Svensk Sexualpolitik Idag » Pedofili

Gästinlägg: Alex Limonovic skriver om mediahysterin

Hanna och Helena — Fri, 04 Sep 2009 01:21:11 +0000

När bloggen alex.pedofil.se uppmärksammades i media ledde det till ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma pedofilfrågan och pedofilers rätt till mänskliga rättigheter igen (pedofil.se 2007 var bara början och mer kommer det bli även efter uppmärksamheten kring Alex blogg detta år). Därför valde vi att fråga Alex, bloggaren ifråga, vad hans mål och ideologiska utgångspunkt med bloggandet är. Vi passade även på att fråga honom om hans åsikter över mediauppmärksamheten samt den löjliga polisanmälan mot bloggen.

Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Pedofilen som blev utslängd från sin utbildning - hur gick det sedan?

admin — Wed, 26 Nov 2008 12:49:27 +0000

Nicolai skrev tillsammans med Alex ett gästinlägg tidigare. Inlägget handlade om hur han efter att öppnat sig för skolans kurator blivit mer eller mindre utpressad till att lämna sin utbildning på grund av hans pedofila läggning.

Samtidigt som detta skedde upphävdes även, med Nicolai som ovetandes, tystnadsplikten för kuratorn då rektorn i en högskola inte har en sådan. Nu har uppgifterna om att Nicolai är en pedofil även spridits till en förening som Nicolai är aktiv inom. På hans nystartade blogg kan vi ta del av hur den smaklösa och minst sagt pinsamma uteslutningen gick till. Klicka här

Vi vill även rekomendera Nicolais blogg i sin helhet. Pedofil verklighet heter bloggen och där kan man följa hans liv och följderna av att berätta för en sk “professionell”. Bloggen finner ni här:

nicolaidebauer.wordpress.com

Nicolai, vi önskar dig lycka till i framtiden och fortsätt kämpa!

Vi vill även passa på att rekomendera Ninni’s inlägg “Mina” pedofiler som tar upp ett faktum många ännu inte förstått. Det är lätt att sitta och fördöma men personer med pedofil, zoofil eller nekrofil läggning är någons barn, syskon, släkting eller vän. Det är dags för samhället att skärpa sig och börja acceptera att dessa grupperna finns och att de är en del av samhället de också. Ingen vinner på utanförskapet allra minst barnen för ni förstår vi tvingas växa upp i ett hysteriskt samhälle som hatar oss.

Ninni’s blogg går att finna på:

http://minatankar1.wordpress.com

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

admin — Thu, 20 Nov 2008 17:51:36 +0000

Hej!

Först måste jag skriva att jag finner det positivt att någon diagnos över huvud taget, tas bort från det förhistoriska diagnoskapitlet i ICD-10; störningar av sexuell preferens. Men där stannar också min positiva inställning. Jag reagerade över en hel del saker och allra främst er generaldirektörs, Lars-Erik Holms, uttalande i Dagens Nyheter. Där han först proklamerar om hur viktigt det är att ta bort dessa diagnoser, då majoriteten i landet på ett olyckligt sätt misstolkar dessa parafilier som sjukdomar. Att det är väldigt viktigt för dessa sexuella minoritetspersoner att av samhället bemötas som fullvärdiga medborgare. Samt att dessa diagnoser härstammar från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Allt detta, för att sedan hävda att transsexualism måste vara kvar, för att det ska vara möjligt för transsexuella att genomföra könsbyte. Att exhibitionism, voyeurism och pedofili är kriminella handlingar.

Könsidentitetsstörning i barndomen är en av de diagnoser som ska tas bort, så varför ska då transsexualism som också är en könsidentitetsstörning hållas kvar? Och på vilket sätt är det omöjligt för en transsexuell individ att genomföra könsbyte, om transsexualism inte står kvar som diagnos?

Vilket lagrum är det som används när er generaldirektör uttalar sig om exhibitionism, voyeurism och pedofili som kriminella handlingar? Exhibitionism kan relateras till blottare, och blottning är olagligt - men här finns en distinkt skillnad mellan läggning/preferens och handling, exhibitionism är en deskriptiv term för vad en individ attraheras av, medan blottning är ett begrepp som redogör för en handling. Exhibitionism och blottning är således inte samma sak. Och är det något som bör påpekas vad det gäller blottning, så är det impullskontrollsstörning. Att sätta likhetstecken mellan exhibitionism och blottning, vore som att sätta likhetstecken mellan sadomasochism och lustmord, och låta diagnosen om sadomasochism stå kvar p.g.a. det. Ni som socialstyrelse som tillhandahåller den svenska versionen av ICD-10 borde verkligen kunna skilja på parafili och handling.

Voyeurism i sig, är ingen handling och kan således inte heller vara kriminellt. För inte kriminaliserar vi sexuell attraktion? Återigen; särskilj läggning/preferens från handling. Den kriminella handlingen är att titta in i någons fönster, inte att bli sexuellt upphetsad av att göra det. Och det är den sexuella upphetsningen som termen voyeurism täcker. Sedan har vi pedofili: Jag är medveten om att det är olagligt att ta sexuell kontakt med barn under 15-år, men den handlingen rubriceras som sexuellt övergrepp mot barn/våldtäkt motbarn. Kriterierna för diagnosen pedofili i DSM-IV-TR är följande:

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).
B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.
C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.
Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both
Specify if:
Limited to incest
Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type

När man ser till dessa kriterier så framgår det tydligt att pedofili inte alls behöver ha med någon handling att göra. Förutom huvudsaklig attraktion och återkommande, intensiva sexuella fantasier, så krävs det att individen antingen har tagit sexuell kontakt med ett barn, eller att individen upplever ett jag-dyston över attraktionen/fantasierna. Så återigen; särskilj läggning/preferens från handling.

Jag har också tagit del av ett mailsvar som Lars-Erik Holm själv har gett:

“Tack för brev! Om du läser texten på vår webbplats framgår det att syftet varit att ta bort diagnoser som rör människors privata sfär och som samhället inte bör blanda sig i.

När det gäller andra beteenden finns andra normer som reglerar vad samhället anser om t.ex. blottares beteende. När det gäller pedofili bör du observera att diagnosen inte rör pedofilen, utan hans/hennes beteende: pedofili.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm “

Pedofili är ingen term för beteende. Det finns inget beteende som korrekt namnges som pedofili. Pedofili är, som alla andra termer på listan för störningar av sexuell preferens, en deskriptiv term för vad en individ attraheras av sexuellt, samt en parafili. Och det är skrämmande att er generaldirektör eller någon av er, inte vet vad termen pedofili faktiskt står för. Vilket innebär att ni själva tillhör den grupp människor ni vill skydda sexuella avvikare ifrån. Ni förväxlar pedofili med en hemsk handling; sexuellt övergrepp mot barn. Ni förväxlar även exhibitionism och voyeurism med kriminella handlingar. Det är makabra felslut och olyckliga sådana, när det hela egentligen slår bakut.

Jag undrar så klart, varför inte transsexuellas, exhibitionisters, voyeuristers och pedofilers privata sfär också ska värnas? Är inte dessa människor de med? Är inte deras integritet lika mycket värd? Lars-Erik Holm markerar att när det kommer till andra “beteenden” så finns andra normer som reglerar vad samhället anser om dessa. Men det var ju normerna man vill bekämpa. Det var ju förväxlingen mellan störning av sexuell preferens och sjukdom, som man ville få bort. Dessa diagnoser härstammade ju från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Detta var ju så viktigt för de sexuella minoritetspersonerna, att känna sig som fullvärdiga medborgare.

Detta är ett hyckleri ni står för. I ena andetaget är det förfärligt med förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och väldigt viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Medan i det andra andetaget tas hänsyn till dessa förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och inte är lika viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Nu skulle jag så klart kunna haka upp mig på petitesser, som att ni kallar alla dessa läggningar/preferens för sexuella beteenden. Har ni inte ens läst titelt för kapitlet i er egen manual? Det står störningar av sexuell preferens. Sexuell preferens är inte detsamma som beteende. Sadomasochism är inte ett beteende, det är en sexuell läggning/preferens. Hade det varit ett specifikit, sexuellt beteende, så hade alla sadomasochister gillat samma saker, gjort samma saker i sexuell kontext. Nu är det verkligen inte så. Och detsamma kan sägas för alla andra preferenser som finns i kapitlet: Det handlar inte om sexuella beteenden.

Men detta är inte det viktiga. Det viktiga är, bortom er okunskap och totala begreppsförvirring, att åtminstone exhibitionister, voyeurister och pedofiler inte är likvärda medborgare. Att ni, socialstyrelsen, kopplar ihop dem med labila individer som utför kriminella handlingar. Det är inte rätt. Det är ett förbannat tjänstefel. Det är att generalisera på faktamässigt felaktiga grunder. Att dra alla över samma kam. Varför bejakar ni helt plötsligt majoritetens felaktiga syn, när det kommer till dessa sexuella avvikare?

* En blottare måhända vara exhibitionist, men alla exhibitionister är inte blottare. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ exhibitionister är just blottare, att alla exhibitionister är lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om strippor, manliga som kvinnliga, eller porrutövare?

