Svensk Sexualpolitik Idag » gästblogg

Gästinlägg: Alex Limonovic skriver om mediahysterin

Hanna och Helena — Fri, 04 Sep 2009 01:21:11 +0000

När bloggen alex.pedofil.se uppmärksammades i media ledde det till ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma pedofilfrågan och pedofilers rätt till mänskliga rättigheter igen (pedofil.se 2007 var bara början och mer kommer det bli även efter uppmärksamheten kring Alex blogg detta år). Därför valde vi att fråga Alex, bloggaren ifråga, vad hans mål och ideologiska utgångspunkt med bloggandet är. Vi passade även på att fråga honom om hans åsikter över mediauppmärksamheten samt den löjliga polisanmälan mot bloggen.

Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Gästblogg: Dick Wase - “Klassisk Feminism” - Louise Perssons “avrättning” av den totalitära feminismen

admin — Wed, 08 Apr 2009 21:08:24 +0000

Jag är inte feminist, jag har aldrig kallat mig för det och kommer aldrig att göra det. Inte därför att jag inte sympatiserar med den ursprungliga tanken om lika rättigheter för män och kvinnor, för det har jag gjort hela mitt liv, men därför att feminism idag allmänt kommit att associeras med den totalitära radikalfeminismen. Jag hade en mindre intern debatt om detta med Louise Persson för ett tag sedan, och jag ansåg att de liberala feministerna borde hitta en ny beteckning, för att inte – så som oftast sker – på ett olyckligt sätt sammanklumpas med de totalitära feministerna. När jag nu har läst Louises bok, ”Klassisk feminism” har jag lättare att förstå hennes ståndpunkt att fortsätta kalla sig feminist. Med rätta är hon indignerad över att de radikala feministerna har ”sjanghajat” begreppet feminism och gjort om det till en totalitär åskådning, som på klassiskt patriarkaliskt manér försöker göra kvinnorna till en privilegierad grupp på männens bekostnad. Radikala feminister som driver ett könskrig som kantas av de klassiska greppen; med verklighetsförfalskning, tystande av kritik, smutskastning och allt utom saklig debatt och respekt för alternativa åskådningar. Men frågan är om det verkligen går att ”återerövra” begreppet feminism och få folk att fatta att det kan stå för något annat än intolerans och blint ensanningsförfäktande. Förhoppningsvis har Persson rätt i sin förhoppning, men jag tvivlar.

Det var med nyfikenhet jag började läsa Perssons bok, men eftersom jag inte personligen känner henne så visste jag inte vad som väntade. Trots våra olika ståndpunkter ifråga om begreppet feminism så häpnade jag över vad hon skrev. Tydligt och klart, och med en knivskarp blick för omständigheterna ”avrättar” hon den totalitära feminism som idag, med politikernas goda minne, fått position som statsbärande. Här finns mängder av klarsynta analyser av situationen, som egentligen borde vara självklara för kritiskt tänkande människor, men som förfuskas på olika sätt på regerings- och riksdagsnivå och i medier.

Boken börjar med en återblick på feminismens rötter och dess framväxt i sitt historiska och filosofiska sammanhang. Redan tidigt slår Persson fast hur viktig Simone Beauvoirs negativa påverkan på den moderna feministiska rörelsen varit. Bl a konstateras – mot bakgrund av att samma författarinna kritiserar ”fri vilja” utifrån att kvinnor av sådan tenderar att göra traditionellt kvinnliga val – att ”[i] själva verket blir Beauvoirs politiska teori snarare en idé om rätt beteende och rätt val än ett ifrågasättande av den fria viljan”. Angående den framvuxna starka alliansen mellan feminism och staten, som uppstått med krav på att tillrättalägga människors liv, sägs att den är ”att undergräva friheten genom särbehandling och privilegier”.

Än intressantare blir det i avsnittet om staten och feminismen, där idéerna om statens ”godhet” i att ”hjälpa” människor utifrån totalitära feministiska dogmer nagelfars. Den fullständigt absurda idén om att ”ingen är en kvinna, hon görs till en”, med ursprung i Lockes och Rousseaus tankar om ”det oskrivna bladet”, har lett fram till en modern jämlikhetstanke som fokuserats på en idé om att lika rättigheter och möjligheter måste leda fram till lika val, eller lika utfall (ekvilibrium). Särskilt har det gällt för socialdemokratiska regeringar, vilka tillämpat en politik med könskvoteringar och andra styrande åtgärder. Men Persson konstaterar, utifrån en annan forskare, att ”om vi strävar efter likhet i utfall krävs det ojämlikhet i möjligheter”. Vi byter alltså en ojämlikhet mot en annan och skapar diskriminerande lagar som verktyg för införande av ”jämlikhet”.

