Svensk Sexualpolitik Idag » gästskribenter

Gästinlägg: Alex Limonovic skriver om mediahysterin

September 4, 2009 on 3:21 am | In Lag & rätt, Myndigheter, Nyheter, Pedofili, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästblogg, gästskribenter | 58 Kommentarer

När bloggen alex.pedofil.se uppmärksammades i media ledde det till ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma pedofilfrågan och pedofilers rätt till mänskliga rättigheter igen (pedofil.se 2007 var bara början och mer kommer det bli även efter uppmärksamheten kring Alex blogg detta år). Därför valde vi att fråga Alex, bloggaren ifråga, vad hans mål och ideologiska utgångspunkt med bloggandet är. Vi passade även på att fråga honom om hans åsikter över mediauppmärksamheten samt den löjliga polisanmälan mot bloggen.

Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

November 20, 2008 on 7:51 pm | In Lag & rätt, Myndigheter, Pedofili, Sadomasochism, gästskribenter | 15 Kommentarer

Hej!

Först måste jag skriva att jag finner det positivt att någon diagnos över huvud taget, tas bort från det förhistoriska diagnoskapitlet i ICD-10; störningar av sexuell preferens. Men där stannar också min positiva inställning. Jag reagerade över en hel del saker och allra främst er generaldirektörs, Lars-Erik Holms, uttalande i Dagens Nyheter. Där han först proklamerar om hur viktigt det är att ta bort dessa diagnoser, då majoriteten i landet på ett olyckligt sätt misstolkar dessa parafilier som sjukdomar. Att det är väldigt viktigt för dessa sexuella minoritetspersoner att av samhället bemötas som fullvärdiga medborgare. Samt att dessa diagnoser härstammar från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Allt detta, för att sedan hävda att transsexualism måste vara kvar, för att det ska vara möjligt för transsexuella att genomföra könsbyte. Att exhibitionism, voyeurism och pedofili är kriminella handlingar.

Könsidentitetsstörning i barndomen är en av de diagnoser som ska tas bort, så varför ska då transsexualism som också är en könsidentitetsstörning hållas kvar? Och på vilket sätt är det omöjligt för en transsexuell individ att genomföra könsbyte, om transsexualism inte står kvar som diagnos?

Vilket lagrum är det som används när er generaldirektör uttalar sig om exhibitionism, voyeurism och pedofili som kriminella handlingar? Exhibitionism kan relateras till blottare, och blottning är olagligt - men här finns en distinkt skillnad mellan läggning/preferens och handling, exhibitionism är en deskriptiv term för vad en individ attraheras av, medan blottning är ett begrepp som redogör för en handling. Exhibitionism och blottning är således inte samma sak. Och är det något som bör påpekas vad det gäller blottning, så är det impullskontrollsstörning. Att sätta likhetstecken mellan exhibitionism och blottning, vore som att sätta likhetstecken mellan sadomasochism och lustmord, och låta diagnosen om sadomasochism stå kvar p.g.a. det. Ni som socialstyrelse som tillhandahåller den svenska versionen av ICD-10 borde verkligen kunna skilja på parafili och handling.

Voyeurism i sig, är ingen handling och kan således inte heller vara kriminellt. För inte kriminaliserar vi sexuell attraktion? Återigen; särskilj läggning/preferens från handling. Den kriminella handlingen är att titta in i någons fönster, inte att bli sexuellt upphetsad av att göra det. Och det är den sexuella upphetsningen som termen voyeurism täcker. Sedan har vi pedofili: Jag är medveten om att det är olagligt att ta sexuell kontakt med barn under 15-år, men den handlingen rubriceras som sexuellt övergrepp mot barn/våldtäkt motbarn. Kriterierna för diagnosen pedofili i DSM-IV-TR är följande:

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).
B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.
C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.
Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both
Specify if:
Limited to incest
Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type

När man ser till dessa kriterier så framgår det tydligt att pedofili inte alls behöver ha med någon handling att göra. Förutom huvudsaklig attraktion och återkommande, intensiva sexuella fantasier, så krävs det att individen antingen har tagit sexuell kontakt med ett barn, eller att individen upplever ett jag-dyston över attraktionen/fantasierna. Så återigen; särskilj läggning/preferens från handling.

Jag har också tagit del av ett mailsvar som Lars-Erik Holm själv har gett:

“Tack för brev! Om du läser texten på vår webbplats framgår det att syftet varit att ta bort diagnoser som rör människors privata sfär och som samhället inte bör blanda sig i.

När det gäller andra beteenden finns andra normer som reglerar vad samhället anser om t.ex. blottares beteende. När det gäller pedofili bör du observera att diagnosen inte rör pedofilen, utan hans/hennes beteende: pedofili.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm “

Pedofili är ingen term för beteende. Det finns inget beteende som korrekt namnges som pedofili. Pedofili är, som alla andra termer på listan för störningar av sexuell preferens, en deskriptiv term för vad en individ attraheras av sexuellt, samt en parafili. Och det är skrämmande att er generaldirektör eller någon av er, inte vet vad termen pedofili faktiskt står för. Vilket innebär att ni själva tillhör den grupp människor ni vill skydda sexuella avvikare ifrån. Ni förväxlar pedofili med en hemsk handling; sexuellt övergrepp mot barn. Ni förväxlar även exhibitionism och voyeurism med kriminella handlingar. Det är makabra felslut och olyckliga sådana, när det hela egentligen slår bakut.

Jag undrar så klart, varför inte transsexuellas, exhibitionisters, voyeuristers och pedofilers privata sfär också ska värnas? Är inte dessa människor de med? Är inte deras integritet lika mycket värd? Lars-Erik Holm markerar att när det kommer till andra “beteenden” så finns andra normer som reglerar vad samhället anser om dessa. Men det var ju normerna man vill bekämpa. Det var ju förväxlingen mellan störning av sexuell preferens och sjukdom, som man ville få bort. Dessa diagnoser härstammade ju från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Detta var ju så viktigt för de sexuella minoritetspersonerna, att känna sig som fullvärdiga medborgare.

Detta är ett hyckleri ni står för. I ena andetaget är det förfärligt med förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och väldigt viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Medan i det andra andetaget tas hänsyn till dessa förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och inte är lika viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Nu skulle jag så klart kunna haka upp mig på petitesser, som att ni kallar alla dessa läggningar/preferens för sexuella beteenden. Har ni inte ens läst titelt för kapitlet i er egen manual? Det står störningar av sexuell preferens. Sexuell preferens är inte detsamma som beteende. Sadomasochism är inte ett beteende, det är en sexuell läggning/preferens. Hade det varit ett specifikit, sexuellt beteende, så hade alla sadomasochister gillat samma saker, gjort samma saker i sexuell kontext. Nu är det verkligen inte så. Och detsamma kan sägas för alla andra preferenser som finns i kapitlet: Det handlar inte om sexuella beteenden.

Men detta är inte det viktiga. Det viktiga är, bortom er okunskap och totala begreppsförvirring, att åtminstone exhibitionister, voyeurister och pedofiler inte är likvärda medborgare. Att ni, socialstyrelsen, kopplar ihop dem med labila individer som utför kriminella handlingar. Det är inte rätt. Det är ett förbannat tjänstefel. Det är att generalisera på faktamässigt felaktiga grunder. Att dra alla över samma kam. Varför bejakar ni helt plötsligt majoritetens felaktiga syn, när det kommer till dessa sexuella avvikare?

* En blottare måhända vara exhibitionist, men alla exhibitionister är inte blottare. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ exhibitionister är just blottare, att alla exhibitionister är lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om strippor, manliga som kvinnliga, eller porrutövare?

* En smygtittare som bryter mot lagen mot sitt smygtittande, måhända vara voyeurist, men alla voyeurister bryter inte mot lagen när de bejakar sin sexuella läggning/preferens. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ voyeurister är smygtittare som lurar med kamera, kickare och runkar utanför människors fönster, att alla voyeurister lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om smygtittande, under helt lagliga former?

* En person som har förgripit sig sexuellt på ett barn kan mycket väl vara pedofil, men alla pedofiler är inte barnförgripare. Långt därifrån. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ pedofiler är barnförgripare, att _alla_ pedofiler lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att en pedofil inte måste förgripa sig på ett barn för att vara pedofil, och att det lika möjligt kan vara någon med icke-pedofil läggning som utför en sådan handling mot ett barn?

Det är uppenbart att ni här upprätthåller den förlegade, inskränkta synen, som ni i första andetaget anser vara felaktig. Som ni inte vill ska skada sexuella minoritetspersoner. Det är uppenbart att ni här bejakar majoritetens okunskap (sociala normer), trots att ni i det tidigare skedet finner det olyckligt att dessa minoritetspersoner felaktigt får sjukdomsstämplar på sig. Er åtgärd är således inkonsekvent. Och det är tydligt som så, att exhibitionister, voyeurister och pedofiler, de kan man spotta på, sjukdomsstämpla och stigmatisera. Att det sedan sker p.g.a. diagnoser som ni själva anser härstamma från en förlegad tid, p.g.a. att majoriteten misstolkar kapitlet om störningar av sexuell preferens som en lista på sjukdomar - det spelar tydligen ingen roll. Inte när det kommer till dessa sexuella minoriteter.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen värderar människors integritet beroende på deras sexuella läggning/preferens. Det är tydligt som så, att socialstyrelsen inte vet vad de egentligen håller på med.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen, liksom majoriteten, lider av begreppsförvirring och själva har svårt att skilja på sexuell läggning/preferens och faktisk handling. Som själva, på helt felaktiga grunder, sätter likhetstecken mellan sexuella avvikare (exhibitionister, voyeurister, pedofiler) och labila, kriminella individer. Är inte det att kränka dessa sexuella minoritetspersoners integritet? Är inte detta liknande den form av förtryck ni vill bekämpa? Varför utför socialstyrelsen, och i synnerhet er generaldirektör, Lars-Erik Holm, ett förtryck mot dessa sexuella minoritetsgrupper?