* En smygtittare som bryter mot lagen mot sitt smygtittande, måhända vara voyeurist, men alla voyeurister bryter inte mot lagen när de bejakar sin sexuella läggning/preferens. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ voyeurister är smygtittare som lurar med kamera, kickare och runkar utanför människors fönster, att alla voyeurister lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om smygtittande, under helt lagliga former?

* En person som har förgripit sig sexuellt på ett barn kan mycket väl vara pedofil, men alla pedofiler är inte barnförgripare. Långt därifrån. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ pedofiler är barnförgripare, att _alla_ pedofiler lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att en pedofil inte måste förgripa sig på ett barn för att vara pedofil, och att det lika möjligt kan vara någon med icke-pedofil läggning som utför en sådan handling mot ett barn?

Det är uppenbart att ni här upprätthåller den förlegade, inskränkta synen, som ni i första andetaget anser vara felaktig. Som ni inte vill ska skada sexuella minoritetspersoner. Det är uppenbart att ni här bejakar majoritetens okunskap (sociala normer), trots att ni i det tidigare skedet finner det olyckligt att dessa minoritetspersoner felaktigt får sjukdomsstämplar på sig. Er åtgärd är således inkonsekvent. Och det är tydligt som så, att exhibitionister, voyeurister och pedofiler, de kan man spotta på, sjukdomsstämpla och stigmatisera. Att det sedan sker p.g.a. diagnoser som ni själva anser härstamma från en förlegad tid, p.g.a. att majoriteten misstolkar kapitlet om störningar av sexuell preferens som en lista på sjukdomar - det spelar tydligen ingen roll. Inte när det kommer till dessa sexuella minoriteter.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen värderar människors integritet beroende på deras sexuella läggning/preferens. Det är tydligt som så, att socialstyrelsen inte vet vad de egentligen håller på med.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen, liksom majoriteten, lider av begreppsförvirring och själva har svårt att skilja på sexuell läggning/preferens och faktisk handling. Som själva, på helt felaktiga grunder, sätter likhetstecken mellan sexuella avvikare (exhibitionister, voyeurister, pedofiler) och labila, kriminella individer. Är inte det att kränka dessa sexuella minoritetspersoners integritet? Är inte detta liknande den form av förtryck ni vill bekämpa? Varför utför socialstyrelsen, och i synnerhet er generaldirektör, Lars-Erik Holm, ett förtryck mot dessa sexuella minoritetsgrupper?

Detta är inte acceptabelt och jag kräver en förklaring till denna inkonsekvens, begreppsförvirring och absurda likhetstecken.

//Nils

Gästinlägg: Vad som hände när en pedofil öppnade sig för skolkuratorn

admin — Sun, 09 Nov 2008 01:10:18 +0000

Vi på Svensk sexualpolitik idag har i tidigare inlägg uppmanat personer med pedofil läggning att inte avslöja denna för terapeuter eller på annat vis söka ”vård”. Här är en sådan historia i Sverige och vilka konsekvenser det fick, detta är inte den enda historien vi känner till utan det finns flera. I Nicolais fall var det en skolkurator men vi känner till fall där vanliga psykologer kraftigt överreagerat vilket fått negativa konsekvenser.

Vi rekommenderar INGEN att söka stöd hos ”vården” för en läggning som inte är socialt accepterad (och då menar vi extra utsatta läggningar som zoofili, nekrofili och pedofili). Det kan ha långtgående konsekvenser för att inte tala om att det kan hamna i olika journaler och annat, så som löst skvaller om det hela sker på en mindre ort.

Fram till dess att ”vården” och samhället insett att inneha en viss läggning i sig inte är en mental störning (på pappret är det redan så, diagnostiska kriterier måste uppnås för att anses vara störd men bara det faktum att ”pedofil” finns medtagen har en normerande effekt och läggningen ses alltså som defakto störning även när den inte är det) eller behöver vara ett problem bör vi hålla den hemlig oavsett vilken läggning vi har.

Naturligtvis finns det alltid fall där vård kan behövas men då man söker vård måste man noga överväga detta (läggningen i sig är inte problemet utan snarare andra faktorer). Vi vet faktiskt inte vilket sorts samhälle vi kommer ha i framtiden och vilka konsekvenser att berätta kan komma att få.

Att vara dold är egentligen det främsta vapnet som finns idag, det ger samhället ett egenintresse i att upphöra med hysterin. Tag reda på först vad terapeuten, kuratorn eller psykologen anser om pedofiler, zoofiler eller nekrofiler, är de mentala störningar enligt dem? Om de anser dessa läggningar vara störningar är risken total att du kan bli felbehandlad eller åtminstone få en nedlåtande behandling som snarare går ut på att förinta din sexualitet (och terapeuten kommer se det som sin mission att rädda samhället från ”dig”, dvs din läggning).

Det finns heller inget diskrimineringsskydd att tala om för ovanstående grupper. Legaldefinitionen för sexuell läggning innefattar enbart heterofiler, homofiler och bifiler. Legaldefinitionen har dock endast juridisk betydelse, pedofili är likväl fortfarande en sexuell läggning i facklitteraturen som sexologisk litteratur.

Vad som egentligen behövs är någon sorts ”peer to peer” stödgrupp som specifikt och anonymt med sexpositiv utgångspunkt (alltså inte i RFSU’s regi eller andra etablerade nynormativa organisationer) hjälps åt och lär varandra att hantera samhällets stigmatisering och hysteriska attityd. För det är där problemet egentligen ligger, det har vi alla med stigmatiserade läggningar insikt om.

Inlägget är i längsta laget för en blogg, men mycket viktigt för att visa hur det är. Tag lärdom! Det är en sorglig historia som kan locka till tårar, de flesta av de med socialt utsatta läggningar vi varit i kontakt med har övervägt självmord eller rent av försökt. Det är alltså ett verkligt problem och stöd behövs.

Hur stor del av självmordsstatistiken utgörs egentligen av dessa grupper? Idag görs det bara studier på homofila och bifila individer, de är liksom riktiga människor…

—————————

För en tid sedan diskuterades på Alex blogg möjligheter och risker för pedofiler att söka professionellt stöd angående sin pedofili. Oberoende av denna diskussion, men ungefär vid samma tidpunkt skedde just detta som vi nu vill beskriva. Pedofilen Nicolai tog kontakt med skolans kurator. Jag har haft förmånen att få följa hela resan från första parkett då jag också fungerat som parallellt bollplank.
Här följer en sammanställning kring denna situation, övrig diskussion är bortklippt för att ringa in problemet. Texten är sammanställd av Nicolai och Alex sida vid sida.

Nicolai: Mail 1
“… när skolkuratorn gjorde en välkomstvisit i vårt klassrum. Jag började nämligen fundera på huruvida jag bör skaffa mig en terapeut, som jag kan tala med om mina tankar kring pedofilin, eller låta bli, emedan det kanske finns en risk för att denne förvisso professionella krabat kan hysa ett stort förakt mot läggningen ifråga - något som skulle kunna få högst oönskade konsekvenser för min person. Jag skulle gärna vilja ha din åsikt i denna fråga. Tror du att det på något sätt är riskabelt att omtala sin pedofili, om så för en luttrad psykolog? Det vore skönt att ha något begrepp om detta. I nuläget känner jag mig ängslig på grund av min rädsla för att bli “upptäckt” som pedofil, fast jag redan talat om det för två av mina vänner. Jag litar emellertid inte lika mycket på alla - det finns gott om skvallerbyttor i denna värld, och jag vill än så länge inte ta någon strid i mitt offentliga namn.”

Alex: Mail 2
“Jag tror alla pedofiler behöver någon att prata med. Vem det är nog av mindre betydelse så länge hemligheten bevaras, för givetvis ska du inte ta några onödiga risker…

Terapeuter/psykologer är vanliga människor bakom en yrkesroll. Hur de förhåller sig är därför svårt att säga. Dock bör framhållas att de har hört de mest underliga sker ur människors inre så det skulle förvåna mig om detta vore något extraordinärt i deras ögon. Och jag har ännu inte hört om någon terapeut som förrått en pedofil. Det är troligen tryggt om du känner ett sådant behov, men räkna inte med att deras råd kommer vara något av värde. Jag blev själv ombedd att försöka få ihop det med en jämnårig flicka trots mina antikänslor. En annan erbjöd sig att försöka “bota” läggningen. Givetvis avböjde jag båda, jag ville ha stöd, inte förstörd sexualitet eller trauman.

Jag tror alltså att du kan känna dig säker, men fundera ut vad du vill ha ut av det hela och se till att terapeuten blir medveten om det. Personligen mår jag bäst i diskussion med andra pedofiler. Men jag har flera vänner som duger gott.”