I samma avsnitt pekas på hur ledande radikalfeministiska ideologer, som Okin, MacKinnon och Pateman förkastar individuella rättigheter som enbart ”rättvisa för män” och hur det bl a leder fram till den ideologiska tesen om ”könsmaktsordning”. Allt detta ideologiserande leder fram till ”en politik som förutsätter kvinnors behov av att skyddas från friheten att ta egna beslut, och det i sig resulterar i en kvinnosyn som innebär att kvinnor inte kan hantera frihet på samma sätt som män… Resultatet är en allians med staten med en syn på kvinnan som har likheter med den stat som inte erkände henne det moraliska anspråket på sin kropp med hänvisning till hennes osjälvständighet”.

Redan tidigt fanns också en allians mellan konservativa socialpuritanska rörelser och feministiska, och den sexuella avhållsamheten var viktig, eftersom ”fallna” kvinnor och sedeslöshet i tidens moralistiska strömningar var tecken på att kvinnor inte ”ägde samma förnuft som män och därmed samma förmåga att göra rationella val”. Persson konstaterar att ingenting egentligen har förändrats och fram träder ”en likartad syn på kvinnan fram mellan raderna. Kvinnors individuella val blir ibland besvärliga och de anses förstöra och underminera för hela gruppen kvinnor”. Särskilt hemmafruar eller sexarbetare utpekas som ”könsförrädare” och som inte ”tillräckligt upplysta”. (Upplysta är naturligtvis bara de totalitära feministerna). Besvärande drag av likhet med eugenik, nazism och fascism finns i den sociala ingenjörskonsten vars rötter ”till väsentliga delar motiveras av samma slags tankar om den fulländade medborgaren och nationens renhet… Det sker förstås i en annan språkdräkt, men likväl lyfts de imperfekta individerna fram som potentiella faror, och som nedsmutsning av idén om medborgaren”.

”Biologi får helt enkelt inte nämnas som en faktor för att förstå könsskillnader, då det i sin tur raserar teorier om genuskontrakt och könsmaktsordningar”. Socialkonstruktivisterna upprätthåller en motsättning mellan biologi och kulturell påverkan, anklagandes dem som – likt mig själv – räknar med både biologisk och kulturell påverkan, för att vara ”biologister”. Följden av detta för de ”rättroende”, totalitära feministerna blir att ”ideologi och övertygelse tycks vara en större drivkraft… än vetenskapliga ambitioner”. Häri ingår en strategi, att ”försköna kvinnligheten och demonisera manligheten” och ett väldigt tydligt tecken på detta är strävan att kontrollera uttrycken för mänsklig sexualitet och variation, vilket innebär ett förtryck av människan. Persson konstaterar att ”[b]ortsett från att det råder brist på ifrågasättanden av hur formbar människan verkligen är, så verkar få fråga sig med vilken rätt olika politiska, och därmed auktoritära, åtgärder skulle kunna bekymmerslöst utövas mot människor och vad det i sin förlängning betyder”. Det hemska är, att denna brist på ifrågasättande gjorts till officiell politik av såväl en socialdemokratisk som en borgerlig regering. ”Dessvärre är inte det feministiska budskapet längre att kvinnor måste ta för sig och inte vänta på favörer, utan snarare att de är offer utsatta för tusen och en faror, hjälplösa och fångade i strukturer, och att de som inte känner igen sig i den offerkulten lider av falsk medvetenhet”. Den förhärskande statsfeminismen har inte befriat kvinnan från ett paternalistiskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”.

Särskilt förödande för kvinnans underordnande under staten har teorin om könsmaktsordningen varit, vilken genom att förklaringen att kritik mot densamma, och andra radikalfeministiska dogmer, är uttryck för patriarkal härskarteknik, och därför irrelevant, blir som en över allt stående ”sanning”. Alltså kan all kritik bara skjutas åt sidan och de feministiska dogmerna framstår i alla lägen som lika mycket ”enda sanning” som någonsin bibeln och andra ensanningsreligiösa skrifter gjort. Ett stort problem är även, som Persson tydliggör, att det socialkonstruktivistiska tänkandet genomsyrar hela samhället. ”Det har sipprat in i den akademiska forskningen, i en allmän feministisk hållning, i media och i politiken”. Könsmaktsordningen har t o m skrivits in som officiell politik av socialdemokraterna.

