Svensk Sexualpolitik Idag » 2008

Nytt forum för transsexuella!

November 27, 2008 on 5:13 pm | In Transsexualism | 4 Kommentarer

Det har öppnat ett nytt svenskt forum för transsexuella, som drivs av initativtagerskan bakom transsexualism.se. Tanken är att samla Sveriges transsexuella i ett och samma forum, lätt åtkomligt utan väntetider och kösystem.

Forumet hittas på följande adress: http://forum.transsexualism.se

I forumet kan man samtala om problem och frågor kring utredning, behandling, relationer med närstående eller kring jobb och utbildning. Det finns även kategorier för politik och genusfrågor, för den som är intresserad av sådant. Min förhoppning är att vi genom att mötas, både de med erfarenhet och de utan, så kan vi hjälpa varann och även få en chans att jämföra erfarenheter från olika håll i landet.

Med förhoppning om att bli Sveriges största samlingsplats för transsexuella under år 2009 önskar vi alla intresserade välkomna!

Hanna Söderström - huvudansvarig för forumet

Pedofilen som blev utslängd från sin utbildning - hur gick det sedan?

November 26, 2008 on 2:49 pm | In Pedofili | 3 Kommentarer

Nicolai skrev tillsammans med Alex ett gästinlägg tidigare. Inlägget handlade om hur han efter att öppnat sig för skolans kurator blivit mer eller mindre utpressad till att lämna sin utbildning på grund av hans pedofila läggning.

Samtidigt som detta skedde upphävdes även, med Nicolai som ovetandes, tystnadsplikten för kuratorn då rektorn i en högskola inte har en sådan. Nu har uppgifterna om att Nicolai är en pedofil även spridits till en förening som Nicolai är aktiv inom. På hans nystartade blogg kan vi ta del av hur den smaklösa och minst sagt pinsamma uteslutningen gick till. Klicka här

Vi vill även rekomendera Nicolais blogg i sin helhet. Pedofil verklighet heter bloggen och där kan man följa hans liv och följderna av att berätta för en sk “professionell”. Bloggen finner ni här:

nicolaidebauer.wordpress.com

Nicolai, vi önskar dig lycka till i framtiden och fortsätt kämpa!

Vi vill även passa på att rekomendera Ninni’s inlägg “Mina” pedofiler som tar upp ett faktum många ännu inte förstått. Det är lätt att sitta och fördöma men personer med pedofil, zoofil eller nekrofil läggning är någons barn, syskon, släkting eller vän. Det är dags för samhället att skärpa sig och börja acceptera att dessa grupperna finns och att de är en del av samhället de också. Ingen vinner på utanförskapet allra minst barnen för ni förstår vi tvingas växa upp i ett hysteriskt samhälle som hatar oss.

Ninni’s blogg går att finna på:

http://minatankar1.wordpress.com

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

November 20, 2008 on 7:51 pm | In Lag & rätt, Myndigheter, Pedofili, Sadomasochism, gästskribenter | 15 Kommentarer

Hej!

Först måste jag skriva att jag finner det positivt att någon diagnos över huvud taget, tas bort från det förhistoriska diagnoskapitlet i ICD-10; störningar av sexuell preferens. Men där stannar också min positiva inställning. Jag reagerade över en hel del saker och allra främst er generaldirektörs, Lars-Erik Holms, uttalande i Dagens Nyheter. Där han först proklamerar om hur viktigt det är att ta bort dessa diagnoser, då majoriteten i landet på ett olyckligt sätt misstolkar dessa parafilier som sjukdomar. Att det är väldigt viktigt för dessa sexuella minoritetspersoner att av samhället bemötas som fullvärdiga medborgare. Samt att dessa diagnoser härstammar från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Allt detta, för att sedan hävda att transsexualism måste vara kvar, för att det ska vara möjligt för transsexuella att genomföra könsbyte. Att exhibitionism, voyeurism och pedofili är kriminella handlingar.

Könsidentitetsstörning i barndomen är en av de diagnoser som ska tas bort, så varför ska då transsexualism som också är en könsidentitetsstörning hållas kvar? Och på vilket sätt är det omöjligt för en transsexuell individ att genomföra könsbyte, om transsexualism inte står kvar som diagnos?