Nicolai: Mail 3
“Till att börja med vill jag tala om, att jag från och med igår besöker den nämnda kuratorn för att prata om min pedofili. Jag tvekade ganska stort innan, men lugnades av hennes försäkringar om att hon - precis som du menade sist - minsann har hört både ett och annat när det gäller sexualitet. Det fick mig att känna det som att hon inte skulle reagera överdrivet på det jag hade att säga. Jag förklarade för henne, att jag vill fokusera på vad jag vill få ut av samtalen - och tillsammans med henne tycktes det uppenbaras ganska snart: Jag vill fullt ut acceptera min läggning, vilket ännu inte har skett, samt se till så att jag finner hälsosamma sätt att umgås med barn på. Det ligger liksom i allas intresse att ingen skall skadas av min sexualitet; inte heller jag själv. Jag har ju läst de delar av din berättelse som du har lämnat ut - angående stadiet av objektifierandet av barn, med följden att den psykiska hälsan till slut havererar. Detta är ingenting jag trängtar efter. Därför hoppas jag sannerligen, att jag i samtalen med kuratorn åtminstone skall kunna komma till personlig insikt om hur jag vill leva mitt liv. Det känns i varje fall bättre nu, sedan jag haft detta förtroendesamtal med henne, och det är väl det mesta jag kan begära just nu. Så det är bra!”

Alex: Mail 4
“Jag tror du har goda odds att klara dig avsevärt mycket bättre än jag gjorde. Du har vågat berätta om det i ett långt tidigare skede. Vist kommer du stöta på fler problem och kanske oväntade, men det tar vi när den tiden kommer. Att objektifiera är ok inom vissa ramar. Så länge det inte ersätter verkligheten, det var mitt misstag att låta det gå så långt.”

Så efter detta verkade allt förflyta bra i kontakten mellan Nicolai och skolans kurator. Han hade i detta skede informerat några mycket nära vänner om sin läggning för att börja bygga upp ett socialt nätverk. Han valde att kontakta ytterligare en instans. En förening som ger vissa ungdomar stöd i svåra perioder av livet. (Specificering av denna vore olämplig.) De som där informerades om situationen förstod att hålla på sekretessen, men var av inställningen att pedofili skulle vara något botbart. Resultatet av detta möte var således nerslående men gav inga övriga konsekvenser i detta skede.

Snart dök det dock upp allt mer trängda mail i min inbox. Kuratorn hade förmått Nicolai att låta kuratorn informera skolans rektor om den uppkomna situationen. Nicolai skriver själv: “… Beslutet att bryta sekretessen togs i samförstånd med mig, mot bakgrund av att kuratorn inte kände sig behörig att på egen hand bestämma något om min framtid på skolan. Detta skedde alltså inte mot min vilja, även om det givetvis går att diskutera rimligheten i det hela förfarandet.”

Normalt gäller följande regler i situationer som denna: En rektor kan kräva ut information rörande enskild från kurator eller elevhälsovård. Dock övertar rektorn då också dennes tystnadsplikt för att säkerhetsställa att denna inte kan brytas bakvägen. Detta skulle således inte ha medfört någon fara då informationen inte får vändas mot eleven.
Men detta fall gäller en folkhögskola, och där visade sig reglerna vara helt annorlunda. Rektorn har ingen tystnadsplikt alls, varpå denna i praktiken bröts upp i och med detta avslöjande. Något Nicolai inte varit fullt medveten om då han accepterade. Så på stark grund kan vi ifrågasätta “rimligheten i det hela förfarandet.”

Nicolai förde sedan hemligheten vidare till sin klasslärare som reagerade mycket starkt och krävde att han skulle tvingas lämna undervisningen och skolan. Frenetiskt nystade vi i olika former av styrdokument, SOU:er, lagar och förordningar. Vid ett tillfälle mailade jag även Rikspolisstyrelsen för att få besked. Hela tiden med samma resultat: Regler för folkhögskolor är annorlunda. Och alla lagar definierar “sexuell läggning” som homo-, hetero, eller bisexualitet. Allt annat är varianter på dessa.

Sålunda finns det ingen diskrimineringslag som vi kunde hävda användbar. Bakslag! Det enda som strikt talar till Nicolais fördel är ett dokument som heter “Yrkesetiska principer för lärare” som antagits av fackförbunden Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Där står att läsa: “Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation.” (Vår kursivering) Denna handling har dock ingen juridisk innebörd, det hör bara till god ton att efterkomma den.

När vi o andra sidan tittade på de riktlinjer som anger vilka som ska förhindras att arbeta med barn inom statens översyn (Utdraget ur belastningsregistret) så fann vi endast väl definierade brott. Nämligen mord, dråp, grov misshandel, människorov, sexualbrott, grovt rån samt barnpornografibrott. Ingenting nämns om varierande sexuella inriktningar eller andra personliga drag. (Enda andra krav är att personalen uppfyller en godtagbar tolkning av beslutade styrdokument.) Situationen är således dubbel. Vi har argumenten på vår sida, men lagarna utelämnar oss. En diskussion kan således föras men det finns inga utsikter för några formella åtgärder.

Det är således förbjudet att diskriminera en läderbög för att han är homosexuell. Men det är lagligt att diskriminera samma person för att han betraktar läder som en önskvärd rekvisita under sexuella förlustelser. Eller gillar att klä sig i läder i största allmänhet. Detta är nämligen inte ett karaktäristiskt drag för läggningen som sådan, utan en variation inom densamma. Då Nicolai främst är en heterosexuell pedofil återstår enbart diskussioner som medel.

Nicolai berättar

När jag väl fått reda på att kuratorn, rektorn och min egen mentor alla tre, på sina håll, samverkat för att få mig att lämna skolan, såg jag det först som ganska meningslöst att över huvud taget föra någon strid mot dem. Men så ringde Alex mig en kväll - samma dag som jag berättat för klassen att jag inte skulle kunna gå kvar hos dem - och vi pratade med varandra, på riktigt, för första gången någonsin. Jag hade nämligen lämnat mitt telefonnummer i ett mejl, utifall att det skulle vara absolut nödvändigt för oss att nå varandra. Tiden höll ju på att rinna ut för min del. Telefonsamtalet var gnistan till ett nytt och stärkt hopp för mig - det fick mig att plugga på alla viktiga bestämmelser jag kunde tänkas behöva, och jag såg till att arrangera ett möte med kuratorn, rektorn och mentorn en dag senare, under samma vecka. Det är i sammanhanget intressant att notera, att det var eleven själv som fick lov att ordna ett sådant möte, och inte i första hand rektorn, som man skulle kunna ha väntat sig!

Så kom den dagen, när jag väl gick in till rektorns kontor med ena näven full med papper - idogt kolorerade med överstrykningspenna - och hälsade på de tre inbjudna med min andra hand. Vi slog oss ned bakom lyckta dörrar. På något vis hade jag lyckats bli segerviss med tiden: Jag hade en god strategi, tänkte jag! I förstone skulle jag erinra deras egna stadgar och programförklaringar för dem. Därefter skulle jag inviga dem i pedofilbegreppet, och peka på att deras tänkbara rädsla för övergrepp vore överdriven och irrationell i det här fallet. Jag skulle påpeka för dem att jag minsann besitter ett tomt belastningsregister å polisens sida. Sedan skulle jag ifrågasätta deras sätt att sköta fallet på: Om de nu tyckte att detta var en så avgörande faktor för de som går min utbildning, varför har de inte tagit med några frågor kring sexuella avvikelser i intagningsintervjun? Och varför i hela fridens namn sparka på den som är uppriktig? Med glimten i ögat uttryckt: Vad är det som säger att resten av klassen inte är lika hemsk som mig? Om inte detta bet på dem, skulle jag markera med att nämna det potentiellt ytterst stora medieintresse som skulle kunna täcka in just en sådan här händelse - att en elev blir utpressad till att lämna sin utbildning på grund av sin sexualitet! Och, om nu inget annat fungerade på dem, skulle jag åtminstone hota med att driva ärendet vidare rättsligt. Det vore egentligen inte ett reellt risktagande att göra för min del, men att begagna sig av orden, kanske det skulle hjälpa!

Så berättade jag för dem; om pedofili och dess förekomst, om deras eget ideologiska program, om diskrimineringslagen (utan att specificera den juridiska definitionen av “sexuell läggning”), om skolans intagningsrutiner, med mera, med mera. Därefter sade de: “Allt det där visste vi redan.” Min klasslärare menade att media troligtvis skulle ställa sig på skolans sida, och att de skulle bli “hyllade som hjältar,” för att ha ingripit så fort de vetat någonting om saken. Då blev jag rädd. Mina metoder hade svikit mig. Jag drog fram mitt sista kort - de rättsliga påföljderna, som säkert på något sätt ändå skulle verka ansträngande för skolan. Rektorn svarade mig då emellertid, att deras jurister i så fall skulle få sköta den saken, och att de själva inte skulle beröras särskilt mycket av det. Jag förstod på en gång, att det var sant, som de sade: De skulle knappast bli berörda, ty de hade ju inte en känslig, personlig integritet att skydda i det här fallet! Det var ju jag som behövde skyddas! Jag hade till och med “råkat” höra ett fragment från en diskussion som rektorn och mentorn haft med varandra, när jag sökte rektorn på hans kontor ett par dagar tidigare. Då hade minsann mentorn indignerat sagt, förmodligen relaterat till hur det skulle gå för mig om det kom ut att jag var pedofil: “… han skulle bli ihjälslagen! Han skulle inte kunna gå någonstans…” Och visst hade han en poäng. Det hela var känsligt; mycket känsligt. Och mötet slutade som varje framgångsrikt missöde bör göra: Uselt.

