliteringsplatser i landet i sin helhet. Eftersom missbruksvården (och narkotikapolitiken i stort) är under all kritik håller inte en ev. minskad efterfrågan drogberoende från prostitution, möjligen öppen insyn på gatan när kunderna är kriminella.

Den andra orsaken till prostitution var fattigdom, men nog har vi väl ett socialt skyddsnät i Sverige? Fungerar detta så dåligt att människor väljer prostitution framför att befatta sig med socialkontoret? Om så är fallet borde man granska det sociala skyddsnätet, inte i första hand kriminalisera sexköp.

Då återstår de fall av prostitution som sker frivilligt, dvs. lyxeskorter och liknande. Individer som inte måste prostituera sig på grund av drogmissbruk och fattigdom, men som av någon anledning inte förstått att det dom gör är ett uttryck för det manliga förtrycket (enligt lagstiftarna). Motivet till deras sexförsäljning finns det väldigt lite information om eftersom polis och socialarbetare med sin begränsade insikt ser enbart gatuprostitutionen, den insikt som därtill försämrats efter kriminaliseringen av sexköp. Här verkar extremfeministerna inte längre hålla fast vid synen att kvinnan äger sin kropp och sin sexualitet och därmed torde vara fri att göra vad hon vill med den - inklusive att sälja sexuella tjänster.

Varför säljer/köper man sex?
Anledningarna till att någon väljer att sälja sex skiljer sig givetvis, men prostituerade själva svarar bland annat: “Att vara eskort innebär trevliga möten, spänning, bekräftelse, att man känner sig utvald och speciell, det innebär kravlös sex, frihet, mindre stress och extra pengar.”

Män som köper sex säger att de gör det för att det är det är lätt och enkelt. Efter en separation kan det vara ett sätt att återfå självkänslan, någon är trött på ensamma, långa hotellnätter. Påfallande många vill helst ha en eskort för att uppleva “flickvänskänsla”, men utan de krav som en stadig relation innebär. De vill själva välja när de vill umgås och är villig att betala för att ha det så.

Vissa säger att det är spännande att någon gång i livet pröva på det sättet att ha sex. Någon vill förverkliga en fantasi, som inte partner går med på. Sedan finns förstås även de män som lever i känslolösa och sexualbefriade förhållanden, där en skilsmässa skulle få mer förödande konsekvenser än att då och då besöka en eskort. “Man kan ju aldrig tvinga sin partner varken till sex eller att gå på terapi.”

Situationen idag enligt polis, socialarbetare etc.
Effekterna av sexköpslagen är att gatuprostitutionen där den minskat flyttat till en mer otrygg miljö, men prostitutionen i stort har inte påvisats minska. Just som man befarade i utredningen redan 1981. Vidare har sexköpslagen haft den uppfostrande effekten att stigmatiseringen mot sexsäljare ökat. Då kopplerilagen förhindrar att sexsäljare samarbetar är det ingen tvekan om att prostituerades utsatthet ökat.

Hur väl har den uppfostrande effekten av lagstiftningen fungerat? Ja, rapporter om turistande svenskar som köper sex utomlands kommer i en strid ström och nu senast var det en buss ungdomar från Sverige som köpte sexuella tjänster av prostituerade på skolresa i Danmark, innan dess var det turistande svenskar i tyskland under fotbolls-VM.

Trafficking
Men trafficking då? Bodström har påstått att den minskat och att våra grannländer med annan lagstiftning har högre andel trafficking. Men det råder stor osäkerhet kring det påståendet, eftersom benägenheten att anmäla minskat för sexköpare, då de svårligen kan kontakta polisen utan att därigenom göra sig misstänkta till försök till sexköp (vilket också är olagligt). Också de prostituerade själva och traffickingoffer som används som sexslavar är mindre benägna att kontakta myndigheter i länder där sexköp/försäljning är olagligt, enligt Transcrime-rapporten[1]. Vad man också brukar missa att nämna är att 3/4 av trafficking går till andra områden än sexförsäljning och sexslavhandel, så som slavarbete inom jordbruk. Ã„ndå vill ingen förbjuda dessa yrken.[2]

Mängden sextrafficking kan ha minskat i Sverige till följd av kriminaliseringen av sexköp. Men den kan lika gärna ha fortsatt på samma nivå, mer dold, eller till och med ökat. Insynen är som sagt avsevärt sämre i ett land som Sverige där all prostitution tvingas in i det fördolda än i länder där polisen kanske t.o.m. med prostituerades hjälp kan komma i kontakt med offer för trafficking. Det finnas inga säkra siffror även om feminister som förespråkar den svenska modellen gärna låtsas som så är fallet.

Det är vanligt förekommande att man försöker blanda ihop trafficking och prostitution för att sprida uppfattningen att de är desamma. Tvångsprostitution finns inte. Prostitution är en frivilligt genomförd tjänsteutövning som förutsätter ett ömsesidigt kontrakt mellan två vuxna affärspartners. Utan detta ömsesidiga samtycke handlar det inte om prostitution, utan istället om påtvingad sexualitet och därmed om sexuella övergrepp. Vänsterfeminister menar dock att individuella fall inte har någon betydelse, enbart den kollektiva symboliken och det faktum att kvinnor kan sälja sexuella tjänster (dvs. att denna efterfrågan finns) utgör ett kollektivt förtryck av kvinnor.

[1] - pdf
[2] - IOMs rapport (International Organization for Migration) - Nyhetsrapport

Moraliska argument
När det inte längre går att försvara effektiviteten i vår nuvarande lagstiftning fungerar brukar de hänge sig åt moralargument. Vi ska gå igenom de vanligaste av dem här.

“Om det är lagligt att sälja sex kan ju arbetsförmedlingen tvinga människor att söka jobb som prostituerad!”

Detta är naturligtvis inte sant. Redan idag finns arbeten man inte behöver söka om ens samvete förbjuder en. Faktum är att man inte ens behöver göra militär värnplikt om ens samvete förbjuder en att använda vapen. Ett annat exempel på jobb man inte behöver söka är barnmorska som utför abort och kanske en ännu bättre jämförelse är porrskådespelare.

“Och om man inte njuter av att suga gamla äckliga gubbkukar, eller bli använd sexuellt på ett sätt man aldrig skulle göra om man inte var tvungen då?”

Även som prostituerad måste man inte ta vilket jobb som helst. Man agerar som företagare och sätter sina egna kostnader, sina egna gränser och vid de fall någon är tvingad så rör det sig inte om prostitution som yrke utan om enskilda arbetsvillkor som i sig borde bekämpas och skulle göras så bäst i en laglig miljö där prostituerade kan engagera sig i fack. Jämför med fabriksarbetare i länder där fack inte tillåts och lägg därtill att kunder och arbetsgivare är kriminella för att se tydliga paralleller.

Del 2 nästa vecka kommer beröra prostitution i andra länder och prostituerades organisering