Detta är inte acceptabelt och jag kräver en förklaring till denna inkonsekvens, begreppsförvirring och absurda likhetstecken.

//Nils

Gästblogg: SAMLAG ELLER SALIGHET, andra vändan

October 9, 2008 on 12:12 am | In gästskribenter | 7 Kommentarer

Den 14 juni gästbloggade jag här på Svensk sexualpolitik idag för att jag hade lagt ut min bok, ”Samlag eller Salighet” som e-bok. Nu gör jag ett kort inlägg för att berätta att den är borttagen från nätet, eftersom ett förlag har förlagt boken. Stor nytta gjorde dock tiden ute på nätet, eftersom det var på det sättet som psykologiska institutionen vid Göteborgs Universitet kom i kontakt med den, och beslöt att den skulle bli kurslitteratur i sexologi. Efter vad jag hört har boken tagits emot väl av studenterna (även om långt ifrån alla är överens om allt som sägs i den) och det lär allmänt ha uttryckts att det är en viktig bok, och att det är bra att den skrivits och givits ut – oavsett vad man i övrigt tycker. Boken ska också ha legat till grund för en hel del diskussion, vilket ju är ett av de främsta syftena med densamma, att få igång debatten kring den makalösa verklighetsförfalskning som med statens och mediernas direkta stöd är linjen kring sexualdebatten.

Andra syften är till exempel, att folk ska få upp ögonen för hur illa medier och journalistkår skött bevakningen kring detta, hur illa satta kliniska psykoarbetare och socialarbetare är att agera som ”experter”, eftersom de är så fruktansvärt okunniga om verkligheten utanför sina kliniska miljöer, och hur farliga de självutnämnda ”goda” ”räddarna” av ”offer” är. Men det främsta målet är att ge ett historiskt och vidare kulturellt perspektiv på sexualiteten, ty sådana perspektiv öppnar för att genomskåda vår nuvarande, korrumperade diskurs.

En person sa till mig, att den framtida sexualdebatten här i landet inte kommer att kunna komma förbi min bok, att den inte går att ignorera i längden. Jag hoppas det är sant, för det finns kanske inget ämne som så i sann kristen och radikalfeministisk anda är mörkat, förljuget och förvrängt som sexualdebatten är i vårt land. Såväl historiskt som i vår tid. Därmed inte sagt att jag inbillar mig att det ska ske några mirakler. Moralentreprenörerna kommer att slåss med näbbar och klor för sin självtagna rätt att tvinga alla att dansa efter deras ”sanning” – utan hänsyn till alla de offer de kommer att skörda.

Dick Wase

Gästinlägg: Priderapport 08

August 10, 2008 on 11:59 pm | In Pride, gästskribenter | 13 Kommentarer

Xzenu har skrivit ett gästinlägg om hans besök på Pride 2008 samt reflektioner kring företeelsen. Det är dock mycket viktigt att vara medveten om att Xzenus krönika innehåller hans egna åsikter och upplevelser. Xzenu har ingenting med vår verksamhet att göra utan hans gästinlägg är skrivet från ett annat perspektiv än vårt egna.

Priderapport 08

Europride 2008 blev min fjärde pridefestival på raken i Stockholm. Mitt helhetsintryck är att det på det stora hela med stormsteg går framåt mot bättre tider. Den allmänna diskursen handlar allt mer om en mångfacetterad mångfald, den gamla uppdelningen i straight och gay blir allt mer föråldrad.

För min personliga del kom höjdpunkten på söndag, Pride Parks sista dag. När jag satt i RFSU:s och Dekadances gemensamma tält om BDSM och Fetischism kom det fram en gammal man och började prata med mig på bruten engelska. Han sade att han var ”över 50”, men han såg mer ut att ha passerat pensionsåldern. Den gamle mannen började med att hävda att han då verklighen inte kan förstå hur någon kan tycka om smärta. Sådant är helt obegripligt för honom, det ville han tydligt markera.

Så, jag började tralla på lite glatt om att det finns tre sätt att tycka om fysisk BDSM. Till att börja med så kan det vara väldigt skönt också att det gör ont, det blir som en intensiv stimulans, lite som massage fast mer avancerat…

Och längre än så hann jag inte innan han bekände att han varit intresserad av sadomasochism så länge han kan minnas, men inte vågat prata om det förrän nu och än mindre leva ut det. Han är bög, och lever i ett land där homosexuella blir förföljda. Att även ta itu med sitt BDSM-intresse var på tok för skambelagt och riskfyllt för att våga sig på. Att nu åtminstone kunna diskutera det med någon var en stor lättnad för honom. Vi satt och pratade i en timma ungefär, och sen gick jag och presenterade honom för killarna i läderbögsklubben SLM så att han skulle våga gå på deras fest senare på kvällen. Kanske fick den gamle mannen smisk den kvällen, för första gången i sitt liv.

De andra båda formerna av skön smärta är dels sådant som faktiskt inte gör ont, utan bara ser ut för andra som om det skulle göra ont. Och delssådant som bara gör ont och inte är skönt, men det är då inte själva smärtan man tänder på, utan till exempel rädsla eller underkastelse. Vi återkom till den biten senare under samtalet. Han berättade även om förföljelserna i hans hemland, bland annat hade han blivit avskedad från universitetet för att han hade skrivit en artikel om homosexualitet. Och inte ens inom den lilla bögkultur som ändå finns där kunde han alltså våga vara sig själv, eftersom han inte bara är bög utan dessutom sadomasochist.

Just svårigheterna med att tillhöra mer än en kategori samtidigt, det fält som numera kallas för ”intersektionalitet” på akademiskt språk var ett återkommande tema på årets Pride House. I En paneldebatt vid namn ”BDSM + HBT = ?” fick RFSL mycket kritik som inte bara var fälförtjänt, utan dessutom konstruktiv och hållen på en vettig nivå. Oro uttrycktes över att sexualpolitiken är på väg att lämna RFSL bakom sig, att RFSL inte hänger med i de nya kamperna för frihet och rättigheter utan låter RFSU föra dessa ensamma medan man själva nöjer sig med att förvalta gamla segrar. Man lyfte även fram en mycket intressant avhandling vid namn ”Den korrekta avvikelsen”, vilken påvisade att RFSL genom decennierna konsekvent har försökt framstå som normala – en strategi som bidragit till ökad acceptans för mainstreamhomosexuella, men till priset av att RFSL själva tryckt ner och osynliggjort de HBT-personer som inte är normativa i övrigt.

Ett annat intressant PrideHouse-föredrag på detta tema hette ”I första hand asexuell, i andra hand heterosexuell”. Det visade sig att föredraget inte handlade om asexualitet utan om Ableism – kategorism mot handikappade. (Alltså samma sak som rasism och homofobi, fast riktat mot handikappade i stället för mot mörkhyade respektive homosexuella.) Tydligen är ableism mycket utbrett i HBT-världen. HBT-fester är ofta rent fysiskt omöjliga att ta sig in på i och med bristande handikappanpassning, och om man kommer in blir man automatiskt sedd som en person som absolut inte kan vara homosexuell utan just ”i första hand asexuell, i andra hand heterosexuell”.

Å andra sidan berättade en av debattörerna i den förstnämnda paneldebatten, en CP-skadad sadomasochist, att han känner sig mycket mer hemma i kinkyvärlden än i handikappvärlden. Han får sällan negativa reaktioner för att han är rullstolsbunden på de fetischfester han går på, men däremot har handikapporganisationerna stora problem med fördomar och förakt mot sexuellt avvikande personer.

Rent allmänt innehöll årets pridehouse mycket om BDSM och Fetisch, och därtill kom RFSU:s temadag på samma ämne. Pridehouse hade även en hel del om polyamori och om diverse könsöverskridanden som är mer normbrytande än transsexualism.

Sedan ett par decennier tillbaka är den allmänna synen på sexualitet i stället upphängd på tre poler: Den fortfarande normativa heterosexualiteten, den accepterade avvikelsen homosexualitet, samt den avskydda pedofilin. Allt som inte passat in i denna treenighet har man helt enkelt valt att inte låtsas om att det existerar.

Men detta system är nu på väg att rämna. Gränserna mellan man och kvinna suddas ut av ett brett spektrum av transsexualism, intersexualism, intergender, genderqueer och så vidare. Därmed tynar även gränserna mellan Hetero, Homo och Bi bort. Intersektionella perspektiv på mångfacetterad grupptillhörighet problematiserar gränserna mellan överordnad och underordnad, man har börjat se att mainstreamvaniljhomosexuella på sitt sätt är normativa de också. På så sätt låg Europride definitivt i frontlinjen för en positiv utveckling.

Samtidigt så smälter på gott och ont gråzonen bort, det mittfält där man osynliggör de sexualiteter som inte passar in i triangeln Hetero-Homo-Pedo och låtsas att de antingen inte existerar eller utgör ett specialfall av någon av de tre grupperna. Framför allt polyamorösa, asexuella, sadomasochister och fetischister har fått allt mer utrymme under de senaste åren.