När jag ett par dagar senare satt vid köksbordet, hemma i mina föräldrars hus, och skulle förklara varför jag inte hade fått gå kvar på skolan längre, började min mor gråta. Men hon grät inte, som man i förstone skulle kunna tro, för att hennes son var pedofil. I stället sörjde hon blott ännu mer skolans bristfälliga hantering av hur processen hade gått till. Hon tyckte själv att jag hade varit stark som tagit mig igenom det här, och inte gett mig i första taget. Även av min far fick jag det stöd jag behövde. Detta var för övrigt ett intressant sätt att stärka familjebanden på - dessförinnan hade jag inte haft särdeles mycket tillitsfull kontakt med någon av dem; något som nu fick sin ändring. Båda mina föräldrar blev införstådda i hur händelseförloppet hade förflutit på skolan, fick telefonnummer till rektor och kurator och ringde snart därefter, för att klara upp ett och annat med dem. Tyvärr gav detta kämpande inga konkreta resultat, i form av till exempel att jag skulle kunna återvända till utbildningen - däremot fick jag av rektorn ett erbjudande om att påbörja en annan kurs på samma skola, om jag så önskade. Detta kändes dock inte alltför lockande, eftersom att jag redan hade de behörigheter som denna kurs påbjöd. Mitt beslut blev i stället att söka till en annan skola - en skola jag vid det här laget studerar på.

Självmordstankar

De av er som har läst Alex blogg tidigare, har kanske hunnit med att läsa hans egen berättelse. Då vet ni om hans självmordsförsök. Ni vet att han planerade inför att ta sitt eget liv, bara på grund av den här sakens skull: Att han hade en sexuell avvikelse. Han inte bara planerade, utan genomförde dessutom sina planer - men misslyckades, som av någons försyn, så att han skulle få gå kvar på denna jord. Inte bara jag är tacksam för att Alex än idag lever vidare. Jag vill säga att jag själv har haft tankar på att begå självmord. Jag hade dem under den tiden jag var hemma, alltså efter relegeringshotet och innan dess att jag reste till min nya skola. Jag stod på gångbron i min hemstad, en mörk och kulen kväll, och övervägde att hoppa ned i vågornas avgrund. Jag föreställde mig hur skönt det skulle vara att äntligen få släppa alla mina bekymmer, och inte behöva kämpa mot någon eller någonting längre. Vilken befrielse det hade varit… för en person som, av allt att döma, endast skulle ha utkämpat en av alla möjliga, tusentals strider i sitt liv, som hade med just sådana här personliga angelägenheter att göra. Skulle jag någonsin kunna bli lämnad ifred med min pedofila läggning? Skulle jag någonsin kunna känna mig bekväm med att tvingas leva ett liv i lönndom och tystnad, enkom för andra människors rädslas skull? Skulle det någonsin kunna gå? Vilken framtid hade jag, egentligen?

Vid ett tidigare tillfälle i mitt liv läste jag om självmord. Det fanns en sak som då fastnade i mitt minne: Det stod att självmordstendenser uppkommer hos den, vars resurser att hantera sig egen situation med understiger storleken på problemen hon skall hantera. Exakt detta hände för mig. Jag skyfflade in så mycket kraft jag bara kunde i det här projektet, att kämpa för min plats på utbildningen. Jag förbrukade så mycket energi på att förklara för alla möjliga idioter att jag inte var deras problem, utan vice versa. Ingenting fungerade. Terapeuterna fick mig att känna mig svagare och ännu mer utelämnad. Skolan blev en förgiftad tagg i min sida. Resurserna försvann då verkligen. Tydligen är det just då man kan fundera på att ta sitt eget liv - när man känner sig som mest ynklig och förfallen.

Som tur var hade jag vänner och föräldrar som accepterade mig, både pedofiler och vuxensexuella (teleiofiler). Det gjorde det möjligt för mig att kunna uthärda de antipatier som väcks till liv så fort ämnet pedofili förs på tal. De överskuggar ofta alla andra relevanta faktorer i en diskussion. Denna starka motvilja hålls vid liv utan att någon ens vet vilka personer den riktar sig mot. Kanske har man redan mött oss, och dessutom skapat sig en positiv uppfattning om hurdana vi är. Det är detta som gör det så tydligt: Att motviljan riktar sig främst mot en föreställning om pedofiler, och inte mot verkliga personer.

Alex: Erfarenheter & diskussionen om sekretess

Erfarenheterna från denna episod är tydliga och var närmast givna på förhand. De professionella terapeuterna visade sig inte hålla måttet utan gjorde sig snarare till motståndare. Därför bör det avrådas från kontakter med kuratorer, terapeuter och annan professionell personal. Deras insikter i ämnet är tyvärr ofta oerhört begränsade och mediapåverkade.

Återigen har det bekräftats att man behöver en säkerhetsventil för att må bra. Det kan vara vänner, föräldrar eller andra pedofiler. Helt enkelt någon som klarar av att bevara ett såpass stort förtroende. Detta för att bevara en mental hälsa och inte förbittras av ett oförstående och fientligt samhälle. Oavsett vilken situation vi fötts in i, är det hos oss själva förmågan att må bättre ligger. Det kan inte skjutas över på någon annan även om dessa är en viktig faktor i en persons omständigheter.

Det är vidare ledsamt att se att de argument som framförts mot att vända sig till “en behörig profession” håller måttet. Det är i den sortens argumentation man vill ha fel och bli motbevisad. Verkligheten är dock inte svartvit. I skrivandets stund har vad vi vet inte informationen läckt utanför den informerade personalens kretsar. Vi har också båda mött personal som klarat att hålla på sekretessen på ett för oss godtagbart sätt. Dessvärre förstör en oaktsam för väldigt många andra.

För oss är det likgiltigt om informationen delges som ett tystnadspliktsbrott eller genom att tystnadsplikten forceras genom att den hjälpsökande förmås gå med på något denna rimligen inte kan överblicka. Terapeuten (oavsett titel/position) bör försäkra sig om att den hjälpsökande är till fullo införstådd i konsekvenserna innan tystnadsplikten bryts. Reglerna kring detta ingår i dennes profession och är därmed en rimlig begäran då konsekvenserna kan bli så förödande.

Nu när vi har facit i hand, borde jag ha gett Nicolai ett annorlunda råd? Konsekvenserna blev oacceptabelt stora. Samtidigt var han medveten om risken som var förenade med ett medgivande av sin läggning. Idag skulle jag ha avrått, men rått honom att söka stöd hos vänner eller likasinnade med en mer jordnära syn på denna sexuella läggning.

Tänkbara felkällor

Det kan ju vara så att Nicolai hade oturen att springa på en ovanligt oskicklig kurator. Vi skulle gärna undersöka vidare hur stor andel som faktiskt kan ta del av ett sådant förtroende utan att gå vilse mellan sin yrkesroll och sin person. Men vi kan inte motivera det med tanke på de risker som är förenade med det, det får inte riskera att börja kosta människoliv.
Det är dock tämligen troligt att skolledningen var av normalfallet, och det ska nämnas att utbildningen i fråga inte ger behörighet att arbeta med barn på det sätt som t.ex. en lärar- eller förskollärarroll innebär. Det är snarare så att det kan förekomma barn i ett framtida yrke i branschen.

Nicolai kan nås på nicolai.de.bauer@gmail.com.

Högaktningsfullt,
Eder Alex Limonovic & Nicolai de Bauer

Två populära myter i en - bigfoot och abused/abuser-hypotesen

admin — Tue, 01 Apr 2008 20:57:49 +0000

I ett uppseendeväckande amerikanskt rättsfall rörande sexualbrott mot barn gjorde den åtalade mannen ett utspel som både chockad och förvånat människor världen över. Gene R. Morrill, 57 år gammal, påstod som ett försvar för sitt beteende att han som barn blivit sexuellt utnyttjad av den amerikanska populärmytologiska varelsen Bigfoot. Som vi tidigare skrivit här på Svensk sexualpolitik idag är abused/abuser-hypotesen en modern myt men detta är första gången två lika fantasifulla myter blandats i ett fall.

Internationellt har forskare tydligt vederlagt myten om abused/abuser-hypotesen, men också bevisat att sexualbrottslingar som förekommer i en terapeutisk miljö där denna myten är sedd som en sanning är mycket benägna att ljuga om sin bakgrund. I Sverige tror vi iofs inte på Bigfoot men det lika stora fantasifostret abused/abuser-hypotesen verkar förhärskande i vårt lands mycket primitivaterapeutiska klimat (i förhållande till internationell forskning om ämnet).

Den internationellt kända forskaren Jay R. Feierman (redaktör till den definitiva boken Pedophilia: Biosocial Dimensions) säger såhär om abused/abuser-hypotesen (eller bigfootmyten som vi numera vill kalla den för):

The “abused/abuser hypothesis,” which perhaps should be renamed “the master’s myth” because of its uncritical acceptance by so many master’s level psychotherapists, is an example of a learning theory model gone awry. The best one can say about the abused/abuser hypothesis is as follows: Having been sexually abused as a child is neither a necessary nor a sufficent determinant of a previously sexual abused child’s becoming an adult sexual abuser of children. Nevertheless, there appears to be a weak correlation between being sexually abused as a child and again as an adult. No casual relationship can be concluded from a mere correlation, however (Garland & Dougher 1990). Most of the myriad adult psychopathologies attributed to the sequelae of previous childhood sexual contact with an adult are without scientific bases.”

Gene R. Morrill åtalades och fälldes för:

“Morrill was convicted of five counts of attempting to take indecent liberties with a child, five counts of using electronic equipment to solicit a juvenile and 10 counts of reproducing child pornography.”

Han åkte fast när han chattade med poliser som utgav sig för att vara en 13-årig pojke till vilken Morrill skickade barnpornografi till. Morrill ansågs mentalt kompetent och dömdes till 20 års fängelse, delvis på grund av hans tidigare sexualbrott mot barn.

Fallet har orsakat stora rubriker i mediavärlden:

Vad som hänt senaste tiden

admin — Sun, 24 Feb 2008 17:20:37 +0000

Servern var nere under några dagar
Vi har tyvärr haft en del problem med vår nätnärvaro under veckan som gått. Webbhotellet där vi har vår server har haft en del komplikationer med vad vi förstått en teknisk apparat vilken gått sönder och rent av började brinna. Detta ledde i sin tur till att alla servrar blev tillfälligt nedstängda, däribland vår. Den här bloggen och bloggen projo.se finns däremot på en annan server och blev inte påverkad av detta. Pedofil.se (och andra siter vi har på servern) var dock nere under flera dagar, detta berodde i sin tur på den avancerade krypteringen vi använder oss av på vår server . Slutligen dök alla sidorna upp men Pedofil.se dök ned igen efter en kort tid men kunde återställas redan dagen efter.

Nu är allt åter uppe och kommer så att förbli.

Nytt på svenska webben
Vi vill presentera två nya bloggar, eller snarare en ny och en nygammal.

På vår server finns sedan en tid tillbaka bloggen alex.pedofil.se. Alex har en pedofil läggning och bloggar bland annat om detta på sin blogg. Utöver pedofili bloggar han om allt möjligt mellan himmel och jord, främst om frågor som berör barn och deras rättigheter. Viktigt att veta är att Alex inte är den person som författat manifestet till Pedofil.se.

Signaturen Poe har startat en blogg på wordpress med namnet Hebefilt perspektiv. Bloggen fokuserar som namnet antyder på läggningen hebefili och tonåringar (med vad som verkar vara ett girllove-perspektiv). Vi kan speciellt rekomendera inlägget ‘Hebefiler och andra sexuella minoriteter‘ som presenterar ett sexualpolitiskt synsätt som vi ställer oss bakom. En solidarisk gemenskap bland alla sexuella minoriteterna istället för den självförhärligande och ärligt talat ganska svinaktiga ‘var och en för sig själv’-attityd som är mycket vanligt förekommande, speciellt hos homorörelsens aktivister men också bland andra grupper.

Om Hebefilt perspektiv mot förmodan skulle bli nedstängd erbjuder vi oss utan tvekan att hosta bloggen.

Aftonbladet stänger ned värdeneutrala och sexpositiva bloggar
Bloggen Maxibloggism blev den 23 Februari nedstängd av Aftonbladet och samtidigt stängdes även en annan relativt ny blogg ned (Weberns perspektiv). Vad vi förstått har det inte inkommit någon motivering varför Maxibloggism blev nedstängd, däremot har Weberns perspektivs ägare kontaktat oss och gav oss följande citat från AB-bloggens moderator:

“Hej!

Vi på Aftonbladet vill inte förknippas med åsikter som är, eller kan tolkas vara, positivt inställda till pedofili, och har därför beslutat stänga din blogg “Weberns perspektiv”.

Moderator”

Så mycket för yttrandefrihet. Lars Johan Hierta vänder sig troligen i sin grav i gruvlig besvikelse över att hans yttrandefrihetspublikation förvandlats till det groteska missfoster det är idag. Enligt en av hysteriebloggarna på Aftonbladet skall hans kommunikation med Aftonbladet gett följande citat rörande Maxibloggism:

”Hej xxxxxx!

Jag förstår fullt ut din upprördhet, men den bygger delvis på ett missförstånd skapad av ett misstag från vår sida. Kommentaren du citerar var avsedd som svar på en motanmälan från C., dvs hamnade på fel ställe. Däremot har du helt rätt i din kritik i sak.

AB är iofs i princip för att debatter förs som C. har gjort, dvs från en s.k. värdeneutral utgångspunkt. En sådan ansats kan i sina bästa stunder vara mycket givande men eftersom man då lätt hamnar på kollisionskurs med andra utgångspunkter är det emellertid en i längden mycket svårhanterlig debattform. Inte bara för att den lätt urartar i personangrepp och dylikt, men också för att den underliggande andemeningen sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter kan alltmer framstå som oförsvarlig.

Ovanstående är nästan ordagrant motivationen för att avregistrera C:s blogg. Eftersom det i sin tur är en byråkratisk process som tar lite tid ber jag dig “ligga lågt”….”

Det är chockerande att läsa hur Aftonbladet anser att värdeneutrala diskusioner inte är önskvärda eftersom de i längden kan kollidera med rådande dogmatiska men felaktiga konsensus. Aftonbladet kan självklart välja att stänga ned vilken blogg de vill eftersom de äger dem, men att tysta deras bloggbys egentligen enda kritiskt tänkande röst är en stor förlust för dem. Men också en förlust för Aftonbladets hysteriebloggare, vart skall de ta vägen när de inte har någon att bråka med? Vi såg vad som hände med www.antipedofil.se, www.mmpb.se och www.stoppapedofilerna.nu vilka alla stannade upp ganska kort efter starten och stelnade. Dessa individer bloggar inte för att de bryr sig om barn egentligen, deras engagemang handlar om att det är roligt att bråka.

I själva verket var en av de framträdande personerna inom MMPB (Motståndsrörelsen Mot Pedofiler och Barnpornografi) en oberoende infiltratör (denna infiltratör är egentligen enligt egen uppgift en av AB’s hysteriebloggare som spelar med, fult kan tyckas men likväl intressant att följa) och deras interna diskussion finns därmed bevarad. Vi på Svensk sexualpolitik idag har tagit del av den interna diskussionen och det var ungefär som vi trodde. Intresset och engagemanget var mycket dåligt bakom kulisserna, de flesta som var medlemmar (flera av AB bloggbyns hysteriebloggare bland annat) förde inte ens någon diskussion. Anledningen är den, tror vi, att det helt enkelt inte är roligt när man inte får bråka med meningsmotståndare vilket alltså driver dessa individer. MMPB finns dock inte längre och forumet är nedstängt. Men hur länge?

Jakten på Maxibloggisms ägare har passerat alla rimliga proportioner sedan länge, en av de mest hysteriska skrev följande i en blogg och pekade på Conveyors andra blogg:

“#42 Kommentar från xxxxx-xxx xxxxxxxxx (svar):

Jakten har bara börjat..

http://theworldneedsrevision.wordpress.com

Skrivet 23 februari 2008, klockan 09:22″

Det handlar alltså inte bara om att tysta åsikter om pedofili som går emot rådande lögnaktiga konsensus och vaneförestllningar samt sexualskräck. Nu handlar det om ren personförföljelse. Tycker du fel så skall vi radera dig från jordens yta, din röst skall tystas. Man kan inte annat än bli djupt äcklad av denna attityd.

Vi har erbjudit både Maxibloggism och Weberns perspektiv bloggar hos oss, båda har dock tackar nej men erbjudandet kvarstår om de skulle ändra sig. Martin Niemöllers uttalande är i yttrandefrihetssammanhang mycket viktigt, om de stänger ned värdeneutrala bloggar vilka kommer härnäst?

“When the Nazis came for the communists, I remained silent; I was not a communist.

When they locked up the social democrats, I remained silent; I was not a social democrat.

When they came for the trade unionists, I did not speak out; I was not a trade unionist.

When they came for me, there was no one left to speak out.”

Oscar Swartz har även tagit upp det som hänt på sin blogg texplorer. Vi vill även rekomendera bloggen ‘Mina Tankar‘ där Ninni upplåter plats åt ägaren av Maxibloggism, Conveyor. Andra kritiska bloggar på Aftonbladet är ‘cjva bloggar för pöbeln‘ samt bloggen ‘Vem vet, inte jag…‘ men även bloggen ‘Tusenbroder‘.

Vi har intervjuat Conveyor som äger bloggen Maxibloggism såhär säger han till oss om vad som hänt. För er som vill veta mer har han lovat att bevaka vår blogg för att kunna svara på eventuella frågor:

Hur reagerade du över att Aftonbladet stängde ned din blogg?

