Vi stödjer kärlek och sexuella beteenden mellan ett ickemänskligt djur och en människa, detta stöd är helt tveklöst från vår sida. I vår kultur är kärleken till djur något som är oproblematiskt och på sin höjd kan den anses vara excentriskt. Men sex är det inte utan snarare något som i vårt sexualneurotiska samhälle förvrids och förvärras genom den sexnegativa betraktarens ögon. Ofta verkar till och med mycket sadistiska fantasier om hur en sexualakt går till spela en avgörande roll för hur dessa människorna ser på de mer socialt oaccepterade sexuella variationerna.
Därför är sex den stora frågan som får tvekläst störst utrymme när man talar om zoofili. Men man måste vara medveten om att zoofili handlar om kärlek, en kärlek lika djup som den icke-zoofiler känner inför sina respektive partners.
Det gästinlägg som vi presenterar i detta inlägg innehåller en del hårda ord, men det är hårda ord som kommer direkt från hjärtat. Vi har tidigare haft pseudonymen Zetaman som gästskribent här på Svensk sexualpolitik idag och idag kommer Johan reflektera över hans egna situation och det trångsynta samhälle han tvingas leva i.
Vi kommer ha fler gästinlägg framöver från zoofiler där de kan yttra sig om sitt liv och sina åsikter, vi kommer inte lägga oss i temat för deras gästinlägg eller deras språk.
-
En zoofils bekännelser
Vilket barn har inte fantiserat om att leva i Djungelboken med Bagheera och Baloo? Vilket barn har inte blivit oerhört storögd så fort den mysteriske och starke Shere Khan kommer in i bilden och går sakta och lunkande framför Mowgli? Jag tror inte jag känner någon som inte kan sjunga med när Baloo går omkring i djungeln och samlar frukter till den klämkäcka låten. Men jag känner inte många som hade samma drömska blick heller. Dock av helt andra skäl.
Nyligen var jag i en bil och sade något jag aldrig trodde jag skulle få säga i hela mitt liv. Jag sade “Fan vad skönt att ni vet om att jag är zoofil!”. Jag har kommit ut inför två av mina vänner, två vänner som jag visste att jag skulle kunna komma ut inför. Jag hade visserligen bearbetat dem, sniffat lite på dem så att säga. Jag ville se vart de stod åsiktsmässigt, hur öppna deras sinnen var. Jag är så oerhört trött på alla jävla idioter som pratar runtom en på kafferasterna. De stoltserar med hur oerhört normala åsikter de har, de är minsann godhjärtade svenssons, som i sin oändliga visdom minsann kastrerar sina djur “för det är bäst för dem”. Innan de lyfter sina bestick med sina gäddhängiga armar för att ta en tugga till av sina massproducerade köttprodukter förklarar de att de minsann tycker det var så synd att de var tvungna att avliva hästen, “men det gick ju inte att använda honom till att hoppa över hinder med längre”, eftersom hans knän förstörts av åratal av ridande av människor, alltså “är det bäst för honom att bara få somna in”. Nästa människa som använder eufemismer för att underlätta bördan för sig själva när de bestämmer sig för att mörda en levande varelse, en person, får en rejäl käftsmäll av mig.
Vi kan dra en liten rolig parallell… Bosse kommer till jobbet och snackar lite på kafferasten om hur han var tvungen att avliva sin son nyss, eftersom han fått en permanent knäskada och därför inte kan bli en fotbollsstjärna, vilket Bosse alltid velat att hans son ska bli, och därav tvingat honom till hård träning. Nu när hans son inte längre kan syssla med det som Bosse alltid valt åt honom att göra så finns det ju inte någon mening för han att leva längre, eller hur? Visst är det fantastiskt hur bra människor lyckas hyckla sig kring exakt allting?
Vi har djuren till allting. Vi rider dem, använder dem för att dra saker, vi har dem till att leda blinda, vi har dem till att könsstympas “för deras eget bästa” (och inte alls för att vi inte står ut med tanken på att våra perfekta dockor tydligen har en könsdrift och naturliga behov som vi förvägrar dem att uppfylla), vi har dem slutligen till att dödas och vi har dem till att ätas. Men gud nåde den som visar dem annat än den puttenuttiga gosedjurskärleken som vi konstant tvingar på dem i nedlåtande manér. Och det är just där problemet ligger: I guds nåde. Det kristna arvet. Sex är skam. Sex är något fult. Och *VI* fina människor är minsann inte *DJUR*, usch! De är absolut inte som oss, och människor som har sex med dem är per automatik monster, antagligen psykiskt sjuka och tillber djävulen.
Jag är en vältränad person. Jag är dessutom man. Om det är något som nästan är garanterat så är det att bilden folk automatiskt frammanar vid det här laget är en skäggig, kolossal skogshuggare som rammar in en fet balle i en skrikande hundvalp. Vi har ju lärt oss alla våra fina, politiskt korrekta och framför allt “goda” åsikter av de vi valt att lita på. För de kan ju inte ha fel, eller hur? De hörde ju “sanningen” av en annan pålitlig person i sin tur, så då kan det ju inte vara fel? Lyckligtvis var mina vänner i bilen lite mer ifrågasättande än så. De hade, olikt 99% av alla människor, valt att ifrågasätta åsikter som man förväntas ha, och kanske inte desto mindre; deras källor. Är allting så svart och vitt, och är ondska så lätt att definiera? Bör man döma människor för saker de inte hade någon inverkan på?
Om det underlättar för herr och fru Svensson, så har jag inget intresse av penetrativt sex, bara oralsex. Jag är dessutom inte det minsta intresserad av att ha sex med ett djur som jag vet inte vill ha det. Det kan ta tid att få ett djurs tillit, och den tiden får det ta, om det någonsin ens klaffar. Djur är personligheter de med, och olikt den reflexmässigt rapade propagandan av människor som aldrig haft någon grundläggande kontakt med djur, så kan de verkligen säga “Nej”. Och de kan definitivt säga “Ja”.
Det vore bekvämt för mig att vänja mig vid garderobens mörker, på ett sätt. Att leva i ett samhälle där en del personer accepteras enbart som monster, för något de inte kunde välja själva. Jag menar, förr i tiden hade vi svarta och bögar, men nu är vi ju så “civiliserade” och “förstående” att det vore komplett galenskap att döma ut dem för attributen de inte valde. Men det finns fortfarande människor som utan reflexion dömer ut folk med “avvikande sexualitet”. Avvikande från vad kan man undra? Zoofili har alltid funnits, inte ens bara hos människan. Många andra arter har utomartslig sex. Sex är sex, inget annat. Vi älskar att stämpla det som allehanda saker det inte är, men dess naturliga grund förkastar vi med enkelhet. Precis som att vi säger att människan är det enda djuret som har sex nöjes skull. Låt oss vända på kakan så ser vi plötsligt det uppenbara; Människan är det enda djur som har sex för att få barn. Vi är nämligen de enda som vet att det ena leder till det andra, och inte ens alla folkslag har vetat/vet om den biten.
Om nu tidelag är så förkastligt att en del till och med anser att man förbjuda det, vilket skulle innebära att sådana som jag går från att vara laglydig medborgare till att vakna upp som kriminell, hur gör vi då med inseminering? Blir det olagligt också eller blir de handlingarna paradoxalt nog legala även i fortsättningen? Att förbjuda en persons sexuella identitet är de facto att kriminalisera individen, men ska det finnas undantag i “godhetens” och “moralens” namn? Jag menar, för djurens skull spelar det ju ingen roll vad vi har för anledningar. I slutändan handlar det om stimulering av könsorgan till orgasm uppnås, hur har detta lyckas bli så demoniserat att alla konnotationer man får av sex blivit en övergreppshandling?
Borde det inte vara övergrepp att neka dem rätten till sexuell utlevnad? Folk snackar så mycket om att djur inte kan välja sex och att man inte kan avläsa konsensus, men jag tycker det är ganska glasklart att en hund som “mountar” någon har ett rätt tydligt mål i sikte, även om herr och fru svensson gormar att det är “dominansbeteende!”… jaha? Så även om vi nu skulle kasta bort hjärnan och acceptera det som en pseudo-sanning, var finns då problemet? Hunden genomför fortfarande en handling som den bevisligen valt själv att inleda. Ska vi ta undan hunden och låta den prata med en hundpsykolog efter att den knullat med människan, så vi kan utreda hur fruktansvärt illa han mår? Eller kan det möjligen vara så att djur helt enkelt inte tycker att sex är lika fruktansvärt som vi människor gör?
Alla dessa frågor och fler plöjde jag i en bilfärd med mina två vänner, och i slutändan kom jag på att jag är glad att jag åtminstone fått kika ut genom garderobsdörren och viska med några innan mörkret förvandlat mig till det monster som samhället vill få oss till, för att de inte kan hantera diversifiering på ett konstruktivt sätt. Jag uppmanar alla människor till att åtminstone stanna upp ibland och fråga sig vad de har för fördomar som de inte reflekterat över. Ni kommer bli chockerade och förhoppningsvis även lite skrämda för er själva. Det är något att ta med sig, något som blir ett steg på vägen för att leva som en öppnare människa. Det är så den positiva spiralen inleds.
Jag är zoofil. Jag älskar djur, det är vad definitionen betyder – inte att skada. Jag älskar djur. Något som, för den som inte vet bättre, är något jag inte valde. Det är en del av den jag är. Tydligen en riktigt jävla stor del också, om man ska tro på vårt sexbesatta och samtidigt sexrädda, sexnegativa samhälle. När jag första gången förstod att andra däggdjur än människor låg högt på min prioriteringslista var jag sex år gammal. Och jag har inte gått tillbaka… “once you go zoo, nothing else will do”. Så är det för mig i alla fall. Hur funkar du?
Johan