Samtidigt pågår en kamp från andra hållet, en kamp för att utvidga demonstämpeln mot pedofili till att även omfatta andra sexuella minoriteter, och denna kamp fanns även den, om än i blygsam skala, representerad på årets Pride.

I årets Pride Park cirkulerade två listor med insamling av underskrifter. Den ena listan handlade om att avskaffa socialsstyrelsens störningsstämpel mot fetischism. Som undertecknare intygade man att man själv har någon typ av fetisch och antydde att man ämnar sjukskriva sig för detta. En klar uppladdning inför en återupprepning av den politiska aktion där en grupp homosexuella satte sig på socialstyrelsens trappa och fick homosexualitet struket från listan över psykiska störningar.

Denna protestlista distribuerades inte bara av RFSU:s och Dekadance’s BDSM-tält, utan även av de politiska partier som hade tält i närheten. Det var massor av festivaldeltagare som skrev under.

Den andra listan var av obehagligare slag. Organisationen Djurens Rätt ville att man skulle skriva under att man stödjer ett framtida lagförslag som ännu inte formulerats. Redan där borde allehanda varningsklockor ringa för alla som får en sådan förfrågan. Vad är det egentligen man skriver under på? Lagförslaget skulle ha till syfte att kriminalisera tidelag/zoofiler, att djurskyddslagstiftningen skall överge sin nuvarande linje enligt vilken en handling mot ett djur endast är olaglig om djuret tar skada av det.

Hade då Djurens Rätt blivit radikala på riktigt? Ville de förbjuda människor att tvinga djur till sexuella handlingar? Ohnejdå, de försäkrade att så absolut inte är fallet. Minst 99.999% av alla sexuella handlingar där både människa och djur är inblandat handlar om avel. Det handlar om att människor antingen tvingar djur till sex med andra djur eller masturberar ett djur för att producera sperma som man sedan kan inseminera i en icke tillfrågad hona. Men dessa minst 99.999 procent ville man absolut inte kritisera, det man ville stoppa var enbart den där hypotetiska sista promillen där människor riktar förälskelse eller kåthet mot djur.

Deras enda argument för denna linje var att den är ”strategisk”, men de hade inga argument för att denna strategi faktiskt skulle medföra något positivt för några djur. I stället tolkade de min ovilja att skriva på deras lista som att jag inte förstått att de tycker om djur, och att jag därför behövde bli informerad om detta gång på gång.

Med undantag för sistnämnda lista och ösregnet under Prideparaden var dock årets Pride toppen på alla sätt och vis. Visst kunde det varit ännu mer och ännu bredare, men man kan inte få allt här i världen. Inte på en och samma gång i alla fall.

För sexuella minoriteters del borde två av de främsta frågorna för det kommande året vara dels att häva störningsstämpeln mot fetischism (och gärna så många ytterligare störningsstämplar som möjligt på köpet) och dels att få igenom att om det skall bli ett förbud mot sex med djur så måste denna lag tydligt förbjuda all avel. Om någon sexuell handling skall vara förbjuden så skall det vara för att skydda ett potentiellt offer, inte för att markera att vissa människor minsann blir äcklade av andra människors kåthet.

Xzenu Cronström

Beteendevetare och sexualpolitisk debattör/aktivist

Gästblogg: Varför blunda för verkligheten???

June 23, 2008 on 9:22 pm | In Djurs sexualitet, Naturligt/onaturligt, Zoofili, gästskribenter | Inga kommentarer

Vi i Sverige yvs gärna över hur upplysta och välutbildade vi är jämfört med andra länder. Och visst stämmer det på många områden. Vi har ett utbildningssystem som de flesta av oss kan ta del av och det finns många inriktningar att välja på. Det går att göra sin röst hörd utan att bli inspärrad. Det går att kritisera regeringen utan att bli lönnmördad. Men i vissa hänseenden verkar vår mentalitet ha stannat kvar på medeltida nivå.

Synen på sex har blivit så präglad av historiska och religiösa influenser att många även idag har svårt att se klart på en så grundläggande aspekt av vårt liv. Sex är något fult, skamligt och tabubelagt. Man talar inte öppet om sex. Man får inte visa sex offentligt. Unga människor får inte lära sig om sex på ett naturligt sätt. Sexualundervisningen är oerhört torftig i skolan och kommer alldeles för sent egentligen. Det är inte accepterat att njuta av olika sorters sexuella lekar.

Exemplen kan göras många. När det gäller mer ovanliga sexuella varianter är kunskaperna om dessa ännu sämre. För gemene man är det inte självklart att känna till så mycket om de sexuella minoriteterna eftersom det inte är så lätt att hitta relevant information.

Visserligen håller det på att förbättras men det går långsamt, och i huvudsak är det bara de mest politiskt korrekta minoriteterna (t.ex. homo-, bi- och transsexualitet) som får all den positiva uppmärksamheten. En av de minoriteter som fått väldigt mycket negativ uppmärksamhet på senare tid är den som handlar om människans sexuella och/eller emotionella dragning till djur, nämligen zoofilin.

Zoofili har funnits i många tusen år och är inget okänt i någon historisk civilisation vi känner till. Inom många religioner har det förekommit ritualer där djur deltagit i sexuella aktiviteter. Trots att det finns många källor som handlar om människans sexuella samvaro med djur har området blivit helt förbigånget inom utbildningsväsendet. På sin höjd omnämns det som en av många sexuella ‘perversiteter’.
När så ett fåtal personer råkar ut för att någon sadist skadar deras djur och skyller det på zoofilerna är det inte svårt att räkna ut att de får många med sig eftersom folket inte förstår skillnaden.

Bristen på kunskap är uppenbar även hos högt uppsatta riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar. De, likväl som vanliga människor, faller för grupptryck, politisk korrekthet, myter och förvrängda rapporter. Att hitta saklig och objektiv information är inte lätt eftersom många vetenskapliga undersökningar och avhandlingar inte når allmänheten, och de är kanske inte så lättolkade alla gånger. Framför allt är det svårt att få fram information från de som verkligen har en god insikt i ämnet, nämligen zoofilerna själva.

För att avhjälpa en del av problemet har jag satt samman en hemsida som avhandlar just zoofili och tidelag (könsumgänge med djur). Där står att finna en del information om lagar, historia, djuranatomi och fysiologi samt några texter om vad zoofilerna är för sorts människor. Det finns även länkar till andra informationssidor och en del artiklar från andra skribenter. Jag har försökt göra den förståelig för så många som möjligt utan att gå till överdrift.

Märk väl, jag har inte för avsikt att ‘konvertera’ någon att bli zoofil. Jag respekterar att man har olika sexuella läggningar. Däremot har jag svårt att hysa solidaritet med de som propagerar för att vissa läggningar ska förbjudas på grundval av icke försvarbara argument. Informationen på mina sidor kan försvaras och användas i debatten om huruvida zoofili och tidelag bör förbjudas eller ej.
Titta gärna in, och har ni något att anmärka på, fråga om eller tillägga så var inte rädda för att ta kontakt.

Adressen till hemsidan är http://www.zoofili.se

Mvh Richard

Gästblogg: Samlag eller Salighet

June 14, 2008 on 5:23 pm | In Sexualhistoria, Sexuella dissidenter, gästskribenter | 15 Kommentarer

Hur kan man bara våga ge sig in i sexualträsket? Nej, jag menar inte det ”träsk” som ”omvittnat” finns i den undre världen, med lismande hallickar och blasé, men samtidigt ack så terroriserade horor. Jag menar det sexualträsk som så totalt domineras av ”rättstänkande” medelklassaktivister och moralentreprenörer, vilka utan att tveka vet att bara en enda sanning existerar: Nämligen att sex är stinkande vidrigt utanför alla andra sammanhang än det vaginala samlaget i (det gifta) parets nogsamt stängda och ljudisolerade sovrum.

Ja, inte tordes jag då göra det! När jag började förbereda ”Samlag eller Salighet”, hösten 2002, så var avsikten att inte gå ett enda steg längre fram än till renässansen. Jag skulle skriva en populärvetenskaplig bok om sexualitetens och sexualmoralens historia fram dit, men med det nya greppet att också berätta hur man i praktiken gjorde ”det onämnbara”. Jag ville absolut INTE riskera att bli måltavla för alla ”goda” moralentreprenörers enorma indignation över allting som strider mot deras ”sanna” bild av världen, genom att gå närmare vår egen tid än 400 år. Men problemet var bara, att jag under mitt skrivande snart insåg, att även historien intensivt skulle provocera de ”goda” moralisterna. Snart stod det fullständigt klart för mig varför det är totalt tabu i vårt samhälle, att i undervisning under universitetsnivå ens andas ett ord om någon annan kultur eller moral i sexuellt avseende än vår. (Gissa varför sexualundervisning aldrig innehåller historia). Och på universitetsnivå måste dessutom sådan upplysning balanseras av den politiska korrekthetens och feminismens ”intelligent design” – genusperspektiv/genusvetenskap – för att motverka ”fel” slutsatser. Historiska fakta, det var uppenbart, skulle nämligen också blotta att vår tids sexualagenda är fullständigt ute och ”cyklar”. Och inte nog med det, jag insåg snart att även flera andra discipliner riskerar att underminera den ”enda sanningen”.

