Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Först måste jag skriva att jag finner det positivt att någon diagnos över huvud taget, tas bort från det förhistoriska diagnoskapitlet i ICD-10; störningar av sexuell preferens. Men där stannar också min positiva inställning. Jag reagerade över en hel del saker och allra främst er generaldirektörs, Lars-Erik Holms, uttalande i Dagens Nyheter. Där han först proklamerar om hur viktigt det är att ta bort dessa diagnoser, då majoriteten i landet på ett olyckligt sätt misstolkar dessa parafilier som sjukdomar. Att det är väldigt viktigt för dessa sexuella minoritetspersoner att av samhället bemötas som fullvärdiga medborgare. Samt att dessa diagnoser härstammar från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Allt detta, för att sedan hävda att transsexualism måste vara kvar, för att det ska vara möjligt för transsexuella att genomföra könsbyte. Att exhibitionism, voyeurism och pedofili är kriminella handlingar.

Könsidentitetsstörning i barndomen är en av de diagnoser som ska tas bort, så varför ska då transsexualism som också är en könsidentitetsstörning hållas kvar? Och på vilket sätt är det omöjligt för en transsexuell individ att genomföra könsbyte, om transsexualism inte står kvar som diagnos?

Vilket lagrum är det som används när er generaldirektör uttalar sig om exhibitionism, voyeurism och pedofili som kriminella handlingar? Exhibitionism kan relateras till blottare, och blottning är olagligt – men här finns en distinkt skillnad mellan läggning/preferens och handling, exhibitionism är en deskriptiv term för vad en individ attraheras av, medan blottning är ett begrepp som redogör för en handling. Exhibitionism och blottning är således inte samma sak. Och är det något som bör påpekas vad det gäller blottning, så är det impullskontrollsstörning. Att sätta likhetstecken mellan exhibitionism och blottning, vore som att sätta likhetstecken mellan sadomasochism och lustmord, och låta diagnosen om sadomasochism stå kvar p.g.a. det. Ni som socialstyrelse som tillhandahåller den svenska versionen av ICD-10 borde verkligen kunna skilja på parafili och handling.

Voyeurism i sig, är ingen handling och kan således inte heller vara kriminellt. För inte kriminaliserar vi sexuell attraktion? Återigen; särskilj läggning/preferens från handling. Den kriminella handlingen är att titta in i någons fönster, inte att bli sexuellt upphetsad av att göra det. Och det är den sexuella upphetsningen som termen voyeurism täcker. Sedan har vi pedofili: Jag är medveten om att det är olagligt att ta sexuell kontakt med barn under 15-år, men den handlingen rubriceras som sexuellt övergrepp mot barn/våldtäkt motbarn. Kriterierna för diagnosen pedofili i DSM-IV-TR är följande:

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).
B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.
C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.
Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both
Specify if:
Limited to incest
Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type

När man ser till dessa kriterier så framgår det tydligt att pedofili inte alls behöver ha med någon handling att göra. Förutom huvudsaklig attraktion och återkommande, intensiva sexuella fantasier, så krävs det att individen antingen har tagit sexuell kontakt med ett barn, eller att individen upplever ett jag-dyston över attraktionen/fantasierna. Så återigen; särskilj läggning/preferens från handling.

Jag har också tagit del av ett mailsvar som Lars-Erik Holm själv har gett:

“Tack för brev! Om du läser texten på vår webbplats framgår det att syftet varit att ta bort diagnoser som rör människors privata sfär och som samhället inte bör blanda sig i.

När det gäller andra beteenden finns andra normer som reglerar vad samhället anser om t.ex. blottares beteende. När det gäller pedofili bör du observera att diagnosen inte rör pedofilen, utan hans/hennes beteende: pedofili.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm ”

Pedofili är ingen term för beteende. Det finns inget beteende som korrekt namnges som pedofili. Pedofili är, som alla andra termer på listan för störningar av sexuell preferens, en deskriptiv term för vad en individ attraheras av sexuellt, samt en parafili. Och det är skrämmande att er generaldirektör eller någon av er, inte vet vad termen pedofili faktiskt står för. Vilket innebär att ni själva tillhör den grupp människor ni vill skydda sexuella avvikare ifrån. Ni förväxlar pedofili med en hemsk handling; sexuellt övergrepp mot barn. Ni förväxlar även exhibitionism och voyeurism med kriminella handlingar. Det är makabra felslut och olyckliga sådana, när det hela egentligen slår bakut.

Jag undrar så klart, varför inte transsexuellas, exhibitionisters, voyeuristers och pedofilers privata sfär också ska värnas? Är inte dessa människor de med? Är inte deras integritet lika mycket värd? Lars-Erik Holm markerar att när det kommer till andra “beteenden” så finns andra normer som reglerar vad samhället anser om dessa. Men det var ju normerna man vill bekämpa. Det var ju förväxlingen mellan störning av sexuell preferens och sjukdom, som man ville få bort. Dessa diagnoser härstammade ju från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Detta var ju så viktigt för de sexuella minoritetspersonerna, att känna sig som fullvärdiga medborgare.

Detta är ett hyckleri ni står för. I ena andetaget är det förfärligt med förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och väldigt viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Medan i det andra andetaget tas hänsyn till dessa förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och inte är lika viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Nu skulle jag så klart kunna haka upp mig på petitesser, som att ni kallar alla dessa läggningar/preferens för sexuella beteenden. Har ni inte ens läst titelt för kapitlet i er egen manual? Det står störningar av sexuell preferens. Sexuell preferens är inte detsamma som beteende. Sadomasochism är inte ett beteende, det är en sexuell läggning/preferens. Hade det varit ett specifikit, sexuellt beteende, så hade alla sadomasochister gillat samma saker, gjort samma saker i sexuell kontext. Nu är det verkligen inte så. Och detsamma kan sägas för alla andra preferenser som finns i kapitlet: Det handlar inte om sexuella beteenden.

Men detta är inte det viktiga. Det viktiga är, bortom er okunskap och totala begreppsförvirring, att åtminstone exhibitionister, voyeurister och pedofiler inte är likvärda medborgare. Att ni, socialstyrelsen, kopplar ihop dem med labila individer som utför kriminella handlingar. Det är inte rätt. Det är ett förbannat tjänstefel. Det är att generalisera på faktamässigt felaktiga grunder. Att dra alla över samma kam. Varför bejakar ni helt plötsligt majoritetens felaktiga syn, när det kommer till dessa sexuella avvikare?

* En blottare måhända vara exhibitionist, men alla exhibitionister är inte blottare. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ exhibitionister är just blottare, att alla exhibitionister är lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om strippor, manliga som kvinnliga, eller porrutövare?

* En smygtittare som bryter mot lagen mot sitt smygtittande, måhända vara voyeurist, men alla voyeurister bryter inte mot lagen när de bejakar sin sexuella läggning/preferens. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ voyeurister är smygtittare som lurar med kamera, kickare och runkar utanför människors fönster, att alla voyeurister lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om smygtittande, under helt lagliga former?

* En person som har förgripit sig sexuellt på ett barn kan mycket väl vara pedofil, men alla pedofiler är inte barnförgripare. Långt därifrån. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ pedofiler är barnförgripare, att _alla_ pedofiler lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att en pedofil inte måste förgripa sig på ett barn för att vara pedofil, och att det lika möjligt kan vara någon med icke-pedofil läggning som utför en sådan handling mot ett barn?