Ett särskilt slagfält för könskriget har, som sagt, sexualiteten blivit, och precis som på 1800-talet allierar sig den förhärskande feminismen med konservativa religiösa krafter för att predika ett puritanismens evangelium: ”Vår frihet för sexuella uttryck synes mer hotad och underkänd av somliga feminister än av bibelförsedda pingstvänner med jungfru Maria som förebild”. Men i detta ligger också ett slående hyckleri, i ”rättrådiga” feministers konstruerade ”frigjordhet” när de ska visa upp sig på den politiskt korrekta arenan: ”Jag tänker på den inkonsekventa moralen hos feminister som rasar mot sexualiseringen av det offentliga rummet, så kallad pornofiering, för att sedan glatt delta i Pridefestivalen där sexualisering av det offentliga rummet är själva poängen… Nu odlas av somliga feminister en sexnegativ kultur där kvinnors sexualitet är föremål för kontroll, dom och missriktad omsorg”. Persson kritiserar på goda grunder den svenska sexköpslagen som en förtryckande lag – vilket är precis vad den är – visar hur dess ivrare utan att tveka förvränger verkligheten och understryker hur hon själv drabbats av standardmetoden som de ideologiska ”världsförbättrarna” ständigt tar till vid besvärande kritik, nämligen smutskastning: …”jag anklagades, bland annat, för att inte bry mig om kvinnorna, och transformerades till en karikatyr, en så kallad ’prostitutionsförespråkare’”. Hur också den jesuitiska attityden ”ändamålet helgar medlen” genomsyrar de ideologiska sanningsmonopolisterna blir uppenbart av följande: ”I polemik med ETC – där jag påpekade brister, faktafel och osakligheter – erkände de till slut i den nätdebatt som följde att det där med saklighet inte var så viktigt, att det var viktigare att försvara det ideologiska ställningstagandet än att lyfta fram kunskap och fakta, det var illa nog att köpa sex”.

Den medieanalys som Persson hade gjort, och som tydligt visade ”att radikalfeministiskt tankegods hegemoniserats som ett allmänt accepterat förhållningssätt” visade sig bli så politiskt känslig att uppdragsgivaren för rapporten i slutändan inte vågade publicera den. Det understryker vilket oerhört kraftigt åsiktshygieniserande som finns i samhället, bland politiker, i TV, tidningar och även det offentliga rummets diskussioner.

Åtgärderna, att icke-accepterade sexuella preferenser och mönster är något som bör och kan åtgärdas med en statlig förbuds- och straffpolitik, i form av lagar, är vad den amerikanska filosofen Martha Nussbaum kallar ”äcklets politik”. ”Det vill säga en subjektiv hemfallelse åt att upphöja egna känslor till politiska frågor att i demokratisk ordning lagstifta om normer för alla att lyda under… När det privata politiseras upphör också individen, inte bara som idé utan som subjekt i egen rätt och upplevelse… Det går att kalla detta för tyranni också”.

Persson tar också upp det problematiska faktum att vårt samhälle tystar ner och ignorerar att kvinnor är lika våldsamma som män i partnerrelationer och konstaterar absurditeten i att ”[k]vinnor som brukar våld inte gör något kvinnligt, de anammar något manligt. Män som inte våldtar eller brukar våld anses dock fortfarande vara manliga, de påstås gynnas och dra nytta av könsmaktsordningen”. Hur denna könsmaktsordning också genomsyrar statliga verks undersökningar och rapporter har Persson, liksom undertecknad, också fått klart för sig: ”Att påstå att helt vanliga män brukar våld skapar och underhåller stereotypa föreställningar om män och om vår kultur som vare sig är relevanta eller fruktbara. Ändå tycks trossatsen vara stark och genomgripande i studier av mäns våld mot kvinnor i såväl de statliga utredningarna som förment vetenskapliga alster”. Ett exempel på denna föreställningsideologi är t ex Kvinnofridslagen som Persson konstaterar är ”ett uttryck för en könsideologisk föreställning, och den är motiverad av trossatsen ’mäns våld mot kvinnor’ som en ideologisk förståelse, inte av partnervåld generellt”.

