Tag bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna

Av Dick Wase

Det är lätt, när man läser tidningar eller tittar på TV, att tro att de som kämpar mot prostitution och ”trafficking”, skulle vara goda och välmenande människor som bryr sig mer än andra. Det är en bild som dessa individer naturligtvis vill att folk ska tro på, liksom de vill att vi ska tro att de faktiskt skänker hjälp till stackars vilsna offer för ondsinta, beräknande och totalt känslolösa människor (män), som tvingar in hjälplösa, passiva och totalt handlingsförlamade flickor och kvinnor i vad som med emfas beskrivs som ”modernt slaveri”. Men sådan är sällan verkligheten!

Den ”filantropiska” rörelse som är verksam idag leder direkt kontinuitet till de som startade och florerade på 1800-talet. De började i en tid, då medelklasskvinnor allt mer fick tillgång till utbildning och ville vidga sin värld utanför hemmet. Men då arbete var otänkbart för ”anständiga” kvinnor återstod bara ”välgörenhet”. För att kunna utföra sådant arbete måste det dock finnas några att utöva ”välgörenhet” mot, nämligen de lägre stående arbetarklasskvinnorna. Men att attackera den sociala ordningen för en förändring var uteslutet, eftersom det skulle hota såväl medelklassens som kvinnornas egen position. Därför fick man gå på det trygga konceptet ”moralisk resning”, vilket ihärdigt (men utan framgång) drivits av den sexualfientliga kyrkan under all dess tid. Med tiden ledde denna välgörenhet till framväxandet av ”det sociala”, ett för medelklasskvinnor rumsrent yrkesområde.

Den syn som präglade hela denna filantropiska rörelse var borgarklassens plikt att ”civilisera” och domesticera arbetarklassen. Medelklassen proklamerade det rätta sättet för alla att leva, enligt tidens koloniala syn på människor, tydligt formulerad hos liberalen John Stuart Mill: De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån. Det är exakt samma kolonialistiska och människoföraktande syn som präglar anti-prostitutionsrörelsen ännu idag. Det illustreras t ex av ett franskt ”räddningsprojekt” i vår tid (Mouvement du Nid), vilket kallar kvinnor som säljer sex för slavar som behöver hjälp för att bli medvetna om sitt förtryck, sin slavmentalitet och falska medvetande, efter vilket de kommer att ”vakna upp”. Såväl dåtidens som nutidens medelklasskvinnor har oombedda tagit sig rätten att tala för de ”lägre stående” individer som ”inte förstår sitt eget bästa”. En prostituerad som trivs med jobbet eller tycker att det är det bästa hon utifrån sina förutsättningar kan få, som inte tycker kunderna är påfrestande (utan istället filantroper av olika slag) eller som helt enkelt bara mår bra, avfärdas med att hon inte förstår att hon egentligen mår som den av filantroperna utmejslade stereotypen.

Liksom 1800-talets ”räddare” presenterar vår tids dito ett enkelt dualistiskt budskap, med en enda ”sanning” (att prostitution föröder alla), där de goda är de som vill utplåna prostitutionen, de onda alla som inte har samma åsikt. Men eftersom verkligheten inte stämmer med de ideologiska idealen måste den långa moralistiska traditionen av verklighetsförfalskning vidmakthållas. Däri ingår många absurda delar, som t ex att genom larm och stök störa talare med fel åsikter, smutskastning och trakasserier av motståndare. Mer förfinade är att t ex utelämna kritisk litteratur och ”felaktiga” forskningsresultat, groteska överdrifter, att ignorera meningsmotståndare eller helt enkelt med vetenskapligt förkastliga metoder producera passande ”forskningsresultat” (som t ex ideologen Melissa Farley, som ständigt åberopas av prostitutionsmotståndare, trots att hon är hårt vetenskapligt kritiserad).

Hade nu bara alla dessa kostsamma och passionerade moralistiska försök att ”förädla” världen haft någon positiv effekt så kanske det hade varit någon mening med det. Men även inräknat kyrkans intensiva försök under 2000 år så visar historien kring de ”filantropiska” rörelserna att ”hjälparna” aldrig uppnått mer än högst tveksamt marginella resultat avseende de ”hjälpta”, men däremot ödelagt oräkneliga liv. Den f d prostituerade, numera polisanställda Norma Jean Almodovar skriver: De flesta av dessa prostituerade, olyckliga nog att räddas så, kunde räkna med ett liv i slaveri som intagna på tvätterier, dårhus och tukthus uppförda av ”trosbaserade” organisationer, vilka lyfte tusentals dollar från den kyrkobesökande allmänheten, förskräckta av historierna om de ”fattiga, svikna och fallna kvinnorna” på gatan.

Däremot har ”hjälparna” själva haft avsevärda egna fördelar av projekten. Det har gällt såväl tillfredsställelsen av att vara en överlägsen och ”god” människa som välbetalda arbeten, social status och att inte behöva ifrågasätta sin egen privilegierade position. De ”hjälpta” har däremot alltid, utom i undantagsfall, betraktat ”hjälparna” som plågoandar. Något som t ex illustreras av en kommentar som jag erhöll från en av de ledande i den thailändska sexarbetarorganisationen ”Empower”, när jag och andra kritiserade Thomas Bodström och Helena Karlén för Ecpats oetiska metoder: Jag ser att ni gör ett bra jobb med att slå mot lejonets kula. Eller, som Laura Agustín (Sex at the Margins) skriver: Sexarbetare, i studier som registrerar deras åsikter, anklagar ett vitt spektra av auktoriteter, inkluderande poliser, domare, läkare, lagstiftare och forskare, för deras förstärkande av ’horstigmat’ och deras direkta eller indirekta hemliga samförstånd i straffandet av sexarbetare.

Ecpat är f ö ett tydligt exempel på en organisation som utan att hjälpa några barn tagit sig rätten att föra deras talan, och samtidigt i klassisk stil dragit in mycket pengar till organisationen och dess aktivister. Inte minst genom att ”föreläsa” för myndighetspersoner och andra om ”verkligheten” i barnprostitutionen. Ecpat bildades 1993, inte för att få slut på barnprostitution, men däremot på turismen till vissa asiatiska länder. I det första nyhetsbrevet skrevs: Vi vill få stopp på barnprostitutionen eftersom den är kopplad till turism i de asiatiska länderna Filippinerna, Sri Lanka, Taiwan och Thailand. Det betyder att vi inte sysslar med barnprostitution eller övergrepp på barn i dess vidare sammanhang utan bara det som skapas av närvaron av främmande turister. Att man varit konsekventa i denna strävan att strunta i annan barnprostitution än den turistbaserade syns av att man aldrig utmanat den inhemska thailändska konsumtionen av minderåriga prostituerade (vilken bedöms vara betydligt mer omfattande än den turistbaserade). Man har heller aldrig tagit hänsyn till buddhistisk kulturs tydligt annorlunda syn på prostituerade (vilka får förhöjd status av prostitution, utifrån återbetalande av skuld till modern och möjlighet att köpa statusting) utan i sann kolonialistisk anda istället utgått från att ”väst vet bäst”.

När det också gäller metoder för ”räddning” av ”barnen” så använder Ecpat sig av polisinsatser. Men sådana, med ”räddning” av dem som inte efterfrågar den, misslyckas ständigt, eller som Heather Montgomery (Modern Babylon) uttrycker det: Ingripande blir förtryck om det utförs av aktivister utan medgivande av dem de påstår sig tala för. Misslyckandena i denna typ av ”räddningsaktioner” framgår tydligt av hur höga återfallen i prostitution är för dem som ”hjälps” på detta sätt. Nio av tio återvänder till prostitutionen, därför att de inte kan leva på de alternativ som ges dem, eller för att de tycker det är det drägligaste jobb de kan få, eller p g a stigmatisering. Men de euroamerikanska ”räddarna” utgår egoistiskt från att det är bättre för kvinnor att arbeta under svältlöner än att prostituera sig med goda förtjänster (den gamla ”ett öde värre än döden” tanken). På samma sätt skildrades i en svensk dagstidning olyckan för två ”sämre lottade” svenska tonårsflickor, vilka likt sina ”bättre lottade” klasskamrater ville kunna resa utomlands, och därför prostituerat sig för att tjäna ihop pengar. Sensmoralen var, att det är mycket bättre att flickorna förnöjsamt stannar hemma i Sverige, och passivt åser hur andra gång på gång får resa, än att tjäna ihop pengar i den farliga prostitutionen. Det är i annan skepnad den klassiska, medelklassgynnande gamla kristna devisen: ”Skräddare bliv vid din läst”.

Vad som också är anmärkningsvärt i prostitutionsmotståndet är dess totala avsaknad av koppling till biologi. Historiskt sett är nämligen prostitution den absolut främsta överlevnadsmekanismen som existerat för honor bland alla primater. Beteendet är t o m så framgångsrikt, att det direkt orsakat att de begränsade parningsperioderna (löpperioderna, som finns hos alla andra däggdjur) försvunnit hos primathonorna. De honor som var mest framgångsrika i att erbjuda sex till hannarna, mot tillförsel i form av mat och skydd, överlevde nämligen, förandes sina allt mer utdragna parningsperioder vidare, till dess löpperioderna helt upphörde. Att en sådan framgångsrik och universell mekanism kan bli ”förnedrande” beror enbart på moralistiskt-elitistiska, ”kulturella” konstruktioner. Och vår tids abolitionister använder exakt samma metod för att ignorera prostitutionens biologi som kyrkan gjort i alla tider; man hävdar helt irrelevant att ”vi är inte djur”. I andra kulturer är det däremot en självklarhet att kvinnor använder sin sexuella potential för att skaffa sig fördelar.

Då prostitutionsmotståndet – liksom all moral som går tvärs emot nedärvd prägling – i princip aldrig lyckats rädda någon, men istället ödelagt ett oräkneligt antal individers liv, måste medelklassaktivisterna legitimera sina självgynnande aktioner på annat sätt. De tycks ofta omedvetna om att aktionerna inte lyckas visavi ”offren”, och om de är medvetna så skyller de andra, utanförliggande faktorer för misslyckandena. I ivern att visa resultat blir därför lagar och tvång – då de som ska ”räddas” inte vill det – det enda medlet för att tvinga fram ”räddning”. Men lagar och tvång har i detta avseende alltid misslyckats, och enbart åstadkommit skada, alltifrån kejsarinnan Theodoras ”räddning” av 500 prostituerade i Konstantinopel på 500-talet (över hälften tog hellre livet av sig än var inlåsta i ett kloster), via t ex dödstraff mot homosexuella fram till vår sexköpslag och Bushadministrationens press på Sydkorea. (Som ledde till tidigare okända strafflagar mot prostituerade och att 2000 sexarbetare 2004 gick ut på gatorna i Söul och hungerstrejkade i protest). Att våra nutida ”filantroper”, i form av politiker, psykiatrer, socialarbetare, aktivister m fl, vet att lagar och tvång inte hjälper syns tydligt av direktiven för utvärderingen av sexköpslagen. Eftersom en adekvat vetenskaplig bedömning riskerar att rekommendera avskaffandet av lagen har det bestämts att utredaren måste komma fram till att den ska vara kvar.

Det är alltså hög tid att lyfta bort godhetsstämpeln från prostitutionsmotståndarna. Deras kamp tjänar inte till hjälp åt någon utom dem själva, utan ödelägger tvärtom mängder av människors liv. De intar en intensivt människoföraktande attityd då de upphöjer sig själva till att veta bäst, med missionen att ”rädda” människor mot deras vilja, och symptomatiskt är att även vänstern klivit in i medelklassens salonger och tagit ställning mot dem som inte tillåts ha egen röst. Individer med ”fel” upplevelser omyndigförklaras nämligen, fakta förvrängs, obekväm forskning utelämnas och undermåliga ”forskningsrapporter” produceras, enbart i syftet att stärka egen sak. Det går t o m så långt att man tar sig rätten att föra människors talan utan att ens tala med dem man påstår sig tala för. När en i publiken på ett tredagarsseminarium om ”trafficking” i en spansk stad, mitt i larmet och diskussionen bland de 300 medelklasskvinnorna, frågade om det kunde vara möjligt att lyssna till vad några prostituerade hade att säga grep en representant för ett internationellt kvinnoprogram på podiet mikrofonen och skrek: Vi behöver inte tala med prostituerade för att veta vad prostitution är. Det kunde lika väl ha varit justitieminister Beatrice Ask.

Dick Wase
Historiker

Med tanke på att personer inom vissa yrken – vilka ifrågasätter den enda tillåtna synen på sexualmoral och prostitution – i vårt land riskerar avsked, står Svensk sexualpolitik idag för denna text. Även om vi inte författat den.

Ärlig debatt?

22 februari publicerade Thomas Bodström & Helena Karlén på den s k ”Fria ord & debatt” i GP (Göteborgsposten) en artikel med titeln ”Stoppa sexturismen”. Den artikeln kan sägas vara ett lysande exempel på den kritik som FN-organet Childwatch framför mot NGO:s i allmänhet, och Ecpat i synnerhet, då man i rapporten ”Children in Prostitution” bl a säger: ”Inom NGO-sektorn i allmänhet, tenderar data att samlas och/eller ordnas på ett extremt vårdslöst och slumpmässigt sätt. Man förlitar sig stort på tidningsartiklar, individuella historier, andra NGO:s och socialarbetare, barnräddare och andra ’experter’ som gissar kring siffror och statistik. Där finns nästan ingen information alls från barn som arbetar som prostituerade och lite utbyte av information med den akademiska världen”. Man anför t ex också en bok av Ecpats grundare, pastor O’Grady, som exempel på undermålig litteratur.

Samma ovederhäftiga metoder använde Bodström & Karlén även i en ”debattartikel” i DN 28/5 2007 med påståenden som med enkel kontroll, av det material som Ecpat i mail påstod sig ha använt, visade att siffrorna för barnpornografins omfattning överdrivits mellan 117 och 2000 gånger det verkliga antalet av de bägge. Fast både artikeln i DN och GP införts på de sidor som vi ska tro är ”debattsidor” har de förblivit oemotsagda, och vad gäller den senare tidningen så vägrar debattredaktionen där att låta den bemötas. Avsikten med den s k ”debattartikeln” är tydligen inte alls debatt, utan förefaller vara att Ecpat ska få framföra osanna och överdrivna påståenden för att det är politiskt korrekt. Något annat skäl kan nämligen inte tänkas för att man så ivrigt slår vakt om att Bodström & Karlén ska få stå oemotsagda.

I debattartikeln i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=192&a=403445) görs en mängd kategoriska uttalanden. Bl a sägs:

”Efter att ha sett flickor, som inte är könsmogna utan högst i tolvårsåldern, tvivlar vi starkt på det [att ’flickorna’ har papper på att de är över 18 år]. I ett land med omfattande korruption, där polisen ständigt mutas, är det inte svårt att ändra ett födelsedatum på en identitetshandling. En europeisk barägare vi träffar berättar att han betalar motsvarande 14 000 kronor varje månad till den lokala polisen för olika tjänster. Det är också välkänt att när razzior görs går det utmärkt att betala sig fri – oavsett vilken fråga det gäller”. I övrigt är det ett känsloladdat språk, med målande beskrivningar av hemskheter som påstås ha skett, vilket förfaringssätt också kritiseras av FN: ”

Det fastslås eller antyds att det är efterfrågan från västerländska män som orsakat henne att bli prostituerad. Aspekter av förnedring och övergrepp understryks hela tiden, liksom flickans ungdom. Språket är ofta känslomässigt. Till exempel beskriver en rapport ’den livlösa kroppen på en åtta års flicka, lämnad på ett hotellrum i Saigon efter en natt av sexuella övergrepp’ (Nyhetsbrev från Ecpat) eller, som en aktivist sa till pressen:

’Jag minns ännu tydligt tårarna i ögonen på ett barn som räddades från en bordell i Bangkok som berättade för mig hur hon bett en kund att inte skada henne, bara för att få sin vädjan skoningslöst avvisad’”.

Det svenska genmäle som skickades till GP:s redaktion accepterades inte, varför hela Bodströms & Karléns artikel översattes och skickades till de thailändska prostituerades starka organisation, ”Empower”. Förutom att de kommenterade artikeln så utbad de sig också om en kommentar från Ecpat Thailand, eftersom de var chockerade över de ovederhäftiga påståenden som gjordes. Empowers kommentar, som ju i allra högsta grad gällde ”berörd part” skickades till GP:s debattredaktion – som emellertid beslöt att inte publicera den. Man kan därför påstå, att denna debattredaktion visat att de på intet sätt värnar om varken det fria ordet, debatten eller ens demokratiska ideal, när man så uppenbart vägrar att låta politiskt korrekta, men faktamässigt synnerligen tvivelaktiga påståenden, bemötas. En sådan partisk inställning borde inte anstå en svensk tidning, utan är metoder som hör hemma i länder med regimer som vill strypa det fria ordet. Men tyvärr så förefaller det som om Sverige i hög hastighet närmar sig detta tillstånd.

Här följer Empowers kommentar, i översättning:

”Stiftelsen Empower är en thailändsk sexarbetareorganisation med mer än 20 års erfarenhet i Thailand, och betraktas som en av de starkaste sexarbetarorganisationerna i Sydostasien. Vi har information på thailändska och engelska på vår webbsida www.empowerfoundation.org.

 

Vi har tusentals sexarbetarmedlemmar i hela landet och centra i fem provinser. Vårt Phuket-centra vid Patong Beach sattes upp av sexarbetare som gensvar på tsunamin och öppnade i februari 2005. Sedan dess har över 1000 sexarbetare deltagit i Empoweraktiviteter vid centret, och vi träffar tusentals fler när vi besöker barerna två gånger i veckan.

 

För en tid sedan fick vi tillsänt oss en artikel som översatts från orginalsvenskan. Vi vet inte vad författarna trodde de såg, men det är inte möjligt att det finns nakna 12 år gamla flickor anställda på barerna på Bangla Road, Patong Phuket. Arbetsgivarna skulle omedelbart bli arresterade tillsammans med vilken kund som helst och flickorna bli tagna av Departementet för social utveckling och mänskliga resurser under akten om undertryckandet och förhindrandet av prostitution av 1996. De flesta av oss är over 20 års ålder och även om vi lagligt kan arbeta på ett underhållningsställe om vi är över 18 år, så har ibland 18- och 19-åringar problem med att finna arbete. Polisen patrullerar Bangla och andra områden hela natten, inkluderande punktnedslag av polisledningen. Det är inte olagligt för vuxna att sälja drinkar, dansa, skratta eller uppträda. De kontrollerar åldern på arbetarna, närvaron av brott, som droger, och turisternas säkerhet. De enda nakna kroppar i offentlig show, i motsats till stängda A go go barer, är transsexuella arbetare, vilka genom ett kryphål i lagen betraktas som män, och därför inte drabbas av samma lagar som andra kvinnor.

Risken för att ha flickor under 18 års ålder under dessa premisser är inte värt det för ägarna eller för poliserna att vända sig bort i högprofilsområden som Phuket. De flesta kunder är respektabla män, som din läkare, din lärare, din bror, din chef… ordentliga män som föredrar att ha sex med villiga vuxna. De flesta kunder vill ha vuxna kvinnor och det finns många vackra och skickliga vuxna kvinnor, arbetare i Bangla, Phuket. Ingen behöver ta risken av att hyra in flickor. Till och med vi vuxna arbetare kollas av polisen mer regelbundet och polisen gör inga undantag rörande frågan om ålder. Showerna utförs av mycket erfarna och professionella arbetare… inte barn. En del av våra arbetare i Phuket hade följande kommentarer till artikeln:

’Vi sexarbetare är i barerna i Phuket och i hela landet varje natt och vi ser inte vad dessa turister säger sig ha sett’.

’Västerlänningar är på det sättet dock… de ser vår mindre kroppsbyggnad, våra icke fårade ansikten, våra hårlösa kroppar och bestämmer oss som barn. Även om vi visar dem våra officiella legitimationer så tvivlar de på oss’.

’Att tillverka en falsk legitimation är inte lätt nuförtiden… annars skulle alla de två miljoner invandrade arbetarna från Burma i Thailand ha thailändska legitimationer’!

’I Phuket och på många andra ställen i Thailand måste vi lämna våra thailändska legitimationer i receptionen när vi går med våra kunder till hotellet. De behåller dem till dess vi går och vi skulle inte kunna komma förbi disken utan legitimation eller med en falsk sådan’.

Artikeln är förolämpande mot sexarbetare, turister, män, den kungliga thailändska polisen, hotellpersonal, hotellförvaltningar, den thailändska regeringen och resebyråer. Mer än så är den också förolämpande mot hela det thailändska folket. Den antyder att en hel befolkning på Phuket Island är beredda att vända ryggen till flickor som kränks… den antyder att thailändska människor inte värderar barn. Vi är chockerade av påståendena som görs, då artikeln är så skiljd från verkligheten.

Stiftelsen Empower, Thailand”

Ecpat Thailands kommentar löd:

”Ecpat Sverige har bekräftat att även om den engelska versionen av deras orginalartikel inte är en officiell översättning, så förefaller den att spegla andan och tonen i det som ursprungligen var skrivet. De noterade några fel i översättningen. Till exempel, det svenska ordet ”flicka” betyder inte bara ’girl’ utan kan i själva verket betyda ’flicka eller ung kvinna’. Därtill, när en resande representant kommenterar barerna i Phuket och citeras som sägandes ’nästan alla flickor är prostituerade’ så är den mer riktiga översättningen ’närmast alla dansflickorna är prostituerade’.

Oavsett det så har Ecpat Sweden bekräftat deras upptäckter att minderåriga flickor (med en förefallande att vara inte mer än 12 år gammal) var närvarande på barer i Phuket (en sidogata till Bangla Road) och föreföll tillgänglig för prostitution. Detta rapporterades till den lokala polisen i Phuket, även om Ecpat Sverige tråkigt nog noterade att föga intresse tycktes visas av polisen i denna fråga. Ecpat Sverige klargjorde också att de arbetar från svenska lagars och morals grund, där alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle. Artikeln reflekterar det perspektivet och är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands.

Ecpat International har, genom dess många år av arbete i Thailand (för att inte nämna globalt) avslöjat ständiga fall av både flickor och pojkar under 18 år som sexuellt exploaterats i många städer i Thailand, inklusive Bangkok, Pattaya, Chiang Mai, Chiang Rai, Koh Samui och Phuket (som sedan är rapporterat till polisen). Detta är trots Thailands Prevention and Suppression of Prostitution Act, som också inkluderar specifik lagstiftning kring prostitution av barn och barntrafficking. Sådana fortgående fall reser tvingande frågor kring effektiviteten i utövandet av dessa lagar”.

Intressant nog – utöver den fullständigt irrelevanta invändningen mot översättningen av ”girl” till flicka (eftersom ”girl” också kan betyda ”ung kvinna”) – så medger Bodström & Karlén här indirekt osanning och överdrifter. Där de i artikeln påstår att det var ”flickor” (observera pluralis) som var ”högst” i tolvårsåldern (man antyder alltså även yngre flickor) säger man nu att EN flicka FÖREFÖLL att inte vara mer än 12 år gammal. Man säger också att hon FÖREFÖLL tillgänglig för prostitution. Men i den svenska artikeln blev det till tvärsäkra påståenden! Man säger också att när det rapporterades så visade polisen inget intresse, vilket i artikeln blir till att ”kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn inte är en prioriterad fråga”. Man överväger inte ens den möjlighet som den situation som Empower beskriver förutsätter, nämligen att polisen redan vet att det är omöjligt att det finns så unga flickor där, varför man inte behöver förivra sig bara för att Ecpat-folk (som är väl kända, kristna moralfanatiker) kommer och påstår det. Något som också kastar högst rimligt tvivel över deras påstående i svaret till Empower, att de upptäckt minderåriga flickor på barerna. Hur har de ”upptäckt” dem? Har flickorna berättat sin olagliga ålder för dessa främlingar? Har de tagit flickors legitimationer som bekräftat för låg ålder? Eller är det bara deras gissningar utifrån deras övertygelse att de bättre än thailändarna själva kan bedöma dessas ålder? Man kan ju också fråga sig varför en barägare, som utifrån all rimlighet inte betraktar Ecpat-folk som några som gynnar honom, eftersom de försöker bekämpa all prostitution, öppenhjärtligt skulle vittna om mutor till polisen. Man undrar om han inte istället i själva verket har drivit med dem.

Intressant nog visar också Bodström & Karlén upp en traditionell europeisk ”besserwisser-kolonial” attityd, i det att de förutsätter de svenska lagarnas moraliska överlägsenhet över de thailändska, och naturligtvis svensk medelklassöverlägsen kunskap så att ”alla former av prostitution bedöms som exploaterande och ett hinder för ett könsjämlikt samhälle”. Därför kan de utifrån sin ”överlägsna” position svartmåla det ”underlägsna” thailändska samhället. Så urskuldar de sig med att artikeln ”är ett försök att skapa medvetenhet kring svenska mäns dubbelmoral när de reser utomlands”, vilket alltså skulle berättiga till osanning och felaktiga påståenden. Dessutom påstår de indirekt att män som inte delar deras moralsyn ändå är dubbelmoraliska, fast de lever enligt annan moral än Bodström & Karlén. Blir de det bara för att dessas moral är så gudomligt uppenbarat riktig? eller har vi besserwisserrätt att förutsätta svenska lagars prioritet inne i Thailand över thailändska? Man undrar inte på om bl a sådan hybris lett till att Thomas Bodström fått stå som symbol för det samhälle som han drivit på, med t ex närmast total diktatorisk kontroll av människors förehavanden på internet (till stora delar motiverat utifrån Ecpats moralpanik). Men man frågar sig också hur vi kunnat ha en justitieminister, som så vårdslöst handskas med sanning och objektivitet. Han borde dessutom vara otänkbar som sådan i framtiden, med tanke på hur han så lättvindigt klassar främmande nations rättsväsende som genomkorrupt och omsorgsbefriat.

Att verkligt utnyttjande av människor, oavsett sysselsättning och ålder, ska bekämpas råder ingen tvekan om, men det ska göras med sansade påståenden och utan moralpanik eller moralpekpinnar (så som även FN efterlyser när det gäller Ecpat) och i en debatt som inte i skumrasket censureras av debattredaktionerna. Det ska också göras med respekt för att människor är olika och har olika erfarenheter av liknande situationer. En debatt ska föras på lika villkor, och inte som redaktionen på GP gör, så att bara en part får komma till tals. Det är dessutom dubbelt allvarligt, genom att GP:s agerande döljer det faktum att Bodström & Karlén i sedvanlig Ecpat-anda överdriver kraftigt och t o m far med osanning för att driva sina syften. De bekänner sig alltså uppenbarligen till samma mentalitet som t ex genomsyrade inkvisitionen i jakten på kättare och häxor, nämligen att ”ändamålet helgar medlen”. Uppenbarligen också i förvissning om att vara uppfyllda av samma icke kritiserbara sanningsmonopol som inkvisitorerna ansåg sig vara.

Det är skamligt att behöva meddela till Empower, att den svenska tidning som släppte fram så många oriktiga och förolämpande påståenden om thailändska förhållanden inte tillåter att dessa bemöts. Thailändarna har all anledning att faktiskt betvivla att Sverige är ett demokratiskt land! Och GP:s debattredaktion borde sätta sig på skolbänken för att lära sig vad ärlig debatt handlar om. Det är även hög tid att inse, att Ecpats, Thomas Bodströms och Helena Karléns trovärdighet är synnerligen låg.

Anonym

I Dagens Nyheter kunde man läsa en repressentant för ECPAT säga:

“- Det gäller att tänka sig för och vara medveten om att bilderna kan komma i fel händer när man lägger in dem på nätet.” – Jenny Sonesson från Ecpat Sverige.

Medan Sveriges Radio antog en något annorlunda vinkling och talade mer om bilder som med hjälp av bildbehandlingsprogram görs till pornografiska. Men ECPAT’s jurist Joanna Lundqvist pratar fortfarande om vanliga bilder när hon säger:

“En bild som lagts ut kommer alltid att finnas kvar på nätet [...] – När sådana här typer av bilder förekommer på en barnpornografisk sida så uppfattas den som barnpornografisk. Men i ett fotoalbum hemma hos en familj skulle den inte uppfattas som barnpornografisk.”

ECPAT är alltså den enda organisation som inte är en myndighet som utalade sig och citerades flitigt i media när denna ickenyhet var på tapeten. Det är mycket underligt då att den tidigare ordföranden Monica Dahlström-Lannes själv sprider bilder på barn via Internet. Även om barnen inte är hennes egna utan barn från tredje världen vars bilder sprids och som pedofiler (och alla andra för den delen) kan ladda ned.

Naturligtvis anser inte vi detta vara något fel i sig eller egentligen någonting att uppmärksama, utan det är snarare det faktum att personen som gör det är just Monica Dahlström-Lannes. Vi har själva deltagit i att lägga upp bilder på barn på en hemsida, www.pedofil.se, och skulle utan tvekan göra det igen om vi ansåg det vara möjligt.

Monica Dahlström-Lannes har inte bara tidigare varit ordförande för ECPAT utan hon är också styrelseledamot och fortfarande aktiv inom organisationen.

Om en organisation man sitter i ledningen för varnar för att pedofiler laddar ned bilder på barn från Internet, och trycker på att detta skulle vara något negativt genom att förstärka skräckbilden, då uppvisar man mycket dåligt omdöme alternativt dubbelmoral om man själv i sin tur sprider bilder på barn. Att det i detta fallet råkar vara andras barn betyder inte att man har mer rätt att sprida dem. Har barnen eller deras föräldrar ens uttryckligen samtyckt, eller har bilderna bara fotograferats på stranden eller gatan i något uland och därefter spridits utan tillstånd? Barn från tredje världen är det kanske inte så noga med, deras bilder kanske man kan lägga ut på Internet och sprida vidare om man så önskar?

Den världsbild man argumenterar för är också den man bör leva efter, annars framstår man som hycklare. Hon verkar dock tro att de rekomendationer den organisation hon är med och leder inte gäller henne sjäv. De pedofiler vi frågade rörande bilderna gillade dem i alla fall och var precis i deras smak. Glada friska barn som leker och bara är sig själva är nämligen precis det som många pedofiler faktiskt gillar.

Tidigare hade Monica Dahlström-Lannes en hemsida på passagen, den finns ännu uppe:

http://hem.passagen.se/monicadl/

Bildgalleriet på barn finns här:

http://hem.passagen.se/monicadl/Barn.htm

Sedan 23 januari 2007 har Monica Dalhström-Lannes registrerat domänen www.monicadl.eu vilket uppdaterades senast den 8 mars 2007. Ägaren av domännamnet www.eurid.eu har hennes email-adress och det är alltså hon själv som ligger bakom hemsidan:

http://www.monicadl.eu/

Den nya hemsidans bildgalleri på barn finns här:

http://www.monicadl.eu/Barn.htm

———————

Vi vill även passa på att be våra läsare om ursäkt för den mycket låga uppdateringstakten. Det är helt enkelt så att vi har annat att göra i våra respektive liv och sexualpolitiska engagemang som gör att vår blogg får träda tillbaka en aning. Vi kommer uppdatera sporadiskt tills vidare.

“Yttrandefriheten skyddar en ny website för pedofiler. Idag avslöjar Dagens nyheter att sexuella övergrepp på barn ursäktas och försvaras på en svensk internetsajt. Är yttrandefriheten viktigare än samhällets skydd av barnen? Det diskuterar vi med generalsekreteraren i ECPAT som gästar vår studio.”

Med ovanstående påståenden inleddes programet och redan från starten avslöjade journalisten vinklingen, sexuella övergrepp är ett värdeladdat ord och inget som hör hemma hos någon som åtminstone försöker framstå som neutral ifrågan.

Vi på Svensk sexualpolitik idag föredrar exempelvis termer som sexuell aktivitet, sexuella beteenden eller rent av sexuella kontakter med barn när vi diskuterar ämnet. Dessa är bra termer eftersom de är befriade från värdeladdning och kan enklare användas i en rationell diskussion om ämnet samtidigt som de beskriver vad som åsyftas.

Det låter helt enkelt sakligare och mindre utstuderat fördömande än generiska termer som “sexuella övergrepp på barn”. Känner man att man behöver ett negativt laddat ord baserad på den engelska termen ‘child sexual abuse’ anser vi att man snarare bör översätta det till missbruk vilket faktiskt i sig är en bättre term än övergrepp. Missbruk illustrerar bättre värderingen bakom termen och vad det handlar om, en fråga om moral och det är en fråga felaktig användning av barn i vårt samhälle. ‘Övergrepp’ ger alldeles för negativa signaler för att kunna fungera i en saklig diskussion. Det låter påtvingat och nästan våldsamt och ordets makt är inte att underskatta. Det är alltså inte konstigt att folk har sådan skev uppfattning av sexuella beteenden mellan vuxna och barn när termer som ‘övergrepp’ används som regel.

Vidare följer nedanstående kommentarsväxling i inslaget:

“Adaktusson: Vad säger du nu om att det finns en webbsajt som uppenbarligen försvarar pedofili?

Karlén: Det är faktiskt ingenting nytt, en motsvarande webbsida har funnits i Danmark i många herrans år.

Adaktusson: Nytt för Sverige?

Karlén: Förlåt?

Adaktusson: Nytt för Sverige då kanske?

Karlén: Ja, nytt för Sverige. Men fenomenet som sådant där man försöker normalisera och legitimera sitt handlande och beskriver övergrepp på minderåriga som ett ömsesidigt kärleksförhållande. Det har funnits tidigare…

Adaktusson: Men inser inte dom flesta som ser sånt här på Internet att detta är helt befängt?

Karlén: Låt oss innerligt hoppas det men på det sättet som det beskrivs, nu har jag inte ingående studerat den här hemsidan men jag har tittat lite grann på det. Så kan man kanske få intrycket av att det ligger kanske något i det. Inte minst kanske också för att man gör paralleller/jämförelser till dom homosexuellas kamp för sina rättigheter.

Adaktusson: Är det här ett sätt att försöka och legitimera pedofili?

Karlén: Jag kan tänka mig att det absolut är det och vi har sett exempel under årets lopp, de internationella homosexuellas organisation som heter ILGA har, nu är det ett antal år sedan, men dock fått… varit lite obetänksama tagit emot en den största pedofilorganisationen i världen NAMBLA som medlemmar där var just argumenten “vi som kämpar för våra rättigheter låt oss kämpa tillsammans” och så släppte man in dom det är ju absolut ett sätt att legitimera sitt…”

För det första har det funnits en svensk pedofilsida tidigare men vad som hände med den och hur länge den fanns vet vi inte. Hemsidan kan härledas ursprungligen från Svekom (Sverigekommitén), en grupp ur ‘Danska pedofilföreningen’ (DPA), och hade som uttalat mål att syssla med bland annat informationsinsamling. De försvann dock tidigt och har inte synts till sedan dess, deras mailadress och IRC-kanal har även de upphört.

För det andra är Pedofil.se en sexualpolitisk hemsida, målsättningen (utöver att testa yttrandefriheten och illustrera pedofilhysterin) är att agitera för pedofilers rättigheter och framtida lagändringar. Siten är dock inte i sig ett försök att legitimera sexuell aktivitet mellan vuxna och barn idag. Detta illustreras tydligt av att det står på Pedofil.se att lagen bör följas.

För det tredje är NAMBLA numera utesluten ur ILGA och var vid uteslutningen dess äldsta aktiva amerikanska medlemsorganisation. Det är till och med så att NAMBLA varit med och skrivit delar av ILGA’s konstitution. Dessutom var inte NAMBLA den enda pedofilorganisationen utan även den holländska Martijn som idag är den mest aktiva pedofilorganisationen i världen (tillskillnad från NAMBLA som mer eller mindre upphört existera sånär på en postbox och en inaktiv hemsida). En tredje mindre organisation ‘Project truth’ uteslöts också. För mer information utifrån NAMBLA’s synvinkel om affären kring ILGA klicka här.

NAMBLA och Martijn uteslöts egentligen inte för att de var pedofilorganisationer i sig, utan för att ILGA förlorade sin status som NGO (Non-Govermental Organisation) i FN och därmed möjligheten att påverka. Detta på grund av att utomstående krafter motsatte sig ILGA’s inkludering av pedofilorganisationerna. Men det hela var egentligen ett svepskäl, ILGA återfick inte NGO-statusen efter utrensningen av pedofilorganisationen och istället började det klagas på att ILGA även inkluderar sadomasochistiskt inriktade organisationer. Det finns som synes inget att vinna på att ge efter för moralkonservativas krav att utrensa de egna variationerna och därmed förlora sitt eget särdrag.

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att ILGA förtjänar alla bakslag de nu får och hoppas att de och deras kloner inte kommer någon vart i sina ansträngningar tills de själva fullt ut accepterar den mänskliga sexuella mångfalden istället för den ohämmade självcentrerade gruppegoism de förespråkar idag.

Men åter till inslaget på TV8:

Adaktusson: Vad blir det för effekter av det här?

Karlén: Ja, alltså det är trösklar som mals ned. Det kan man väl också säga att med den sexualisering som pågår rent generellt i samhället att det är… det är trösklar som mals ned, en normalisering. Det är klart att vi är inga moralister men det finns en gräns och gränsen går där en minderårig blir utsatt för ett övergrepp och där absolut en total gräns.

Man kan undra vad som menas med “sexualiseringen” i samhället, är det någon som förklarat vad som menas och varför det skulle vara något negativt? Sexualiseringen i samhället är alltså ett uttryck som just moralkonservativa individer ofta använder sig av.

Vi på Svensk sexualpolitik idag hoppas att trösklarna mals ned, det är vår målsättning. Även om Pedofil.se i huvudsak, liksom den här bloggen, är riktad till personerna och de grupperna det handlar om (sexuella dissidenter) och inte folk i allmänhet, så vore det en positiv utveckling om även utomstående lät sig påverkas. Men det tror vi inte riktigt på, ännu.

Vidare säger Karlén att ‘vi [ECPAT] är inga moralister’. Undra vad man annars skall kalla folk som vill förbjuda innehav av barnpornografi, införa filter för datorer som förhindrar folk att titta på material som det idag inte är förbjudet att titta på och en hel del annat, om inte moralister?

Adaktusson: Argumenten från dom då som ligger bakom det här är att det ryms inom yttrandefriheten alltså. Är det svårt att argumentera mot det?

Karlén: Ja, hemsidan som sådan kan det vara eh… under årens lopp som iaf jag funnits med och arbetat kring dom här frågora så har det ju avslöjats två svenska pedofila organisationer. I det ena fallet till och med med stadgar där stadgarna indikterade att föreningens, Pedofila föreningens, syfte var att tillhandahålla medlemmarna med övergreppsbilder på minderåriga och även barn för utnyttjande och det var inget kriminellt i sig och det blev inga påföljder.

Det är skrämmande hur lättvindigt Karlén försöker insuinera att det bakom Pedofil.se troligen finns en pedofilorganisation som eventuellt sysslar med barnpornografi och liknande. Det är endast en enda pedofil involverad i siten (än så länge) och det är han som skrivit bland annat manifestet. Övriga personer (vi, Helena och Hanna) är inte pedofiler och har inget sexuellt intresse i vare sig barn eller barnpornografi.

En av organisationerna, den med stadgar, är troligen barnopornografisällskapet ‘Vi fria’ medan den andra troligen avser ‘Pedofila arbetsgruppen’ (PAG) som hade en c/o-adress till RFSL Stockholms postbox under 1980-talet.

Därefter under diskussionen gör Karlén bort sig ordentligt:

“Adaktusson: Vad säger du om det här webbhotellet som härbergerar den här sidan alltså dom säger då att detta ryms inom lagens råmärken. Vad säger du om att de lämnar plats åt det här?

Karlén: Den biten tycker jag är klart bekymmersam särskilt eftersom det är samma stiftelse som ger ECPAT bidrag för vår verksamhet.

Adaktusson: Ni får pengar av dem?

Karlén: Vi har fått pengar några år från dem för att bland annat driva vår hotline som vi har där vi tar emot tips från allmänheten om misstänkta övergrepp på minderåriga.

Adaktusson: Hur kommer det sig då att man gör på det här sättet?

Karlén: Ja, det är vi mycket tveksamma och frågande till hur man med ena handen det ena och den andra det andra.

Adaktusson: Har ni fått svar?

Karlén: Nej det har vi inte för att jag fick veta det först idag att det är just den här stiftelsen, samma stiftelse.

Vi har varit i kontakt med Gottfrid på PRQ och frågat vad som menas, och han var lika konfunderad som oss. Han ringde därefter upp Karlén och frågade vad som menades och det visade sig att Karlén var minst sagt fullständigt okunnig när det gäller Internet och förstod inte skillnaden mellan ett domännamn och ett webhotell. Vad Helena Karlén avsåg var internetstiftelsen IIS, de som har hand om toppdomänen .se.

PRQ är ett privatägt företag och ingen stiftelse samt har aldrig gett pengar till ECPAT, och enligt Gottfrid själv har de “absolut inga planer på att göra det, särskilt när man nu så tydligt fått se deras brist på respekt för yttrandefriheten genom diverse uttalanden”. IIS donerar överskottet till olika Internetprojekt och då bland annat ECPAT’s hotline. Summan av detta är att Pedofil.se’s pengar är lika bra som alla andra pengar, och vem vet, inom en snar framtid har vi bekostat delar av ECPAT’s hotline.

Men vad menar Karlén egentligen, att IIS endast skall få sälja domännamn till av ECPAT godkända individer? IIS har regler som de måste följa om någon köper domännamnet pedofil.se kan inte de hindra detta då de inte lägger sig i vilka hemsidor deras kunder pekar de domäner som de köpt. Om ECPAT verkligen hade brytt sig hade väl de själva köpt domänerna sedan tidigare?

Adaktusson: Hur ser du då på där här, vad skall man säga, principiella kollisionen mellan att värna barnen i ett samhälle och värna om yttrandefriheten att alla människor skall ha rätt att säga vad dom vill.

Karlén: Jag tror att som medmänniska, som svensk, så vill jag naturligtvis värna om båda. Den här debatten där barnens rätt stog emot yttrandefriheten var en debatt som jag tror många svenskar kommer ihåg som pågick under faktiskt drygt sex år, som det, där det handlade om att kriminalisera innehav av barnpornografi eller ej och som stog emot yttrandetryckfrihet där starka krafter värnade om det senare och det förstår vi. Men barn är en grupp individer i samhället som inte har varken rösträtt eller strejkrätt eller möjlighet att göra sin egna talan hörd och som kräver att vi i vuxenvärlden faktiskt tar ställning och skyddar dom maximalt.

Adaktusson: Borde skyddet av barnen vara överordnat tryckfriheten?

Karlén: Absolut, helt tveklöst.

Vid det här laget i diskussionen har Karlén egentligen diskuterat allt annat än pedofilsiten ifråga. ECPAT’s eller Karléns ståndpunkt i huruvida yttrandefriheten skall begränsas eller inte för pedofilsajter framgår inte. Vi vill ogärna tolka in allt för mycket i vad som avses men Karlén pratar bara om barnpornografi och en del annat. Skyddet av barnen på bekostnad av yttrandefriheten behöver i sig inte betyda att hon vill förbjuda siter som Pedofil.se. Adaktussons diskussion med Karlén måste vara det mest misslyckade någonsin, men vi tror inte Pedofil.se var det egentliga syftet utan snarare att göra smygreklam för ECPAT.

Vidare i diskussionen handlar det nämligen bara om ECPATs arbete i allmänhet. Bland annat säger Karlén att en majoritet av de som har sex med barnprostituerade inte är pedofiler, något som troligen chockerar de flesta oinsatta. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill även passa på att påpeka att en majoritet av de som har sex med barn i allmänhet inte heller är pedofiler. Det är därför det kallas för ‘pedofilhysteri’ när alla kallas pedofiler.

Hon påstår dessutom att barnpornografi är en handel som handlar om tillgång och efterfrågan med fraser som “utan köpare ingen produktion”. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill påstå att detta är en myt, huvuddelen av barnpornografin som sprids är ideell och endast sprids bland entusiaster. Det finns ytterst få kommersiella aktörer idag när det gäller riktig barnpornografi. När det var lagligt (1972-1980) var marknaden till och med ytterst begränsad med väldigt liten kommersiell produktion och konsumtion.

Sammanlagt publicerades exempelvis de flesta barnpornografiska tidningar (inhemska och utländska) som fanns i Danmark under perioden 1971-1979 7799 st bilder på ungefär 623 (många av barnen förekom endast på en bild) olika barn i barnpornografiska tidningar [1]. Av dessa var två tredjelar bilder på påklädda eller avklädda barn. En tredjedel var av mer uppenbar sexuell natur och av det sammanlagda antalet innehöll mindre än en procent synlig penetrativt samlag. 2,4% av bilderna innehöll olika former av mer avancerat sex medräknat penetrativt samlag eller simulerade penetrativa samlag, samt i en del fall verkligt eller simulerat tvång. Man bör dock ha i åtanke att av dessa bilder föreställde två tredjedelar barn i åldrarna 10-16 år (det vill säga en ganska stor andel könsmogna ungdomar).

Ovanstående är statistik samlad av den numera avlidne krimonologen Berl Kutchinsky som ingående studerade pornografin i Danmark sedan 1960-talet. Situationen har såklart förändrats en del sedan Internets tillkomst men fortfarande är det i huvudsak myter som dominerar diskursen om barnpornografi vilka moralistiska entreprenörer som ECPAT sprider.

Huvuddelen av den kommersiella ‘barnpornografin’ idag är sk Child Models-hemsidor där barn i olika åldrar poserar fullt påklädda. I Sverige räknas påklädda bilder på barn som “vädjar till sexualdriften” som barnpornografi. Man kan alltså utan tvekan slå ifrån alla oerhört brutala fantasier som brukar uppstå när ej införstådda föreställer sig hur barnpornografi ser ut bara man tar reda på fakta i ämnet.

“Idag stoppas 30000 försök per dygn av svenskar för att komma åt barnpornografiska siter, vilket idag stoppas av ett initiativ som ECPAT tog och som verskställs av internetleverantörer.”

Som vi tidigare skrivit är dessa 30000 försöken (lustigt egentligen att Karlén säger 30000 när ECPAT’s egna informationsmaterial säger 20000-30000 försök, det kanske låter häftigare med den högsta siffran, men ECPAT gillar överdrifter, det vet vi redan) inte försök att nå barnpornografi i regel utan många gånger siter med könsmogna vuxna, tecknad pornografi och child model-siter. Ja, till och med en site med en dansande naken pojke (i ett uppenbart ickepornografiskt sammanhang) har fastnat i barnpornografiltret trots att det i betänkandet SOU 1997:29 Barnpornografiutredningen klart och tydligt står att lekande och dansande barn inte skall räknas som barnpornografi.

När programet väl avslutades följde en lång reklamsnutt för ECPAT där även deras hemsida visades upp:

“Ni som är intresserade av att stödja ECPATs arbete eller vill veta mer om verksamheten hittar all väsentlig information på organisationens hemsida. Adressen är www.ecpat.se”

Som vi sade tidigare var hela inslaget egentligen en dålig ursäkt för att få göra gratisreklam för ECPAT och de visade inte ens upp Pedofil.se eller en länk till siten ifråga.

Men detta är inte första gången Lars Adaktusson gått ECPAT’s ärenden.

I september 2001 då Lars Adaktusson var programledare för det inflytelserika TV-programet Agenda använde han sin tyngd för att tvinga igenom ett reportage om en uppenbart överdimensionerad rapport om svensk barnprostitution. Denna innehöll rena fantasisiffror, skriven av ingen mindre än hans brorsdotter Josephine Appelqvist, tidigare Adaktusson, som tidigare förekommit i media då hon krävde att utställningen Soft Core skulle läggas ned, vilket verkställdes av de lokala nazisterna som förstörde konstverken som en politisk manifestation [2].

Trots varningar om oegentligheter (“något skumt”) från SVT’s egna researchstab och de som skulle göra inslaget (ingen fick läsa rapporten innan sändningen och den enda som hade information var Adaktusson själv som hade direktkontakt med ECPAT) drev Lars Adaktusson igenom inslaget. När inslaget sändes påstods det att det fanns hundratals barnprostituerade i Sverige enligt en studie gjord av ECPAT. Tidigare hade svenska myndigheter sagt att barnprostitution förekom väldigt sällan i Sverige, och pressad av Lars Adaktusson och Helena Karlén fick Ingela Thalén i studion säga att hon skulle tänka om och därmed kapitulerade. Ren emotionell utpressning alltså, ECPAT’s specialitet. Vid tidpunkten för Agendas sändning visste varken tittare, SVT-personalen eller Ingela Thalén att det var just Adaktussons egna brorsdotter som låg bakom rapporten [3].

ECPAT-rapporten påstod att 400 barn var prostituerade i Sverige och rapporten lanserades med dessa siffror. Kritiken har varit skarp pga det tveksamma underlaget och de uppblåsta siffrorna. Några metodologiska problem (från tidningen Journalisten) [4]:

“Ecpats material bygger på enkätsvar från 37 myndigheter och organisationer med kännedom om problemet. Men var fjärde svarande har förmedlat andrahandsuppgifter, och har alltså bara hört talas om barn som drabbats. Men den siffra som förmedlades av medierna var långt ifrån säker.
Som undersökningen är upplagd är det möjligt att en enda drabbad som varit i kontakt med tre olika myndigheter i själva verket har registrerats som tre olika fall i rapporten.

– Vi har tagit bort fall som misstänks ha varit dubbelregistrerade, framhåller Josephine Appelqvist som skrivit rapporten.

Men det visar sig att bara fyra sådana fall plockats bort.”

“Vidare sträcker sig undersökningen långt bakåt i tiden. Josephine Appelqvist uppskattar att siffran 400 innefattar antal drabbade barn under de senaste 10-15 åren.”

Siffran på 400 kan ställas mot Rädda Barnens siffror under 10 år, de har endast sett fem fall där pojkar prostituerat sig. TT gick ut med rubriken ”Omkring 400 barn i svensk barnsexhandel” men ändrade sig senare under dagen där de tonade ned siffrorna samt påpekade att underlaget var tveksamt.

Att Helena Karlén ensam fick ett långt reklaminslag för ECPAT på TV8:s Adaktusson är ett resultat av att Lars Adaktusson är en ECPAT-lakej. Hans trovärdighet måste ses som bortblåst i sådana här sammanhang. Det är skadligt för samhället i stort när känlsoutpresserarorganisationer som ECPAT sätter dagordningen och utpressar politiker genom att använda barn som murbräckor för att forcera fram lagändringar.

Helena Karlén är nöjd med ECPATs bedrifter.

Bild publicerad med tillåtelse från TV8.

Källor: 

[1] Kutchinsky, B. Law, Pornography and Crime: The Danish Experience. Scandinaivan Studies in Criminology, Vol.16. Pax Forlag, Oslo (1999)

[2] http://www.artliberated.org/?p=cases&id=36

[3] http://www.arenaek.se/ag5/default.asp?authID=0&ID=1231&type=3&cat=arena&o=&p=17

[4] http://www.journalisten.nu/a.aspx?article_id=2766

SVD publicerade igår, 16 maj, en artikel [1] om ämnet där Thomas Bodström uttalade sig för €CPAT’s räkning om så kallade nätpedofiler och svenska communities påstådda brister i vad de kallade för “pedofilkontroll”. Men det handlar inte om pedofili, när skall media förstå att pedofili handlar om huvudsaklig attraktion till barn som ännu inte nått puberteten?

Tydligast demonstreras absurditeten i artikeln av en hänvisning till en undersökning från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) som kom fram till (enligt Bodström) “oroväckande” statistik. 40 procent av flickorna i årskurs 9 hade någon gång under det senaste året fått sexuella förslag från en okänd vuxen på nätet [2]. Något man lätt missar, och säkerligen också pedofilhysteriska föräldrar, är att i årskurs 9 är flickorna med största sannolikhet redan 15 år gamla (de flesta var i 15-års åldern) och därmed uppnått sin sexuella självbestämmanderätt enligt svensk lag. Därtill kan man bli ännu mer tveksam till värdet av studien när vuxna definieras som personer från 18 år (men vid en genomsökning av dokumentet hittades ingen definition alls, vi kan dock utgå från att det är 18 år som menas), det behövs inte mycket till för att inse hur löjligt det blir.

Många av de här 15-åringarna har säkerligen redan 18-åriga pojkvänner och trivs mycket med uppmärksamheten med sexuella undertoner de kan få av främmande (men i en del fall kan det också kännas påfrestande, det kan med andra ord variera som allt annat i livet). Föräldrar som oroar sig borde snarare kunna slappna av och glädja sig åt att 15-åringarna kan uttrycka sin sexualitet med äldre personer på Internet, ett utforskande med minimala risker, istället för utanför Internet där säkerheten är mycket låg. Därtill kan det tilläggas att den verkliga siffran i BRÅ’s studie över andelen niondeklassare var 25% om man även inkluderade pojkarna, vilket gör att siffran inte blir lika dramatiskt. Man kan fråga sig varför endast flickor togs upp men det är ganska tydligt, äldre tiders värderingar om flickornas större sårbarhet och behovet av att skydda deras “ärbarhet”. Vad annars kan ligga bakom det?

Vad har 15-åringar som får sexuella förslag på Internet och pedofiler har med varandra att göra? Ingenting, det är rent struntprat. Pedofiler är inte fokuserade på könsmogna tonåringar (dvs 15-åringar). Men hur ser det egentligen ut i fall där vuxna träffat barn och ungdomar via Internet, och där de sedan haft sex och där polisen har intervenerat?

2004 publicerade de amerikanska forskarna Kimberly Mitchell, Janis Wolak och David Finkelhor en studie [3] med över 2500 fall av sexuell aktivitet där vuxna (99% män) som träffat barn via nätet som de sedan haft sex med (75% flickor och 25% pojkar). De studerade hur kontakten gick till, vad som ledde till att de träffades samt den påföljande sexuella aktiviteten. De kom fram till att en majoritet av de vuxna inte försökte dölja detta för ungdomarna utan det var endast 5% som försökte föreställa som någon under 17 år. I endast 5% av fallen förekom våldtäkt (i ordets egentliga innebörd och inte den svenska Riksdagens nyspråk där alla sexuella kontakter med minderåriga är våldtäkt) eller försök till våldtäkt.

Annan viktig statistik var att runt 99% av barnen var mellan 13 och 17 år gamla (76% var mellan 13 och 15 år) och de flesta sexuella kontakter återupprepades flera gånger samt att hälften av “offren” upplevde att de var förälskade i “förövaren” och att de hade ett nära band (med andra ord tydligt ömsesidiga kontakter i de flesta av fallen). Endast en enda procent av de över 2500 barnen var 12 år gamla och inga av barnen i studien var under 12 år. Vi pratar alltså inte om små barn, utan om ungdomar.

Forskningen talar sitt tydliga språk, det rör sig om ungdomar och ofta personer som i Sverige uppnått sin egna sexuella självbestämmanderätt som har sexuella kontakter med personer de träffat via Internet. Självklart finns alltid risker och även i sådana här sammanhang, men ungdomar bör helt enkelt få lära sig försiktighet utan att man klistrar på dem en sorts pedofilpanik. Det här är ingen pedofilfråga utan möjligen en hebefilfråga, om ens det.

Studiens viktigaste slutsats som också är detta inläggets avslutning:

“First, the offenders in these crimes do not appear to be pedophiles.”

Reality check, välkommen till verkligheten media, €CPAT och alla andra pedofilhysteriker. Sök upp verklig forskning istället för offerfokuserade lobbyorganisationer som är i ett stort behov av uppmärksamhet – och ekonomiska bidrag.

[1] SVD

[2] BRÅ

[3] WOLAK J, FINKELHOR D, MITCHELL K. (2004) Internet-initiated Sex Crimes against Minors: Implications for Prevention Based on Findings from a National Study. JOURNAL OF ADOLESCENT HEALTH 2004;35:424.e11 424.e20

- Jag hoppas att vi får en prövning också i Sverige av JK, säger han och fortsätter angående en kommande skärpning av lagstiftningen på området:

- Vi hoppas på skarpa förslag, men vi kan inte bara vänta på det, och därför planerar vi att sätta upp ett kampanjkontor i Second Life. Vi har ett antal hundra volontärer som kan hjälpa till med arbetet, säger Thomas Bodström till TT.[1]

Man kan ju förstås ha en åsikt om smakfullheten i att gestalta sexuell aktivitet mellan en vuxen och ett barn, även om det sker i en fantasivärld, precis som en del finner det smaklöst med gestaltning av massakrer och blodfrosseri i sk splatterfilmer. Frågan är dock varför detta ska vara straffbart? Ska vi börja konsekvent straffbelägga all gestaltning som är olaglig att utföra i verkligheten kan jag tycka att mord borde vara värre än sexuella övergrepp av alla de slag. Då ligger datorspel, kriminalserier och filmer risigt till. Är det en lagstiftning vi verkligen vill förespråka?

Man måste fråga sig om det alls finns någon som helst kritisk hållning till denna fårbudshets, eller ens försök till att vara konsekvent? Vi misstänker att det är som när barnpornografi förbjöds och undantogs från yttrandefriheten att debatten vänds av förbudsivrarna till att handla om att alla som inte ställer sig bakom hysterin är för pedofiler, eller rent av pedofiler själva och därmed enligt dem, är för sexuella övergrepp på barn, vilket givetvis är ett absurdt resonemang.

Barnslighet är ett sexuellt element som inte är ovanligt i vuxna människors sexliv. Det går oftast under det mer välkända namnet “age-play”. Det handlar inte i första hand om pedofili, utan om vuxna människor som gillar oskuldsfulheten, barnsligheten etc. och att spela på detta i sexuella sammanhang. Det kan handla om att prata barnsligt, att använda napp, i vissa fall blöja och dylikt. Bör detta också förbjudas och klassas som “anspelningssex”? Om ageplay sker i fantasiform så hamnar vi ju precis där vi är nu, med förbud mot virtuell gestaltning. Att detta inte alls har något med sexuella aktiviteter mellan vuxna och barn i verkligheten att göra, det bryr sig inte moralistiska entreprenörer som Thomas Bodström och övriga i ECPAT om.

I Sverige är tecknad “barnpornografi” förbjuden att sprida, även om den inte på något sätt ens med god fantasi kan ses som realistisk. Motiveringen är att det är en kränkning mot alla barn samt att den fiktiva pornografin kan vara lik något verkligt barn. Behöver vi ens utveckla hur absurt resonemanget är? Christa Stewens, socialminister i Bayern kanske sa det tydligast med orden:

“- Vi måste göra allt vi kan för se till att pedofiler inte får leva ut sina böjelser, manade igår Christa Stewens, socialminister i Bayern.”[2]

Det handlar inte om att skydda barn från sexuell aktivitet med vuxna. Den gränsen har vi för länge sedan passerat. Nu handlar det om att jaga pedofiler och se till att inte ens fantasivärldar undantas från pedofilhysterin. Vi kanske borde kasta dem alla i en sjö? De som sjunker är oskyldiga!

[1] – IDG.se
[2] – SVD.se

Madeleine Leijonhufvud har en historia av sexnegativa uttalanden bakom sig. Hennes värnande om brottsoffer tenderar att gå bortom rimliga proportioner och principer om rättsäkerhet offras. I hennes senaste uttalande säger Leijonhufvud att hon nu anser att BDSM borde förbjudas.

Hur kan det vara relevant i domen om hon varit med på våldsamt sex med männen tidigare?

“ I praktiken är det så att den som en gång har varit med om våldsamt sex frivilligt har ett väldigt dåligt straffskydd. Det man skulle behöva överväga är om det kanske borde vara ett straffvärt beteende överhuvudtaget att bruka våld mot någon oberoende om personen är med på det eller inte.[2]

Så vem är egentligen Madeleine Leijonhufvud? Hon är en av de populister i ECPAT som gärna skulle förbjuda försäljning av allt erotiskt material om hon visste att hon skulle få gehör för det. Faktum är att hon föreslog just det, redan 1995.[3] Tillsammans med Christian Diesen och Monica Dahlström-Lannes utgör hon en av neo-puritanismens i media flitigast citerade proffstyckare med en illa dold moralistisk upprensningsagenda.

“­Det vore utmärkt med övervakningskameror. Jag tror att många kvinnor tycker att det är bra att det finns en storebror som ser oss, och därmed också skyddar oss”[4]

- Madeleine Leijonhufvud om övervakning

Madeleine Leijonhufvud är en professor i straffrätt vid Stockholms Universitet som tidigare har förespråkat förbud mot gruppsex[5], varit kritisk till att låta homosexuella prövas som adoptivföräldrar[6], kritiserat inkluderandet av homosexuella i “hets mot folkgrupp”-lagen[6b], varit kritisk till att låta homosexuella kvinnor få inseminera[7] och förespråkat diverse integritetskränkande åtgärder för att öka myndigheters kontroll över individen. Bland dem sådana åtgärder som ett obligatoriskt DNA-register av alla fast bosatta i Sverige[8], övervakningskameror på offentliga platser[9] och omvänd bevisbörda i sexualbrottsmål[10].

“-­ Men jag är inte förvånad för Madeleine Leijonhufvud och Björn Eriksson är ovanligt korkade. De är två riktiga kriminalpolitiska stolpskott.”

- Prof. Leif GW Persson om förslaget och nyttan av DNA-register.[11]

SEXKÖPSLAGEN

Men också vår katastrof till sexköpslag är något vi delvis har Madeleine Leijonhufvud att tacka för och hon har i efterhand använt just denna lag för att argumentera sitt önskade förbud av porrfilm.

“- Om man anser att det är straffbart att tjäna pengar på att någon annan har sex mot betalning skulle det också omfatta den som tjänar pengarna via porrfilm eller föreställning.”

- Madeleine Leijonhuvud om utökad kopplerilag [12]

Vad som präglar Leijonhufvuds politiska engagemang är ett känslomässigt argumenterande som friar till våra primitiva instinkter och farhågor och som går i riktning mot det samhälle vi ser i dagens USA. Hon ställer grupp mot grupp och motiverar sina frihetskränkande åtgärder med plattityder som “barnens bästa”, “kvinnor och barns utsatthet” och liknande, utan att se till hur detta drabbar individer. Utifrån detta har hon bland annat kritiserat de sexualbrottsrelaterade resningar i nio av elva fall som JK valde att granska närmre under 2006, vilket ledde till en uppmärksammad debattserie på DNs debattsidor.

“- I den debattartikel som hon skrivit tillsammans med professor Christian Diesen, skiner hennes politiska ambitioner igenom. Madeleine Leijonhufvud har bara en hållning när det gäller det nya lagstiftningsarbetet och det är att det är fel, vad än den socialdemokratiska regeringen gör. Än har det bedrivits för långsamt, Än för fort.”

- Thomas Bodström ang. den nya sexbrottslagen [13]

För sina uttalanden har hon fått ta emot en hel del svidande kritik från andra experter på juridikområdet, som JK[14], Leif GW Persson[15] och Hans-Gunnar Axberger[16].

“- Professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud verkar vara den mest ivriga förespråkaren för att det inte finns några oskyldiga. Jag har numera flera gånger hört henne misslyckas med att förklara varför frikända personer inte får påstås vara oskyldiga. Vad är det hon vet om dessa människors skuld som domstolar inte kunnat övertygas om?”

- Hans-Gunnar Axberger

“- Madeleine Leijonhufvud, Christian Diesen och Inger Nyström anser att jag är olämplig som justitiekansler (DN Debatt 20/12). För att styrka vissa anklagelser åberopar de tio halvsanningar (ohederligheter eller vilseledanden) och en lögn.”

- JK Göran Lambertz

BARNPORR

Leijonhufvud var också i slutet av 90-talet en av de främst pådrivande i förbud mot innehav av barnporr, där denna exkluderades från tryckfrihetslagen, samt att källskyddet avskaffades vid inlämnande av barnporr. Två av våra grundlagar (Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen).

“- Det är inte säkert att man kommer åt överfallsvåldtäkterna genom att förändra lagen. Det handlar om män som mår dåligt. Vi lever i ett hårt, våldsamt och sexualiserat samhälle som människor har svårt att hantera.”

- Madeleine Leijonhufvud om mäns våld mot kvinnor [17]

Här bör man fråga sig vad nyttan med ett förbud av innehav eg. är. Vi förbjuder inte innehav av eller gestaltning av brott i andra fall. Det vanligaste argumentet är den radikalfeministiska synen att dessa bilders existens är en del av ett fortgående övergrepp och en kränkning mot alla barn. Ett resonemang som genast blottar sin absurda natur om man går tankeexperimentet att överföra det till att också gälla vuxenporr. Om barnporr inte handlar om yttrandefrihet utan om kränkning av barn måste ju bilder av mordoffer inte handla om yttrandefrihet utan således om mord?

“-Det är hög tid att visa politikerna att omsorgen om barnen måste sättas främst. Ett sätt att göra det är att delta i den manifestation som ECPAT Sweden anordnar i Stockholm på lördag kl 15.00 med start på Norrmalmstorg. Det hoppas jag att riktigt många människor gör, och det tänker jag göra, alldeles oberoende av vad Friggebo & Co tycker om jurister som deltar i en sådan form av “aktivistiska” meningsyttringar. Grundlagen skall skydda barnen – inte pedofilerna!”

- Leijonhufvud om grundlagen och pedofiler [18]

Att förbudet går så långt att inte ens tecknade bilder idag är tillåtna, det vittnar om att frågan inte alls eg. handlar om att skydda barn från övergrepp, utan enbart om att genom lagstiftning befästa ett djupt kollektivt hat mot pedofiler som grupp, oavsett den individuella pedofilens handlingar. Så som debatten tog vändning blev det snabbt en fråga om att stå på pedofilernas sida, inte om huruvida förbudet i sig fyllde någon egentlig funktion och hur rimligt detta förbud var. Ovanstående citat visar på den sorts populism som inte är främmande för Leijonhufvud. Grupp mot grupp.

“- Att hävda att en innehavskriminalisering av barnpornografi inte möter några yttrandefrihetsrättsliga hinder med motiveringen att barnpornografi är ett led i ett pågående sexuellt övergrepp mot barn är dessvärre att vilseleda den allmänna opinionen att tro att grundlagarna skyddar pedofiler. Hur starka känslomässiga sympatier man än kan ha för den uppfattningen så är och förblir den felaktig.”

- Gun Hellsvik(M), fd. justitieminister om Leijonhufvuds retorik [19]

ÖVERVAKNING AV DATA

Madeleine Leijonhufvud anser vidare att Internetleverantörer ska hållas ansvariga för all data som de levererar till kunden, vilket enbart kan ske om all kommunikation via Internet övervakas.

- Men när man skrev lagen trodde man aldrig att någon kunde sprida materielet utan att veta vad det innehöll. Just detta har hänt.

Telias ledning hävdar att de inte kan hålla reda på alla bilder som de sprider via sina datorer.

- En ny lagstiftning skulle kunna utkräva ansvar även om man av oaktsamhet sprider barnpornografi, säger Madeleine Leijonhufvud.[20]

FÖRBUD AV SADOMASOCHISTISKT SEX

Nu säger Leijonhufvud alltså också att även sadomasochistiskt sex borde förbjudas.[21] Det är helt i linje med hennes konservativa sexnegativa syn som i mångt och mycket bygger på föreställningen att män är sexuella rovdjur medan kvinnor och barn ständigt är offer för dessa. Att kvinnan ifråga deltar i en sexuell aktivitet som inte kan sägas tillhöra normen av egen fri vilja är sannolikt enligt Leijonhufvud ett uttryck för patriarkatets förtryck. Hon gör en särställning mellan mäns och kvinnors sexualitet och det framstår onekligen som att mäns natur enligt henne är att våldföra sig på kvinnor och att detta är ett resultat av sexuell frustration, skapat av ett sexualiserat samhälle. En ståndpunkt som bör djupt ifrågasättas.

“- Vissa personer är masochistiskt lagda, och vissa gillar gruppsex. Men vi måste utgå ifrån vad vi vet om manlig och kvinnlig sexualitet, och vilka uttryck det tar sig, säger Madeleine Leijonhufvud.”

- Madeleine Leijonhufvud om förbud av gruppsex

Vad människor företar sig sinsemellan där alla parter ger sitt samtycke har inte Madeleine Leijonhufvud med att göra. Hon menar dock att förekommer det skada så ska det förbjudas, oavsett vad inblandade parter själva anser om detta.

“- Mitt svar var att man kan inrikta sig på att kriminalisera handlingssätt som enligt medicinsk erfarenhet ger fysiska skador. Dit hör vad männen i detta fall stod åtalade för.”[22]

Även om citatet handlar om gruppsex är det inget tvivel om att även BDSM fyller kriterierna.

VILL FÖRBJUDA BDSM-PORR

Även porr med inslag av BDSM, eller som det populärt uttryckt kallas “våldsporr” är något Leijonhufvud önskar totalförbjuda. Det är redan idag förbjudet med kommersiell handel av sk våldspornografi, men innehav och spridning av det är ännu inte förbjudet. Att så är fallet menar hon är ett misstag.

“- Att sprida grov våldspornografi kan inte ha med tryckfriheten att göra. Tryckfriheten är ju till för att värna om en fri och oberoende offentlig debatt.”

- Rolf Björnsson (kd)

Det anser även professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud som redan 1995 föreslog att spridning av pornografi skulle klassas som koppleri.[23]

Moralistiska entrepenörer som Madelenie Leijonhufvud och andra i ECPAT nöjer sig inte med ett förbud. När de vunnit i en fråga går de vidare till nästa, tills allt de anser är moraliskt förkastligt är förbjudet. Rättsäkerhet och grundlag offras villigt på populismens altare. Det mönstret framgår helt tydligt när man analyserar vilka tidigare uttalanden Leijonhufvud gjort. Det är därför inte alls förvånande att hon nu kommit till BDSM-utövande och vill förbjuda detta.

Detta är varför det är så viktigt att sätta ner foten direkt. Att hålla på principer även om det inte råkar vara ens egen sexualitet som just för stunden står i fokus. Vill du ha ett samhälle som är öppet och förstående för sexuella minoriteter, eller ett där de successivt förbjuds, en efter en?

Madeleine Leijonhufvud förespråkar ett synsätt som ställer grupp mot grupp. Vi förespråkar en gemensam kamp för alla former av sexuella variationer mot vad som faktiskt är en gemensam fiende.

KÄLLOR

[1] Vårdslöst och insiktslöst om barnpornografin – Våra förslag kan bli en god förebild för andra länder, anser den politiska majoriteten i utredningen
Birgit Friggebo | Catarina Rånnung
Svenska Dagbladet 1997-04-22
Sida: 4

[2] Aftonbladet

[3] – Lag skall stoppa porrklubbar
Ledamöter av sexualbrottskommittén vill skärpa synen på privat posering
Gelotte Gert
Göteborgs-Posten 2000-03-27
Sida: 30

[4] “Vi vågar inte gå ut” – Så begränsar svenska kvinnor sig i vardagen
Jessica Ritzén
Aftonbladet, 2006-10-16
Sektion: Nyheter
Del: ab
Sida: 10

[5] Vem sade vad egentligen?
Madeleine Leijonhufvud
Svenska Dagbladet, 1997-09-18
Sida: 2

[6] Homo om Madeleines kritik

[6b] Rätt konfiskera bibeln – Riksdag. Obegripligt att följderna av lagen inte diskuteras, anser professor Madeleine Leijonhufvud.
Cecilia Ingemansson
Kristdemokraten, 2002-11-22
Sida: 6

[7] Insemination, Världen Idag

[8] Få vill låta registrera sitt DNA
Lena Halldenius | Kjell E Eriksson
Svenska Dagbladet, 2005-02-03
Sida: 68

[9] “Vi vågar inte gå ut” – Så begränsar svenska kvinnor sig i vardagen
Jessica Ritzén
Aftonbladet 2006-10-16
Sektion: Nyheter
Del: ab
Sida: 10

[10] Ett steg på vägen, men inte ända fram.
Nerikes Allehanda 2005-04-02
Sida: 8

[11] GW Persson: “DNA-registret ovanligt korkat” – Men justitieministern vill inte säga nej till förslaget
Lena Gunnars
Aftonbladet 2004-11-28
Sida: 18

[12] Öka skyddet för porrens offer” – Justitieminister Laila Freivalds vill ändra lagstiftningen men får kritik av straffrättsprofessor
TT
Borås Tidning 2000-02-16
Sida: 15

[13] Leijonhufvuds förslag är omöjliga
Thomas Bodström
Svenska Dagbladet 2004-07-10
Sida: 5

[14] DN Debatt 24/12 2006 – “Jag riskerar helt medvetet förtroendet för rättsväsendet”

[15] GW Persson: “DNA-registret ovanligt korkat” – Men justitieministern vill inte säga nej till förslaget
Lena Gunnars
Aftonbladet 2004-11-28
Sida: 18

[16] Hans-Gunnar Axberger kritiserar Leijonhufvud & Deisen
Dagens Nyheter

[17] “Vi vågar inte gå ut” – Så begränsar svenska kvinnor sig i vardagen
Jessica Ritzén
Aftonbladet 2006-10-16
Sektion: Nyheter
Del: ab
Sida: 10

[18] Ett slående exempel på kommittéväsendets förfall
Madeleine Leijonhufvud
Svenska Dagbladet 1997-04-24
Sida: 4

[19] Leijonhufvuds kampanj har försvårat debatten
Gun Hellsvik
Svenska Dagbladet 1998-02-17
Sida: 10

[20] Professor i straffrätt: Telia kan inte straffas
Fager Christofer
Aftonbladet 1997-10-02
Sida: 7

[21] Aftonbladet

[22] Vem sade vad egentligen?
Madeleine Leijonhufvud
Svenska Dagbladet 1997-09-18
Sida: 2

[23] Lag skall stoppa porrklubbar Ledamöter av sexualbrottskommittén vill skärpa synen på privat posering
Gelotte Gert
Göteborgs-Posten 2000-03-27
Sida: 30

Inte nog med det, ECPAT anser även att de skall ha rätt att besluta vilka hemsidor vi skall få besöka eller inte. Barnpornografifiltret som infördes genom kraftig lobbyism och moralisk utpressning kan härledas till ECPAT. Deras generalsekreterare Helena Karlén har till och med fått priset årets lobbyist 1996 av tidningen Resume för sin roll i innehavsförbudet mot barnpornografi. Då jobbade hon för Rädda Barnen och med en vinklad kampanj på gränsen till lögnpropaganda lyckades Rädda Barnen skrämma slag på hela folket och därmed lyckades yttrandefrihetens fiender segra.

Tycka vad man vill om barnpornografi, att titta på barnpornografi är inte förbjudet i Sverige så varför skall ett filter hindra folk att titta på vad de nu vill? Det tragiska med hela affären är att väldigt många av de sidor som spärrats av vissa Internetleverantörer inte är barnpornografi utan vuxeninriktad pornografi men med unga modeller (De fall vi sett har påstått att modellerna varit över 18). Det kan de flesta som undersökt de blockerade hemsidorna vittna om.

När filtret använts under en tid slog media på stort med artiklar om att det var 30000 försök om dagen att komma åt barnpornografi [2]. Med vädjande rubriker till folks lägsta känslor och förnuftsoförmåga försökte pressen hetsa folket. Helena Karlén citerades i Aftonbladet med att säga:

“Det är anmärkningsvärt och chockerande att så många människor i vårt land har ett intresse av att titta på när barn våldförs och i vissa fall även torteras.”

Nu är det så att barnpornografi i detta sammanhanget avser de personer som är under 18 (och som redan sagts har en väldigt stor andel av sidorna som blockats varit hemsidor som inte handlar om barnpornografi) och det innebär alltså att filtret oftast inte handlar om pornografi med små barn, utan snarare personer som i många fall rent av är över 15 och därmed i Sverige uppnått sin sexuella självbestämmanderätt. Även om pornografi med så unga personer också är kriminaliserat (att producera bla) i Sverige är det knappast korrekt att påstå att “barn våldförs” på bilderna eller filmerna.

30000 besökare säger ingenting om hur många enskilda personer som försökt utan de kan helt enkelt vara väldigt många från en och samma person och inte en ny individ varje gång. Laglig pornografi som hamnat i filtret och därmed blockats och så vidare. Därför bör vi som medborgare ta oss rätten att faktiskt granska vad som döljer sig bakom filtret.

Hur tar man sig förbi filtret? Det är inte så svårt och troligen kan de flesta Internetvana användarna det. Man behöver en proxy och det finns många webbaserade sådana på Internet. Vi rekomenderar följande:

http://anonymizer.nntime.com/

http://anonymouse.org/anonwww.html

För de av er läsare som aldrig stött på filtret kan ni se hur stopp-sidan ser ut:

http://child-abuse-trap.telia.se/

Man kan fråga sig vilken betydelse de här filtren egentligen har? De som behöver barnpornografi skaffar det på annan plats så som e-mule där det verkar flöda av det om man känner till rätt sökord. Men kom ihåg, barnpornografi är olaglig att inneha (samt sprida) och straffen är drakoniska i förhållande till brottet. Vi på Svensk sexualpolitik idag rekomenderar alla att avhålla sig från barnpornografi.

Enligt generalsekreteraren för de mentala utpressarna som kallar sig för ECPAT, Helena Karlén, är Thomas Bodström “den person i maktposition som visat störst engagemang i våra frågor”.

Bloggen ‘Att arbeta som eskort’ och dess innehavare är engagerad mot sexslavhandel och länkade tidigare till ECPAT och deras hotline. Men efter påtryckningar från själva organisationen tvingades blogginnehaverskan plocka ned länken. De moraliska entreprenörerna ville helt enkelt inte förknippas med en självidentifierad vuxen sexsäljare med ett stort hjärta. Moraliska entreprenörer är och förblir moraliska entreprenörer oavsett vilket skynke de för tillfället klätt sig i och det är ingen tvekan om att samma personer ofta förekommer i samma organisationer med en moralistisk upprensningsagenda.

Vill ni läsa mer om ECPATs moralistiska inställning där de hellre offrar de människor som de skall hjälpa än skapar möjligheterna för att hjälpa där hjälp behövs och är synlig:

SensuellQKonsult – Ecpat är rädda om sitt goda rykte

SensuellQKonsult – Hopblandade begrepp, rasism, risker och verklighet om sexuell människohandel

Som en sista men väldigt lustig avslutning kan vi avslöja att 25 april inte bara är dagen då Bodström blev utnämnd till ordföranden för ECPAT, det är också dagen som de flickorienterade pedofilerna har som sin egna pridedag, den sk Alice Day (som pågår till den 4 maj). Vad roligt att de båda kontrahenterna kunde ha en gemensam dag!

[1] http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15245895.asp

[2] http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,735881,00.html