Gästblogg: Dick Wase - Åsiktshygienisterna i gammelmedia

För oss som på olika sätt är aktiva inom sexualpolitiksdebatten – på ”fel” sida vill säga – är det ett faktum att ”gammelmedia” ständigt censurerar ”fel” åsikter, och istället aktivt kämpar för att stötta samhällets politiska korrekthet och moralparadigm. Det är nu inte ett fenomen som uteslutande gäller för vårt land, som t ex framgår av den amerikanske professorn i politisk vetenskap, Harris Mirkins artikel ”The Pattern of Sexual Politics: Feminism, Homosexuality and Pedophilia” i ”The Journal of Homosexuality” 1999: ”Massmedia producerar en uppsjö av artiklar som antar det riktiga i det förhärskande paradigmet, demoniserande och förlöjligande dessa som ifrågasätter det och trivialiserandes deras argument”. Men det är särskilt påtagligt i den lilla ankdamm som Sverige utgör, då det faktiskt i större länder ibland slinker igenom artiklar och sypunkter som är kritiska mot den vedertagna ”sanningen”. Det finns där redaktörer som fattat att mediernas roll ska vara att kritiskt skärskåda och att debatten ska vara fri. En typ av redaktörer som helt tycks saknas i vårt kommunitaristiska land.

För att ta några exempel på svenska mediers aktiva ”åsiktshygieniserande” kan nämnas GP:s vägran att ta in replik på Ecpats ovederhäftiga artikel om ”barnprostituerade” i Phuket i februari 2008 och DN:s vägran att släppa in Isabella Lund. Själv kan jag också vittna om denna vägran att släppa in ”fel” åsikter, inte minst då samtliga kulturredaktioner (utom SVT) har förtigit min bok, ”Samlag eller Salighet”, vilken inte bara är kritisk till vår nuvarande sexualpolitik utan också unik på svensk botten i sitt ämne och omfång (och dessutom kurslitteratur på två universitet – hade den sagt ”rätt” saker så hade den förmodligen behandlats annorlunda av de i allmänhet vänsterorienterade kulturredaktörerna). Samma sak gällde för Liw Enqvists bok om sitt liv som strippa. Ingen kulturredaktion tog upp den, eftersom den förmedlade ”fel” bild. För att inte tala om att kulturredaktionen på DN så ”objektivt” låter en ideologisk motståndare recensera Susanne Dodilliets avhandling.

I somras var det inte heller någon enda debattredaktion som släppte fram kritiken jag ville framföra mot regeringens aviserade slöseri med 210 miljoner kronor för bekämpning av sexköp och trafficking. Inte någon svensk tidning (eller nyhetsredaktion på TV) rapporterade heller om den nyzeeländska rapporten om ”Prostitution act”, trots att jag tipsade t ex DN, vilken rapport borde ha haft stort nyhetsvärde kontra den svenska sexköpslagen. Mot bakgrund av detta direkta journalistiska ”hygieniserande” av åsikter och fakta tillsände jag samtliga ”stora” debattredaktioner en text med titeln: ”Den svenska journalistkåren är en skam för demokratin” (finns att läsa här: http://www.oeisspeis.se/pdf/skam.pdf). Den enda tidning som svarade var SvD, med kommentaren: ”SvD Brännpunkt tackar nej. Och tar smäleken”.

Självklart kan en redaktör raljera på detta vis, eftersom ”gammelmedia” fortfarande lever i föreställningen om att ingen ska bli varse att de sorterar bort ”fel” åsikter och alls inte bekänner sig till åsiktsfrihet – som man annars låter påskina att man gör. Det är också därför som jag menar att bloggvärlden och internet är mycket viktigare för nyhetsförmedling och det fria ordet än de ”riktiga” medierna (som Jan Guillou på allvar nämnde dem i TV för ett tag sedan). Det är ett obestridligt faktum, att journalisterna på de ”riktiga” medierna tar sig rätten att utöva ”åsiktshygien” och sålla bort sådant som de själva inte anser är lämpligt för ”vanliga” människor att få veta. Särskilt när det gäller sexualitet! Uppenbarligen anser större delen av journalistkåren att de, precis som t ex förespråkare för sexköpslagen eller de som anklagar män för att vara de våldsamma i förhållanden, är ”bättre vetande” som måste skydda de ”sanna” värdena mot kritisk granskning. Särskilt då det gäller relevant granskning, eftersom sådan skulle kunna få folk att fundera över om våra ”sanningar” verkligen är sanningar. Tänk om folk faktiskt skulle få klart för sig t ex hur överdrivna siffrorna kring trafficking eller den skadade horan är? Det kunde ju vara katastrofalt för dem som profiterar på att vara ”goda” i dessa frågor – och inte minst de journalister som enkelt kunnat framstå som ”det rättas” förkämpar utan att behöva anstränga sig för att ta reda på fakta, men bara rakt av köpa det som de ”goda” påstått.

Hur djupt detta ”åsiktshygieniserande” går syns nu senast av den av tidningarna drivna webbsajten ”Newsmill”. Ett kort tag trodde jag naivt nog att man där hade en annan policy, eftersom de tog in min text om att moralisterna är farligare än porren, plus att jag faktiskt tilläts att bemöta Ecpats ovederhäftiga påhopp på mig. Men med anledning av debatten om bloggosfären kontra ”gammelmedia”, som man hade som ämne på Newsmill, skrev jag en text som kritiserade journalistkåren för dess ”åsiktshygieniserande” (finns här: http://www.oeisspeis.se/pdf/asiktshygienister.pdf) och menade att bloggosfären är ett mycket sundare medium än ”riktiga” media, just därför att moraliserande och normbevarande åsiktscensurerande inte är möjligt där – alla kan komma till tals. Men uppenbarligen får man inte kritisera journalistkåren, för den texten accepterades inte av redaktör Lagercrantz. Så djupt går alltså talet om ”objektivitet” och ”åsiktsfrihet”, att kritik mot journalistkåren inte får förekomma. Man undrar verkligen vad det är studenterna lär sig på journalisthögskolan. Tror någon att det är att värna det fria ordet? Och tror någon att en yrkeskår som mörkar kritik mot den själv klarar av att vara objektivt kritisk i andra frågor?

Sannolikt kommer nu kommentarerna – om nu ens någon ”bättre vetande” eller ”högre stående” journalist nedlåter sig till att kommentera denna text av en enkel orecenserad historiker – bli att jag enbart är ute i eget syfte, för att jag skulle känna mig kränkt av att jag inte fick in min text. Det sättet att trivialisera och marginalisera dem som kritiserar företeelser är förvisso legio bland ”sanningens” och ”rättfärdighetens” förespråkare, istället för att bemöta vad som sägs. Men det kommer ändå inte att sudda ut det faktum att de ”riktiga” medierna, och den sig där försörjandes journalistkåren, är simpla åsiktshygienister. Den som bekänner sig till demokrati och åsiktsfrihet kan faktiskt idag inte respektera något enda svenskt ”riktigt” media – eller dess redaktörer.