”Klassisk feminism” är EN OERHÖRT VIKTIG BOK i strävan att utmana den totalitära människosyn som via statsfeminismen just nu genomsyrar vårt samhälle i lagstiftning och attityder. Den är en i raden av publikationer som måste till om vansinnet i vår nuvarande politik ska kunna hejdas och vi istället för den nuvarande odemokratiska vägen istället ska välja en som respekterar människor och deras egna känslor och beslut. Först ut var Petra Östergren, med ”Porr, horor och feminister” och som del i detta kanske också min egen ”Samlag eller Salighet” kan räknas, liksom naturligtvis även Susanne Dodillets avhandling ”Är sex ett arbete” – inte att förglömma alla viktiga bloggar som motverkar tidningars och TV:s åsiktshygieniserande. Om det emellertid är något jag saknar i ”Klassisk feminism” så är det också en analys av det främsta maktinstrumentet som de totalitära feministerna använder sig av i sitt krig mot den ”onde mannen”, nämligen pedofilhysterin. Ämnet är känsligt, och jag vet av egen erfarenhet att man omedelbart då man ifrågasätter de odiskutabla ”sanningar”, vilka – precis som i partnervålds- och sexköpsdebatten – ständigt kablas ut av medier och statliga ”rapporter”, genast transformeras till vad Persson kallar en ”karikatyr”, med beskyllningar om att vara ”pedofilkramare”, ”inte värna barnen” och annan smutskastning. Om vi inte också vågar utmana denna oberörbara maktmetod – det hotade barnet är historiskt sett det absolut främsta vapnet för dem som vill driva fram moraliska och ideologiska paniker – så kommer vi få svårt att få stopp på galenskapen som just nu genomsyrar hela vårt samhälle. Men just detta smutskastande, och de metoder som framträder i Perssons bok hos de ideologiska sanningsmonopolisterna, visar att de är exakt samma individer som genom historien alltid drivit häxjakter, oavsett om det varit mot judar, kättare, häxor, masturberare, bögar, sexköpare, pedofiler eller andra. Perssons bok tydliggör att det inte handlar om att någon omsorg eller godhet driver dessa ideologiska företrädare, även om de själva vill försöka framställa sig så, utan det är i grunden rent egoistiska motiv – för att lyfta upp sin egen åsikt till samhällsnorm, och därigenom profitera status- och maktmässigt och ekonomiskt. Precis som ovan sägs om ”äcklets politik”.

Min rekommendation kan bara bli: Köp och läs denna mycket viktiga men också mycket sansade bok!

Titel: ”Klassisk feminism”.
Författare: Louise Persson
Förlag: Hydra.
Sidantal: 331, inklusive noter, källor och index.

Gästblogg: Dick Wase - Åsiktshygienisterna i gammelmedia

admin — Sun, 15 Mar 2009 18:20:43 +0000

För oss som på olika sätt är aktiva inom sexualpolitiksdebatten – på ”fel” sida vill säga – är det ett faktum att ”gammelmedia” ständigt censurerar ”fel” åsikter, och istället aktivt kämpar för att stötta samhällets politiska korrekthet och moralparadigm. Det är nu inte ett fenomen som uteslutande gäller för vårt land, som t ex framgår av den amerikanske professorn i politisk vetenskap, Harris Mirkins artikel ”The Pattern of Sexual Politics: Feminism, Homosexuality and Pedophilia” i ”The Journal of Homosexuality” 1999: ”Massmedia producerar en uppsjö av artiklar som antar det riktiga i det förhärskande paradigmet, demoniserande och förlöjligande dessa som ifrågasätter det och trivialiserandes deras argument”. Men det är särskilt påtagligt i den lilla ankdamm som Sverige utgör, då det faktiskt i större länder ibland slinker igenom artiklar och sypunkter som är kritiska mot den vedertagna ”sanningen”. Det finns där redaktörer som fattat att mediernas roll ska vara att kritiskt skärskåda och att debatten ska vara fri. En typ av redaktörer som helt tycks saknas i vårt kommunitaristiska land.

För att ta några exempel på svenska mediers aktiva ”åsiktshygieniserande” kan nämnas GP:s vägran att ta in replik på Ecpats ovederhäftiga artikel om ”barnprostituerade” i Phuket i februari 2008 och DN:s vägran att släppa in Isabella Lund. Själv kan jag också vittna om denna vägran att släppa in ”fel” åsikter, inte minst då samtliga kulturredaktioner (utom SVT) har förtigit min bok, ”Samlag eller Salighet”, vilken inte bara är kritisk till vår nuvarande sexualpolitik utan också unik på svensk botten i sitt ämne och omfång (och dessutom kurslitteratur på två universitet – hade den sagt ”rätt” saker så hade den förmodligen behandlats annorlunda av de i allmänhet vänsterorienterade kulturredaktörerna). Samma sak gällde för Liw Enqvists bok om sitt liv som strippa. Ingen kulturredaktion tog upp den, eftersom den förmedlade ”fel” bild. För att inte tala om att kulturredaktionen på DN så ”objektivt” låter en ideologisk motståndare recensera Susanne Dodilliets avhandling.

I somras var det inte heller någon enda debattredaktion som släppte fram kritiken jag ville framföra mot regeringens aviserade slöseri med 210 miljoner kronor för bekämpning av sexköp och trafficking. Inte någon svensk tidning (eller nyhetsredaktion på TV) rapporterade heller om den nyzeeländska rapporten om ”Prostitution act”, trots att jag tipsade t ex DN, vilken rapport borde ha haft stort nyhetsvärde kontra den svenska sexköpslagen. Mot bakgrund av detta direkta journalistiska ”hygieniserande” av åsikter och fakta tillsände jag samtliga ”stora” debattredaktioner en text med titeln: ”Den svenska journalistkåren är en skam för demokratin” (finns att läsa här: http://www.oeisspeis.se/pdf/skam.pdf). Den enda tidning som svarade var SvD, med kommentaren: ”SvD Brännpunkt tackar nej. Och tar smäleken”.

Självklart kan en redaktör raljera på detta vis, eftersom ”gammelmedia” fortfarande lever i föreställningen om att ingen ska bli varse att de sorterar bort ”fel” åsikter och alls inte bekänner sig till åsiktsfrihet – som man annars låter påskina att man gör. Det är också därför som jag menar att bloggvärlden och internet är mycket viktigare för nyhetsförmedling och det fria ordet än de ”riktiga” medierna (som Jan Guillou på allvar nämnde dem i TV för ett tag sedan). Det är ett obestridligt faktum, att journalisterna på de ”riktiga” medierna tar sig rätten att utöva ”åsiktshygien” och sålla bort sådant som de själva inte anser är lämpligt för ”vanliga” människor att få veta. Särskilt när det gäller sexualitet! Uppenbarligen anser större delen av journalistkåren att de, precis som t ex förespråkare för sexköpslagen eller de som anklagar män för att vara de våldsamma i förhållanden, är ”bättre vetande” som måste skydda de ”sanna” värdena mot kritisk granskning. Särskilt då det gäller relevant granskning, eftersom sådan skulle kunna få folk att fundera över om våra ”sanningar” verkligen är sanningar. Tänk om folk faktiskt skulle få klart för sig t ex hur överdrivna siffrorna kring trafficking eller den skadade horan är? Det kunde ju vara katastrofalt för dem som profiterar på att vara ”goda” i dessa frågor – och inte minst de journalister som enkelt kunnat framstå som ”det rättas” förkämpar utan att behöva anstränga sig för att ta reda på fakta, men bara rakt av köpa det som de ”goda” påstått.

Hur djupt detta ”åsiktshygieniserande” går syns nu senast av den av tidningarna drivna webbsajten ”Newsmill”. Ett kort tag trodde jag naivt nog att man där hade en annan policy, eftersom de tog in min text om att moralisterna är farligare än porren, plus att jag faktiskt tilläts att bemöta Ecpats ovederhäftiga påhopp på mig. Men med anledning av debatten om bloggosfären kontra ”gammelmedia”, som man hade som ämne på Newsmill, skrev jag en text som kritiserade journalistkåren för dess ”åsiktshygieniserande” (finns här: http://www.oeisspeis.se/pdf/asiktshygienister.pdf) och menade att bloggosfären är ett mycket sundare medium än ”riktiga” media, just därför att moraliserande och normbevarande åsiktscensurerande inte är möjligt där – alla kan komma till tals. Men uppenbarligen får man inte kritisera journalistkåren, för den texten accepterades inte av redaktör Lagercrantz. Så djupt går alltså talet om ”objektivitet” och ”åsiktsfrihet”, att kritik mot journalistkåren inte får förekomma. Man undrar verkligen vad det är studenterna lär sig på journalisthögskolan. Tror någon att det är att värna det fria ordet? Och tror någon att en yrkeskår som mörkar kritik mot den själv klarar av att vara objektivt kritisk i andra frågor?

Sannolikt kommer nu kommentarerna – om nu ens någon ”bättre vetande” eller ”högre stående” journalist nedlåter sig till att kommentera denna text av en enkel orecenserad historiker – bli att jag enbart är ute i eget syfte, för att jag skulle känna mig kränkt av att jag inte fick in min text. Det sättet att trivialisera och marginalisera dem som kritiserar företeelser är förvisso legio bland ”sanningens” och ”rättfärdighetens” förespråkare, istället för att bemöta vad som sägs. Men det kommer ändå inte att sudda ut det faktum att de ”riktiga” medierna, och den sig där försörjandes journalistkåren, är simpla åsiktshygienister. Den som bekänner sig till demokrati och åsiktsfrihet kan faktiskt idag inte respektera något enda svenskt ”riktigt” media – eller dess redaktörer.