- Jag fick förvarningar innan, så någon större chock var det inte. Det jag reagerade över var att jag inte fick ta del av någon motivering till beslutet.

Vad tror du det var som ledde till att du fick bloggen nedstängd?

- Jag har inte fått det tilldelat mig personligen, men moderator har skrivit till andra, att min underliggande andemening är oförsvarlig sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter. Vilket så klart inte kan översättas till något annat än att jag har fel åsikter enligt Aftonbladets värderingar.

Hur är det med alla påståenden om dig, vilka är sanna och vilka inte?

- Att jag försvarar pedofiler är sant, att jag inte ser något fel med tidelag är det också. Sedan att jag skulle förespråka barnpornografi är ren lögn, då det enda jag har gjort är att ifrågasätta den rådande lagen. Att ifrågasätta lagen är inte att förespråka brott, men tydligen vissa anser detta. Och nej, jag anser inte att onani är fel, trots att onanin i fråga utförs till barnpornografiskt material. Felet i fråga ligger hos de som producerade materialet. Det är där det faktiska övergrepp ligger. Onanin i sig, är knappast det som skadar de utsatta barnen.

Det måste varit jobbigt att diskutera med hysteriebloggarna?

- Ja, allt jag skriver missuppfattas. Trots att jag för flera månader sedan skrev ett inlägg där jag tydligt offentliggjorde mitt avståndstagande till alla former av övergrepp, mot barn som vuxna. Det ligger på den nivån, att om jag skulle skriva att solen är gul, så skulle de läsa som att jag hävdar den vara blå.

Vad har du för planer härnäst, ny blogg eller ser du fram emot att slippa Aftonbladets psykavdelning?

- Jag vet inte i dagsläget, en ny blogg kommer säkerligen fram i sinom tid. Men min tid på aftonbladet är definitivt över, det finns ingen anledning att blogga med munkavel på. För att det inte passar, för att en grupp paniska individer finner det obekvämt.

Hur kommer det gå med ditt sexualpolitiska engagemang, kommer det fortsätta i någon form?

- Jag för en dialog med förläggaren på Hydra Förlag, som har ett uttalat intresse av en bokidé. Dialogen har stått stilla nu, sedan årskiftet, men jag hoppas att jag kan ta upp den där den slutade. Och på allvar börja fila på en eventuell bok som utmanar tabuer, i synnerhet tabun över pedofiler och deras sexuella läggning.

Gästinlägg: Dick Wase - TILLSÄTT EN OBJEKTIV GRANSKNING

admin — Wed, 26 Dec 2007 20:44:25 +0000

Det är glädjande för oss att låta historikern Dick Wase skriva den andra gästbloggen för Svensk sexualpolitik idag. Dick Wase har nämligen skrivit en bok om sexualhistorian där han ingående granskat vår historiska syn på sexualitet samt den nutida. Resultatet blev något han själv inte kunnat föreställa sig, eftersom när man studerar forskningen och historien i dessa frågor, så leder det till att man radikalt måste omförhandla med sig själv om sin egen världsbild. Jag (Helena) och Hanna har båda blivit tvungna att göra det och det samma gäller troligen de flesta som har ett uns av hederlighet inom sig som ingående granskat de här frågorna.

Dick Wases bok, som vi båda fått granska, är enligt oss en absolut nödvändig bok för vårt samhälle eftersom den inte bara plockar isär och på djupet granskar samhällets sexualsyn och dess grunder. Den ger också en motbild till den rådande bilden som i mångt och mycket bygger på myter och på social ingenjörskonst. Svensk sexualpolitik idag vill också utmana detta, visa motbilder och vi tänker inte hålla igen med något av allt det som behöver sägas. Vi är medvetna om att vår blogg är kontroversiell, så pass kontroversiell att vi själva kände oss manade att upplysa Dick om riskerna med att blogga hos oss.

Trots detta och att andra varnat honom väljer Dick Wase ändå att gå vidare med detta, till vår stora glädje. Vi vädjar dock till våra läsare, oavsett om ni stödjer oss eller tillhör våra kritiker, att behandla Dick Wases inlägg för vad det är. Nämligen en oberoende öppen självbekännelse om hur det varit att forska i ämnet.

Vi ställer oss utan tvekan bakom Dick Wases vädjan om ett upprättandet av en oberoende vetenskaplig kommission som skall granska sexualfrågorna. Tyvärr är vi dock inte speciellt optimistiska för att en sådan skulle vara möjlig. Ingenting är så brännhett som sexualfrågor och då speciellt intergenerationella sexuella beteenden och andra sexuella beteenden vilka riktar sig till andra former av partners än levande vuxna människor.

—————————–

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

När jag började arbeta på min bok, ”Samlag eller Salighet” för snart fem år sedan var jag så naiv, att jag någonstans trodde att människor i gemen faktiskt omfattade honnörsord som objektivitet och yttrandefrihet, att det existerade ett kritiskt tänkande och en öppenhet för att låta motsatta åsikter komma till tals. Arbetet på boken har gjort mig mycket klokare, liksom också försök att få komma ut i medierna med min irritation över hur manipulerad sexualdiskursen i samhället är. Jag har helt enkelt lärt mig att dessa honnörsord bara är fina floskler som ska manifesteras tillsammans med dem som tänker likadant – åtminstone i avseendet sex. Jag har lärt mig att journalister och media med näbbar och klor försvarar samhällets moralparadigm mot ”avvikare”, att våra folkvalda i riksdagen sållar bort det som naggar på deras världsbild, att samhället effektivt styr vilken forskning som ska vara tillåten, genom att slussa alla pengar till normacceptabla forskare, och dessutom att våra förlag absolut inte törs utmana. Jag har lärt mig att vårt svenska samhälle kan vara ett mycket intolerant samhälle!

Som en illustration till vårt samhälles intolerans mot ”avvikande” sexualitet, och opponerande röster rörande ”den enda sanningen”, presenterar jag här inledningen till mitt avsnitt om ”Barnsexualitet och pedofili” (s 280-336) i min förhoppningsvis någon gång utgivna bok. Med största sannolikhet är det just detta kapitel som gör att inga bokförlag törs trycka boken. Eftersom jag blev mer och mer kritisk mot vår nuvarande diskurs – som jag funnit manipulerad och konstruerad för att tillfredsställa ett antal medelklassaktivisters egoistiska syften – blev kapitlet så oerhört politiskt inkorrekt att förlagen inte tordes stöta sig med den förhärskande moralnormen. Men jag tycker det är viktigt att kritiken måste få komma fram. Inte för att främja någon särskild sexuell läggning, utan för att värna om yttrandefrihet, rätten att inte vara tvungen att följa ”dumströmmen” (den förhärskande ”enda sanningen”) och rätten att få vara sig själv.

Jag har också blivit avrådd från att gästblogga här, men i vår ”demokrati” existerar i princip inget annat forum för att ifrågasätta i denna fråga, eftersom en sådan ideologisk konsensus gäller. Men verkligheten är inte så enkelt svart eller vit att jag kan strunta i det, eftersom jag under ”resans gång” med boken stött på både den som känt sig skadad av t ex intergenerationell sex som den som upplevt det som mycket positivt. Jag vill dock understryka, att jag inte ställer krav på ändrade lagar. Jag vill upplysa och skapa debatt, för att låta sansade människor själva ta ställning. Vad jag verkligen efterlyser är en vetenskaplig kommission, med otadligt objektiva medlemmar (inte styrda av tro, feministisk eller annan ideologi), som tvärvetenskapligt granskar forskningen internationellt kring fenomenen prostitution, incest och pedofili/intergenerationell sex, på liknande sätt som FN:s organ för bevakning av barns rättigheter, Childwatch, har granskat agendan kring barnprostitutionen. Det är inte säkert att en sådan skulle komma fram till samma resultat som jag gjort, men de skulle definitivt komma att fälla en hård dom över hur vi handskas med dessa frågor i vårt samhälle. Precis som Childwatch gjort angående NGO:s, mediers och samhällets handskande med frågan om barnprostitution. T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.

Här följer inledningen:

Jag har blivit avrådd från att skriva om detta ämne! Och det är inte att undra på. Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så. Och om någon törs ifrågasätta denna diskurs så blir denne bara i bästa fall osynliggjord. Som min bok, som inget förlag vågade ta, trots att det egentligen är en sexualhistorisk bok.

Jag hade inte heller anledning att ifrågasätta samhällets diskurs innan jag började skriva denna bok. Men under drygt fyra års studier av antropologisk, primatologisk, psykologisk och annan litteratur började jag att bli tveksam. Kan verkligen denna katastrofagenda stämma? Först och främst frågade jag mig, hur det kan komma sig, att alla stora moralpaniker i västerlandet under historiens gång eldats på av påståendet om det hotade barnet? Och kunde det verkligen vara så att den innevarande moralpaniken – till skillnad mot de andra – av en slump hamnat rätt med detta, det effektivaste vapnet som existerar för att jaga upp panik? Var det verkligen så att man just denna gång inte använde det fullt av lögner, påhopp, ovederhäftigheter och överdrifter? För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad? För det tredje frågade jag mig, hur det kan komma sig, att andra primater, liksom människoprimaten gjort under åtminstone sju miljoner år, ser detta som naturlig träning och förberedelse för livet, men som trots det skulle vara en av ”skapelsen” (eller ”gud”) missad defekt som därför just vår sexualnegativa sexualmoral objektivt skulle ha upptäckt? För det fjärde undrade jag, att om nu ”sanningsmonopolisterna” så uppenbart har manipulerat, korrumperat, förvrängt fakta om och smutskastat alla andra sexuella fenomen (utom det perversbefriade vaginala samlaget i missionärsställning mellan man och kvinna i parförhållandets stängda sovrum), som de så uppenbart har gjort, hur stor är då faktiskt chansen att de inte gjort det när det gäller barns sexualitet och den så intensivt hatade pedofilin? För det femte, slutligen, frågade jag mig, att om det stämmer, allt som dessa ”barnräddande” medelklassaktivister och psykoarbetare påstår, varför måste de då så affekterat anklaga dem som är kritiska för att ”skydda barnskändare”, ”vara pedofiler” och liknande, istället för att föra en saklig debatt? Och varför utelämnar man och osynliggör undersökningar och artiklar som ifrågasätter dessa påstådda ”sanningar”?

Frågetecknen blev helt enkelt för många! Jag var tvungen att bildligt talat bege mig ut utanför Sveriges gränser för att studera den vetenskapliga forskning som finns där, eftersom – som sagt – objektiv sådan runt detta så gott som fullständigt saknas i vårt land. Jag vet att jag därmed utsätter mig för stor risk, för som ett brev på posten kommer förmodligen ”barnräddande” medelklassaktivister och fundamentalistiska feminister och kristna att attackera mig med ”sanningsmonopolisternas” redan beskrivna allt-i-allo metod; att smutskasta mig och människorna runt omkring mig. Men någon måste faktiskt våga vara den förste, även i vårt land, om vi någon gång ska få stopp på detta puritanska vansinne som sköljer över oss just nu. Det är ju inte de som håller med och applåderar vad samhällsnormen och de makthavande säger som för samhället framåt, det är faktiskt de som ifrågasätter.

GirlLove-låt i Moldaviens upplaga av melodifestivalen

admin — Sun, 16 Dec 2007 22:25:41 +0000

Eurovisionschlagerfestivalen har de senaste dagarna skakats av vad som anses vara en skandal. En moldavisk sångare vid namn Alexandru Bognibov deltog i den lokala moldaviska uppsättningen av melodifestivalen med sången ‘I love the girls of thirteen years old’. Alexandru skall även ha skrivit texten till låten som av en tysk nyhetssite utpekats som en pedofilsång. Bidraget skall uppenbarligen vara seriöst menad och protesterna runt om i Europa är så starka att olika eurovisionsforum och bloggare på temat tror att bidraget kommer diskvalificeras.

Texten (ett utdrag)

“I love the girls of thirteen years old

Thirteen years old and nothing else, me baby

I love the girls of thirteen years old

Thirteen years old and nothing else, me baby

All they have got is a boy like me

All they have got is a boy like me

They put their arms around me and I’m going down down

Now I say they want that now I know they like that

All that I can feel their body set me free

All I understand my dreams will never end

I’m everlasting boy everlasting boy”

För att höra låten följ denna länk

För att ladda ned låten klicka här

Även om låten mycket väl kan anses vara dålig, åtminstone för sin mycket dåliga engelska, är det ändå ett intressant bidrag. Om det är seriöst menat (vilket alltså hävdas) är det ett mycket bra initiativ som skulle, om låten var bättre, kunna bidragit till ökad förståelse och rent av ökad acceptans för pedofiler och hebefiler i allmänhet. Tyvärr är pedofilhysterin såpass bisarr idag att diskvalifikation inte är otänkbart då tystandet av röster som bryter mot rådande dogmer snarare hör vanligheten till.

Harris Mirkin skrev en mycket intressant artikel i Journal of Homosexuality rörande pedofili (och då även hebefili) och hur kampen att förhindra kampen är det centrala i samhällsdebatter om känsliga sexualpolitiska frågor. Hysterin och försöken att tysta Pedofil.se är ett exempel på den reaktion man kan vänta sig när någon uttrycker sig mot konsensus rörande de läggningarna som riktas till unga. Att bryta tystnaden är alltså ett självändamål för de sexuella minoriteter som ännu tystas ned av det nynormativa samhället.

Men vad vi förstått gick låten tyvärr inte vidare till final i Moldaviens egna melodifestival.

Updatering: Tiraspol Times, utbrytarrepubliken Transdniesters tidning, har rapporterat om låten och sagt att den blivit diskvalificerad. Enligt uppgift är den bortplockad från moldaviska eurovisionsshlagerfestivalens hemsida. En jurymedlem (Jorgen de Mylius) från Danmark skall sagt om låten och kontroversen:

” - This sort of song has no place in the competition. Pedophile behavior is a criminal act and it is disgusting,”

Tiraspol Times rapporterade även att en video med låten och suggestiva bilder på flickor lades upp på youtube men plockades ned kort därefter. Vi kan bekräfta att det stämmer och att det var en av våra bekanta som låg bakom filmen. Klippet youtube censurerade kan nu beskådas här.

Vi betraktar låten och videon som en konstnärlig yttring och ser inget sexuellt i bilderna.

Second Life och pedofilhysterin

admin — Wed, 31 Oct 2007 08:27:06 +0000

“Virtual crime has real victims, ultimately, and we have seen it time and time again.”"My concern is that when they step out of the fantasy world they bring that fantasy with them into the real world and they ultimately seek to act that out.”- Jim Gamble, of the Child Exploitation & Online Protection Agency

“It is not OK to fantasise about this stuff. These kind of interactions need to be shut down.”

- NSPCC policy advisor Zoe Hilton

(http://news.sky.com/skynews/article/0,,30100-1290719,00.html)

Det råder här ingen tvekan om att åsikterna som ges uttryck för är att fantasier oundvikligen leder till praktisk utlevnad. Du kan inte fantisera om att vilja ha sex med barn utan att förr eller senare vilja utöva det i praktiken. Det här är samma resonemang som tillförts våldsvideo under 80-talet, som tillförts datorspel under 90-talet fram till idag och dessförinnan diverse företeelser som ansetts syndiga och omoraliska.

Problemet är att enligt studier som gjorts* är pedofili lika vanligt - eller vanligare - än homosexualitet, bland män. Kanske är det därför pedofilhysterin är så utbredd?

Det är ju nämligen ingen okänd företeelse att de som gormar högst om hur moraliskt förkastlig homosexualitet, droger, pedofili och annat är, ofta i det fördolda tillhör dem som själva har denna läggning. Katolska präster, evangelikanska predikanter, politiker, chefer inom FBI… Listan på personer som avslöjats med att själva tillhöra dem de så ivrigt jagat och hetsat hela samhället mot kan göras lång.

I en tid när all politik går från ideologi till populism, där partier gör ett självändamål av att behålla makten, inte att driva en viss ideologisk linje, är det inte konstigt att problemformuleringen är onyanserad och lösningarna lika så. Knark, prostitution, pedofili - allt ska bekämpas med “War on X”, eller “nolltollerans” som det heter på svenska (krig är inte en lika gångbar term retoriskt i det svenska debattklimatet som i USA). Resultatet är dock detsamma oavsett var i världen man befinner sig. Komplexa problem har inte enkla lösningar och nolltolerans skapar mer problem än det löser.

Nu handlar det om Second Life igen och de påstådda pedofilerna som härbärgar där. När 20% av den manliga befolkningen i någon mån har pedofila tendenser, måste man fråga sig hur rimligt det är att ha nolltolerans mot allt vad pedofila tendenser heter. Är det rimligt att förbjuda fantasier från att uttryckas? Är det rimligt att förbjuda noveller? Är det rimligt att förbjuda tecknade bilder? Eller virtuella rollspel mellan second life-avatarer?

Barn ska skyddas från att våldtas, men det är ingen tvekan om att pornografi har en motverkande effekt på praktisk utlevnad, betongfeministernas gormande till trots. I det här fallet finns inga barn inblandade överhuvudtaget. Det är vuxna som leker med andra vuxna i en virtuell fantasivärld. När inget enskilt barn tar direkt skada av sexuell gestaltning av barn finns således inget skäl att förbjuda detta. Faktum är att det är direkt kontraproduktivt. Det är dags att vakna upp ur den intellektuella dvalan som präglar dessa frågor.

*Laboratory researchers have validated physiologically the self-report studies of nonclinical, nonpedophile-identified volunteers. In a sample of 80 “normal” volunteers, over 25% self-reported some pedophilic interestor in the plethysmographic phase exhibited penile arousal to a child that equaled or exceeded arousal to an adult (Hall, Hirschman,&Oliver,1995). In another study, “normal”
men’s erections to pictures of pubescent and younger girls averaged 70 and 50%, respectively, of the irresponses to adult females (Quinsey,Steinman,Bergersen,&Holmes, 1975).

In a control group of 66 males recruited from hospital staff and the community, 17% showed a penile response that was pedophilic (Fedoraetal.,1992). Freundand Watson (1991), studying community male volunteers in a plethysmography classication study, found that 19% were misclassified as having an erotic preference for minors. Freund and Costell (1970) studied 48 young Czech soldiers who were shown slides of children between 4 and 10, both male and female, as well as adolescents and adults, male and female. Penile responsivity to female children, ages 4-10, was intermediate to adolescent and adult females and males in one scoring system.

In the other scoring system, all 48 soldiers showed penile response to adult females, as did 40 of 48 toadolescent females, and notably, 28 of 48 showed penile response to the female children age 4-10.

[Green, R. (2002). Is pedophilia a mental disorder?, Archives of Sexual Behavior, vol. 31, no. 6, 2002, pp. 467-471.]

Ett öppet brev till vuxeninriktade gayaktivister

admin — Fri, 31 Aug 2007 12:32:09 +0000

Idag vill vi presentera ett öppet brev från Dylan Thomas, en amerikansk homosexuell man som attraheras av pojkar, riktad till den vuxeninriktade gayrörelsens aktivister. Ursprungligen postades brevet som ett inlägg på ett forum (http://www.boychat.org/messages/1092708.htm) för sk boylovers vilket är ett samlingsnamn för de som attraheras av förpubertala eller könsmogna pojkar. Dylan Thomas är en mycket högt respekterad person i boylover-rörelsen och agerar bland annat som administratör för forumet Boychat i vilket det öppna brevet postades. Vi vill även rekomendera våra läsare att klicka på länken ovan och läs kommentarerna till det öppna brevet som i sig mynnat ut i en intressant diskussion kring ämnet och bidrar med många olika perspektiv.

Värt att veta är att Dylan Thomas anser att termen pedofil omfattar alla som attraheras av personer som inte uppnått en ålder av sexuell självbestämmanderätt och tar därmed avstånd från kategorier som hebefili/efebofili utan använder pedofili för alla. Detta avståndstagandet till de termerna är relativt vanlig i amerikanska boylove-sammanhang och av en del uppfattas kategoriseringen som ett hot mot gemenskapen boylovers emellan. I USA har de ofta en högre gräns för sexuell självbestämmanderätt än här i Sverige vilket gör det mer naturligt för de som attraheras av ej könsmogna och de som attraheras av könsmogna barn att sluta sig samman i vad de ser som en gemensam grupp som är lika utsatta.

Vi finner hans öppna brev intressant samt med en del viktiga poänger, därför väljer vi att posta det öppna brevet i sin helhet här på vår blog.

———————–

Open letter to gay activists.

Dear Friends in Alternative Sexuality,

It’s been a while since we’ve spoken. I’ve offered my silence over the years–a sort of “peace offering,” as it were–and tacitly supported your efforts to win credibility and basic civil rights in modern society because, for the most part, I believe it’s the right thing to do. Everyone deserves the right to live his own life free from government or interest-group influence, and that certainly includes homosexuals. Though I was distressed with the ease with which “mainstream gays” (if that isn’t an oxymoron) attempted to distance themselves from youth-attracted gay men, and I remain concerned by the way gay youth themselves are often publicly treated as some sort of caged curiosity within the community, for the most part, my staunch libertarian streak has prevented me from doing much more than comment wryly upon it. After all, it’s your movement.

Nonetheless, more and more I find myself wondering one simple question. Over the last few years, I’ve watched us–the boylovers, that is–change from the monsters under the bed to Godzilla stamping on the fabric of society. We used to be perverts; now we are terrorists. We used to be dirty old men; now we are the forces of evil. We used to be avoided; now we are rounded up into virtual concentration camps, the left-over space in red-lined cities. And that one simple question for you, the gay community, keeps running through my mind:

Don’t you think it’s about time for you guys to cut the bullshit?

I mean, really, who do you think you’re fooling? (Well, that’s obvious: you’re fooling the same people who were already dumb enough to believe in artificial lines between one sexuality and another, between one age and another, in the first place. But those people were already fooled; you’re simply riding the wave.) You’re not fooling your real enemies, the guys that hate you. The righteously moral, the ones who see gay marriage as a threat to the fabric of society and believe the “gay agenda” has something to do with incorporating Anal Sex 101 into the junior high curriculum… those guys aren’t swallowing your propaganda. Their agenda doesn’t depend on truth; it depends on fear. Fear will consistently trump truth in any society that’s learned how to gossip. You’ve gone as far as you can, so cut the bullshit.

You think there’s a difference between a gay male and a boylover? That “honorable gay men” shouldn’t be confused with that malevolent “pedophile menace”? What bothers me isn’t so much the fact that this is pure crap; what bothers me is the fact that most of you know it’s pure crap and continue propagating the myth anyway because it’s politically convenient.

Every gay man I’ve ever talked to, provided the conversation was private and casual enough, has pretty much agreed with me on one significant point: boys are sexually attractive. Greater minds than mine have made scandals writing books about the intrinsic sexuality of boys. I can’t count the number of times a plain vanilla gay man has told me something to the effect of, “Sure, I find some boys attractive, but…” There’s always the “but.” Everything that comes after the “but” is shit. The “but” is a game, it’s a smokescreen, it’s a pathetically transparent attempt to somehow separate what you are from what I am. We all find young bodies attractive; we all find “fresh meat” and “forbidden fruit” to be erotically alluring. The only differences between the gay community and the boylove community are ones of recognition and application. Basically, we admit it; you repress it. We defend ourselves; you protect yourselves. But it’s time to cut the bullshit.

I’ve been to gay bars. I’ve seen what happens every time that one kid walks in. You know the kid I’m talking about: the hot young thing that can’t be a day over fourteen, the one that has all the rest of you glancing back and forth uneasily and asking yourselves, “Is he even old enough to be in here?” The new kid. Once the community representative goes and checks with the doorman (”Well, his ID said he’s 18…”) and the “all clear” is signaled, every dried-up old fag in the bar is suddenly flocking around that boy like Pig Pen’s dust cloud. You say you’re different than pedophiles? I’ve never seen that boy go home alone. Hell, I’ve never seen him left alone; that kid can’t even take a piss without an entourage. Don’t tell me you’re not boylovers. You’re every bit as hot for hairless young body as the most clueless and perverse poster on BoyChat.

Hell, a hapless pedophile like myself doesn’t have a chance to get close to that boy. I can’t get all the old queens out of my way.

I must say, the public relations machine of the moral mainstream has certainly handled you well. By dangling such golden societal recognitions in front of you–”gay marriage,” “joint tax returns,” “insurance benefits”–and keeping them just-barely-but-not-quite out of reach, they’ve herded you beautifully into running exactly the direction a stable, moral and sexually intrusive society needs. Why fight to keep the government out of your bedroom when allowing them to come in with their imprimatur of marriage comes with such wonderful prizes like lower taxes and better health insurance? These benefits too can be yours as long as you tame yourselves: children are not sexual, therefore gay children cannot exist and men who like gay children must be deviant monsters. Never mind that you yourselves were gay sexual children and you yourselves are attracted to sexual gay children to this very day.

Sure, you’ll now fall all over yourselves to point out how wrong I am. I’m a pedophile, and therefore lying; real gay men would never find a twelve-year-old attractive. Never, Mary. Real gay men figure it out at seventeen (so that they can have one good year of high-school horror stories to tell) and then enter gay adulthood, where we never look down. Gay youth are marginalized to ghetto websites which gay adults staunchly avoid (but damned if those pedophiles don’t somehow manage to keep invading) and where gay activists write pithily about preparing for their gay futures but nothing whatsoever about enjoying their gay presents.

It’s all a show. I know it’s a show; you know it’s a show. You’re terrified that the societal status quo you’ve been courting for so long will find out it’s all a show, and so you’ll attack me for daring to mention it. (Hell, that’s why the gay movement attacks boylovers in the first place: you’re terrified someone will figure out there’s isn’t a difference.) So cut the bullshit. Quit pretending like half of who you are doesn’t exist merely because it’s politically expedient. Quit making perfectly normal gay men who have a perfectly normal attraction to youth feel bad about themselves and have to hide yet another part of themselves in yet another closet. Quit making gay teens and gay children believe that there’s still no place for who they are or what they feel. Quit trading passion for legislation.

And really, just quit the fucking bullshit. Come to BoyChat, talk to people who aren’t terrified of finding the same kids cute that you do, and just get it over with. Boys are sexy. You’ll feel better.

Don’t try and tell me there’s a difference between you and me. When I was thirteen, you couldn’t keep your hands off me. What happened, you found “gay enlightenment” and all your non-statutorily-supported desires vanished in a rush of nirvana? Bullshit. I’m not your nigger and I’m not your fag, Mary. You stared at that boy’s bulge just as hard as I did.

Much Love,
Dylan Thomas
dylan@boychat.org