Jag hamnade i ett sabla dilemma! Om nu min bok skulle visa att människan uppfört sig sexuellt ”fel”, genom hela hennes historia – och jag därför skulle bli hatad även fast jag stoppade 400 år före vår tid – så kunde jag ju lika väl fortsätta fram till nu. Det skulle i och för sig ta något år ytterligare (som blev till flera år) och kostade mycket pengar (som jag fick ta ur egen ficka, ”fel” forskare och ”fel” forskning ska nämligen inte ha några pengar). Men eftersom jag alltid varit skeptisk till absoluta ”sanningar” (även om gammal rödvinsvänster så vägrade jag på 70-talet att gå med i någon vänstergrupp för att jag värjde mig mot deras ”enda sanningar”) bestämde jag mig för att gå vidare.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog aldrig börjat skriva min bok, eftersom den riskerar att göra mig till måltavla för moralentreprenörernas hat och dessutom beröva mig utkomst. Själv bara en obetydlig, oberoende historiker (ledande expert på något så profant som gotländsk medeltid, med särskilt intresse för sociala förhållanden) insåg jag inte heller vilket arbete det skulle bli att själv förkovra mig inom modern sexualia. Egentligen är det ju också förment av en sketen historiker att från ingenstans komma och skriva en bok som också tar ställning till moral, filosofi, psykovetenskap, välgörenhetsrörelser och en helvetes massa annat. Jag menar, det är ju verkligen inte passande! Men ju mer jag studerade ämnet desto mer upprörd blev jag. Hur kan ett s k ”upplyst” samhälle, som vårt påstås vara, allt mer omhulda så ”medeltidsmörka” ståndpunkter som vi gör? Och hur kan vi västerlänningar, som ändå skapat världens mest aggressiva och intoleranta kultur, tro oss ha rätten att i neokolonialistisk anda – nödtorftigt maskerad bakom omsorg – gå ut och lära andra, ”outvecklade” folk vad som är det riktiga? Särskilt som vi själva, i vårt eget samhälle, drabbas av allt mer kontroll och integritetskränkning, moralistiska lagar och intolerans – som motiveras utifrån ”sexualhotet”.

Jag var bara tvungen att skriva ”färdigt” min bok! Jag kan inte uttala mig om huruvida ”Samlag eller Salighet” är bra eller inte. Förlag efter förlag har avvisat den, samtidigt som folk som har läst den sagt att den är viktig – och flera också att den är bra (även om man inte hållit med om allt, vilket ju vore märkligt om man gjort). Misstanken finns ju där, att det är det oerhört kontroversiella ämnet (”fel” sex är faktiskt fortfarande i grunden lika illa som mord i vårt samhälle, jämförelsen dyker ständigt upp) och framför allt mina fullständigt politiskt inkorrekta slutsatser som spökar för förlagen. Men det har naturligtvis ingen sagt rakt ut till mig.

Det är upp till läsaren att döma. Jag vill dock understryka, att boken inte försöker presentera något alternativ till dagens sexualmoral. Jag är guskelov ingen ideologibyggare, utan bara en oberoende historiker. Min önskan är att försöka upplysa om allt det där som idag sopas under mattan, för att det inte stämmer överens med den ”enda sanningen”, i hopp om att människor ska reagera på vår nuvarande moralpuritanism. Bokens syfte är att ifrågasätta, inte predika. Och minns, att det är de som ifrågasätter som för utvecklingen framåt. Inte de som försöker bevara status quo eller vrida utvecklingen tillbaka.

Dick Wase

”Samlag eller Salighet” är en sexualhistorisk bok, rikt illustrerad om 404 sidor i A4-format, som sträcker sig från ”urtid” fram till idag. Den är i indelad i tre delar och beskriver sexualitetens och sexualmoralens utveckling, samt dessutom hur sex rent tekniskt utövades:
Del 1, (”Innan gud drog igen gylfen”), beskriver forntiden, Mesopotamien, Egypten, Israeliterna, Grekland, Rom, Byzans, Islam och det förkristna Norden. Del 2, (”Djävulens tid”), handlar om medeltiden, fram till reformationen, och hur kristendomen korrumperar sexualmoralen. Del 3, (”Det osägbara”), behandlar tiden fram till idag, med större betraktelser kring prostitution, masturbering, homosexualitet, incest, våldtäkter och våld pornografi och pedofili, samt ett avslutande reflekterande över hur vi har hamnat där vi är.

Hela ”Samlag eller Salighet” finns som läsbar pdf-fil (icke utskriftsbar) länkad på denna sida: http://www.oeisspeis.se/bocker/page12.html.

Gästinlägg: Zetaman: Zoofili - ett hett ämne i politiken

April 8, 2008 on 4:00 pm | In Djurs sexualitet, Zoofili, gästskribenter | 14 Kommentarer

Detta är vårt första gästinlägg från en person med zoofil läggning och det han säger har ett personligt perspektiv på den rådande debatten kring tidelag. Så som Zetaman säger är debatten idag allt annat än ärlig där rena lögner avslöjats komma från de som vill kriminalisera tidelag. Därutöver behöver vi knappast påtala att många av de tongivande mot tidelag motiveras av de egna primitiva äckelkänslorna snarare än önskan att verkligen förstå ett fenomen och basera lagstiftningen på seriösa grunder. Påhittad statistik används genomgående för att motivera de egna känslorna att kriminalisera tidelag och så är det oftast i sexualfrågorna, sexnegativa individer använder varje halmstrå de kan få för att rättfärdiga sina egna primitiva känslor.

Vi håller med Zetaman i hans önskan om att det behövs en djupgående undervisning om alla sexuella varianter i skolorna som är fördomsfri. Sverige är idag ett förhållandevist efterblivet land när det gäller sexuella varianter, även forskning. Internationellt förekommer svenska studier mycket sällan i seriösa sammanhang och man kan rent av påstå att i Sverige idag har vi ett speciellt klimat som försvinner bara man går över sundet till Danmark. Det kan vara en chockerande upplevelse för en aktivist i sexualfrågor att ha kontakt med danska myndigheter eller journalister, de är helt enkelt intresserade av vad man har att säga och har inte bestämt sig i förhand utifrån verklighetsfrämmande ideologiska grunder.

Zoofili - ett hett ämne i politiken

Läste häromdan om att en politiker ville förbjuda tidelag på basis av en händelse där ett par hästar blivit knivskurna och då kunde jag inte låta bli att reagera. Enligt henne sätts per automatik händelsen i samband med tidelag trots att det inte finns några bevis på det. Inte ens veterinären i fråga säger något om tidelag, endast att de uppenbarligen blivit medvetet skadade. I fallet ifråga är det tydligt att det inte handlar om sex utan om direkt våld mot djuren, något som alltså redan ÄR straffbart enligt djurskyddslagen. Att förbjuda tidelag skulle inte ha någon som helst effekt mot sådana fall. Det enda det skulle leda till är en förbistring av det öppna samhället där sexuella minoriteter inte har någon plats och att de som är zoofiler ytterligare drar sig undan uppmärksamheten. Det som kan skymtas i gråzonerna kommer alltså att försvinna in i mörkret, metaforiskt talat, istället för att komma ut i ljuset så att alla kan se vad det egentligen handlar om.

Antalet utövare av tidelag har aldrig varit beroende av lagstiftningen (liksom alla andra läggningar) och ett förbud lär inte göra dem mer synliga eller förändra deras inställning till djur. Vad som behövs idag är inte ett förbud av något som vissa människor ogillar av personliga skäl, utan upplysning. Redan i skolorna skulle det behövas undervisning om sexuella minoriteter, och då menar jag inte bara de politiskt korrekta “normofiliska” varianterna. Och det räcker inte med att bara räkna upp dem i en lista över förekommande variationer, det behövs djupare upplysning om VAR OCH EN av dem, även de mer uppseendeväckande och ovanliga.

I Sverige hävdas det gärna att vi är så himla öppna och välutbildade men när det gäller vissa saker tycks nivån ligga kvar på medeltidsstadiet. Det är som om vi inte VILL veta att det vi fått lära oss av tradition, religion och fördomar kanske inte är absolut sanning. Visst är det så att vi får lov att ha våra egna personliga åsikter och känslor, men att därifrån försöka stifta lagar baserade på dessa är att gå för långt anser jag.

Det är inget fel i att vilja ändra sådant man inte trivs med, men vi kan inte låta ett så viktigt område som nationell lagstiftning styras av personligt tyckande utan välgrundade och vetenskapligt understödda fakta. Frågan är om vi vill att våra styrande politiker skall vara av den här kalibern?

Zetaman

Sanningen om ECPAT

March 20, 2008 on 12:58 am | In ECPAT, Nynormativitet, Prostitution, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästskribenter | 40 Kommentarer

ECPAT är en organisation som har stort inflytande över hur politik bedrivs i Sverige. Därför är det extra viktigt och extra allvarligt när företrädare för denna organisation inte verkar ta sitt inflytande på allvar. När det som denna artikel ska handla om avslöjats kan man med rätta ställa sig frågan: Är ECPAT som organisation verkligen intresserad av hur verkligheten förhåller sig?

Med tanke på att personer inom vissa yrken - vilka ifrågasätter den enda tillåtna synen på sexualmoral och prostitution - i vårt land riskerar avsked, står Svensk sexualpolitik idag för denna text. Även om vi inte författat den.

Ärlig debatt?