Vilket lagrum är det som används när er generaldirektör uttalar sig om exhibitionism, voyeurism och pedofili som kriminella handlingar? Exhibitionism kan relateras till blottare, och blottning är olagligt - men här finns en distinkt skillnad mellan läggning/preferens och handling, exhibitionism är en deskriptiv term för vad en individ attraheras av, medan blottning är ett begrepp som redogör för en handling. Exhibitionism och blottning är således inte samma sak. Och är det något som bör påpekas vad det gäller blottning, så är det impullskontrollsstörning. Att sätta likhetstecken mellan exhibitionism och blottning, vore som att sätta likhetstecken mellan sadomasochism och lustmord, och låta diagnosen om sadomasochism stå kvar p.g.a. det. Ni som socialstyrelse som tillhandahåller den svenska versionen av ICD-10 borde verkligen kunna skilja på parafili och handling.

Voyeurism i sig, är ingen handling och kan således inte heller vara kriminellt. För inte kriminaliserar vi sexuell attraktion? Återigen; särskilj läggning/preferens från handling. Den kriminella handlingen är att titta in i någons fönster, inte att bli sexuellt upphetsad av att göra det. Och det är den sexuella upphetsningen som termen voyeurism täcker. Sedan har vi pedofili: Jag är medveten om att det är olagligt att ta sexuell kontakt med barn under 15-år, men den handlingen rubriceras som sexuellt övergrepp mot barn/våldtäkt motbarn. Kriterierna för diagnosen pedofili i DSM-IV-TR är följande:

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).
B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.
C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.
Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both
Specify if:
Limited to incest
Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type

När man ser till dessa kriterier så framgår det tydligt att pedofili inte alls behöver ha med någon handling att göra. Förutom huvudsaklig attraktion och återkommande, intensiva sexuella fantasier, så krävs det att individen antingen har tagit sexuell kontakt med ett barn, eller att individen upplever ett jag-dyston över attraktionen/fantasierna. Så återigen; särskilj läggning/preferens från handling.

Jag har också tagit del av ett mailsvar som Lars-Erik Holm själv har gett:

“Tack för brev! Om du läser texten på vår webbplats framgår det att syftet varit att ta bort diagnoser som rör människors privata sfär och som samhället inte bör blanda sig i.

När det gäller andra beteenden finns andra normer som reglerar vad samhället anser om t.ex. blottares beteende. När det gäller pedofili bör du observera att diagnosen inte rör pedofilen, utan hans/hennes beteende: pedofili.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm “

Pedofili är ingen term för beteende. Det finns inget beteende som korrekt namnges som pedofili. Pedofili är, som alla andra termer på listan för störningar av sexuell preferens, en deskriptiv term för vad en individ attraheras av sexuellt, samt en parafili. Och det är skrämmande att er generaldirektör eller någon av er, inte vet vad termen pedofili faktiskt står för. Vilket innebär att ni själva tillhör den grupp människor ni vill skydda sexuella avvikare ifrån. Ni förväxlar pedofili med en hemsk handling; sexuellt övergrepp mot barn. Ni förväxlar även exhibitionism och voyeurism med kriminella handlingar. Det är makabra felslut och olyckliga sådana, när det hela egentligen slår bakut.

Jag undrar så klart, varför inte transsexuellas, exhibitionisters, voyeuristers och pedofilers privata sfär också ska värnas? Är inte dessa människor de med? Är inte deras integritet lika mycket värd? Lars-Erik Holm markerar att när det kommer till andra “beteenden” så finns andra normer som reglerar vad samhället anser om dessa. Men det var ju normerna man vill bekämpa. Det var ju förväxlingen mellan störning av sexuell preferens och sjukdom, som man ville få bort. Dessa diagnoser härstammade ju från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Detta var ju så viktigt för de sexuella minoritetspersonerna, att känna sig som fullvärdiga medborgare.

Detta är ett hyckleri ni står för. I ena andetaget är det förfärligt med förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och väldigt viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Medan i det andra andetaget tas hänsyn till dessa förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och inte är lika viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Nu skulle jag så klart kunna haka upp mig på petitesser, som att ni kallar alla dessa läggningar/preferens för sexuella beteenden. Har ni inte ens läst titelt för kapitlet i er egen manual? Det står störningar av sexuell preferens. Sexuell preferens är inte detsamma som beteende. Sadomasochism är inte ett beteende, det är en sexuell läggning/preferens. Hade det varit ett specifikit, sexuellt beteende, så hade alla sadomasochister gillat samma saker, gjort samma saker i sexuell kontext. Nu är det verkligen inte så. Och detsamma kan sägas för alla andra preferenser som finns i kapitlet: Det handlar inte om sexuella beteenden.

Men detta är inte det viktiga. Det viktiga är, bortom er okunskap och totala begreppsförvirring, att åtminstone exhibitionister, voyeurister och pedofiler inte är likvärda medborgare. Att ni, socialstyrelsen, kopplar ihop dem med labila individer som utför kriminella handlingar. Det är inte rätt. Det är ett förbannat tjänstefel. Det är att generalisera på faktamässigt felaktiga grunder. Att dra alla över samma kam. Varför bejakar ni helt plötsligt majoritetens felaktiga syn, när det kommer till dessa sexuella avvikare?

* En blottare måhända vara exhibitionist, men alla exhibitionister är inte blottare. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ exhibitionister är just blottare, att alla exhibitionister är lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om strippor, manliga som kvinnliga, eller porrutövare?

* En smygtittare som bryter mot lagen mot sitt smygtittande, måhända vara voyeurist, men alla voyeurister bryter inte mot lagen när de bejakar sin sexuella läggning/preferens. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ voyeurister är smygtittare som lurar med kamera, kickare och runkar utanför människors fönster, att alla voyeurister lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om smygtittande, under helt lagliga former?

* En person som har förgripit sig sexuellt på ett barn kan mycket väl vara pedofil, men alla pedofiler är inte barnförgripare. Långt därifrån. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ pedofiler är barnförgripare, att _alla_ pedofiler lider av impulskontrollsstörning - istället för att påpeka för allmänheten att en pedofil inte måste förgripa sig på ett barn för att vara pedofil, och att det lika möjligt kan vara någon med icke-pedofil läggning som utför en sådan handling mot ett barn?

Det är uppenbart att ni här upprätthåller den förlegade, inskränkta synen, som ni i första andetaget anser vara felaktig. Som ni inte vill ska skada sexuella minoritetspersoner. Det är uppenbart att ni här bejakar majoritetens okunskap (sociala normer), trots att ni i det tidigare skedet finner det olyckligt att dessa minoritetspersoner felaktigt får sjukdomsstämplar på sig. Er åtgärd är således inkonsekvent. Och det är tydligt som så, att exhibitionister, voyeurister och pedofiler, de kan man spotta på, sjukdomsstämpla och stigmatisera. Att det sedan sker p.g.a. diagnoser som ni själva anser härstamma från en förlegad tid, p.g.a. att majoriteten misstolkar kapitlet om störningar av sexuell preferens som en lista på sjukdomar - det spelar tydligen ingen roll. Inte när det kommer till dessa sexuella minoriteter.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen värderar människors integritet beroende på deras sexuella läggning/preferens. Det är tydligt som så, att socialstyrelsen inte vet vad de egentligen håller på med.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen, liksom majoriteten, lider av begreppsförvirring och själva har svårt att skilja på sexuell läggning/preferens och faktisk handling. Som själva, på helt felaktiga grunder, sätter likhetstecken mellan sexuella avvikare (exhibitionister, voyeurister, pedofiler) och labila, kriminella individer. Är inte det att kränka dessa sexuella minoritetspersoners integritet? Är inte detta liknande den form av förtryck ni vill bekämpa? Varför utför socialstyrelsen, och i synnerhet er generaldirektör, Lars-Erik Holm, ett förtryck mot dessa sexuella minoritetsgrupper?

Detta är inte acceptabelt och jag kräver en förklaring till denna inkonsekvens, begreppsförvirring och absurda likhetstecken.

//Nils

Gästinlägg: Vad som hände när en pedofil öppnade sig för skolkuratorn

November 9, 2008 on 3:10 am | In Pedofili | 18 Kommentarer

Vi på Svensk sexualpolitik idag har i tidigare inlägg uppmanat personer med pedofil läggning att inte avslöja denna för terapeuter eller på annat vis söka ”vård”. Här är en sådan historia i Sverige och vilka konsekvenser det fick, detta är inte den enda historien vi känner till utan det finns flera. I Nicolais fall var det en skolkurator men vi känner till fall där vanliga psykologer kraftigt överreagerat vilket fått negativa konsekvenser.

Vi rekommenderar INGEN att söka stöd hos ”vården” för en läggning som inte är socialt accepterad (och då menar vi extra utsatta läggningar som zoofili, nekrofili och pedofili). Det kan ha långtgående konsekvenser för att inte tala om att det kan hamna i olika journaler och annat, så som löst skvaller om det hela sker på en mindre ort.

Fram till dess att ”vården” och samhället insett att inneha en viss läggning i sig inte är en mental störning (på pappret är det redan så, diagnostiska kriterier måste uppnås för att anses vara störd men bara det faktum att ”pedofil” finns medtagen har en normerande effekt och läggningen ses alltså som defakto störning även när den inte är det) eller behöver vara ett problem bör vi hålla den hemlig oavsett vilken läggning vi har.

Naturligtvis finns det alltid fall där vård kan behövas men då man söker vård måste man noga överväga detta (läggningen i sig är inte problemet utan snarare andra faktorer). Vi vet faktiskt inte vilket sorts samhälle vi kommer ha i framtiden och vilka konsekvenser att berätta kan komma att få.

Att vara dold är egentligen det främsta vapnet som finns idag, det ger samhället ett egenintresse i att upphöra med hysterin. Tag reda på först vad terapeuten, kuratorn eller psykologen anser om pedofiler, zoofiler eller nekrofiler, är de mentala störningar enligt dem? Om de anser dessa läggningar vara störningar är risken total att du kan bli felbehandlad eller åtminstone få en nedlåtande behandling som snarare går ut på att förinta din sexualitet (och terapeuten kommer se det som sin mission att rädda samhället från ”dig”, dvs din läggning).

Det finns heller inget diskrimineringsskydd att tala om för ovanstående grupper. Legaldefinitionen för sexuell läggning innefattar enbart heterofiler, homofiler och bifiler. Legaldefinitionen har dock endast juridisk betydelse, pedofili är likväl fortfarande en sexuell läggning i facklitteraturen som sexologisk litteratur.

Vad som egentligen behövs är någon sorts ”peer to peer” stödgrupp som specifikt och anonymt med sexpositiv utgångspunkt (alltså inte i RFSU’s regi eller andra etablerade nynormativa organisationer) hjälps åt och lär varandra att hantera samhällets stigmatisering och hysteriska attityd. För det är där problemet egentligen ligger, det har vi alla med stigmatiserade läggningar insikt om.

Inlägget är i längsta laget för en blogg, men mycket viktigt för att visa hur det är. Tag lärdom! Det är en sorglig historia som kan locka till tårar, de flesta av de med socialt utsatta läggningar vi varit i kontakt med har övervägt självmord eller rent av försökt. Det är alltså ett verkligt problem och stöd behövs.

Hur stor del av självmordsstatistiken utgörs egentligen av dessa grupper? Idag görs det bara studier på homofila och bifila individer, de är liksom riktiga människor…

—————————

För en tid sedan diskuterades på Alex blogg möjligheter och risker för pedofiler att söka professionellt stöd angående sin pedofili. Oberoende av denna diskussion, men ungefär vid samma tidpunkt skedde just detta som vi nu vill beskriva. Pedofilen Nicolai tog kontakt med skolans kurator. Jag har haft förmånen att få följa hela resan från första parkett då jag också fungerat som parallellt bollplank.
Här följer en sammanställning kring denna situation, övrig diskussion är bortklippt för att ringa in problemet. Texten är sammanställd av Nicolai och Alex sida vid sida.

Nicolai: Mail 1
“… när skolkuratorn gjorde en välkomstvisit i vårt klassrum. Jag började nämligen fundera på huruvida jag bör skaffa mig en terapeut, som jag kan tala med om mina tankar kring pedofilin, eller låta bli, emedan det kanske finns en risk för att denne förvisso professionella krabat kan hysa ett stort förakt mot läggningen ifråga - något som skulle kunna få högst oönskade konsekvenser för min person. Jag skulle gärna vilja ha din åsikt i denna fråga. Tror du att det på något sätt är riskabelt att omtala sin pedofili, om så för en luttrad psykolog? Det vore skönt att ha något begrepp om detta. I nuläget känner jag mig ängslig på grund av min rädsla för att bli “upptäckt” som pedofil, fast jag redan talat om det för två av mina vänner. Jag litar emellertid inte lika mycket på alla - det finns gott om skvallerbyttor i denna värld, och jag vill än så länge inte ta någon strid i mitt offentliga namn.”

Alex: Mail 2
“Jag tror alla pedofiler behöver någon att prata med. Vem det är nog av mindre betydelse så länge hemligheten bevaras, för givetvis ska du inte ta några onödiga risker…

Terapeuter/psykologer är vanliga människor bakom en yrkesroll. Hur de förhåller sig är därför svårt att säga. Dock bör framhållas att de har hört de mest underliga sker ur människors inre så det skulle förvåna mig om detta vore något extraordinärt i deras ögon. Och jag har ännu inte hört om någon terapeut som förrått en pedofil. Det är troligen tryggt om du känner ett sådant behov, men räkna inte med att deras råd kommer vara något av värde. Jag blev själv ombedd att försöka få ihop det med en jämnårig flicka trots mina antikänslor. En annan erbjöd sig att försöka “bota” läggningen. Givetvis avböjde jag båda, jag ville ha stöd, inte förstörd sexualitet eller trauman.

Jag tror alltså att du kan känna dig säker, men fundera ut vad du vill ha ut av det hela och se till att terapeuten blir medveten om det. Personligen mår jag bäst i diskussion med andra pedofiler. Men jag har flera vänner som duger gott.”

Nicolai: Mail 3
“Till att börja med vill jag tala om, att jag från och med igår besöker den nämnda kuratorn för att prata om min pedofili. Jag tvekade ganska stort innan, men lugnades av hennes försäkringar om att hon - precis som du menade sist - minsann har hört både ett och annat när det gäller sexualitet. Det fick mig att känna det som att hon inte skulle reagera överdrivet på det jag hade att säga. Jag förklarade för henne, att jag vill fokusera på vad jag vill få ut av samtalen - och tillsammans med henne tycktes det uppenbaras ganska snart: Jag vill fullt ut acceptera min läggning, vilket ännu inte har skett, samt se till så att jag finner hälsosamma sätt att umgås med barn på. Det ligger liksom i allas intresse att ingen skall skadas av min sexualitet; inte heller jag själv. Jag har ju läst de delar av din berättelse som du har lämnat ut - angående stadiet av objektifierandet av barn, med följden att den psykiska hälsan till slut havererar. Detta är ingenting jag trängtar efter. Därför hoppas jag sannerligen, att jag i samtalen med kuratorn åtminstone skall kunna komma till personlig insikt om hur jag vill leva mitt liv. Det känns i varje fall bättre nu, sedan jag haft detta förtroendesamtal med henne, och det är väl det mesta jag kan begära just nu. Så det är bra!”

Alex: Mail 4
“Jag tror du har goda odds att klara dig avsevärt mycket bättre än jag gjorde. Du har vågat berätta om det i ett långt tidigare skede. Vist kommer du stöta på fler problem och kanske oväntade, men det tar vi när den tiden kommer. Att objektifiera är ok inom vissa ramar. Så länge det inte ersätter verkligheten, det var mitt misstag att låta det gå så långt.”

Så efter detta verkade allt förflyta bra i kontakten mellan Nicolai och skolans kurator. Han hade i detta skede informerat några mycket nära vänner om sin läggning för att börja bygga upp ett socialt nätverk. Han valde att kontakta ytterligare en instans. En förening som ger vissa ungdomar stöd i svåra perioder av livet. (Specificering av denna vore olämplig.) De som där informerades om situationen förstod att hålla på sekretessen, men var av inställningen att pedofili skulle vara något botbart. Resultatet av detta möte var således nerslående men gav inga övriga konsekvenser i detta skede.

Snart dök det dock upp allt mer trängda mail i min inbox. Kuratorn hade förmått Nicolai att låta kuratorn informera skolans rektor om den uppkomna situationen. Nicolai skriver själv: “… Beslutet att bryta sekretessen togs i samförstånd med mig, mot bakgrund av att kuratorn inte kände sig behörig att på egen hand bestämma något om min framtid på skolan. Detta skedde alltså inte mot min vilja, även om det givetvis går att diskutera rimligheten i det hela förfarandet.”

Normalt gäller följande regler i situationer som denna: En rektor kan kräva ut information rörande enskild från kurator eller elevhälsovård. Dock övertar rektorn då också dennes tystnadsplikt för att säkerhetsställa att denna inte kan brytas bakvägen. Detta skulle således inte ha medfört någon fara då informationen inte får vändas mot eleven.
Men detta fall gäller en folkhögskola, och där visade sig reglerna vara helt annorlunda. Rektorn har ingen tystnadsplikt alls, varpå denna i praktiken bröts upp i och med detta avslöjande. Något Nicolai inte varit fullt medveten om då han accepterade. Så på stark grund kan vi ifrågasätta “rimligheten i det hela förfarandet.”

Nicolai förde sedan hemligheten vidare till sin klasslärare som reagerade mycket starkt och krävde att han skulle tvingas lämna undervisningen och skolan. Frenetiskt nystade vi i olika former av styrdokument, SOU:er, lagar och förordningar. Vid ett tillfälle mailade jag även Rikspolisstyrelsen för att få besked. Hela tiden med samma resultat: Regler för folkhögskolor är annorlunda. Och alla lagar definierar “sexuell läggning” som homo-, hetero, eller bisexualitet. Allt annat är varianter på dessa.

Sålunda finns det ingen diskrimineringslag som vi kunde hävda användbar. Bakslag! Det enda som strikt talar till Nicolais fördel är ett dokument som heter “Yrkesetiska principer för lärare” som antagits av fackförbunden Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Där står att läsa: “Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation.” (Vår kursivering) Denna handling har dock ingen juridisk innebörd, det hör bara till god ton att efterkomma den.

När vi o andra sidan tittade på de riktlinjer som anger vilka som ska förhindras att arbeta med barn inom statens översyn (Utdraget ur belastningsregistret) så fann vi endast väl definierade brott. Nämligen mord, dråp, grov misshandel, människorov, sexualbrott, grovt rån samt barnpornografibrott. Ingenting nämns om varierande sexuella inriktningar eller andra personliga drag. (Enda andra krav är att personalen uppfyller en godtagbar tolkning av beslutade styrdokument.) Situationen är således dubbel. Vi har argumenten på vår sida, men lagarna utelämnar oss. En diskussion kan således föras men det finns inga utsikter för några formella åtgärder.

Det är således förbjudet att diskriminera en läderbög för att han är homosexuell. Men det är lagligt att diskriminera samma person för att han betraktar läder som en önskvärd rekvisita under sexuella förlustelser. Eller gillar att klä sig i läder i största allmänhet. Detta är nämligen inte ett karaktäristiskt drag för läggningen som sådan, utan en variation inom densamma. Då Nicolai främst är en heterosexuell pedofil återstår enbart diskussioner som medel.

Nicolai berättar

När jag väl fått reda på att kuratorn, rektorn och min egen mentor alla tre, på sina håll, samverkat för att få mig att lämna skolan, såg jag det först som ganska meningslöst att över huvud taget föra någon strid mot dem. Men så ringde Alex mig en kväll - samma dag som jag berättat för klassen att jag inte skulle kunna gå kvar hos dem - och vi pratade med varandra, på riktigt, för första gången någonsin. Jag hade nämligen lämnat mitt telefonnummer i ett mejl, utifall att det skulle vara absolut nödvändigt för oss att nå varandra. Tiden höll ju på att rinna ut för min del. Telefonsamtalet var gnistan till ett nytt och stärkt hopp för mig - det fick mig att plugga på alla viktiga bestämmelser jag kunde tänkas behöva, och jag såg till att arrangera ett möte med kuratorn, rektorn och mentorn en dag senare, under samma vecka. Det är i sammanhanget intressant att notera, att det var eleven själv som fick lov att ordna ett sådant möte, och inte i första hand rektorn, som man skulle kunna ha väntat sig!

Så kom den dagen, när jag väl gick in till rektorns kontor med ena näven full med papper - idogt kolorerade med överstrykningspenna - och hälsade på de tre inbjudna med min andra hand. Vi slog oss ned bakom lyckta dörrar. På något vis hade jag lyckats bli segerviss med tiden: Jag hade en god strategi, tänkte jag! I förstone skulle jag erinra deras egna stadgar och programförklaringar för dem. Därefter skulle jag inviga dem i pedofilbegreppet, och peka på att deras tänkbara rädsla för övergrepp vore överdriven och irrationell i det här fallet. Jag skulle påpeka för dem att jag minsann besitter ett tomt belastningsregister å polisens sida. Sedan skulle jag ifrågasätta deras sätt att sköta fallet på: Om de nu tyckte att detta var en så avgörande faktor för de som går min utbildning, varför har de inte tagit med några frågor kring sexuella avvikelser i intagningsintervjun? Och varför i hela fridens namn sparka på den som är uppriktig? Med glimten i ögat uttryckt: Vad är det som säger att resten av klassen inte är lika hemsk som mig? Om inte detta bet på dem, skulle jag markera med att nämna det potentiellt ytterst stora medieintresse som skulle kunna täcka in just en sådan här händelse - att en elev blir utpressad till att lämna sin utbildning på grund av sin sexualitet! Och, om nu inget annat fungerade på dem, skulle jag åtminstone hota med att driva ärendet vidare rättsligt. Det vore egentligen inte ett reellt risktagande att göra för min del, men att begagna sig av orden, kanske det skulle hjälpa!

Så berättade jag för dem; om pedofili och dess förekomst, om deras eget ideologiska program, om diskrimineringslagen (utan att specificera den juridiska definitionen av “sexuell läggning”), om skolans intagningsrutiner, med mera, med mera. Därefter sade de: “Allt det där visste vi redan.” Min klasslärare menade att media troligtvis skulle ställa sig på skolans sida, och att de skulle bli “hyllade som hjältar,” för att ha ingripit så fort de vetat någonting om saken. Då blev jag rädd. Mina metoder hade svikit mig. Jag drog fram mitt sista kort - de rättsliga påföljderna, som säkert på något sätt ändå skulle verka ansträngande för skolan. Rektorn svarade mig då emellertid, att deras jurister i så fall skulle få sköta den saken, och att de själva inte skulle beröras särskilt mycket av det. Jag förstod på en gång, att det var sant, som de sade: De skulle knappast bli berörda, ty de hade ju inte en känslig, personlig integritet att skydda i det här fallet! Det var ju jag som behövde skyddas! Jag hade till och med “råkat” höra ett fragment från en diskussion som rektorn och mentorn haft med varandra, när jag sökte rektorn på hans kontor ett par dagar tidigare. Då hade minsann mentorn indignerat sagt, förmodligen relaterat till hur det skulle gå för mig om det kom ut att jag var pedofil: “… han skulle bli ihjälslagen! Han skulle inte kunna gå någonstans…” Och visst hade han en poäng. Det hela var känsligt; mycket känsligt. Och mötet slutade som varje framgångsrikt missöde bör göra: Uselt.

När jag ett par dagar senare satt vid köksbordet, hemma i mina föräldrars hus, och skulle förklara varför jag inte hade fått gå kvar på skolan längre, började min mor gråta. Men hon grät inte, som man i förstone skulle kunna tro, för att hennes son var pedofil. I stället sörjde hon blott ännu mer skolans bristfälliga hantering av hur processen hade gått till. Hon tyckte själv att jag hade varit stark som tagit mig igenom det här, och inte gett mig i första taget. Även av min far fick jag det stöd jag behövde. Detta var för övrigt ett intressant sätt att stärka familjebanden på - dessförinnan hade jag inte haft särdeles mycket tillitsfull kontakt med någon av dem; något som nu fick sin ändring. Båda mina föräldrar blev införstådda i hur händelseförloppet hade förflutit på skolan, fick telefonnummer till rektor och kurator och ringde snart därefter, för att klara upp ett och annat med dem. Tyvärr gav detta kämpande inga konkreta resultat, i form av till exempel att jag skulle kunna återvända till utbildningen - däremot fick jag av rektorn ett erbjudande om att påbörja en annan kurs på samma skola, om jag så önskade. Detta kändes dock inte alltför lockande, eftersom att jag redan hade de behörigheter som denna kurs påbjöd. Mitt beslut blev i stället att söka till en annan skola - en skola jag vid det här laget studerar på.

Självmordstankar

De av er som har läst Alex blogg tidigare, har kanske hunnit med att läsa hans egen berättelse. Då vet ni om hans självmordsförsök. Ni vet att han planerade inför att ta sitt eget liv, bara på grund av den här sakens skull: Att han hade en sexuell avvikelse. Han inte bara planerade, utan genomförde dessutom sina planer - men misslyckades, som av någons försyn, så att han skulle få gå kvar på denna jord. Inte bara jag är tacksam för att Alex än idag lever vidare. Jag vill säga att jag själv har haft tankar på att begå självmord. Jag hade dem under den tiden jag var hemma, alltså efter relegeringshotet och innan dess att jag reste till min nya skola. Jag stod på gångbron i min hemstad, en mörk och kulen kväll, och övervägde att hoppa ned i vågornas avgrund. Jag föreställde mig hur skönt det skulle vara att äntligen få släppa alla mina bekymmer, och inte behöva kämpa mot någon eller någonting längre. Vilken befrielse det hade varit… för en person som, av allt att döma, endast skulle ha utkämpat en av alla möjliga, tusentals strider i sitt liv, som hade med just sådana här personliga angelägenheter att göra. Skulle jag någonsin kunna bli lämnad ifred med min pedofila läggning? Skulle jag någonsin kunna känna mig bekväm med att tvingas leva ett liv i lönndom och tystnad, enkom för andra människors rädslas skull? Skulle det någonsin kunna gå? Vilken framtid hade jag, egentligen?

Vid ett tidigare tillfälle i mitt liv läste jag om självmord. Det fanns en sak som då fastnade i mitt minne: Det stod att självmordstendenser uppkommer hos den, vars resurser att hantera sig egen situation med understiger storleken på problemen hon skall hantera. Exakt detta hände för mig. Jag skyfflade in så mycket kraft jag bara kunde i det här projektet, att kämpa för min plats på utbildningen. Jag förbrukade så mycket energi på att förklara för alla möjliga idioter att jag inte var deras problem, utan vice versa. Ingenting fungerade. Terapeuterna fick mig att känna mig svagare och ännu mer utelämnad. Skolan blev en förgiftad tagg i min sida. Resurserna försvann då verkligen. Tydligen är det just då man kan fundera på att ta sitt eget liv - när man känner sig som mest ynklig och förfallen.

Som tur var hade jag vänner och föräldrar som accepterade mig, både pedofiler och vuxensexuella (teleiofiler). Det gjorde det möjligt för mig att kunna uthärda de antipatier som väcks till liv så fort ämnet pedofili förs på tal. De överskuggar ofta alla andra relevanta faktorer i en diskussion. Denna starka motvilja hålls vid liv utan att någon ens vet vilka personer den riktar sig mot. Kanske har man redan mött oss, och dessutom skapat sig en positiv uppfattning om hurdana vi är. Det är detta som gör det så tydligt: Att motviljan riktar sig främst mot en föreställning om pedofiler, och inte mot verkliga personer.

Alex: Erfarenheter & diskussionen om sekretess

Erfarenheterna från denna episod är tydliga och var närmast givna på förhand. De professionella terapeuterna visade sig inte hålla måttet utan gjorde sig snarare till motståndare. Därför bör det avrådas från kontakter med kuratorer, terapeuter och annan professionell personal. Deras insikter i ämnet är tyvärr ofta oerhört begränsade och mediapåverkade.

Återigen har det bekräftats att man behöver en säkerhetsventil för att må bra. Det kan vara vänner, föräldrar eller andra pedofiler. Helt enkelt någon som klarar av att bevara ett såpass stort förtroende. Detta för att bevara en mental hälsa och inte förbittras av ett oförstående och fientligt samhälle. Oavsett vilken situation vi fötts in i, är det hos oss själva förmågan att må bättre ligger. Det kan inte skjutas över på någon annan även om dessa är en viktig faktor i en persons omständigheter.

Det är vidare ledsamt att se att de argument som framförts mot att vända sig till “en behörig profession” håller måttet. Det är i den sortens argumentation man vill ha fel och bli motbevisad. Verkligheten är dock inte svartvit. I skrivandets stund har vad vi vet inte informationen läckt utanför den informerade personalens kretsar. Vi har också båda mött personal som klarat att hålla på sekretessen på ett för oss godtagbart sätt. Dessvärre förstör en oaktsam för väldigt många andra.

För oss är det likgiltigt om informationen delges som ett tystnadspliktsbrott eller genom att tystnadsplikten forceras genom att den hjälpsökande förmås gå med på något denna rimligen inte kan överblicka. Terapeuten (oavsett titel/position) bör försäkra sig om att den hjälpsökande är till fullo införstådd i konsekvenserna innan tystnadsplikten bryts. Reglerna kring detta ingår i dennes profession och är därmed en rimlig begäran då konsekvenserna kan bli så förödande.

Nu när vi har facit i hand, borde jag ha gett Nicolai ett annorlunda råd? Konsekvenserna blev oacceptabelt stora. Samtidigt var han medveten om risken som var förenade med ett medgivande av sin läggning. Idag skulle jag ha avrått, men rått honom att söka stöd hos vänner eller likasinnade med en mer jordnära syn på denna sexuella läggning.

Tänkbara felkällor

Det kan ju vara så att Nicolai hade oturen att springa på en ovanligt oskicklig kurator. Vi skulle gärna undersöka vidare hur stor andel som faktiskt kan ta del av ett sådant förtroende utan att gå vilse mellan sin yrkesroll och sin person. Men vi kan inte motivera det med tanke på de risker som är förenade med det, det får inte riskera att börja kosta människoliv.
Det är dock tämligen troligt att skolledningen var av normalfallet, och det ska nämnas att utbildningen i fråga inte ger behörighet att arbeta med barn på det sätt som t.ex. en lärar- eller förskollärarroll innebär. Det är snarare så att det kan förekomma barn i ett framtida yrke i branschen.

Nicolai kan nås på nicolai.de.bauer@gmail.com.

Högaktningsfullt,
Eder Alex Limonovic & Nicolai de Bauer

blue ribbon

Nytt forum för transsexuella!

Pedofilen som blev utslängd från sin utbildning - hur gick det sedan?

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

Gästinlägg: Vad som hände när en pedofil öppnade sig för skolkuratorn

Kategorier:

Arkivet:

Bloggen:

Nytt forum för transsexuella!

Pedofilen som blev utslängd från sin utbildning - hur gick det sedan?

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

Gästinlägg: Vad som hände när en pedofil öppnade sig för skolkuratorn

Kategorier:

Arkivet:

Sexpositiva sidor/bloggar

Bloggen: