Det är glädjande för oss att låta historikern Dick Wase skriva den andra gästbloggen för Svensk sexualpolitik idag. Dick Wase har nämligen skrivit en bok om sexualhistorian där han ingående granskat vår historiska syn på sexualitet samt den nutida. Resultatet blev något han själv inte kunnat föreställa sig, eftersom när man studerar forskningen och historien i dessa frågor, så leder det till att man radikalt måste omförhandla med sig själv om sin egen världsbild. Jag (Helena) och Hanna har båda blivit tvungna att göra det och det samma gäller troligen de flesta som har ett uns av hederlighet inom sig som ingående granskat de här frågorna.
Dick Wases bok, som vi båda fått granska, är enligt oss en absolut nödvändig bok för vårt samhälle eftersom den inte bara plockar isär och på djupet granskar samhällets sexualsyn och dess grunder. Den ger också en motbild till den rådande bilden som i mångt och mycket bygger på myter och på social ingenjörskonst. Svensk sexualpolitik idag vill också utmana detta, visa motbilder och vi tänker inte hålla igen med något av allt det som behöver sägas. Vi är medvetna om att vår blogg är kontroversiell, så pass kontroversiell att vi själva kände oss manade att upplysa Dick om riskerna med att blogga hos oss.
Trots detta och att andra varnat honom väljer Dick Wase ändå att gå vidare med detta, till vår stora glädje. Vi vädjar dock till våra läsare, oavsett om ni stödjer oss eller tillhör våra kritiker, att behandla Dick Wases inlägg för vad det är. Nämligen en oberoende öppen självbekännelse om hur det varit att forska i ämnet.
Vi ställer oss utan tvekan bakom Dick Wases vädjan om ett upprättandet av en oberoende vetenskaplig kommission som skall granska sexualfrågorna. Tyvärr är vi dock inte speciellt optimistiska för att en sådan skulle vara möjlig. Ingenting är så brännhett som sexualfrågor och då speciellt intergenerationella sexuella beteenden och andra sexuella beteenden vilka riktar sig till andra former av partners än levande vuxna människor.
—————————–
TILLSÄTT EN OBJEKTIV VETENSKAPLIG GRANSKNING
När jag började arbeta på min bok, ”Samlag eller Salighet” för snart fem år sedan var jag så naiv, att jag någonstans trodde att människor i gemen faktiskt omfattade honnörsord som objektivitet och yttrandefrihet, att det existerade ett kritiskt tänkande och en öppenhet för att låta motsatta åsikter komma till tals. Arbetet på boken har gjort mig mycket klokare, liksom också försök att få komma ut i medierna med min irritation över hur manipulerad sexualdiskursen i samhället är. Jag har helt enkelt lärt mig att dessa honnörsord bara är fina floskler som ska manifesteras tillsammans med dem som tänker likadant – åtminstone i avseendet sex. Jag har lärt mig att journalister och media med näbbar och klor försvarar samhällets moralparadigm mot ”avvikare”, att våra folkvalda i riksdagen sållar bort det som naggar på deras världsbild, att samhället effektivt styr vilken forskning som ska vara tillåten, genom att slussa alla pengar till normacceptabla forskare, och dessutom att våra förlag absolut inte törs utmana. Jag har lärt mig att vårt svenska samhälle kan vara ett mycket intolerant samhälle!
Som en illustration till vårt samhälles intolerans mot ”avvikande” sexualitet, och opponerande röster rörande ”den enda sanningen”, presenterar jag här inledningen till mitt avsnitt om ”Barnsexualitet och pedofili” (s 280-336) i min förhoppningsvis någon gång utgivna bok. Med största sannolikhet är det just detta kapitel som gör att inga bokförlag törs trycka boken. Eftersom jag blev mer och mer kritisk mot vår nuvarande diskurs – som jag funnit manipulerad och konstruerad för att tillfredsställa ett antal medelklassaktivisters egoistiska syften – blev kapitlet så oerhört politiskt inkorrekt att förlagen inte tordes stöta sig med den förhärskande moralnormen. Men jag tycker det är viktigt att kritiken måste få komma fram. Inte för att främja någon särskild sexuell läggning, utan för att värna om yttrandefrihet, rätten att inte vara tvungen att följa ”dumströmmen” (den förhärskande ”enda sanningen”) och rätten att få vara sig själv.
Jag har också blivit avrådd från att gästblogga här, men i vår ”demokrati” existerar i princip inget annat forum för att ifrågasätta i denna fråga, eftersom en sådan ideologisk konsensus gäller. Men verkligheten är inte så enkelt svart eller vit att jag kan strunta i det, eftersom jag under ”resans gång” med boken stött på både den som känt sig skadad av t ex intergenerationell sex som den som upplevt det som mycket positivt. Jag vill dock understryka, att jag inte ställer krav på ändrade lagar. Jag vill upplysa och skapa debatt, för att låta sansade människor själva ta ställning. Vad jag verkligen efterlyser är en vetenskaplig kommission, med otadligt objektiva medlemmar (inte styrda av tro, feministisk eller annan ideologi), som tvärvetenskapligt granskar forskningen internationellt kring fenomenen prostitution, incest och pedofili/intergenerationell sex, på liknande sätt som FN:s organ för bevakning av barns rättigheter, Childwatch, har granskat agendan kring barnprostitutionen. Det är inte säkert att en sådan skulle komma fram till samma resultat som jag gjort, men de skulle definitivt komma att fälla en hård dom över hur vi handskas med dessa frågor i vårt samhälle. Precis som Childwatch gjort angående NGO:s, mediers och samhällets handskande med frågan om barnprostitution. T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.
Här följer inledningen:
Jag har blivit avrådd från att skriva om detta ämne! Och det är inte att undra på. Det förefaller vara stor konsensus i hela det svenska samhället om att sex är det absolut vidrigaste och skadligaste som kan drabba barn, och att vuxna som utövar det intergenerationellt är de värsta monster som går på denna jord. Samstämmigheten är så enorm kring detta, att inte ens de mest antifeministiska kritikerna tycks ha anledning att ifrågasätta de senaste 30 årens utropade, påstådda ”faktum”; sex skadar barn så fruktansvärt att de aldrig kan bli hela människor igen om de utsätts för det. Det tycks vara så fullständigt solklart, att vi i vårt land inte ens behöver ett uns av objektiv vetenskap i debatten för att ovedersägligt veta att det är så. Och om någon törs ifrågasätta denna diskurs så blir denne bara i bästa fall osynliggjord. Som min bok, som inget förlag vågade ta, trots att det egentligen är en sexualhistorisk bok.
Jag hade inte heller anledning att ifrågasätta samhällets diskurs innan jag började skriva denna bok. Men under drygt fyra års studier av antropologisk, primatologisk, psykologisk och annan litteratur började jag att bli tveksam. Kan verkligen denna katastrofagenda stämma? Först och främst frågade jag mig, hur det kan komma sig, att alla stora moralpaniker i västerlandet under historiens gång eldats på av påståendet om det hotade barnet? Och kunde det verkligen vara så att den innevarande moralpaniken – till skillnad mot de andra – av en slump hamnat rätt med detta, det effektivaste vapnet som existerar för att jaga upp panik? Var det verkligen så att man just denna gång inte använde det fullt av lögner, påhopp, ovederhäftigheter och överdrifter? För det andra frågade jag mig, hur sannolikt det är att vår kristna västerländska kultur – som faktiskt är den enda av alla världens kulturer som ”upptäckt” att sex är skadligt för barn (och överhuvudtaget) – har rätt? Och om det nu, otroligt nog, skulle vara så, vad är det då som gjort att just vår kultur har rätt? Är det kunskapen som erhållits genom judeförföljelserna? Eller är det upplysningen som skänktes genom häxbålen? Är det masturberingspaniken, sjukdomsförklarandet av ”avvikande” sexuella beteenden, ”upptäckten” att kvinnor inte har sexuella känslor, jakten på bögar, stigmatiserandet av horor som skänkt oss någon speciell sexuell insikt, eller vad? För det tredje frågade jag mig, hur det kan komma sig, att andra primater, liksom människoprimaten gjort under åtminstone sju miljoner år, ser detta som naturlig träning och förberedelse för livet, men som trots det skulle vara en av ”skapelsen” (eller ”gud”) missad defekt som därför just vår sexualnegativa sexualmoral objektivt skulle ha upptäckt? För det fjärde undrade jag, att om nu ”sanningsmonopolisterna” så uppenbart har manipulerat, korrumperat, förvrängt fakta om och smutskastat alla andra sexuella fenomen (utom det perversbefriade vaginala samlaget i missionärsställning mellan man och kvinna i parförhållandets stängda sovrum), som de så uppenbart har gjort, hur stor är då faktiskt chansen att de inte gjort det när det gäller barns sexualitet och den så intensivt hatade pedofilin? För det femte, slutligen, frågade jag mig, att om det stämmer, allt som dessa ”barnräddande” medelklassaktivister och psykoarbetare påstår, varför måste de då så affekterat anklaga dem som är kritiska för att ”skydda barnskändare”, ”vara pedofiler” och liknande, istället för att föra en saklig debatt? Och varför utelämnar man och osynliggör undersökningar och artiklar som ifrågasätter dessa påstådda ”sanningar”?
Frågetecknen blev helt enkelt för många! Jag var tvungen att bildligt talat bege mig ut utanför Sveriges gränser för att studera den vetenskapliga forskning som finns där, eftersom – som sagt – objektiv sådan runt detta så gott som fullständigt saknas i vårt land. Jag vet att jag därmed utsätter mig för stor risk, för som ett brev på posten kommer förmodligen ”barnräddande” medelklassaktivister och fundamentalistiska feminister och kristna att attackera mig med ”sanningsmonopolisternas” redan beskrivna allt-i-allo metod; att smutskasta mig och människorna runt omkring mig. Men någon måste faktiskt våga vara den förste, även i vårt land, om vi någon gång ska få stopp på detta puritanska vansinne som sköljer över oss just nu. Det är ju inte de som håller med och applåderar vad samhällsnormen och de makthavande säger som för samhället framåt, det är faktiskt de som ifrågasätter.
Jag vill bara kort ge två kommentarer till denna artikel, innan jag läst allt och kan komentera mer/annat också.
Dels ser jag lite kort att ECPAT nämns, så då kan det kanske vara lämpligt att ha dem med bland nyckelorden högst upp.
Dels så vill jag fråga Dick Wase, vad som menas med följande: “T ex så dömer FN-rapporten helt ut Ecpat, en organisation som i vårt land har status av ”experter” på frågan om barnsexualitet och pedofili.”?
Jag förmår inte tolka om det här anses som negativt eller positivt att FN inte tar upp ECPATS expertis?
Och jag vill flika in med min egen uppfattning rörande ECPAT. De är, i korta ordalag galningar som inte går att ta på allvar på något sätt. De drivs av totl hysteri och skulle gärna massakera pedofiler om det var tillåtet. De är antidemokratiska demoner. En liten varningsflagg alltså, på dem. Utifall att.
Det är inte så att FN-rapporten inte tar upp Ecpat, utan man säger i den att deras, och andra NGO:s rapporter och litteratur är så värdelösa att de inte ens är värda att ta med i deras litteraturlista. Man säger också, att de so åker ner för att “hjälpa” med föreställningar hämtade från Ecpat och andra NGO:s gör mer skada än nytta. Man dömer ut dem som helt ovetenskapliga.
Varför jag nämner detta är just som exempel på hur fullständigt ovetenskapligt det svenska samhället fungerar i detta avseende, eftersom vi gjort en organisation som sägs vara icke trovärdig i Childwatchs rapport till “experter”.
“Nu har jag läst klart”, kan jag likt en skolelev utropa. :)
Mycket bra skrivet, Dick!
Du har sannerligen haft en utvecklande och enorm resa inom sexualpolitiken och sexualhistorien i Sverige och i världen. Många stora och viktiga insikter. Många bra ifrågasättningar. Jag håller med om att just ifrågasättandet är viktigt; jag har själv alltid sedan jag var liten ifrågasatt i princip allt. Man får inte bara svälja allt…
Hursomhelst så ser jag en ljusande framtid med någon som dig, Dick Wase, som ett led i utvecklingen mot en mer accepterande värld.
Jag hoppas att du kommer få ditt material publicerat, det känns angeläget. Det torde väl finnas nåt bokförlag som inte är så politiskt korrekt? Alla de större kan man ju “fetglömma”, för de är rädda för skandaler och negativ publicitet.
Jag är intresserad av sexualitet och sexuellt beteende i allmänhet, men nu hör det också hit att jag själv känner en dragning till barn, både sexuell, emotionell och romantiskt, så jag kan vara lite bias i just den frågan. Inte desto mindre hävdar jag att just pedofili måste diskuteras, oavsett om man tycker det är obehagligt eller inte. Jag tror att även om jag själv inte var pedofil skulle jag åtminstone kunna debattera det på saklig nivå, eftersom jag har svårt att se tabun kring saker och ting. Det mesta är för mig naturligt, särskilt vad gäller sexualitet. Jag kan egentligen inte förstå varför folk “mår så illa” av att prata om pedofili, barn och sex. Varför man ens ryggar tillbaka.
Det är inte bara pedofiler, givetvis, som lider av dagens vansinniga klimat, utan också barnen och mänskor i stort.
Aldrig någonsin, nämligen, kommer något bli bättre av den utveckling vi ser idag, bara sämre.
Vi pedofiler skulle aldrig ställa upp på att leva särskilt mycket längre i ett samhälle som vi har nu.
Åtminstone jag vill ha läggningen fullt accepterad. För det krävs en massa arbete, men dels är det värt det och dels kan det få ta tid, för det är essentiellt att det ska ske.
Pedofiler har inget som helst svängrum idag och det om något är oacceptabelt. Vi kan inte säga ifrån när vi blir felbehandlade eller trakasserade. Alla andra kan. Inte ens Amnesty står ju på vår sida… Minst sagt ojuste.
Det sämsta man kan göra är att säga “jag vill inte diskutera detta, än mindre vill jag förstå!”.
När kan man sjunka så lågt? Så man inte ens vill förstå? Gång på gång har jag påtalat, “ja, men det handlar ju om barnen, också..!”. Folk bara stänger av. Det är mer oacceptabelt, i min mening, än att exempelvis falla för frestelsen och söka kontakt med minderåriga.
Det verkar vara så mycket som folk behöver komma över.
Till och med pedofiler själva kan vara moralister och hysteriker. Att prata om sex med barn är ett känsligt ämne, pedofiler emellan också. Jag tror det är samhällets påtryckande förtjänst. Indoktrineringen att pedofiler är sjuka och behöver vård.
Media gör sitt bästa för att trycka upp löpsedlar som ska adressera både hysteriker och pedofiler, liksom allmänheten i stort (egentligen handlar det ju mest om att sälja lösnummer, visserligen). Hysteriker ska hata, pedofiler ska kränkas, allmänheten ska utrota pedofilin. Allt i enlighet med politisk korrekthet, men utan ett uns av sannning. Dessutom spär det på de utsatta barnens trauman!! Att sannerligen bli klassade som sexualbrottsoffer. Det är det största övergreppet mot barnen. Att på vämjeligt manér vältra sig först i “hemskheterna” och sedan trycka upp det som det inte fanns empati och respekt för barnet. Det är väl för sjutton inte allmänhetens angelägenhet, i den utsträckningen, att kunna gå och sprida skräck och hysteri kring ett okänt barns öde när man inte känner till alla omständigheter och att dessutom spy galla över “ännu ett pedofilkräk” som gått över gränsen.
Alla blir som Gunvald Larsson i Beck-filmerna, ungefär. Militanta… Eller så blir de som Aschberg, men i vilket fall så är poängen att proportionerna blir av astronomiska brott. Det finns säkerligen inte många som inte anser att ett sexualbrott mot ett barn är det värsta som kan ske, samt att förövaren till ett sådant brott är den lägsta formen av väsen i samhället. Inget av detta är någonsin sant. Om inte annat så finns det ingen som helst objektiv (om ens någon) forskning som skulle tyda på det.
Därför behöver vi få fram sanningen. Därför behöver vi bli fler som sprider sanningen och som VILL debattera och diskutera. Sansat och sakligt.
(Som pedofil kan det däremot vara svårt att alltid vara sansad i debatter.)
Tack, Dick, för förklaringen ang. ECPAT.
Jag var lite för hungrig igår vid datorn, så jag kunde inte tänka klart, men jag anade att det var menat som att ECPAT var så pass värdelösa så till och med FN snappat det.
Att ECPAT bara är totala galningar ute på korståg visste jag redan, som sagt. :)
Bara att Bodström numera är ordförande där kan säga en hel del.
Jag kan dock tänka mig att det finns en hel radda andra s.k. NGO’s som verkar i samma anda och med samma eller liknande agenda som ECPAT. I USA finns det ju många antidemokratiska föreningar, m.m. men även att de rent politiskt har en nolltolerans som är unik för just det landet. Tyvärr tar ju Sverige efter dem, och på ett antal sätt kan vi vara värre än dem. Det är som en kapprustning i sexnegativitet/sexfientlighet.
Min utgångspunkt är inte riktigt densamma som din, vilket inte innebär att jag inte har förståelse för hur du känner det. För mig har som sagt den viktigaste insikten i detta varit fenomenet att använda “hotet mot barnen” för att driva igenom moralpaniker, i kombination med att jag alltid har haft svårt för dem som benhårt hävdar att just de sitter på den enda sanningen. Så som bli fallet med dessa moralpanikaktivister. Sedan upptäckte jag på vägen hur fullständigt galet vi hamnat vad gäller kunskaper och attityder, och hur dessa “goda” människor är fullsändigt hänsynslösa i genomdrivandet av sina egna övertygelser. Då offrar man vem som helst, barn eller vuxen, utan att blinka. Det är hemska människor.
Jag instämmer med den amerikanske sexualpolitiske aktivisten Bob Chatelle: “Det kan inte bli någon frigörelse utan sexuell frigörelse. Så länge som vi räds sex kommer de med makt att använda den rädslan för att kontrollera oss”.
Jag tror inte jag sitter på alla saningar, därför vill jag, som sagt, bara upplysa. Men helt klart är att vi i vårt sexualrepressiva samhälle är oerhört sexuellt intoleranta.
Mycket bra skrivet Dick! Fast jag är mer angelägen om svensk forskning kring pedofilins omfattning i det svenska samhället bland främmst ~män~ ty även om det finns studier kring sexualförbrytare så saknas det fakta på inaktiva pedofiler, hopp är att politiker skall erkänna oss pedofiler som en folkgrupp och skyddas i lagen HMF…men till skillnad från dig så kräver jag en sänkning av sexuell lovlighet (dock så vet jag att inte detta lär ske den närmaste framtiden tyvärr men jag har all tid i världen att vänta På något gott!) Mvh//FlashX
Även jag får bekänna mig till den pedofila skaran. Och jag skulle gärna läsa resten av din text.
Frågan om barn och sex är känslig för många, och fär närmast alla om vi berör överskridande av generationsgränserna. Samtidigt måste vi acceptera att barn är sexuella individer på ett annat utecklingsstadium.
De groteska bilder som omgivningen börjar måla upp när ämnet kommer på tal formas faktiskt i deras egna huvuden, det har inget med verkligheten, eller oss att göra. (Mer än att vi får ta skit för det.)
Precis som allt annat så tror jag att det blir vad man gör det till. Det kan vara hur bra och positivt som helst under rätt omständigheter, om barnet bara slipper omgivningens förutfattade meningar. Men destruktivt om den vuxne inte förstår/förmår att sätta barnets utvecklingsnivå och behov i centrum.
Och vi behöver mer forskning, det skulle säkerligen revolutionera synen på barn och barnsexualitet. Samt att vi taggar av de värsta spänningarna mellan “vanliga & avvikare”, oavsett variant.
/alex
Det här är ett väldigt intressant inlägg och dessutom intressanta kommentarer, det känns tryggt att veta att någonstans försöker folk i alla fall diskutera. Jag kommer dock in i det här från halvt andra hållet, jag har flera vänner som har blivit utsatta för upprepade sexuella övergrepp, antingen i tidig barndom eller upp till sena tonåren, ingen av dem mår bra av det i efterhand alls. Men här finns ju en skillnad man kanske ska räkna in, de blev utsatta för övergrepp av släktingar etc, och var alltså inte det minsta frivilliga. Trots att det är den bilden jag har av sexuell aktivitet som involverar barn [övergrepp] så vill jag försöka ha en öppen bild av det i ett större perspektiv. Jag skulle vilja säga så här: Ja, barn har en sexualitet, men det betyder inte att man ska ha sex med dem för det. Barn och yngre tonåringar har (vad jag förstår) en väldigt komplex bild av sexualitet och närhetsönskan, och kan mycket väl få en ganska förvrängd syn av det senare om det utnyttjas på fel sätt. Här kan jag ju säga att jag själv var ganska översexualiserad som barn (vetefan varför.. men ja, alla är vi olika) men att det alltid blev back i hundraåttio vid tanken på nåt som skulle hända, för att vuxna människor som är sexuellt upphetsade är väldigt obehagliga ur ett barns ögon, man är ju inte riktigt kontaktbar.. Hmm, långt inlägg, svårt att reda i det här—
I vilket fall som helst: Det skulle behövas in en mer objektiv undersökning av sexualitet och barn, en öppnare debatt och en lite snällare bild av pedofiler. Det är trots allt skillnad på att ha en sexuell läggning och att begå övergrepp på ofrivilliga barn.
[...] den kontroversiella webbsajten sexualpolitik där han 26 december 2007 skrev följande inlägg: http://blog.sexualpolitik.se/2007/12/26/gastinlagg-dick-wase-tillsatt-en-objektiv-granskning/ (Webbsidan sexualpolitik var i hetluften förra sommaren iom att de hostar pedofil.se) Ett citat [...]
Til Dick Wase.
Jeg har laget pedofili.info, norskt nettsted om pedofili.
Jeg vil gjerne lese boken din.
Ta kontakt på postkasse@hush.ai