22 februari publicerade Thomas Bodström & Helena Karlén på den s k ”Fria ord & debatt” i GP (Göteborgsposten) en artikel med titeln ”Stoppa sexturismen”. Den artikeln kan sägas vara ett lysande exempel på den kritik som FN-organet Childwatch framför mot NGO:s i allmänhet, och Ecpat i synnerhet, då man i rapporten ”Children in Prostitution” bl a säger: ”Inom NGO-sektorn i allmänhet, tenderar data att samlas och/eller ordnas på ett extremt vårdslöst och slumpmässigt sätt. Man förlitar sig stort på tidningsartiklar, individuella historier, andra NGO:s och socialarbetare, barnräddare och andra ’experter’ som gissar kring siffror och statistik. Där finns nästan ingen information alls från barn som arbetar som prostituerade och lite utbyte av information med den akademiska världen”. Man anför t ex också en bok av Ecpats grundare, pastor O’Grady, som exempel på undermålig litteratur.

Samma ovederhäftiga metoder använde Bodström & Karlén även i en ”debattartikel” i DN 28/5 2007 med påståenden som med enkel kontroll, av det material som Ecpat i mail påstod sig ha använt, visade att siffrorna för barnpornografins omfattning överdrivits mellan 117 och 2000 gånger det verkliga antalet av de bägge. Fast både artikeln i DN och GP införts på de sidor som vi ska tro är ”debattsidor” har de förblivit oemotsagda, och vad gäller den senare tidningen så vägrar debattredaktionen där att låta den bemötas. Avsikten med den s k ”debattartikeln” är tydligen inte alls debatt, utan förefaller vara att Ecpat ska få framföra osanna och överdrivna påståenden för att det är politiskt korrekt. Något annat skäl kan nämligen inte tänkas för att man så ivrigt slår vakt om att Bodström & Karlén ska få stå oemotsagda.

I debattartikeln i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=192&a=403445) görs en mängd kategoriska uttalanden. Bl a sägs:

”Efter att ha sett flickor, som inte är könsmogna utan högst i tolvårsåldern, tvivlar vi starkt på det [att ’flickorna’ har papper på att de är över 18 år]. I ett land med omfattande korruption, där polisen ständigt mutas, är det inte svårt att ändra ett födelsedatum på en identitetshandling. En europeisk barägare vi träffar berättar att han betalar motsvarande 14 000 kronor varje månad till den lokala polisen för olika tjänster. Det är också välkänt att när razzior görs går det utmärkt att betala sig fri - oavsett vilken fråga det gäller”. I övrigt är det ett känsloladdat språk, med målande beskrivningar av hemskheter som påstås ha skett, vilket förfaringssätt också kritiseras av FN: ”

Det fastslås eller antyds att det är efterfrågan från västerländska män som orsakat henne att bli prostituerad. Aspekter av förnedring och övergrepp understryks hela tiden, liksom flickans ungdom. Språket är ofta känslomässigt. Till exempel beskriver en rapport ’den livlösa kroppen på en åtta års flicka, lämnad på ett hotellrum i Saigon efter en natt av sexuella övergrepp’ (Nyhetsbrev från Ecpat) eller, som en aktivist sa till pressen:

’Jag minns ännu tydligt tårarna i ögonen på ett barn som räddades från en bordell i Bangkok som berättade för mig hur hon bett en kund att inte skada henne, bara för att få sin vädjan skoningslöst avvisad’”.

Det svenska genmäle som skickades till GP:s redaktion accepterades inte, varför hela Bodströms & Karléns artikel översattes och skickades till de thailändska prostituerades starka organisation, ”Empower”. Förutom att de kommenterade artikeln så utbad de sig också om en kommentar från Ecpat Thailand, eftersom de var chockerade över de ovederhäftiga påståenden som gjordes. Empowers kommentar, som ju i allra högsta grad gällde ”berörd part” skickades till GP:s debattredaktion – som emellertid beslöt att inte publicera den. Man kan därför påstå, att denna debattredaktion visat att de på intet sätt värnar om varken det fria ordet, debatten eller ens demokratiska ideal, när man så uppenbart vägrar att låta politiskt korrekta, men faktamässigt synnerligen tvivelaktiga påståenden, bemötas. En sådan partisk inställning borde inte anstå en svensk tidning, utan är metoder som hör hemma i länder med regimer som vill strypa det fria ordet. Men tyvärr så förefaller det som om Sverige i hög hastighet närmar sig detta tillstånd.

Här följer Empowers kommentar, i översättning:

”Stiftelsen Empower är en thailändsk sexarbetareorganisation med mer än 20 års erfarenhet i Thailand, och betraktas som en av de starkaste sexarbetarorganisationerna i Sydostasien. Vi har information på thailändska och engelska på vår webbsida www.empowerfoundation.org.

Vi har tusentals sexarbetarmedlemmar i hela landet och centra i fem provinser. Vårt Phuket-centra vid Patong Beach sattes upp av sexarbetare som gensvar på tsunamin och öppnade i februari 2005. Sedan dess har över 1000 sexarbetare deltagit i Empoweraktiviteter vid centret, och vi träffar tusentals fler när vi besöker barerna två gånger i veckan.

För en tid sedan fick vi tillsänt oss en artikel som översatts från orginalsvenskan. Vi vet inte vad författarna trodde de såg, men det är inte möjligt att det finns nakna 12 år gamla flickor anställda på barerna på Bangla Road, Patong Phuket. Arbetsgivarna skulle omedelbart bli arresterade tillsammans med vilken kund som helst och flickorna bli tagna av Departementet för social utveckling och mänskliga resurser under akten om undertryckandet och förhindrandet av prostitution av 1996. De flesta av oss är over 20 års ålder och även om vi lagligt kan arbeta på ett underhållningsställe om vi är över 18 år, så har ibland 18- och 19-åringar problem med att finna arbete. Polisen patrullerar Bangla och andra områden hela natten, inkluderande punktnedslag av polisledningen. Det är inte olagligt för vuxna att sälja drinkar, dansa, skratta eller uppträda. De kontrollerar åldern på arbetarna, närvaron av brott, som droger, och turisternas säkerhet. De enda nakna kroppar i offentlig show, i motsats till stängda A go go barer, är transsexuella arbetare, vilka genom ett kryphål i lagen betraktas som män, och därför inte drabbas av samma lagar som andra kvinnor.

Risken för att ha flickor under 18 års ålder under dessa premisser är inte värt det för ägarna eller för poliserna att vända sig bort i högprofilsområden som Phuket. De flesta kunder är respektabla män, som din läkare, din lärare, din bror, din chef… ordentliga män som föredrar att ha sex med villiga vuxna. De flesta kunder vill ha vuxna kvinnor och det finns många vackra och skickliga vuxna kvinnor, arbetare i Bangla, Phuket. Ingen behöver ta risken av att hyra in flickor. Till och med vi vuxna arbetare kollas av polisen mer regelbundet och polisen gör inga undantag rörande frågan om ålder. Showerna utförs av mycket erfarna och professionella arbetare… inte barn. En del av våra arbetare i Phuket hade följande kommentarer till artikeln:

’Vi sexarbetare är i barerna i Phuket och i hela landet varje natt och vi ser inte vad dessa turister säger sig ha sett’.

’Västerlänningar är på det sättet dock… de ser vår mindre kroppsbyggnad, våra icke fårade ansikten, våra hårlösa kroppar och bestämmer oss som barn. Även om vi visar dem våra officiella legitimationer så tvivlar de på oss’.

’Att tillverka en falsk legitimation är inte lätt nuförtiden… annars skulle alla de två miljoner invandrade arbetarna från Burma i Thailand ha thailändska legitimationer’!

’I Phuket och på många andra ställen i Thailand måste vi lämna våra thailändska legitimationer i receptionen när vi går med våra kunder till hotellet. De behåller dem till dess vi går och vi skulle inte kunna komma förbi disken utan legitimation eller med en falsk sådan’.

Artikeln är förolämpande mot sexarbetare, turister, män, den kungliga thailändska polisen, hotellpersonal, hotellförvaltningar, den thailändska regeringen och resebyråer. Mer än så är den också förolämpande mot hela det thailändska folket. Den antyder att en hel befolkning på Phuket Island är beredda att vända ryggen till flickor som kränks… den antyder att thailändska människor inte värderar barn. Vi är chockerade av påståendena som görs, då artikeln är så skiljd från verkligheten.

Stiftelsen Empower, Thailand”

Ecpat Thailands kommentar löd:

”Ecpat Sverige har bekräftat att även om den engelska versionen av deras orginalartikel inte är en officiell översättning, så förefaller den att spegla andan och tonen i det som ursprungligen var skrivet. De noterade några fel i översättningen. Till exempel, det svenska ordet ”flicka” betyder inte bara ’girl’ utan kan i själva verket betyda ’flicka eller ung kvinna’. Därtill, när en resande representant kommenterar barerna i Phuket och citeras som sägandes ’nästan alla flickor är prostituerade’ så är den mer riktiga översättningen ’närmast alla dansflickorna är prostituerade’.

Oavsett det så har Ecpat Sweden bekräftat deras upptäckter att minderåriga flickor (med en förefallande att vara inte mer än 12 år gammal) var närvarande på barer i Phuket (en sidogata till Bangla Road) och föreföll tillgänglig för prostitution. Detta rapporterades till den lokala polisen i Phuket, även om Ecpat Sverige tråkigt nog noterade att föga intresse tycktes visas av polisen i denna fråga. Ecpat Sverige klargjorde också att de arbetar från svenska lagars och morals grund, där alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle. Artikeln reflekterar det perspektivet och är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands.