Det är uppenbart att ni här upprätthåller den förlegade, inskränkta synen, som ni i första andetaget anser vara felaktig. Som ni inte vill ska skada sexuella minoritetspersoner. Det är uppenbart att ni här bejakar majoritetens okunskap (sociala normer), trots att ni i det tidigare skedet finner det olyckligt att dessa minoritetspersoner felaktigt får sjukdomsstämplar på sig. Er åtgärd är således inkonsekvent. Och det är tydligt som så, att exhibitionister, voyeurister och pedofiler, de kan man spotta på, sjukdomsstämpla och stigmatisera. Att det sedan sker p.g.a. diagnoser som ni själva anser härstamma från en förlegad tid, p.g.a. att majoriteten misstolkar kapitlet om störningar av sexuell preferens som en lista på sjukdomar – det spelar tydligen ingen roll. Inte när det kommer till dessa sexuella minoriteter.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen värderar människors integritet beroende på deras sexuella läggning/preferens. Det är tydligt som så, att socialstyrelsen inte vet vad de egentligen håller på med.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen, liksom majoriteten, lider av begreppsförvirring och själva har svårt att skilja på sexuell läggning/preferens och faktisk handling. Som själva, på helt felaktiga grunder, sätter likhetstecken mellan sexuella avvikare (exhibitionister, voyeurister, pedofiler) och labila, kriminella individer. Är inte det att kränka dessa sexuella minoritetspersoners integritet? Är inte detta liknande den form av förtryck ni vill bekämpa? Varför utför socialstyrelsen, och i synnerhet er generaldirektör, Lars-Erik Holm, ett förtryck mot dessa sexuella minoritetsgrupper?

Detta är inte acceptabelt och jag kräver en förklaring till denna inkonsekvens, begreppsförvirring och absurda likhetstecken.

//Nils

Men lagen är ju inte till för att fälla någon som har sex med någon som är 14½!

Så brukar det låta. Men i praktiken visar det sig nu vara tvärtom. 3 års fängelse och totalt 150 000 att betala i skadestånd får en kille, idag 27, som haft sex med två fjortonåringar. Allt skedde under frivilliga former. Alla inblandade var med på noterna.

Allt medan medelåldern för puberteten sjunkit till i genomsnitt 11 års ålder i det här landet, sedan den 1800-talet gamla byxmyndighetsåldern sattes vid 15 år (innan dess var åldern 12, men den höjdes till 15 (för flickor)), har dock den juridiska sexuella självbestämmanderätten inte har korrigerats överhuvudtaget för att kompensera detta.

Tingsrätten ser särskilt allvarligt på att brotten riktats mot två flickor och att det är frågan om ett stort antal gärningstillfällen – sexuellt umgänge vid ett tiotal tillfällen med den ena flickan och fyra-fem samlag med den andra.

Annars kunde man ju argumenterat att de stora antalet tillfällen och att det inte var frågan om flyktiga relationer snarast stärker att det inte är frågan om någon ‘våldtäkt’ utan att det rör sig om frivilligt sex för alla inblandade parter.

Men ja, det är väl korrekt, eftersom lagen ser ut som den gör. Att det ska vara olagligt att ha sex med någon under 15 som är högst förmögen att själv avgöra om denne vill ha sex eller inte, är för oss obegripligt. Den mentala och fysiska utvecklingen är i grund och botten biologisk och i takt med att vi mognar fortare biologiskt så utvecklas också våra hjärnor till vuxen form tidigare. Det finns ingen biologisk grund för att säga att en 11åring idag inte är lika mogen att fatta beslut kring sin sexualitet som en 15åring var på 1800-talet.

Snarare tvärtom, tack vare den sexuella frigörelse vi haft där kunskapen kring sex och dess konsekvenser (barn, STD:s osv) ökat enormt, så finns idag sannolikt inte en 11åring i Sverige som inte vet att man blir gravid av oskyddat sex och att man kan få könssjukdomar om man inte har kondom. Jag visste det i af redan på mellanstadiet. Utvecklingen har knappast gått i motsatt riktning de senaste 12 åren. Ungdomar idag är mer lämpade att bestämma över sin sexualitet än någonsin tidigare!

Som för att understryka att det är frågan om moralism av värsta sorten fick Tomas Bodström igenom en namnändring, från ‘utnyttjande av mindreårig’ till dagens ‘våldtäkt av barn’. Fast det helt uppenbart inte är frågan om något som ens påminner om våldtäkt. Att ens kalla det så är en kränkning mot verkliga våldtäktsoffer!

PKU-registret är en biobank där blodprover från nästan alla svenskar som föddes efter 1975 är registrerade. Syftet med registret är att forskare skall ha tillgång till olika blodprover för forskning kring sjukdomen fenylketonuri (PKU).

Det är förvisso inget tvång att vara med i registret och mödrar kan besluta om deras barn kan vara med eller inte. Som vuxen kan man gå ur registret (se nedan).

Polisen har ett flertal gånger avsett att använda registret i polisiärt syfte, exempelvis mordet på Anna Lindh. Åklagaren i mordutredningen beslutade att polisen hade rätt att med tvångsmedel få beslagta det material de behövde från registret. Detta ledde till att många personer då gick ur registret.

I jakten på Hagamannen tilltvingade sig inte polisen material från PKU-registret utan ansökte om att få veta vilka som gått ur registret, ansökan avslogs.

En del partier (som F!) anser att registret skall öppnas helt i syfte att få fast sexualbrottslingar. Regeringen utreder i år om Polisen ska få full tillgång till PKU-registret. Vi har sett hur Sverige gradvis allt mer utvecklas till ett övervakningssamhälle, nu senast med genomröstandet av FRA-lagen, där den enskildes integritet väger väldigt lätt mot möjligheten att utreda brott. Det kan av många ses som något positivt, men faktum är att vad som är lagligt och inte ändras och sällan till det bättre. Detta drabbar alltid i synnerhet minoriteter.

Gå ur registret är inte alls svårt och något du absolut bör överväga eftersom registret är ett framtida potentiellt hot mot alla sexuella variationer som samhället för stunden ogillar. Därför är det en viktig sexualpolitiskt motdrag att aktivt uppmana folk att gå ur registret (proverna förstörs). För att gå ur krävs det att man skriftligen skickar en begäran, ex:

Hur du kräver utträde ur PKU-registret

Jag (NAMN) återkallar härmed mitt tidigare samtycke för använding av mina vävnadsprover.
Enligt 6§ lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (SFS 2002:297) ska därmed vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.

Din moders namn och personnummer, ditt födelsedatum och på vilket sjukhus du är född.
Din underskrift.

Skicka till:
PKU-laboratoriet
Huddinge Universitetssjukhus
141 86 Huddinge

Mallen är lånad från en kommentar av ‘toba’ på Rick Falkvinges blogg.

Bästa sättet att förutsäga framtida förlopp är att se till historien. Det gäller på både kollektiv- och individnivå. Vi lär oss helt enkelt inte särskilt mycket av historien och även om modeorden förändras så fortsätter de destruktiva beteenden som alltid funnits att frodas. Maktmissbruk, hat, jakt på minoriteter. Vissa historiker menar att när Nazisterna under andra världskriget tog Hirschfeld-institutet fanns det dokumentation som gjorde det enkelt för dem att hitta människor tillhörande sexuella minoriteter. Vad Nazisterna avsåg göra med dessa människor vet vi alla.

De nationer som historiskt har haft hård övervakning av sina medborgare har aldrig varit länder vi haft som ideal för att bygga upp vårt samhälle. Nazityskland, Saudiarabien, Kina, Östtyskland, Sverige. Ett hör inte dit. Vem ska bort?

Ändå är det just vad som just nu är på väg att ske. Den 17 Juni, 2008 ska för andra gången FRA-lagen omröstas, och stödet är med extremt liten marginal positivt. 4 mandat skiljer mellan blocken. Den här frågan är av stor dignitet för den väg Sverige som nation väljer att gå. Den ena riktningen innebär stärkt integritet för individen, ett fundament för varje demokrati – den andra riktningen innebär hårdare övervakning av icke brottsmisstänkta.

I ett gott samhälle fruktar Staten sina medborgare, inte tvärtom. Det är inte medborgarna som ska övervakas och vara transparanta, nej, det är staten och dess företrädare. Det är den tradition vi haft i Sverige, med källskydd, offentlighetsprincip och rätten till privat kommunikation. Det här upphör i praktiken att existera när FRA-lagen införs. Det må vara så att verktyget enligt nuvarande sittande makthavare inte får användas på fel sätt. Men att verktyget detta är hyser möjlighet att med lätthet användas på fel sätt, det rådet det inga som helst tvivel om. Historien borde lärt oss försiktighet!

Ser man till den närmsta historien finns det ett flertal exempel på register och databaser som inte använts på det sätt det ursprungligen var avsett.
PKU registret, den blodbank som var menat för forskning har tillåtits användas av polisen ett flertal gånger, trots att det var strikt emot avsikten. IB-affären, där ‘Informationsbyrån’ tog över Socialdemokraternas register för att olagligt samla in information om kommunister. Denna information användes sedan av olika politiker för att försäkra sig om mer makt i den kamp som ständigt finns mellan politiker.

