Gästblogg: Varför blunda för verkligheten???

Vi i Sverige yvs gärna över hur upplysta och välutbildade vi är jämfört med andra länder. Och visst stämmer det på många områden. Vi har ett utbildningssystem som de flesta av oss kan ta del av och det finns många inriktningar att välja på. Det går att göra sin röst hörd utan att bli inspärrad. Det går att kritisera regeringen utan att bli lönnmördad. Men i vissa hänseenden verkar vår mentalitet ha stannat kvar på medeltida nivå.

Synen på sex har blivit så präglad av historiska och religiösa influenser att många även idag har svårt att se klart på en så grundläggande aspekt av vårt liv. Sex är något fult, skamligt och tabubelagt. Man talar inte öppet om sex. Man får inte visa sex offentligt. Unga människor får inte lära sig om sex på ett naturligt sätt. Sexualundervisningen är oerhört torftig i skolan och kommer alldeles för sent egentligen. Det är inte accepterat att njuta av olika sorters sexuella lekar.

Exemplen kan göras många. När det gäller mer ovanliga sexuella varianter är kunskaperna om dessa ännu sämre. För gemene man är det inte självklart att känna till så mycket om de sexuella minoriteterna eftersom det inte är så lätt att hitta relevant information.

Visserligen håller det på att förbättras men det går långsamt, och i huvudsak är det bara de mest politiskt korrekta minoriteterna (t.ex. homo-, bi- och transsexualitet) som får all den positiva uppmärksamheten. En av de minoriteter som fått väldigt mycket negativ uppmärksamhet på senare tid är den som handlar om människans sexuella och/eller emotionella dragning till djur, nämligen zoofilin.

Zoofili har funnits i många tusen år och är inget okänt i någon historisk civilisation vi känner till. Inom många religioner har det förekommit ritualer där djur deltagit i sexuella aktiviteter. Trots att det finns många källor som handlar om människans sexuella samvaro med djur har området blivit helt förbigånget inom utbildningsväsendet. På sin höjd omnämns det som en av många sexuella ‘perversiteter’.
När så ett fåtal personer råkar ut för att någon sadist skadar deras djur och skyller det på zoofilerna är det inte svårt att räkna ut att de får många med sig eftersom folket inte förstår skillnaden.

Bristen på kunskap är uppenbar även hos högt uppsatta riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar. De, likväl som vanliga människor, faller för grupptryck, politisk korrekthet, myter och förvrängda rapporter. Att hitta saklig och objektiv information är inte lätt eftersom många vetenskapliga undersökningar och avhandlingar inte når allmänheten, och de är kanske inte så lättolkade alla gånger. Framför allt är det svårt att få fram information från de som verkligen har en god insikt i ämnet, nämligen zoofilerna själva.

För att avhjälpa en del av problemet har jag satt samman en hemsida som avhandlar just zoofili och tidelag (könsumgänge med djur). Där står att finna en del information om lagar, historia, djuranatomi och fysiologi samt några texter om vad zoofilerna är för sorts människor. Det finns även länkar till andra informationssidor och en del artiklar från andra skribenter. Jag har försökt göra den förståelig för så många som möjligt utan att gå till överdrift.

Märk väl, jag har inte för avsikt att ‘konvertera’ någon att bli zoofil. Jag respekterar att man har olika sexuella läggningar. Däremot har jag svårt att hysa solidaritet med de som propagerar för att vissa läggningar ska förbjudas på grundval av icke försvarbara argument. Informationen på mina sidor kan försvaras och användas i debatten om huruvida zoofili och tidelag bör förbjudas eller ej.
Titta gärna in, och har ni något att anmärka på, fråga om eller tillägga så var inte rädda för att ta kontakt.

Adressen till hemsidan är http://www.zoofili.se

Mvh Richard

Därför bör du gå ur PKU-registret

Idag skriver Expressen och Dagens Medicin om hur Polisen kan tänkas få full tillgång till PKU-registret.

PKU-registret är en biobank där blodprover från nästan alla svenskar som föddes efter 1975 är registrerade. Syftet med registret är att forskare skall ha tillgång till olika blodprover för forskning kring sjukdomen fenylketonuri (PKU).

Det är förvisso inget tvång att vara med i registret och mödrar kan besluta om deras barn kan vara med eller inte. Som vuxen kan man gå ur registret (se nedan).

Polisen har ett flertal gånger avsett att använda registret i polisiärt syfte, exempelvis mordet på Anna Lindh. Åklagaren i mordutredningen beslutade att polisen hade rätt att med tvångsmedel få beslagta det material de behövde från registret. Detta ledde till att många personer då gick ur registret.

I jakten på Hagamannen tilltvingade sig inte polisen material från PKU-registret utan ansökte om att få veta vilka som gått ur registret, ansökan avslogs.

En del partier (som F!) anser att registret skall öppnas helt i syfte att få fast sexualbrottslingar. Regeringen utreder i år om Polisen ska få full tillgång till PKU-registret. Vi har sett hur Sverige gradvis allt mer utvecklas till ett övervakningssamhälle, nu senast med genomröstandet av FRA-lagen, där den enskildes integritet väger väldigt lätt mot möjligheten att utreda brott. Det kan av många ses som något positivt, men faktum är att vad som är lagligt och inte ändras och sällan till det bättre. Detta drabbar alltid i synnerhet minoriteter.

Gå ur registret är inte alls svårt och något du absolut bör överväga eftersom registret är ett framtida potentiellt hot mot alla sexuella variationer som samhället för stunden ogillar. Därför är det en viktig sexualpolitiskt motdrag att aktivt uppmana folk att gå ur registret (proverna förstörs). För att gå ur krävs det att man skriftligen skickar en begäran, ex:

Hur du kräver utträde ur PKU-registret

Jag (NAMN) återkallar härmed mitt tidigare samtycke för använding av mina vävnadsprover.
Enligt 6§ lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (SFS 2002:297) ska därmed vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.

Din moders namn och personnummer, ditt födelsedatum och på vilket sjukhus du är född.
Din underskrift.

Skicka till:
PKU-laboratoriet
Huddinge Universitetssjukhus
141 86 Huddinge

Mallen är lånad från en kommentar av ‘toba’ på Rick Falkvinges blogg.

Gästblogg: Samlag eller Salighet

Hur kan man bara våga ge sig in i sexualträsket? Nej, jag menar inte det ”träsk” som ”omvittnat” finns i den undre världen, med lismande hallickar och blasé, men samtidigt ack så terroriserade horor. Jag menar det sexualträsk som så totalt domineras av ”rättstänkande” medelklassaktivister och moralentreprenörer, vilka utan att tveka vet att bara en enda sanning existerar: Nämligen att sex är stinkande vidrigt utanför alla andra sammanhang än det vaginala samlaget i (det gifta) parets nogsamt stängda och ljudisolerade sovrum.

Ja, inte tordes jag då göra det! När jag började förbereda ”Samlag eller Salighet”, hösten 2002, så var avsikten att inte gå ett enda steg längre fram än till renässansen. Jag skulle skriva en populärvetenskaplig bok om sexualitetens och sexualmoralens historia fram dit, men med det nya greppet att också berätta hur man i praktiken gjorde ”det onämnbara”. Jag ville absolut INTE riskera att bli måltavla för alla ”goda” moralentreprenörers enorma indignation över allting som strider mot deras ”sanna” bild av världen, genom att gå närmare vår egen tid än 400 år. Men problemet var bara, att jag under mitt skrivande snart insåg, att även historien intensivt skulle provocera de ”goda” moralisterna. Snart stod det fullständigt klart för mig varför det är totalt tabu i vårt samhälle, att i undervisning under universitetsnivå ens andas ett ord om någon annan kultur eller moral i sexuellt avseende än vår. (Gissa varför sexualundervisning aldrig innehåller historia). Och på universitetsnivå måste dessutom sådan upplysning balanseras av den politiska korrekthetens och feminismens ”intelligent design” – genusperspektiv/genusvetenskap – för att motverka ”fel” slutsatser. Historiska fakta, det var uppenbart, skulle nämligen också blotta att vår tids sexualagenda är fullständigt ute och ”cyklar”. Och inte nog med det, jag insåg snart att även flera andra discipliner riskerar att underminera den ”enda sanningen”.

Jag hamnade i ett sabla dilemma! Om nu min bok skulle visa att människan uppfört sig sexuellt ”fel”, genom hela hennes historia – och jag därför skulle bli hatad även fast jag stoppade 400 år före vår tid – så kunde jag ju lika väl fortsätta fram till nu. Det skulle i och för sig ta något år ytterligare (som blev till flera år) och kostade mycket pengar (som jag fick ta ur egen ficka, ”fel” forskare och ”fel” forskning ska nämligen inte ha några pengar). Men eftersom jag alltid varit skeptisk till absoluta ”sanningar” (även om gammal rödvinsvänster så vägrade jag på 70-talet att gå med i någon vänstergrupp för att jag värjde mig mot deras ”enda sanningar”) bestämde jag mig för att gå vidare.

Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag nog aldrig börjat skriva min bok, eftersom den riskerar att göra mig till måltavla för moralentreprenörernas hat och dessutom beröva mig utkomst. Själv bara en obetydlig, oberoende historiker (ledande expert på något så profant som gotländsk medeltid, med särskilt intresse för sociala förhållanden) insåg jag inte heller vilket arbete det skulle bli att själv förkovra mig inom modern sexualia. Egentligen är det ju också förment av en sketen historiker att från ingenstans komma och skriva en bok som också tar ställning till moral, filosofi, psykovetenskap, välgörenhetsrörelser och en helvetes massa annat. Jag menar, det är ju verkligen inte passande! Men ju mer jag studerade ämnet desto mer upprörd blev jag. Hur kan ett s k ”upplyst” samhälle, som vårt påstås vara, allt mer omhulda så ”medeltidsmörka” ståndpunkter som vi gör? Och hur kan vi västerlänningar, som ändå skapat världens mest aggressiva och intoleranta kultur, tro oss ha rätten att i neokolonialistisk anda – nödtorftigt maskerad bakom omsorg – gå ut och lära andra, ”outvecklade” folk vad som är det riktiga? Särskilt som vi själva, i vårt eget samhälle, drabbas av allt mer kontroll och integritetskränkning, moralistiska lagar och intolerans – som motiveras utifrån ”sexualhotet”.

Jag var bara tvungen att skriva ”färdigt” min bok! Jag kan inte uttala mig om huruvida ”Samlag eller Salighet” är bra eller inte. Förlag efter förlag har avvisat den, samtidigt som folk som har läst den sagt att den är viktig – och flera också att den är bra (även om man inte hållit med om allt, vilket ju vore märkligt om man gjort). Misstanken finns ju där, att det är det oerhört kontroversiella ämnet (”fel” sex är faktiskt fortfarande i grunden lika illa som mord i vårt samhälle, jämförelsen dyker ständigt upp) och framför allt mina fullständigt politiskt inkorrekta slutsatser som spökar för förlagen. Men det har naturligtvis ingen sagt rakt ut till mig.

Det är upp till läsaren att döma. Jag vill dock understryka, att boken inte försöker presentera något alternativ till dagens sexualmoral. Jag är guskelov ingen ideologibyggare, utan bara en oberoende historiker. Min önskan är att försöka upplysa om allt det där som idag sopas under mattan, för att det inte stämmer överens med den ”enda sanningen”, i hopp om att människor ska reagera på vår nuvarande moralpuritanism. Bokens syfte är att ifrågasätta, inte predika. Och minns, att det är de som ifrågasätter som för utvecklingen framåt. Inte de som försöker bevara status quo eller vrida utvecklingen tillbaka.

Dick Wase

”Samlag eller Salighet” är en sexualhistorisk bok, rikt illustrerad om 404 sidor i A4-format, som sträcker sig från ”urtid” fram till idag. Den är i indelad i tre delar och beskriver sexualitetens och sexualmoralens utveckling, samt dessutom hur sex rent tekniskt utövades:
Del 1, (”Innan gud drog igen gylfen”), beskriver forntiden, Mesopotamien, Egypten, Israeliterna, Grekland, Rom, Byzans, Islam och det förkristna Norden. Del 2, (”Djävulens tid”), handlar om medeltiden, fram till reformationen, och hur kristendomen korrumperar sexualmoralen. Del 3, (”Det osägbara”), behandlar tiden fram till idag, med större betraktelser kring prostitution, masturbering, homosexualitet, incest, våldtäkter och våld pornografi och pedofili, samt ett avslutande reflekterande över hur vi har hamnat där vi är.

Hela ”Samlag eller Salighet” finns som läsbar pdf-fil (icke utskriftsbar) länkad på denna sida: http://www.oeisspeis.se/bocker/page12.html.

FRAs övervakning & Piratpartiet

FRA, Försvarets Radioanstalt, är den myndighet som ska bokföra all digital kommunikation, för framtida behov efter godtyckliga kriterier som bestäms av sittande Regering. All kommunikation som passerar landets gränser, vilket på grund av Internets uppbyggnad är i stort sett allt, ska dammsugas upp och sparas i en massiv databas. Vad är problemet med detta?

Bästa sättet att förutsäga framtida förlopp är att se till historien. Det gäller på både kollektiv- och individnivå. Vi lär oss helt enkelt inte särskilt mycket av historien och även om modeorden förändras så fortsätter de destruktiva beteenden som alltid funnits att frodas. Maktmissbruk, hat, jakt på minoriteter. Vissa historiker menar att när Nazisterna under andra världskriget tog Hirschfeld-institutet fanns det dokumentation som gjorde det enkelt för dem att hitta människor tillhörande sexuella minoriteter. Vad Nazisterna avsåg göra med dessa människor vet vi alla.

De nationer som historiskt har haft hård övervakning av sina medborgare har aldrig varit länder vi haft som ideal för att bygga upp vårt samhälle. Nazityskland, Saudiarabien, Kina, Östtyskland, Sverige. Ett hör inte dit. Vem ska bort?

Ändå är det just vad som just nu är på väg att ske. Den 17 Juni, 2008 ska för andra gången FRA-lagen omröstas, och stödet är med extremt liten marginal positivt. 4 mandat skiljer mellan blocken. Den här frågan är av stor dignitet för den väg Sverige som nation väljer att gå. Den ena riktningen innebär stärkt integritet för individen, ett fundament för varje demokrati - den andra riktningen innebär hårdare övervakning av icke brottsmisstänkta.

I ett gott samhälle fruktar Staten sina medborgare, inte tvärtom. Det är inte medborgarna som ska övervakas och vara transparanta, nej, det är staten och dess företrädare. Det är den tradition vi haft i Sverige, med källskydd, offentlighetsprincip och rätten till privat kommunikation. Det här upphör i praktiken att existera när FRA-lagen införs. Det må vara så att verktyget enligt nuvarande sittande makthavare inte får användas på fel sätt. Men att verktyget detta är hyser möjlighet att med lätthet användas på fel sätt, det rådet det inga som helst tvivel om. Historien borde lärt oss försiktighet!

Ser man till den närmsta historien finns det ett flertal exempel på register och databaser som inte använts på det sätt det ursprungligen var avsett.
PKU registret, den blodbank som var menat för forskning har tillåtits användas av polisen ett flertal gånger, trots att det var strikt emot avsikten. IB-affären, där ‘Informationsbyrån’ tog över Socialdemokraternas register för att olagligt samla in information om kommunister. Denna information användes sedan av olika politiker för att försäkra sig om mer makt i den kamp som ständigt finns mellan politiker.

Ett mer modernt exempel kan ges utifrån den sekretessbelagda information om människor som ständigt läcker från polismyndigheten till media, information som inte sällan är väldigt känslig för den enskilde individen och som media sedan frossar i, information som inte alls nödvändigtvis är olaglig på något sätt, men som vållar stort obehag för den enskilde. Information den enskilde inte valt att offentliggöra om dennes privatliv.

Men det finns ännu fler exempel, vad sägs om när polisen läckte listan på censurerade Internetsajter som fanns med på “barnporrlistan”? Eller nämndemannen Cicilia Beckroths hela inkorg av email som läckte ut till allmän beskådan efter ett beslag från polisen? FRAs framtida övervakning drabbar inte bara kändisar och minoriteter. Alla vet i den stund de inser att någon utomstående kan tänkas läsa de dem skriver, höra vad de säger och registrera deras beteende att man som människa börjar fundera mer - inte bara över vad man gör - utan framförallt hur detta kan tolkas av en utomstående.

Så vad har vi lärt oss av historien? När information finns lagrad kommer den läcka, den kommer användas på sätt som inte var avsikten, det kommer drabba såväl minoriteter direkt som var och en av oss indirekt. Det löser upp fundamentet i ett fritt samhälle, integriteten för var och en av oss. Det ger oss inte ett tryggare samhälle, det förintar all grund för det.

Det finns ett enda parti som driver frågan mot FRA-lagen - även kallad Lex Orwell - aktivt. Det partiet är Piratpartiet. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill uppmuntra dig läsare att gå med i Piratpartiet (vilket är gratis), samt att bidra till deras verksamhet genom att donera 100 SEK/Mån.