Ecpat International har, genom dess många år av arbete i Thailand (för att inte nämna globalt) avslöjat ständiga fall av både flickor och pojkar under 18 år som sexuellt exploaterats i många städer i Thailand, inklusive Bangkok, Pattaya, Chiang Mai, Chiang Rai, Koh Samui och Phuket (som sedan är rapporterat till polisen). Detta är trots Thailands Prevention and Suppression of Prostitution Act, som också inkluderar specifik lagstiftning kring prostitution av barn och barntrafficking. Sådana fortgående fall reser tvingande frågor kring effektiviteten i utövandet av dessa lagar”.

Intressant nog – utöver den fullständigt irrelevanta invändningen mot översättningen av ”girl” till flicka (eftersom ”girl” också kan betyda ”ung kvinna”) – så medger Bodström & Karlén här indirekt osanning och överdrifter. Där de i artikeln påstår att det var ”flickor” (observera pluralis) som var ”högst” i tolvårsåldern (man antyder alltså även yngre flickor) säger man nu att EN flicka FÖREFÖLL att inte vara mer än 12 år gammal. Man säger också att hon FÖREFÖLL tillgänglig för prostitution. Men i den svenska artikeln blev det till tvärsäkra påståenden! Man säger också att när det rapporterades så visade polisen inget intresse, vilket i artikeln blir till att ”kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn inte är en prioriterad fråga”. Man överväger inte ens den möjlighet som den situation som Empower beskriver förutsätter, nämligen att polisen redan vet att det är omöjligt att det finns så unga flickor där, varför man inte behöver förivra sig bara för att Ecpat-folk (som är väl kända, kristna moralfanatiker) kommer och påstår det. Något som också kastar högst rimligt tvivel över deras påstående i svaret till Empower, att de upptäckt minderåriga flickor på barerna. Hur har de ”upptäckt” dem? Har flickorna berättat sin olagliga ålder för dessa främlingar? Har de tagit flickors legitimationer som bekräftat för låg ålder? Eller är det bara deras gissningar utifrån deras övertygelse att de bättre än thailändarna själva kan bedöma dessas ålder? Man kan ju också fråga sig varför en barägare, som utifrån all rimlighet inte betraktar Ecpat-folk som några som gynnar honom, eftersom de försöker bekämpa all prostitution, öppenhjärtligt skulle vittna om mutor till polisen. Man undrar om han inte istället i själva verket har drivit med dem.

Intressant nog visar också Bodström & Karlén upp en traditionell europeisk ”besserwisser-kolonial” attityd, i det att de förutsätter de svenska lagarnas moraliska överlägsenhet över de thailändska, och naturligtvis svensk medelklassöverlägsen kunskap så att ”alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle”. Därför kan de utifrån sin ”överlägsna” position svartmåla det ”underlägsna” thailändska samhället. Så urskuldar de sig med att artikeln ”är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands”, vilket alltså skulle berättiga till osanning och felaktiga påståenden. Dessutom påstår de indirekt att män som inte delar deras moralsyn ändå är dubbelmoraliska, fast de lever enligt annan moral än Bodström & Karlén. Blir de det bara för att dessas moral är så gudomligt uppenbarat riktig? eller har vi besserwisserrätt att förutsätta svenska lagars prioritet inne i Thailand över thailändska? Man undrar inte på om bl a sådan hybris lett till att Thomas Bodström fått stå som symbol för det samhälle som han drivit på, med t ex närmast total diktatorisk kontroll av människors förehavanden på internet (till stora delar motiverat utifrån Ecpats moralpanik). Men man frågar sig också hur vi kunnat ha en justitieminister, som så vårdslöst handskas med sanning och objektivitet. Han borde dessutom vara otänkbar som sådan i framtiden, med tanke på hur han så lättvindigt klassar främmande nations rättsväsende som genomkorrupt och omsorgsbefriat.

Att verkligt utnyttjande av människor, oavsett sysselsättning och ålder, ska bekämpas råder ingen tvekan om, men det ska göras med sansade påståenden och utan moralpanik eller moralpekpinnar (så som även FN efterlyser när det gäller Ecpat) och i en debatt som inte i skumrasket censureras av debattredaktionerna. Det ska också göras med respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter av liknande situationer. En debatt ska föras på lika villkor, och inte som redaktionen på GP gör, så att bara en part får komma till tals. Det är dessutom dubbelt allvarligt, genom att GP:s agerande döljer det faktum att Bodström & Karlén i sedvanlig Ecpat-anda överdriver kraftigt och t o m far med osanning för att driva sina syften. De bekänner sig alltså uppenbarligen till samma mentalitet som t ex genomsyrade inkvisitionen i jakten på kättare och häxor, nämligen att ”ändamålet helgar medlen”. Uppenbarligen också i förvissning om att vara uppfyllda av samma icke kritiserbara sanningsmonopol som inkvisitorerna ansåg sig vara.

Det är skamligt att behöva meddela till Empower, att den svenska tidning som släppte fram så många oriktiga och förolämpande påståenden om thailändska förhållanden inte tillåter att dessa bemöts. Thailändarna har all anledning att faktiskt betvivla att Sverige är ett demokratiskt land! Och GP:s debattredaktion borde sätta sig på skolbänken för att lära sig vad ärlig debatt handlar om. Det är även hög tid att inse, att Ecpats, Thomas Bodströms och Helena Karléns trovärdighet är synnerligen låg.

Anonym

Gästinlägg: Dick Wase - VAD ÄR ”MORAL(ISKA) LAGAR”?

February 19, 2008 on 9:43 pm | In gästskribenter | 10 Kommentarer

Dick Wase har än en gång fattat pennan och skriver ett mycket engagerade och intressant inlägg för Svensk sexualpolitik idag. Lagstiftningen i sexualfrågorna är många gånger en manifestation av (vane)föreställningen kring den “normala” sexualiteten och detta ifrågasätter Dick Wase med skärpa. Åsikterna som presenteras i inlägget representerar Dick Wases egna, vi håller dock med i stort sett allt han skriver i sitt inlägg.

Det enda Dick Wase skriver som vi ställer oss mycket tveksama till är om den alltför simpla modellen “ingen som helst sexuell akt mellan samtyckande individer kan straffas” verkligen fungerar. Vi kommer dock gå in djupare på hur vi tänker i ett framtida inlägg.

VAD ÄR ”MORAL(ISKA) LAGAR”?

Med anledning av att frågan ställdes i annat forum, vad vi som är starkt kritiska till ”morallagar” egentligen menar med denna stämpel, så tyckte jag att det var på sin plats att klargöra hur jag definierar en sådan lag. Jag kommer inte att dra in filosofiska spekulationer i frågan, då jag har föga respekt för filosofers ”moral”, eftersom filosofi är intellektuella konstruktioner skapade utifrån enskilda individers värderingar (och filosofer tycks påfallande ofta ha varit asexuella, och gjort sina intellektuella konstruktioner utifrån idén att asexualitet är idealtillståndet). Jag brukar citera ”1500-talspornografen” Pietro Aretino när filosofer kommer på tal: ”För att inte framstå som hycklare kan jag säga, att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer”. Tyvärr är det inte sant, för de asexuella filosoferna styr än idag med järnhand vår sexualitet. Men ett par skinkor kan dock, tack och lov, få oss att bryta mot den av filosoferna genom tiderna påtvingade ”normala” sexualiteten.

Anledningen till frågan om vad ”morallagar” är var utifrån invändningen, att det inte behöver vara fel med morallagar, och att vi har andra morallagar som t ex förbjuder mord och våldtäkt. Varför då inte morallagar som förbjuder sexköp och annan sexuell ”avvikelse”? Den invändningen kan man påfallande ofta stöta på, men det är faktiskt en helt felaktig utgångspunkt påstår jag. Om vi ser till vad ”moral” utgår från, så är det det latinska adjektivet ”moralis”, d v s vad som är i enlighet med sederna; alltså sedligt. Seder/moral kan hypotetiskt bildas på två sätt; antingen utifrån idéer eller infall som individer eller kulturer helt enkelt hittar på, eller så följer det instinktivt beteende. Nämligen sådant som är biologiskt inpräntat i oss som ett fylogenetiskt arv. I Sverige idag har vi en förhärskande ”statsideologi”, vid namn (radikal)feminism, som ersatt den tidigare kristna dito, men som delar de flesta värderingar med den senare avseende sexualitet. Och inte då minst förnekandet av det biologiska arvet (även om man ännu inte har hänfört fysiskt kön till uppfostran, bara psykiskt), nämligen det som bl a formuleras i den evolutionära psykologin. Istället använder man samma typer av förklaringsmodeller som kristendomen. D v s intellektuellt konstruerade, utifrån teoretiska idéer (i kristendomens fall ”gud”, i feminismens ”könsmaktsordning”). Men i praktiken uppfattas inte det ”sedliga”, d v s det ”moraliska”, allmänt som instinktivt, utan som formulerade regler utifrån mänskligt abstrakt ”tänkande”.

Vad som därför gör att lagar mot våldtäkt, mord, misshandel och stöld INTE kan sorteras in under ”morallagar” är därför att de följer vår instinkt, d v s vårt biologiska arv. De är alltså instinktslagar, inte morallagar. Det framgår väldigt tydligt av att dessa lagar är universella, och förekommer i stort sett i ALLA mänskliga kulturer, och också alltid har gjort det. Och det gör de, därför att de är i enlighet med den fysiska kunskap som människan (och andra primater och djur) under miljontals år lärt sig att följa: Undvik det obehagliga och sök det behagliga. En misshandel, ett mord, en våldtäkt eller en stöld upplevs i princip undantagslöst som våld eller övergrepp av den drabbade, och därför vill man försöka undvika det.