Ett mer modernt exempel kan ges utifrån den sekretessbelagda information om människor som ständigt läcker från polismyndigheten till media, information som inte sällan är väldigt känslig för den enskilde individen och som media sedan frossar i, information som inte alls nödvändigtvis är olaglig på något sätt, men som vållar stort obehag för den enskilde. Information den enskilde inte valt att offentliggöra om dennes privatliv.

Men det finns ännu fler exempel, vad sägs om när polisen läckte listan på censurerade Internetsajter som fanns med på “barnporrlistan”? Eller nämndemannen Cicilia Beckroths hela inkorg av email som läckte ut till allmän beskådan efter ett beslag från polisen? FRAs framtida övervakning drabbar inte bara kändisar och minoriteter. Alla vet i den stund de inser att någon utomstående kan tänkas läsa de dem skriver, höra vad de säger och registrera deras beteende att man som människa börjar fundera mer – inte bara över vad man gör – utan framförallt hur detta kan tolkas av en utomstående.

Så vad har vi lärt oss av historien? När information finns lagrad kommer den läcka, den kommer användas på sätt som inte var avsikten, det kommer drabba såväl minoriteter direkt som var och en av oss indirekt. Det löser upp fundamentet i ett fritt samhälle, integriteten för var och en av oss. Det ger oss inte ett tryggare samhälle, det förintar all grund för det.

Det finns ett enda parti som driver frågan mot FRA-lagen – även kallad Lex Orwell – aktivt. Det partiet är Piratpartiet. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill uppmuntra dig läsare att gå med i Piratpartiet (vilket är gratis), samt att bidra till deras verksamhet genom att donera 100 SEK/Mån.

Deltar i debatten gör ingen mindre än Isabella Lund, årets bloggare 2007 som fått stor uppmärksamhet även om vissa tidningar alljämt censurerar hennes slagkraftiga, sakligt argumenterande blogginlägg. Men Isabella är inte ensam i sin övertygelse om att det mest humana för att hjälpa utsatta sexsäljare vore en legalisering, det har prövats t.ex. i Australien där det sedan när forskning bedrivits för att granska det psykiska välmåendet hos sexsäljare, att de som arbetar i hemmet eller på bordell mår lika bra som vilken annan yrkesgrupp som helst. Kanske är det som Isabella säger, sexsäljare är ingen homogen grupp och lika lite som man löser utnyttjandet av människor i andra branscher genom förbud löser man det i sexbranschen.

Är det rätt att en yrkesgrupp som fortsätter existera i det dolda (där den inte antas ha minskat och insynen för myndigheter drastiskt försämrats enligt socialstyrelsens rapport 2007) inte kan arbeta vitt och därmed ställs utanför det skyddsnät som andra omfattas av?

Catrin Anderson skriver på Svt om sin tidigare verksamhet i sexbranschen:

Jag har aldrig sålt min kropp utan är en erotisk aktris som använt kroppen som redskap för att spela en ROLL. Det handlar inte om mig utan den roll jag spelar för att tillfredställa ett av våra mest basala mänskliga behov: Sex och drömmar om närhet.

Som kvinna har jag lärt mig organisation, ledning och andra uppgifter som företagare. Jag har vuxit och är rik på erfarenheter som ingen kan förminska genom att ignorera min företagsamhet. Efterfrågan och kundunderlaget är stort och det är med andra ord en realistisk och fungerande affärsidé.

Som andra verksamheter hänger allt på att man gör ett bra jobb, annars får man inga kunder. Seriösa företagare förlorar på att rekrytera tjejer med drogproblem eller annan problematik. Sexarbetarna har en central roll och kan inte vara trasdockor utan framtid. För utan dem finns det ingen verksamhet.

Även en moderat, Per Hagwall, har vågat ta bladet från munnen och vänder sig till justitieminister Beatrice Ask (m) med orden “Lyssna på Lund, Ask!”

För det moderata parti som jag gick med i på 80-talet var det viktiga att åtgärder fick avsedd verkan, inte att de såg bra ut på papperet. Vi var också mot regleringar av vad vuxna människor frivilligt gjorde med varandra utan att någon skadades.

Därför motsatte vi oss (tillsammans med folkpartiet) införandet av sexköpslagen 1999, våra argument emot visade sig senare stämma till punkt och pricka. Forskare som Petra Östergren har visat att lagen inte löste några verkliga problem, den bara sopade dem under mattan eller till och med förvärrade dem.

Det finns ingen statlig utvärdering som visat några positiva effekter av sexköpslagen hos dem den påstod sig hjälpa. Det finns överhuvudtaget inte någon utvärdering av lagens effekter, alla sådana initiativ blockerades så länge socialdemokraterna satt vid makten.

Det som finns är Socialstyrelsens prostitutionsrapport som publicerades före jul, den utvärderar inte lagen specifikt men den visar klart att sexköpslagen varit ett misslyckande.

Vi vill avsluta med att säga att vi instämmer i Per Hagwalls ord ang. Isabella Lunds deltagande i Debatt ikväll:

“Jag hoppas att justitieministern, riksdagens ledamöter, och alla andra som arbetar med frågan faktiskt lyssnar på vad hon har att säga.”

Uppdatering:

Isabella rockade! Se det här klippet med eftersnack, en intervju med Isabella Lund.

Isabella har en insamling för att stödja hennes politiska arbete. Donera och hjälp henne att fortsätta kampen för sexsäljares rättigheter!

Detta är egentligen vårt första gästinlägg från en utomstående skribent och han har ingående studerat incestfrågan. Thomas är en kunnig man som med ett sexpositivt perspektiv engagerat sig i många olika sexualfrågor, ofta sådana som inte är socialt accepterade. Vi är mycket glada över att han väljer att gästblogga hos oss. Om ni är intresserade att gästblogga hos oss om sexualfrågor kontakta:

Det kan tyckas uppseendeväckande för en som inte är insatt att egentligen är alla former av incestuösa sexuella kontakter är lagliga mellan vuxna så länge som de inte är heterosexuella samlag (en vagina som omfamnar en penis). Homosexuella anala samlag mellan besläktade män är exempelvis fullt tillåta enligt rådande rätt (heterosexuella diskrimineras alltså i denna fråga). Självklart finns det andra begränsningar som inte är unika för incest, så som minderåriga, beroendeställning och egentliga övergrepp.

Vi (Helena och Hanna) stödjer fullt ut en lagändring i incestfrågan, vuxna skall självklart själva bestämma vad de vill göra med varandra.

————————————————
Varför är vuxenincest kriminaliserat?

”Har någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, samlag med eget barn eller dess avkomling, döms för sexuellt umgänge med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har samlag med sitt helsyskon, döms för sexuellt umgänge med syskon till fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i denna paragraf gäller inte den som förmåtts till gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.”

Brottsbalken 6 kap 6§.

Incestbrottslagen gäller endast heterosexuellt samlag, även om det i paragrafen ovan står sexuellt umgänge (en revidering kanske är på sin plats, där det i lagen står exakt vilken handling man straffas för?). Sexuella interaktioner så som onani, smekningar, oralsex, analsex, samt att homosexuella incestuösa interaktioner är legaliserade. Även homosexuella samlag, då samlag i brottsbalkens mening inte kan förekomma mellan ett samkönat par. Lagen drar också isär incest från sexuella övergrepp och utnyttjande. Incestuösa interaktioner mellan halvsyskon och mellan adoptivförälder – adoptivbarn är också lagliga. Det är således endast heterosexuella samlag mellan biologiskt besläktade individer i rakt nedstigande led, som är straffbara. Det vill säga: samlag mellan helsyskon eller mellan förälder och avkomling. Länder som har påverkats av Frankrikes strafflagstiftning; ”Code Penal” och dess reformsträvanden är; Portugal, Belgien och Holland. Där incestuösa interaktioner ej är straffbara, så till vida inte underårighet, tvång, psykisk sjukdom eller missbruk förekommer. 1734 års svenska lag var starkt influerad av religiösa föreställningar och påbud och därför var också straffet för incest dödsstraff. Böter till kyrkan skulle också betalas, pga detta skamliga sedlighetsbrott. Straffansvaret kunde sträcka sig så långt till och med sjunde släktledet, med motivation till att Gud vilade på den sjunde dagen efter att ha skapat världen. Dödstraffet för incest upphävdes inte förrän vid 1864 års strafflag.[1]

Skäl till kriminalisering

Genetiska skäl

Det genetiska skälet baseras på de påstådda ökade risker som föreligger vid incestuösa sexuella kontakter. Det, framför allt för att skydda den ännu ofödda avkomman. Teoretiska försök har gjorts, att beräkna denna ökade risk och då forskare har kommit fram till differenta bedömningar har riskskalan i procent räknats mellan 15-32. I beräknar har dessutom inte bara genetisk ärtflighet tagits in, utan även miljörelaterade faktorer.[2], [3], [4]

Empiriska studier är begränsade i antal, där det t ex. inte framgår något om genetiska skador/sjukdomar gällande mor/son -incest. Gällande far/dotter-incest finns däremot ett par vetenskapliga sammanställningar som dock är bristfälliga.

Tillförlitliga studier, av barn vars föräldrar är syskon eller släktingar i rakt nedstigande led, saknas dessutom. Vissa studier är t ex retrospektiva och saknar uppgifter om missfall. I sammanställning är dock risken för skador förhållandevis liten och känns därför som ett väldigt tunt skäl till att behålla bestämmelserna i

BrB 6 kap. Man kan finna en förhöjning av missfall, dödfödda och allvarligt sjuka men det behöver inte förklaras utifrån den incestuösa relationen. Förr så levde t ex flertalet mödrar under en stark psykisk press och då abort inte stod till buds försökte många framkalla missfall på olika sätt vilket kunde leda till fosterskador. Dessutom är de flesta barnen som föds ur incestuösa relationer helt normala. [1]

Vid ett eventuellt upphävande om förbudet, kan det dock antas att antalet barn ökar och att sjukdomsfrekvensen inom just denna specifika grupp skulle bli något större än bland övriga grupper. Men med hänsyn till den ringa risk som föreligger, så är det inte troligt att sjukdomsfrekvensen skulle öka hos befolkningen som helhet. Något att understryka är också att den övervägande delen av de som får barn med ärftliga sjukdomar, är de som inte är släkt. [5]

Det är av stor vikt, tycker jag, att lagstiftningarna, även för incest, är linjära med samhällets attityder till genetiska risker vid förbindelser mellan människor som inte är släkt. Detta är dock inte fallet: Samhället förbjuder t ex inte sexuella förbindelser hos par med förhöjd risk att få ett missbildat eller sjukt barn. Tvärtom erbjuder samhället rådgivning till föräldrarna om riskerna och om födslokontroll och överlåter till dem själva att besluta om de vill skaffa barnet eller fler barn. Detta är kanske det starkaste argumentet mot det genetiska skälet för kriminalisering av incest; att risken, för ett barn till obesläktade föräldrar, att få en sjukdom, kan vara mycket större än för ett barn till två helssyskon eller till förälder/avkomling. Åtminstone jag tycker att samma tolerans borde visas mot incestuösa par. Om besläktade par inte ens bär på sjukdomsgener faller dessutom precis alla genetiska skäl till kriminalisering platt.

Etiska skäl

Lagstiftningen bör spegla medborgarnas rättsuppfattning (vilken ofta baseras på ingen uppfattning alls), framgår det i utredningarna. Det är alltså ingen giltig grund till en kriminalisering av incest, då majoritetsargument inte bara är ologiska, utan helt irrelevanta – approximativt 2 miljarder kristna kan faktiskt ha fel. Den allmänna uppfattningen lyder att det är skadligt och förkastligt med sexualitet mellan närstående, incest ska således, på något sätt, förhindra ett sunt familjeliv. Vad är ett sunt familjeliv till att börja med? Att incest uppfattas som stötande kan dock inte vara ett skäl till kriminalisering, då många andra avvikande sexuella beteenden, så som homosexualitet genom tiderna har och fortfarande väcker stark anstöt, utan att för den delen vara kriminaliserade idag. Det etiska skälet är således inkonsekvent, för att inte säga helt inkompetent. Man kan ju fråga sig, med de etiska skälen i åtanke, varför incestuöst oralsex och analsex – samt homosexuella incestuösa relationer, incestuösa relationer mellan adoptivförälder-adoptivbarn och incestuösa relationer mellan halvsyskon är lagliga. Är inte dessa minst lika stötande? Komplicerar inte det här också det sunda familjelivet på samma grunder? [3]

Psykologiska skäl

Normaliseringsprocess (en föga adekvat term) i våld tas upp i utredningarna, där mannen och kvinnan intar olika roller: Mannen bekräftar sig själv och sin maktposition med våldet, medan kvinnan efter ett tag anpassar sig, för att underordna mannen. Detta ska kortfattat vara varför många kvinnor har svårt att lämna våldsamma relationer. Nu förstår jag verkligen inte vad detta har för relevans i en sakfråga om incest. Detta handlar om våld, sexuellt övergrepp och utnyttjande. Det finns inget likhetstecken mellan detta och företeelsen incest. Incest (från latinska incestus) betyder blodskam och inget annat. Utöver detta handlar de psykologiska skälen om sexuella övergrepp mot barn, vilket inte heller har med incest i sig att göra. Visst, om föräldern förgriper sig sexuellt på sin avkomling, så är det incest, men det primära brottet är ändå det sexuella övergreppet. Tvånget och övermannandet. Vi vet redan varför sexuella övergrepp och våldtäkter bör vara kriminaliserat och då detta inlägg riktar sig mot konsensuellt incestuöst sex, mellan vuxna individer, känns detta ännu mer irrelevant.

Det enda psykologiska skälet jag kan se som giltigt, är den inverkan stigmat kan ha på de individer som ingår en konsensuell, incestuös relation. Men det är snarare ett skäl till att upphäva förbudet mot incest, då det inte minst skulle ta bort skammen för brott. Det skulle således också, vid sexuella övergrepp mellan syskon eller förälder/avkomling, bli lättare för individen att anmäla, då incest inte längre är ett brott. Den värsta skulden och skammen försvinner och det huvudsakliga brottet i sammanhanget är trots allt det sexuella övergreppet eller våldtäkten. Incest i sig har återigen, inget med dessa handlingar att göra. Incest betyder inte att en förälder förgriper sig på ett barn, utan incest beskriver endast en sexuell kontakt (samlag i Sverige) mellan helsyskon eller förälder/avkomling. Det är den biologiska relationen som åsyftas.

Slutsatser

Det borde ske en revidering i BrB 6 kap 6§, i att avkriminalisera incest mellan individer som är 18 år eller äldre. Skyddet om mot barn i beroendeställning konsumeras dessutom redan i BrB 6 kap 4§:

“Har någon sexuellt umgänge med den som är under arton år och som är avkomling till eller står under fostran av honom eller henne eller för vars vård eller tillsyn han eller hon har att svara på grund av en myndighets beslut, döms för sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla om någon, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har sexuellt umgänge med barn under femton år. Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år”

Det är uppenbart att det är det genetiska skälet som ligger till grund för kriminaliseringen. Med tanke på att det bara är heterosexuella samlag som räknas som incest. Men här återfinns en stark motsägelse i lagstiftningen. Då det som redan nämnt, finns föräldrar som har en större riskökning att få ett skadat barn än den risk som är förknippad med incest. Samhället accepterar dock att paret med den nedärvda sjukdomen själva väljer om de vill skaffa barn. Möjligheten att göra riktad fosterdiagnostik är dessutom stor.

I den genetiska rådgivningen informeras föräldrar om vilken risk som föreligger, att barnet kan födas med genetiska skador, eller anlag för sjukdomar. Aspekterna i bedömningen är inte på något sätt annorlunda, vad det gäller incestuösa par eller icke-besläktade par. Det handlar fortfarande om risken, beroende på anlag och autonomi.

Men varför har då inte incestuösa par rätten till självbestämmande, huruvida man ska behålla eller ta bort barnet, när t ex ett handikappat par har det? Det rådande förbudet mot incestuösa samlag, påminner om en modern version av den tvångssterilisering som användes på individer, som inte ansågs vara passande att yngla av sig. Detta pågick från 1935 till 1975 och är ett väldigt bra exempel på hur myndigheter kan missbruka genetisk kunskap. Men utifrån detta kan det utrönas, att hög risk för skador på avkomman inte är skäl nog för att förbjuda samlag mellan icke-besläktade. Även om risken kan vara högre än vid incest. Det är således inte längre uppenbart, att det genetiska skälet ligger till grund för kriminaliseringen. Så varför är konsensuellt incestuöst sex, mellan vuxna, kriminaliserat?

Det ska också tilläggas att det i Sverige inte finns något i lagen utöver incest som förbjuder sexuella förbindelser trots att det finns en markant ökad risk för genetiska skador/sjukdomar hos avkomlingar. Vilket förefaller märkligt, då samma preventivmedel och medicinska redskap kan brukas av incestuösa individer. Sex måste uppenbarligen inte leda till reproduktion, då människor tydligt kan ha det, även för njutnings skull. Och de preventivmedel som finns till förfogande, får inte någon decimerad effekt bara för att ett incestuöst par brukar dessa. För mig är det helt obegripligt hur incest, mellan sexuellt självbestämmande individer kan vara förbjudet, med det underlag som finns till hands. Inget av de skäl som tagits upp av sexualbrottskommittén håller för granskning.

Vuxenincest samt syskonincest ska liksom andra närbesläktade sexuella interaktioner vara lagliga. Naturligtvis ska samtyckande inför den sexuella kontakten föreligga, samt att samtyckandet tas mellan två sexuellt självbestämmande individer. Skulle föräldern eller ena syskonet, i sammanhanget, få ett nej och sedan utnyttja sin beroendeställning i sexuellt syfte, så ska föräldern eller syskonet straffas för sexuellt utnyttjande, alternativt sexuellt övergrepp/våldtäkt beroende på hur den sexuella interaktionen ter sig. Skulle föräldern ha sexuellt umgänge med sitt underåriga barn, så skulle föräldern straffas för sexuellt utnyttjande, alternativt sexuellt övergrepp/våldtäkt av/mot underårig. Allt detta, enligt lagstiftningar som finns, oberoende av upphävning av förbudet mot incest.

Jag kan inte, p g a de fatalt undermåliga skälen till kriminalisering, få något annat intryck än att majoriteten i sexualbrottskommittén helt enkelt motsätter sig incest av moraliserande och sexnegativa skäl. Vilket är oförsvarbart, då det snarare finns fler skäl, eller egentligen endast skäl, till en avkriminalisering. En lag bör varken baseras på moral eller blott teoretiska underlag.

Referenslista

[1] C-H Alström. A study of incest with special regard to the Swedish penal code. Acta psychiatrica scandinavica 1977;56

[2] SOU 1972:41. Familj och äktenskap s. 134 och prop. 1973:32 Om ändring i giftermålsbalken s. 97 f

[3] SOU 2001:14

[4] Det finns två s.k. deletorios equivalents (recessiv förändring eller motsvarande icke genetisk händelse som ger upphov till allvarliga symptom) per spermie eller äggcell enligt NE Morton. An estimate of the mutational damage in man from data on consanguineous marriages. Proc. Natl Acad Sci USA 42, 1956. s. 855-863 vilket leder till en överrisk på 32% vilket kan jämföras med AH Bittles och JV Neels, The cost of human inbreeding and their implications for variations at the DNA level. Natare Genet 8, 1994. s. 117-122 som menar att det endast finns 1,4 deletorios equivalents per spermie eller äggcell vilket innebär en riskökning på 15% att få ett skadat barn vid incest.

[5] SOU 1976:9 s. 107

Läser man hennes blogg (som förövrigt är mycket intressant och vi rekomenderar alla våra läsare att ta del av hennes blog) framgår det tydligt att Johanna Sjödin är djupt engagerad för kvinnor/ungdomars rättigheter. Friheten att slippa dölja sin överkropp är en mycket viktig del i detta.

I flera inlägg har hon exempelvis diskuterat de feministiska aktivisterna som på ett badhus badade med bar överkropp som en politisk aktion mot diskrimineringen som de och Johanna Sjödin anser råda. Det är alltså ingen tvekan om att bilderna i rubriken är ett politiskt utspel från Johanna Sjödins sida och ett lyckat sådant.

Johannas budskap är svårt för många att acceptera och hennes ålder sticker säkerligen många sexnegativa element i ögonen. Detta har också lett till att hon har fått ta en del mycket bittra kommentarer på sina olika blogginlägg. Många från en och samma person som utger sig för att vara flera olika, men som avslöjats av Johanna att alla hade samma IP-nummer, har gått hårt åt på henne. Men Johanna Sjödin verkar vara jättestark och målmedveten vilket gör henne riktigt häftig i våra ögon, hon tar helt enkelt inte skit från någon vilket är mycket starkt.

Folk har kallat henne för öknamn, gett henne sjukdomsdiagnoser och en massa annat. Någon hade till och med tidigare insuinerat att hennes avatarbild (som då hade bar överkropp) troligen var emot Blogg.se’s så kallade Terms of Service (avtalet över vad man får och inte får skriva om på sin blogg). Det är uppenbart att anmälan till Blogg.se även denna gången snarare var ett försök från en trångsynt meningsmotståndare att komma åt henne genom att anmäla henne för barnpornografi.

“Hejsan,

Vill bara påpeka för er att http://johannasjodin.blogg.se/ torde räknas som barnpornografisk, eftersom att bloggaren visar sig avklädd i bannern när hon bara är 16 år.

MVH ****”

Detta gjorde naturligtvis Johanna nervös och orolig för att hennes blogg skulle stängas ned men som tur är verkar Blogg.se anse att hon kan fortsätta. De påstår i de brev Johanna fått att de aldrig tar ned en blogg och att skribenten själv ansvarar för innehållet. Detta är glädjande och något eventuellt andra sexpositiva aktivister kan prova. Lagstiftningen mot barnpornografi är mycket svår att förstå och många tror bara nakenhet i sig är skäl nog för att en bild anses vara barnpornografiskt material. Vad lagstiftiningen leder till är alltså inte bara att nakna barn sexualiseras i allmänhetens ögon det minskar också barn och ungdomars egna möjlighet att uttrycka sig. Om utvecklingen fortsätter som den gör nu kan vi börja fundera på om inte barn i framtiden kommer tvingas bära ett sorts burkaliknande klädesplagg.

Bilderna i Johanna Sjödins banner är helt enkelt inte att betrakta som barnpornografi. Först och främst är hon tydligt könsmogen och syftet är inte att påverka mottagaren sexuellt, då räknas det helt enkelt inte som pornografi. Enligt Barnpornografiutredningen från 1997 (SOU 1997:29) krävs det att bilden är på “…ett sådant sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften.” Observera att det säger inget om att bilderna ens måste vara avklädda för att räknas som barnpornografi vilket också Rikskriminalpolisen använder som argument för att motivera blockerandet av sk ‘Child Model’siter (som har bilder på fullt påklädda barn i sexuellt utmanande poseringar).

Nudistbilder är exempelvis undantagna från barnpornografilagen och bilder på lekande nakna barn likaså. Även hantering av riktig barnpornografi av de mest explicita slag kan enligt förarbeten och betänkandet till nuvarande lagstiftningen vara tillåten om innehavet är försvarligt. Så som exempelvis konst, vetenskapligt syfte men också som “ett allvarligt syftande inlägg i en debatt” (dock är det oftast motsåndare mot barnpornografi som menas i detta sammanhang, det är alltså inte säkert att man får inneha och sprida barnpornografi i debattsyfte för att argumentera för en avkriminalisering).

Johanna Sjödin omfattas inte av de nuvarande barnpornografilagarna och bilder på henne (oavsett hur explicita de än är) är inte att betrakta som barnpornografi, inte nog med att det krävs att personen som avbildats inte uppnått fullständig könsmognad (vilket Johanna klart och tydligt gjort) lagen kräver också att bilden skall anses vara pornografisk. Utöver det är, enligt oss, Johanna Sjödins banner ett allvarligt menat inlägg i en debatt. Bilderna i bannern är ingen barnpornografi och även om det hade avbildats nakna förpubertala barn skulle den troligen inte anses vara barnpornografi, även om den skulle uppfattas som mycket provokativ för sexualneurotiska pedofilhysteriker.

Ett exempel på hur barnpornografilagen fungerar är www.kopimi.se där en animerad bildserie visar en dansande naken pojke. Rikskriminalpolisen hade tidigare klassat den som barnpornografi (troligen i syfte att komma åt The Pirate Bay men det är en annan historia) och fört upp den på deras register över blockerade Internetsidor. Men efter en del klagomål har de nu kommit fram till att animationen på www.kopimi.se inte är barnpornografisk och därmed anses som laglig. Ja, den är uppseendeväckande för ett pedofilhysteriskt och erotofobiskt samhälle, men likväl laglig.

Det som är intressant med Johanna Sjödins fall är det faktum att inom en snar framtid kommer hennes oskyldiga banner rent av kunna anses vara barnpornografisk på samma vis som www.kopimi.se en gång pekades ut som. Som våra läsare säkert är medvetna har en ny barnpornografiutredning släppts (SOU 2007:54) som föreslår att innehav av pornografiska bilder på personer under 18 skall kriminaliseras, oavsett om de uppnått könsmognad eller ej. Johanna Sjödins fall demonstrerar i sin enkelhet det orimliga i lagförslaget, skall en person kunna dömas för barnpornografibrott på sig själv? Det är självklart befängt och inte bara det utan också mycket otidsenligt. Den digitala tekniken har gjort det mycket enklare för ungdomar att inte bara fotografera sig själva nakna utan också deras egna sexuella handlingar.

Vi tror att det snarare är allmänt utbrett för ungdomar att fotografera sig själva i sexuella situationer än att det skulle vara ovanligt. Lagförslaget ger dock en lucka för ungdomar att, trots att de är straffmyndiga, inneha barnpornografiska bilder på sig själva fram till och med då de är 18. Johanna Sjödin hade alltså inte ens råkat illa ut enligt det nya lagförslaget. Däremot, enligt lagförslaget, måste alla ungdomar förstöra de bilder de tagit på sig själva och sina älskade den dagen de fyller 18. Hur orimligt är inte det, att avkräva av en hel generation att de skall förstöra minnen från deras lyckligaste stunder? Bilder på deras kroppar som de kan titta tillbaka på och minnas över hur de en gång sett ut. Den nya lagen kommer som en eld dra fram över de nuvarande och kommande ungdomsgenerationers fotografier, vilket kommer förstöra kärleksfulla minnen ingen egentligen vill bli av med.

Hysterin kring barns och ungdomars sexualitet är, enligt oss, ett av de största hoten mot mänsklighetens mentala och sexuella hälsa. Det kommer heller inte bli bättre den närmaste tiden utan bara värre då vi kommer emulera USA allt mer även här i Sverige (18-årsgräns för barnpornografi är ganska talande). I kommande inlägg kommer vi visa hur illa barn och ungdomar i USA kan drabbas av sexualhysterisk lagstiftning vilken drivits fram med hjälp av pedofilhysterin.

Om Johanna Sjödin skulle få sin blogg nedstängd kommer hon omedelbart erbjudas plats hos oss, då kan den sexnegativa pöbeln aldrig tysta henne.

Idealvärlden för pedofilhysterikerna?

“Virtual crime has real victims, ultimately, and we have seen it time and time again.”"My concern is that when they step out of the fantasy world they bring that fantasy with them into the real world and they ultimately seek to act that out.”- Jim Gamble, of the Child Exploitation & Online Protection Agency

“It is not OK to fantasise about this stuff. These kind of interactions need to be shut down.”

- NSPCC policy advisor Zoe Hilton

(http://news.sky.com/skynews/article/0,,30100-1290719,00.html)

Det råder här ingen tvekan om att åsikterna som ges uttryck för är att fantasier oundvikligen leder till praktisk utlevnad. Du kan inte fantisera om att vilja ha sex med barn utan att förr eller senare vilja utöva det i praktiken. Det här är samma resonemang som tillförts våldsvideo under 80-talet, som tillförts datorspel under 90-talet fram till idag och dessförinnan diverse företeelser som ansetts syndiga och omoraliska.

Problemet är att enligt studier som gjorts* är pedofili lika vanligt – eller vanligare – än homosexualitet, bland män. Kanske är det därför pedofilhysterin är så utbredd?

Det är ju nämligen ingen okänd företeelse att de som gormar högst om hur moraliskt förkastlig homosexualitet, droger, pedofili och annat är, ofta i det fördolda tillhör dem som själva har denna läggning. Katolska präster, evangelikanska predikanter, politiker, chefer inom FBI… Listan på personer som avslöjats med att själva tillhöra dem de så ivrigt jagat och hetsat hela samhället mot kan göras lång.

I en tid när all politik går från ideologi till populism, där partier gör ett självändamål av att behålla makten, inte att driva en viss ideologisk linje, är det inte konstigt att problemformuleringen är onyanserad och lösningarna lika så. Knark, prostitution, pedofili – allt ska bekämpas med “War on X”, eller “nolltollerans” som det heter på svenska (krig är inte en lika gångbar term retoriskt i det svenska debattklimatet som i USA). Resultatet är dock detsamma oavsett var i världen man befinner sig. Komplexa problem har inte enkla lösningar och nolltolerans skapar mer problem än det löser.

Nu handlar det om Second Life igen och de påstådda pedofilerna som härbärgar där. När 20% av den manliga befolkningen i någon mån har pedofila tendenser, måste man fråga sig hur rimligt det är att ha nolltolerans mot allt vad pedofila tendenser heter. Är det rimligt att förbjuda fantasier från att uttryckas? Är det rimligt att förbjuda noveller? Är det rimligt att förbjuda tecknade bilder? Eller virtuella rollspel mellan second life-avatarer?

Barn ska skyddas från att våldtas, men det är ingen tvekan om att pornografi har en motverkande effekt på praktisk utlevnad, betongfeministernas gormande till trots. I det här fallet finns inga barn inblandade överhuvudtaget. Det är vuxna som leker med andra vuxna i en virtuell fantasivärld. När inget enskilt barn tar direkt skada av sexuell gestaltning av barn finns således inget skäl att förbjuda detta. Faktum är att det är direkt kontraproduktivt. Det är dags att vakna upp ur den intellektuella dvalan som präglar dessa frågor.

*Laboratory researchers have validated physiologically the self-report studies of nonclinical, nonpedophile-identified volunteers. In a sample of 80 “normal” volunteers, over 25% self-reported some pedophilic interestor in the plethysmographic phase exhibited penile arousal to a child that equaled or exceeded arousal to an adult (Hall, Hirschman,&Oliver,1995). In another study, “normal”
men’s erections to pictures of pubescent and younger girls averaged 70 and 50%, respectively, of the irresponses to adult females (Quinsey,Steinman,Bergersen,&Holmes, 1975).

In a control group of 66 males recruited from hospital staff and the community, 17% showed a penile response that was pedophilic (Fedoraetal.,1992). Freundand Watson (1991), studying community male volunteers in a plethysmography classication study, found that 19% were misclassified as having an erotic preference for minors. Freund and Costell (1970) studied 48 young Czech soldiers who were shown slides of children between 4 and 10, both male and female, as well as adolescents and adults, male and female. Penile responsivity to female children, ages 4-10, was intermediate to adolescent and adult females and males in one scoring system.

In the other scoring system, all 48 soldiers showed penile response to adult females, as did 40 of 48 toadolescent females, and notably, 28 of 48 showed penile response to the female children age 4-10.

[Green, R. (2002). Is pedophilia a mental disorder?, Archives of Sexual Behavior, vol. 31, no. 6, 2002, pp. 467-471.]

Man kan lättast summera deras insändare med följande:

1. Personer som använder barnpornografi skall få långa fängelsestraff samt att dagsböter helt skall försvinna från straffskalan.
2. Barnpornografibrott skall räknas in under sexualbrotten till skillnad från idag där det sorteras in under brott mot allmän ordning.
3. Barnpornografikonsumtion är en attack mot hela vårt samhälle och alla de grundprinciper Sverige vilar på.

Resten av debattinlägget är rent fluff och samma hysteriska hetsande antydningar som vanligt, men också falska uttalanden utan någon solid grund. Inget nytt under solen med andra ord, ECPAT är ECPAT helt enkelt.

Blogge Bloggelito tog på ett mycket träffande vis upp det skeva i deras utspel om att barnpornografiinnehav skulle vara “den värsta formen av brott mot barn”. Man kan undra om ECPAT verkligen anser det, då man enkelt kan komma på många slags ickesexuella övergrepp mot barn som är betydligt värre. Brottsformer med en avsevärd högre förekomst och som leder till avsevärt värre skador och till och med dödsfall. Notera att Karlén och Bodström faktiskt endast pratar om barnpornografikonsumtion och inte verkliga sexuella kontakter mellan vuxna och barn som en del av barnen på bilderna faktiskt varit med om (i en del fall till och med kontakter av en övergreppskaraktär).

Vad är det i bilder som gör de så magiska och livsfarliga, stjäl de avbildade personers själ eller vad händer? Vi har aldrig förstått magin bakom barnpornografi, samma magiska synsätt som gör att övergreppslobbyn kan komma med påståenden att varje gång någon tittar på en bild så är det på ett magiskt vis ett nytt “övergrepp” på det avbildade barnet.

Deras krav att barnpornografibrottet skall flyttas till kapitlet om sexualbrott är även den mycket konstig. Deras uppfattning verkar vara att Brott mot allmän ordning är en mindre allvarlig form av brott och detta påverkar attityder ute i samhället. Först och främst kan man fråga sig om folk i allmänhet ens är medvetna om att barnpornografibrott inte räknas som ett sexualbrott men framför allt, varför skall det räknas som ett sexualbrott? Olaga våldsskildring som till större del används mot pornografiskt material av sadomasochistisk karaktär (även om grövre fall av barnpornografisk material kategoriseras även här) är också det sorterad under ‘Brott mot allmän ordning’. Men inte bara det, även blottandet (en av de absolut vanligaste formerna av brott av sexuell karaktär) räknas dit. Som vi ser är alltså inte sexuell karaktär hos ett brott skäl för att de skall sorteras under kapitel 6 (sexualbrott) utan de finns där brottets typ hör hemma. Att barnpornografibrott och olaga våldsskildring som båda är avbildningar och oftast av sexuell karaktär, samt i en del fall kan rubriceras som båda och för samma avbildningar, skulle vara sorterade under olika kapitel är befängt.

Anledningen till att barnpornografibrottet anses vara ett brott mot den allmänna ordningen är för att det är ett brott mot alla barn och inte ett enda individuellt barn, vilket sexualbrotten hanterar (brott mot enskilda individer). Att flytta barnpornografibrottet skulle alltså exempelvis göra det enda argumentet mot kriminalisering av tecknad barnpornografi och en del annat innehållslöst. Brottstypen skulle alltså inte längre räknas som en kränkning mot alla barn. Varför vill de trots detta faktum (det står till och med att så är fallet i senaste barnpornografiutredningen SOU 2007:54, se exempelvis sidan 20) flytta barnpornografibrottet till ett annat kapitel? Vi anser i och för sig att påståendet att barnpornografi (även tecknad sådan) är en kränkning mot alla barn vara urfånigt men vi tror inte ECPAT delar vår åsikt.

Kan det vara så att ‘Brott mot allmän ordning’ inte dyker upp i belastningsregistret? Nej, så är det inte heller, belastningsregistret för skolor och barnomsorg tar även upp barnpornografibrott. Kravet verkar inte vara något annat än att Karlén och Bodström är så sjukligt antisexuella att de ser det som något riktigt dåligt att vara dömd för något som kategoriseras som sexualbrott. De verkar i alla fall inte medvetna om att placeringen av barnpornografibrottet behandlar brottets karaktär och denna placering behövs för att upprätthålla det fullständigt muppiga påståendet att barnpornografi är en kränkning mot alla barn och inte bara de avbildade barnen.

Den förlegade synen på hur barnpornografin ser ut som Karlén och Bodström talar om är en direkt produkt av innehavskriminaliseringen av barnpornografi som spridit sig över hela världen. De allra flesta ingående studier gjordes innan kriminalsieringar av innehav (exempelvis SOU 1997:29, Shuijer 1992, Kutchinksy 1999) och dessa är rörande överens om att barnpornografin i huvudsak består av poseringsbilder och att sexuella beteenden (oralsex, samlag med mera) tillhör en minoritet av barnpornografin, samt att samlag i sig är ytterst ovanligt.

Idag, på grund av innehavskriminaliseringen, vågar ytterst få befatta sig med materialetdå ämnet är känsligt. Tack vare en ytterst manipulativ och misstänkliggörande retorik från övergreppslobbyn (som exempelvis ECPAT) har kontrollen, tolkningsföreträdet och övervakningen av fenomet helt hamnat i händerna på extremistiska övergreppslobbyorganisationer/moraliska entrepenörer (som ECPAT) och polismyndigheter. Båda grupperna har mycket att vinna på att förvränga statistiken för att få ökade anslag från myndigheter och för att ge sin egen verksamhet legimitet. COPINE (Combating Paedophile Information Networks in Europe) är ett exempel på en kombination av de två företeelserna då exempelvis pedofilenheten på London Metropolitan Police var avgörande för grundandet av projektet. Samma pedofilenhet som genom mycket smutsiga metoder uttryckligen gått in för att infiltrera och omöjliggöra sexualpolitisk verksamhet för olika lagliga pedofilorganisationer som IPCE, genom att använda innehavskriminalisering av barnpornografi som ett medel. Det är dock något vi kommer skriva om i ett framtida inlägg.

Idag vet vi alltså mycket lite om hur barnpornografin egentligen ser ut. Empirisk forskning har visat oss att barnpornografin var mycket tam under den tid det var lagligt att sälja och producera (1970-talet) och under perioden då innehav var lagligt (fram till 1999 i Sverige). Det är dock inte orimligt att anta att barnpornografin fått en ökad förekomst av grövre bilder och filmklipp tack vare teknologins frammarsch. Detta kan förklaras med att teknologin numera underlättar tillverkandet av bildmaterial, tidigare var de som producerade materialet tvungna att framkalla det och därefter i en del fall få det publicerat i en tidning eller få det utgivet av ett filmbolag. Under 1990-talet bestod alltså en majoritet av det barnpornografiska materialet av inscannade bilder från gamla barnpornografiska tidningar eller gamla filmer som överförts till digitalt format.

Att barnpornografin tack vare teknologins utveckling fått ökad förekomst av grövre former är dock spekulationer från vår sida och inte någon fakta. Vi vet att så kallade child model-siter producerat enorma mängder påklädda poseringsbilder som av svenska polismyndigheter klassats som barnpornografi (och alltså räknas in i begreppet och statistiken när det talas om stora beslag). Den grövre barnpornografin vet vi dock väldigt lite om och denna kunskap är något som är förunnat få personer, de som tjänar på att överdriva fenomenet och som (ironiskt nog) har obefintlig kredibilitet i dessa sammanhang. Barnpornografin ser helt enkelt inte ut som man tror när man hör ordet. Fortfarande är en klar majoritet av all barnpornografi rena poseringsbilder (där en majoritet är påklädda) eller tecknade bilder samt filmer och en liten del består av grövre bilder med samlag eller simulerade samlag. Det är även värt att ha i åtanke i sådana här sammanhang att avbildningar på personer under 18 och som är könsmogna barnpornografiklassas i många länder. Dessa bilder är det heller inte orimligt att anta är mycket mer explicita i sina utföranden och mer vanligt förekommande än bilder på förpubertala barn detta i sin tur förvränger statistiken påtagligt. När Helena Karlén och Thomas Bodström försöker utmåla de absolut grövsta formerna av barnpornografiskt material (“snarare är det regelrätta våldtäkter, ibland med sadistiska inslag.”) som repressentativa för helheten ljuger de.

För att förstå hur lättvändigt individer som dessa tar på sanningen skall vi ta ett exempel från 1990-talets stora barnpornografidebatt.

Den 17 Januari 1994 sände Rapport i TV 2 sekvenser ur en barnpornografisk film som hade tagits i beslag i Huddinge och i det så kallade Norrköpingsfallet. Det var Rädda barnen som spred filmklippet i syfte att väcka opinion mot barnpornografi (som på den tiden var en mycket het fråga då innehav fortfarande var tillåtet). Vid denna tidpunkt var Helena Karlén aktiv inom Rädda barnen och sysslade bland annat med dessa frågor (vilken roll hon hade i spridningen av barnpornografiska publiceringarna i SVT är dock oklart, hon fick dock utmärkelsen Årets lobbyist i samband med sitt engagemang under Rädda barnens flagg). Klippet utmålades som repressentativt för barnpornografi och en av författarna till det här blogginlägget (Helena) bevittnade just denna sändning. Materialet som visades var mycket grovt där en man iförd hockeymask torterade en flicka som var fastspänd. Flickans skrik var mycket obehagliga och de flesta skulle troligen bli mycket upprörda över innehållet, men historien slutade där för svenska folket och barnpornografiinnehav kriminaliserades.

Men historien slutar egentligen inte där utan tysk polis utredde fallet och kom fram till en del intressant fakta, såhär skriver SOU 1997:29 sidan 133 och 134:

“Den s.k. svarta serien innehåller en i sitt slag helt unik film som åberopas och visas i massmedia och av företrädare för myndigheter och frivilligorganisationer i de flesta europeiska länder. Delar av filmen ingår t.ex. i ett material som Rädda barnen sammanställt och förevisat. I filmen utsätter mannen en av flickorna för sådana handlingar som förekommer i våldspornografi. Det handlar om piskning, nålar, smält stearin m.m.
Manfred Kaltwasser, som i Tyskland utrett mannens brottsling, har uppgett att flickan inte var bortrövad. Enligt Kaltwasser ingår sekvensen som en unik del i en längre produktion. Avsnitt där nålar sticks genom flickans blygdläppar är inspelade under lokalbedövning. De scener där nålar sticks i en flickas anus är inklippta och har tagits upp med en 18-årig kvinna som aktör.”

Det viktigaste med ovanstående citat från SOU 1997:29 är konstaterandet av att materialet är helt unikt (i samband med deras stora genomgång av barnpornografiskt material som tagits i beslag) och därmed alltså inte på något vis kan repressentera barnpornografi annat än för mycket skruppelfria lögnare som inte skyr några medel. Men noterbart är även det faktum att delar av scenerna var inspelade under lokalbedövning och flickans skrik därmed kan varit spelade, för att inte tala om den 18-åriga kvinnan som agerade aktör i filmen. Naturligtvis är det frågan om mycket grova övergrepp men barnpornografi såg så gott som aldrig ut så.

De som tjänat mest på innehavskriminaliseringen och det förväntade förbudet att ens ta del av barnpornografi är lögnarna bakom Rädda barnen och ECPAT. Detta innebär att de i framtiden, varje gång de behöver rättfärdiga sig själva, kan ljuga för oss precis som de gjorde med ovanstående barnpornografiklipp. Vi är övertygade om att ECPAT inte skulle tveka en sekund att försöka förvrida opinionen med barnpornografiska klipp som inte alls repressenterar verkligheten.

Som avslutning vill vi diskutera en av källorna Karlén och Bodström använde i sitt debattinlägg:

“Ett av de starkaste argumenten för detta är kopplingen mellan konsumtion av övergreppsbilder på barn och egna övergrepp, något som tidigare belagts av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) men även barnpornografiutredningens betänkande ”Barnet i fokus” som överlämnades till regeringen 29 augusti i år.”

Vad säger egentligen BRÅs rapport om kopplingen mellan konsumtion av barnpornografi och egna övergrepp? Vi citerar ‘Sexuell exploatering av barn – vad döljer sig bakom sexualbrottsstatistiken?’:

“Det går emellertid inte utifrån dessa uppgifter att dra några slutsatser om något orsaks och verkanssamband mellan barnpornografibrottet och sexualbrottet – till exempel om – och i så fall hur – barnpornografin påverkat benägenheten att begå sexuella övergrepp mot barn.”

För att förstå BRÅ’s ‘Sexuell exploatering av barn – vad döljer sig bakom sexualbrottsstatistiken?’ måste vi även påpeka hur statitiskt tveksam den är. Först och främst behandlar den fall från 1993-2003, detta innebär alltså att större delen av den studerade perioden handlar om brott som skett innan barnpornografiinnehav kriminaliserades. Vilket för med sig att under denna perioden var det personer som dömdes för barnpornografi sådana som tillverkade eller spred sådant material, vilket alltså till skillnad från fall av innehav är en mycket grövre form av brottslighet. Det är inte orimligt att anta att dessa personer också var mycket mer dedikerade än den vanliga barnpornografikonsumenten som endast samlar på barnpornografiskt material som andra producerat.

Att påstå att BRÅ bevisat ett sådant samband är alltså en direkt lögn.

Även forskning som försöker finna ett sådant samband i övrigt kan inte hitta det, exempelvis Dean D. Knudsens pedofilhysteriska artikel [1]:

“Perhaps the most appropriate summary of the research pertaining to pornography involving adults and children is that there are no clear relationship that can be identified between erotica and sex crimes. [...] If the problem is to determine whether access to pornography directly increases the probability of sexually exploative behaviors toward children, there appears to be general consensus among researchers that it does not (Nelson, 1982). [...] In addition, the avaible evidence seems to suggest that pornography is neither responsible for inital sex offenses against most children nor the reason for their vulnerability; rather, it is the familial and social circumstances of young children that are primary factors in their victimization.”

Slutklämmen på Knudsens artikel är det centrala och det som antisexlobbyn vill mörka. Det är barnens sociala situation och familjeförhållanden som är avgörande för huruvida de har sexuella kontakter med vuxna. Moralkonservativa element vill dock skydda familjen till varje pris och i det här fallet till bekostnad av barnen genom att skapa rökridåer. Anser man att barnpornografikonsumtion är “den värsta formen av brott mot barn” då är det inte långsökt att anta att så är även fallet denna gång.

Men för att citera en annan BRÅ-publikation rörande pedofilers konsumtion av barnpornografiskt material [2]:

“Howitt (1995b), som djupintervjuade några män som upprepade gånger dömts för sexualbrott mot barn (och kan antas vara s.k. fixerade pedofiler), fann att endast ett fåtal överhuvudtaget var intresserade av barnpornografiska alster. Det förekommer så mycket annat bildmaterial i massmedia och reklambroschyrer m.m. som stimulerar pedofilers sexuella fantasier. En kriminalisering av innehavet av barnpornografiskt material har med all säkerhet en allmänpreventiv effekt. Men som Howitt säger,
‘…det är osannlikt att pedofila fantasier på ett effektivt sätt kan regleras genom att eliminera barnpornografin. De legala alternativen till pornografi som källa till fantasier tycks dominera i de flesta gärningsmäns liv, och det är svårt att föreställa sig en lagstiftning som skulle begränsa många av de saker som pedofiler omsätter i pedofila fantasier.’ (Howitt, 1995 b s24)”

Vi kan dock inte kommentera SOU 2007:54 som källa i detta inlägg då vi inte gått igenom den delen av betänkandet ännu, just nu pågår arbetet med att skaffa alla källor och granska dem. Vi kan utlova en uppseendeväckande genomgång av betänkandet som kommer peka på flera grova fel och en allt för kreativ användning av källmateralet, för att inte tala om hur selektivt urvalet varit. Men det är något för ett framtida inlägg.

[1] Knudsen D D. (1988) Child sexual abuse and pornography: Is there a relationship? Journal of Family Violence. Volume 3, Number 4, pp.253 – 267

[2] Martens L P. Pedofili: barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn. Stockholm. Brottsförebyggande rådet, (2000)

Schuijer J, Rossen B (1992) The Trade in Child Pornography. Issues in Child Abuse Accusations. Vol. 4, No. 2, s. 55-107

Kutchinsky, B. Law, Pornography and Crime: The Danish Experience. Scandinaivan Studies in Criminology, Vol.16. Pax Forlag, Oslo (1999)