Vad som däremot kännetecknar ”morallagar”, d v s intellektuellt konstruerade idéer/hypoteser, är att det som förbjuds i dessa inte alls måste upplevas som våld eller övergrepp av någon inblandad person, eller att det ens går att peka ut vem som är subjekt eller objekt. Faktum är, att handlingen inte ens upplevs som övergrepp, oavsett läggning eller ålder, om inte våld, tvång eller kulturella konstruktioner blandas in. Istället för att utgå från vårt biologiska arv, d v s hur de i handlingen inblandade personerna själva upplever det (som görs i fallet våldtäkt, misshandel, mord eller stöld, där också förövare och offer enkelt kan identifieras) så utgår sådana lagar istället från hur icke inblandade personer ANSER att de inblandade upplever det. Som exempel kan tas flera morallagar, som t ex; 1) lagar mot judar under medeltiden. Kristna som handlade eller umgicks med judar upplevde knappast andra problem än de kunde göra med andra människor de hade någonting ihop med, förrän idén om den girige och ondsinte, moraliskt förkastlige juden basunerades ut av kyrkan. 2) lagar mot homosexuella utgick inte från hur två med samma kön upplevde sina förhållanden, utan enbart utifrån utomståendes idéer om hur skadligt det var för dem och andra. 3) Sexköpslagen utgår inte från hur sexarbetaren och sexköparen upplever sitt mellanhavande, utan enbart utifrån ”de bättre vetandes” bild av transaktionen, samt 4) lagen om sex mellan t ex en 13-åring och en 25-åring utgår inte från hur de två inblandade upplever sin sexuella akt, eller vem som initierat den, utan enbart från att ”sakkunniga” bestämt att den minderårige är offret och nödvändigtvis upplever det som ”traumatiskt”.

Att lagar som de refererade är högst godtyckliga lagar visas av att de idéer som skapat dem på intet sätt är universella, vare sig tvärkulturellt eller historiskt. De har uppstått i den förtryckande kristna, västerländska kulturen, för att sedan med olika medel ha påtvingats andra kulturer. Vad som också ALLTID finns med i detta slag av godtyckliga morallagar är ett starkt inslag av förvrängning av fakta, ensidig propaganda och skrämselpanik. Lagarna mot judar måste t ex ackompanjeras av påståenden om att de ritualmördade kristna barn, mot homosexuella att de förförde och förstörde ”normala” människors barn, sexköpslagen har sina ondsinta sexköpare, vars efterfrågan påstås driva på en ondskefull trafficking av unga flickor (med groteskt uppblåsta siffror) och lagarna mot sex med den minderårige att denne kommer drabbas av ofantligt svåra trauman och skador (trots att så gott som alla representativa undersökningar visar att de som haft tidiga sexuella erfarenheter med äldre inte är ett dugg mer traumatiserade än ”vanliga” människor).

Det är ett nödvändigt inslag med denna bedragande skräckpropaganda, därför att människor förmodligen instinktivt har en skepsis mot sådant som strider mot vårt biologiska arv, vilken måste övervinnas. (Men ibland räcker det ändå inte, som i fallet sexköpslagen, där en majoritet av svenska folket, trots skräckpropagandan, ändå är emot den och alltså lyssnar till sin instinkt). Man har t ex mött trevliga och sympatiska judar, sett att homosexuella inte är några monster, vet instinktivt att män i allmänhet har en starkare sexuell driv än kvinnor, och därför många söker sig till prostituerade (som man inser vinner på det), samt inser att man själv i ung ålder nog kunde ha tyckt det varit spännande och roligt med en sexuell upplevelse med en äldre (eller så har man haft det, och då man inte känner igen bilden som målas upp tror man istället att det är fel på en själv, vilket det naturligtvis inte är).

Morallagar kan alltså sammanfattas som sådana som strider mot vårt biologiska arv och enbart bygger på intellektuella konstruktioner/hypoteser. Evolutionär psyklogi, antropologi och primatologi kan t ex enkelt visa på, att det inte är några skillnader mellan judar och andra individer, att enkönade sexuella handlingar är ett artriktigt beteende, även hos andra primater, att hannars ”sexköp” och större sexuella driv är ett gemensamt drag och beteende hos åtminstone de högre primaterna och att intergenerationell sex är en självklarhet fylogenetiskt, med uppenbara funktioner för de ungas sexuella träning inför vuxenlivet. Men eftersom sådana fakta är hot mot de intellektuellt påhittade morallagarna – med ursprung i asexuella filosofer och religion, i syfte att låta ”bättre vetande” styra ”mindre vetande” människors beteende – måste man konstruera annan ”vetenskap”, som ska kunna bortförklara självklarheterna. Det är därför som t ex ”genusvetenskap” och ”terapi” har så stark position i vårt samhälle idag, och det är därför som intellektuella konstruktioner som ”könsmaktsordning” och ”maktperspektiv” existerar, för att ge legitimitet till integritetskränkande, artfrämmande morallagar, och motivera de styrandes rätt att blanda sig i enskilda individers mellanhavanden. Tidigare var det teologin som uttolkade det ”rätta” och skapade ”sanningar”.

Slutligen så måste lagstiftare och makthavare konstruera en ”normal” människa, för att ge sig själva legitimitet för att styra över och kräva insyn i andra människors förehavanden och privatliv via morallagarna. Till detta har man använt medicin och psykiatri, för att sjukdomsförklara ”fel” sexuella beteenden och läggningar, och före det var det teologin som avgjorde vad som var ”naturligt”. Men det gör ytterligare att man måste underkänna människans biologiska arv, eftersom detsamma innehåller så många olika sexuella beståndsdelar och ingen individ erhåller alla dessa. Där finns t ex homofili, gerontofili, pedofili, zoofili och naturligtvis gynofili, androfili och heterofili, vilka de tre sista sexuella läggningarna är de absolut vanligaste. Men inte en enda individ på denna jord har erhållit alla dessa läggningar, och väldigt många erhåller inte mer än två kombinationer (särskilt heterofili + gyno- eller androfili) och blir speciellt ivriga att sjukdomsförklara de övriga. En del erhåller inte ens en enda läggning, utan föds asexuella, vilket gör att de inte blir ”avvikande”, eftersom de inte har någon ”sjuk” läggning. De ansluter sig också gärna till sjukdomsförklarandet, och åtskilliga har velat sjukdomsförklara alla läggningar utom asexualitet.

I morallagar ligger därför med nödvändighet ingen som helst strävan efter att hjälpa människor, eftersom de underkänner människors egna upplevelser och istället utgår från ”de bättre vetandes” bild av dessa upplevelser. De är därför enbart en mekanism för att en styrande grupp ska kunna kontrollera andra individer, och faktiskt direkt skadliga för mänskligheten i sin attityd att de ”bättre vetande” måste bestämma för dem som ”inte förstår bättre”. Något som tydligt framgår när staten nu förbereder lagar som in i minsta tecken ska kunna kontrollera människors internetförehavanden, genom att bl a påstå att man vill komma åt sexköpare och pedofiler. De ”raslagar” som vi har rörande dessa bägge grupper skiljer sig på intet sätt från andra ”raslagar”, som mot judar och bögar, utan bygger liksom dessa enbart på utanförståendes definitioner av dessa grupper och hur deras ”målgrupper” påstås uppleva dem. Ett annat farligt förslag just nu är det mot ”sexistisk” reklam, där utredaren försöker kringgå grundlagen och lagstifta mot åsikter, med grund i den påstått ”farliga” sexualiteten. Men det mest skrämmande med morallagarna är, att de tycks leva sitt eget liv, och att de ständigt generar allt fler morallagar, för att täcka de gigantiska sprickor som bygget av dem utgör. Något som också eldas på av det faktum att så många rent egoistiskt tjänar sin utkomst från dem. Tyvärr så kommer dessa nya lagar emellertid aldrig att kunna täcka sprickorna, eftersom morallagar med nödvändighet enbart åstadkommer skada, helt enkelt därför att de strider mot vårt biologiska arv.

I princip skulle vi bara behöva två lagar angående sexualiteten. Dels den lag som infördes i Frankrike efter franska revolutionen (och sedan i Code Napoleon), som sa, att ”ingen som helst sexuell akt mellan samtyckande individer kan straffas”. Till det skulle sedan kopplas, att ”sex som påtvingas genom våld, tvång eller andra metoder ska straffas” (med förbud för ”bättre vetande” att ”tolka” åt ”mindre vetande”, utan enbart utgåendes från den drabbades utsaga). Alltså två instinktiva lagar, i enlighet med vårt biologiska arv; uppsök det behagliga, undvik det obehagliga!

Gästinlägg: Dick Wase - TILLSÄTT EN OBJEKTIV GRANSKNING

December 26, 2007 on 10:44 pm | In Naturligt/onaturligt, Nynormativitet, Pedofili, Sexualhistoria, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästskribenter | 10 Kommentarer

Det är glädjande för oss att låta historikern Dick Wase skriva den andra gästbloggen för Svensk sexualpolitik idag. Dick Wase har nämligen skrivit en bok om sexualhistorian där han ingående granskat vår historiska syn på sexualitet samt den nutida. Resultatet blev något han själv inte kunnat föreställa sig, eftersom när man studerar forskningen och historien i dessa frågor, så leder det till att man radikalt måste omförhandla med sig själv om sin egen världsbild. Jag (Helena) och Hanna har båda blivit tvungna att göra det och det samma gäller troligen de flesta som har ett uns av hederlighet inom sig som ingående granskat de här frågorna.

Dick Wases bok, som vi båda fått granska, är enligt oss en absolut nödvändig bok för vårt samhälle eftersom den inte bara plockar isär och på djupet granskar samhällets sexualsyn och dess grunder. Den ger också en motbild till den rådande bilden som i mångt och mycket bygger på myter och på social ingenjörskonst. Svensk sexualpolitik idag vill också utmana detta, visa motbilder och vi tänker inte hålla igen med något av allt det som behöver sägas. Vi är medvetna om att vår blogg är kontroversiell, så pass kontroversiell att vi själva kände oss manade att upplysa Dick om riskerna med att blogga hos oss.

Trots detta och att andra varnat honom väljer Dick Wase ändå att gå vidare med detta, till vår stora glädje. Vi vädjar dock till våra läsare, oavsett om ni stödjer oss eller tillhör våra kritiker, att behandla Dick Wases inlägg för vad det är. Nämligen en oberoende öppen självbekännelse om hur det varit att forska i ämnet.

Vi ställer oss utan tvekan bakom Dick Wases vädjan om ett upprättandet av en oberoende vetenskaplig kommission som skall granska sexualfrågorna. Tyvärr är vi dock inte speciellt optimistiska för att en sådan skulle vara möjlig. Ingenting är så brännhett som sexualfrågor och då speciellt intergenerationella sexuella beteenden och andra sexuella beteenden vilka riktar sig till andra former av partners än levande vuxna människor.

Helena & Hanna

—————————–

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

När jag började arbeta på min bok, ”Samlag eller Salighet” för snart fem år sedan var jag så naiv, att jag någonstans trodde att människor i gemen faktiskt omfattade honnörsord som objektivitet och yttrandefrihet, att det existerade ett kritiskt tänkande och en öppenhet för att låta motsatta åsikter komma till tals. Arbetet på boken har gjort mig mycket klokare, liksom också försök att få komma ut i medierna med min irritation över hur manipulerad sexualdiskursen i samhället är. Jag har helt enkelt lärt mig att dessa honnörsord bara är fina floskler som ska manifesteras tillsammans med dem som tänker likadant – åtminstone i avseendet sex. Jag har lärt mig att journalister och media med näbbar och klor försvarar samhällets moralparadigm mot ”avvikare”, att våra folkvalda i riksdagen sållar bort det som naggar på deras världsbild, att samhället effektivt styr vilken forskning som ska vara tillåten, genom att slussa alla pengar till normacceptabla forskare, och dessutom att våra förlag absolut inte törs utmana. Jag har lärt mig att vårt svenska samhälle kan vara ett mycket intolerant samhälle!

Som en illustration till vårt samhälles intolerans mot ”avvikande” sexualitet, och opponerande röster rörande ”den enda sanningen”, presenterar jag här inledningen till mitt avsnitt om ”Barnsexualitet och pedofili” (s 280-336) i min förhoppningsvis någon gång utgivna bok. Med största sannolikhet är det just detta kapitel som gör att inga bokförlag törs trycka boken. Eftersom jag blev mer och mer kritisk mot vår nuvarande diskurs – som jag funnit manipulerad och konstruerad för att tillfredsställa ett antal medelklassaktivisters egoistiska syften – blev kapitlet så oerhört politiskt inkorrekt att förlagen inte tordes stöta sig med den förhärskande moralnormen. Men jag tycker det är viktigt att kritiken måste få komma fram. Inte för att främja någon särskild sexuell läggning, utan för att värna om yttrandefrihet, rätten att inte vara tvungen att följa ”dumströmmen” (den förhärskande ”enda sanningen”) och rätten att få vara sig själv.

Jag har också blivit avrådd från att gästblogga här, men i vår ”demokrati” existerar i princip inget annat forum för att ifrågasätta i denna fråga, eftersom en sådan ideologisk konsensus gäller. Men verkligheten är inte så enkelt svart eller vit att jag kan strunta i det, eftersom jag under ”resans gång” med boken stött på både den som känt sig skadad av t ex intergenerationell sex som den som upplevt det som mycket positivt. Jag vill dock understryka, att jag inte ställer krav på ändrade lagar. Jag vill upplysa och skapa debatt, för att låta sansade människor själva ta ställning. Vad jag verkligen efterlyser är en vetenskaplig kommission, med otadligt objektiva medlemmar (inte styrda av tro, feministisk eller annan ideologi), som tvärvetenskapligt granskar forskningen internationellt kring fenomenen prostitution, incest och pedofili/intergenerationell sex, på liknande sätt som FN:s organ för bevakning av barns rättigheter, Childwatch, har granskat agendan kring barnprostitutionen. Det är inte säkert att en sådan skulle komma fram till samma resultat som jag gjort, men de skulle definitivt komma att fälla en hård dom över hur vi handskas med dessa frågor i vårt samhälle. Precis som Childwatch gjort angående NGO:s, mediers och samhällets handskande med frågan om barnprostitution. T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.

Här följer inledningen:

Jag har blivit avrådd från att skriva om detta ämne! Och det är inte att undra på. Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så. Och om någon törs ifrågasätta denna diskurs så blir denne bara i bästa fall osynliggjord. Som min bok, som inget förlag vågade ta, trots att det egentligen är en sexualhistorisk bok.

Jag hade inte heller anledning att ifrågasätta samhällets diskurs innan jag började skriva denna bok. Men under drygt fyra års studier av antropologisk, primatologisk, psykologisk och annan litteratur började jag att bli tveksam. Kan verkligen denna katastrofagenda stämma? Först och främst frågade jag mig, hur det kan komma sig, att alla stora moralpaniker i västerlandet under historiens gång eldats på av påståendet om det hotade barnet? Och kunde det verkligen vara så att den innevarande moralpaniken – till skillnad mot de andra – av en slump hamnat rätt med detta, det effektivaste vapnet som existerar för att jaga upp panik? Var det verkligen så att man just denna gång inte använde det fullt av lögner, påhopp, ovederhäftigheter och överdrifter? För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad? För det tredje frågade jag mig, hur det kan komma sig, att andra primater, liksom människoprimaten gjort under åtminstone sju miljoner år, ser detta som naturlig träning och förberedelse för livet, men som trots det skulle vara en av ”skapelsen” (eller ”gud”) missad defekt som därför just vår sexualnegativa sexualmoral objektivt skulle ha upptäckt? För det fjärde undrade jag, att om nu ”sanningsmonopolisterna” så uppenbart har manipulerat, korrumperat, förvrängt fakta om och smutskastat alla andra sexuella fenomen (utom det perversbefriade vaginala samlaget i missionärsställning mellan man och kvinna i parförhållandets stängda sovrum), som de så uppenbart har gjort, hur stor är då faktiskt chansen att de inte gjort det när det gäller barns sexualitet och den så intensivt hatade pedofilin? För det femte, slutligen, frågade jag mig, att om det stämmer, allt som dessa ”barnräddande” medelklassaktivister och psykoarbetare påstår, varför måste de då så affekterat anklaga dem som är kritiska för att ”skydda barnskändare”, ”vara pedofiler” och liknande, istället för att föra en saklig debatt? Och varför utelämnar man och osynliggör undersökningar och artiklar som ifrågasätter dessa påstådda ”sanningar”?

Frågetecknen blev helt enkelt för många! Jag var tvungen att bildligt talat bege mig ut utanför Sveriges gränser för att studera den vetenskapliga forskning som finns där, eftersom – som sagt – objektiv sådan runt detta så gott som fullständigt saknas i vårt land. Jag vet att jag därmed utsätter mig för stor risk, för som ett brev på posten kommer förmodligen ”barnräddande” medelklassaktivister och fundamentalistiska feminister och kristna att attackera mig med ”sanningsmonopolisternas” redan beskrivna allt-i-allo metod; att smutskasta mig och människorna runt omkring mig. Men någon måste faktiskt våga vara den förste, även i vårt land, om vi någon gång ska få stopp på detta puritanska vansinne som sköljer över oss just nu. Det är ju inte de som håller med och applåderar vad samhällsnormen och de makthavande säger som för samhället framåt, det är faktiskt de som ifrågasätter.

Nästa sida »

blue ribbon

Gästinlägg: Alex Limonovic skriver om mediahysterin

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

Gästblogg: SAMLAG ELLER SALIGHET, andra vändan

Gästinlägg: Priderapport 08

Priderapport 08

Gästblogg: Varför blunda för verkligheten???

Gästblogg: Samlag eller Salighet

Gästinlägg: Zetaman: Zoofili - ett hett ämne i politiken

Zoofili - ett hett ämne i politiken

Sanningen om ECPAT

Ärlig debatt?

Gästinlägg: Dick Wase - VAD ÄR ”MORAL(ISKA) LAGAR”?

Gästinlägg: Dick Wase - TILLSÄTT EN OBJEKTIV GRANSKNING

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

Kategorier:

Arkivet:

Bloggen:

Priderapport 08

Zoofili - ett hett ämne i politiken

Ärlig debatt?

TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING

Kategorier:

Arkivet:

Sexpositiva sidor/bloggar

Bloggen: