Känslorna har varit upprörda bland enstaka journalister och tyckare den senaste veckan pågrund av Veckorevyns artikel om sexköp. En ganska torftig artikel där en sexköpare berättar om sig själv och sitt liv utifrån hur hon uppfattar sin situation och sitt yrkesval, en artikelform som Veckorevyn enligt uppgift skall använda sig av från tid till annan. Men bara för att det är fråga om en sexsäljare som ser sitt arbete som något positivt och tidningen riktar sig till unga kvinnor blir det genast ramaskri bortom rimliga proportioner.

Det är troligen så att när Resume talar om läsarstorm, när tidningar och arga insändare skriver om Veckorevyns sexsäljarartikel, så är det bara en liten klick individer som låtsas tala för en massa. Hela affären börjar ta sig formen av ett sorts drev där moralpaniska journalister vill piska upp stämningarna emot Veckorevyn. Ett artificiellt skapat ramaskri är att vänta från föräldrar som läst vad proffstyckarna sagt att de skall tycka.

Men Veckorevyn är en tidning för läsare i åldrarna 18 till 25, och som chefredaktören Louise Bratt alltså gör tidningen för, vilket utan tvekan är mycket förnuftigt. Att åldersanpassa en tidning för åldersgrupper som tidningen inte är till för är rent ut sagt befängt. Hela känslostormen kring Veckorevyns senaste artikel är inget annat än ett uttryck av infantiliseringen av kvinnor i allmänhet och ungdomar i synnerhet. Det hela är troligen ett uttryck av kognitiv dissonans när verkligheten krockar med det ideologiskt styrda konsensus baserad på akademisk ohederlighet och förklaringsmodeller som konstruerats av neurotiska individer för att rättfärdiga eller förklara sin egna världsuppfattning.

Om man är 18 år gammal är man myndig och då skall man kunna ta del av alla sidor i en debatt och utifrån det fatta egna beslut. Om personer under 18 år läser tidningen så är det föräldrarnas problem och inte tidningens, sådana saker skall man inte ens behöva förklara för människor. Men även yngre personer klarar av att ta resonabla beslut utifrån personens egna förutsättningar men man måste också ha rätt att göra misstag och dessa misstag är en del av att växa upp. Infantiliseringen av kvinnor och ungdomar är enligt oss ett uttryck av förakt mot dessa grupper och ett sätt att upprätthålla rådande förtryckande strukturer (och många gånger är det tragiskt nog kvinnor själva som upprätthåller infantiliseringen) .

Den dominerande synen på prostitution idag är en som konstruerats av neofeministiska grupper och är ett led i en allt mer ökande social ingenjörskonst och signalpolitik (där nya lagar ständigt stiftas enbart i syfte att sända signaler om vad de styrandes moral för dagen dikterar) där den individuella narrativa berättelsen har upphöjts till sanningen för hela fenomen och grupper (hade samma metodik använts av svenskar som misshandlats eller råkat illa ut på grund av “invandrare” hade man kunnat legitimera rasism) och verkar endast kunna bemötas med samma anekdotiska berättelser.

Det finns åtskilliga berättelser där sexarbetare själva berättat om sitt val av yrke och Veckorevyns artikel är inget undantag, vi är vana vid våra svenska sexsäljaraktivister så som de på Internet: Isabella Lund, Greta Garbo och många fler. Utomlands finns många fler, även om många sexarbetaraktivister skriver under pseudonym i Sverige så behöver det inte vara så internationellt, ett exempel är Valerie Scott som i den kanadensiska tidningen Globe and Mail skrev följande:

“All in all prostitution has been good to me and I have been good to it… I don’t really have to work anymore, but I love the business, so I still see my regular clients. I know I am supposed to hate my job but I just don’t” [1]

Horstigma

“It’s funny, I’ve been a lesbian all my life, and the stigma surrounding homosexuality in the middle sixties when I came out was never even half as bad as it was around being a prostitute.” – Sharon Kaiser “Coming Out of Denial” [2]

Stigmat som är förknippat med försäljning av sexuella tjänster är, enligt vår uppfattning, ungefär på samma nivå som tidelag (endast nekrofili och därefter pedofili är mer stigmatiserat). I debatterna blir folk lika upprörda och misstänkliggörandet är ungefär likartat, liksom vaneföreställningar dominerar meningsmotståndarnas sinnesvärld med tillhörande grundläggande sexnegativitet. Vaneföreställningarna utgår ofta ifrån absolut värsta scenarion där meningsmotståndarens egna, ofta ofattbart perversa fantasier, utgör grunden för sanningen.

Debatter där fantasierna väger mer än fakta (eller avsaknad av fakta) är många gånger helt hopplösa och därför är vår rekommendation (till andra som engagerar sig i dessa frågor) att inte diskutera för meningsmotståndarens skull, utan för de de som tar del av debatten (det vill säga de som är mottagliga för ens budskap). Folk ändrar sällan uppfattning när de så starkt opponerar sig och låter fantasierna styra över sanningen. Prostitution må vara ungefär lika stigmatiserad som tidelag men stödet för prostitution är mycket starkare i allmänhet, det är alltså enklare för folk att komma till slutsatsen att sexköp kan vara ömsesidigt då det är två vuxna människor som genomför en transsaktion. Tidelagsfrågan är alltså svårare och kan ta mycket längre tid i sig eftersom fenomenet är svårare att förstå som fenomen, men stigmat i sig verkar vara snarlikt. Att komma ut som zoofil kan dock tänkas vara mer skadligt socialt (vi känner till flera fall där zoofiler tagit livet av sig på grund av trakasserier och “outande”) eftersom fenomenet kan uppfattas som mycket udda, men att komma ut som sexsäljare (trots att att det är lagligt) kan även innebära en ekonomisk katastrof samt resultera i hemlöshet och annat mycket negativt.

Skillnaden är alltså milsvidd vad gäller toleransen för sexarbete och exempelvis tidelag i förhållande till sadomasochism och vuxeninriktad homosexuell könsinriktning, där sadomasochism numera ses som relativt oproblematiskt och acceptans av vuxeninriktad homosexuell könsinriktning är upphöjd till ett måste. Sadomasochism är säkerligen långt ifrån lika accepterad av de styrande som vuxeninriktad homosexualitet, men läggningen saknar mycket av den påtagliga homofobi som finns inom vissa ungdomskulturer och organiserade hatgrupper, vilket enligt oss gör sadomasochism som läggning mindre stigmatiserad. Vårt samhälle har kommit att acceptera och tycka om våld/simulerat våld vilket gör sadomasochism blivit mer oproblematiskt med tiden, annat var det från 60- till 80-talet då våld sågs som något mer negativt än sexualitetens alla varianter. Under 70- och 80-talet problematiserades specifikt sadomasochism av neofeminister vilket resulterade i en stor konflikt inom feministiska grupper som en del i pornografibråken men så är det inte längre då intresset avleddes till pedofili och incest istället. Till och med Lars Ullerstam (författaren till De erotiska minoriteterna) såg sexualsadismen som en problematisk läggning under 60-talet:

“Den aktiva algolagnin [sadism, våra anm] är den enda erotiska avvikelse, som jag inte tveklöst kan uppmuntra.” – sidan 74 De erotiska minoriteterna”

Vad gäller den eviga nonsensfrågan, alltså att om vi skulle ha varsin dotter och de skulle välja att bli en sexsäljare, skulle vi gilla det då? På det svarar vi: Vi skulle vilja vad som är bäst för våra barn och om hon (eller han, väldigt många sexsäljare är faktiskt män men det verkar neofeministerna blunda för) skulle vilja vara en sexsäljare och hon eller han var över 18 år skulle det vara hennes (eller hans) val och vi skulle stödja henne eller honom i det. Men oavsett vill vi att horstigmat skall försvinna, just det horstigma som upprätthålls av statsfeminismen och journalister och andra tyckare vilka prostituerar sig för det politiskt korrekta establisemanget (eller är en del av det). Horstigmat är nämligen just det som skulle drabba våra hypotetiska döttrar (eller söner) mest negativt, inte sexsäljandet i sig. Låt oss istället alla hjälpas åt att lindra stigmat för alla de vars döttrar och söner valt att sälja sexuella tjänster genom att avkriminalisera sexköp och höja statusen för yrket!

Tracy Cuan en amerikansk sexarbetaraktivist säger det bra:

“When I ask other prostitutes why they never consider telling their parents, their answers aren’t about legality or physical safety. Instead they talk about prudish, neurotic mothers who are so out of the loop sexually that they could never acknowledge any hint of a daughter’s sex life — much less prostitution.”

Skulle man lista de 10-20 främsta skälen till varför folk egentligen (bakom alla rökridåer) är emot försäljning av sexuella tjänster skulle inte omtanke för de som säljer sex ens hamna på listan, tror vi. Vi tror snarare att först på en sådan lista skulle det faktum att kvinnor är rädda för konkurensen om männen (mäns prostitution ignoreras som vanligt), rädslan för att deras man skulle gå till en sexsäljare helt enkelt. Men framför allt tror vi att i feministiska kretsar (enligt Helenas erfarenhet) är nummer ett på en sådan lista ogillandet att män kan tro att man själv kan vara en sexsäljare. Horstigmat som upprätthålls är utan tvekan egoistiskt, argument om sexsäljarnas bästa är bara rökridåer och de faller ganska fort bort när man konfronterar de som är negativt inställda emot sexköp med genomtänkta argument baserad på fakta.

[1] Valerie Scott, “I Love Sex And I’m Good At It,” Globe and mail, 17 March 2001

[2] Ince J. The politics of Lust. Prometheus Books, (2005)

————————–

Vi bjuder även på lite mer ur Valerie Scotts artikel ‘I Love Sex And I’m Good At It’ då vi anser den vara intressant även för den svenska debatten:

“Often people think that a prostitute’s customers must be sexually dysfunctional, just plain weird or even from Jupiter. The reality is that the men we see are your fathers, husbands, brothers, grandfathers, uncles etc. They are completely normal. As well, old-school feminists say men have sex with prostitutes to have power over us. Countless times I would, to the relief of the client, ignore their hands shaking with nervousness as they handed me the money. Most men just want a girl to be nice to them.

I have seen my share of disabled men. This does not bother me; they need compassion and sex as much as anyone else. I have one client in a wheelchair that I’ve been seeing for years. We go to the park or, occasionally have lunch. He is on a fixed income so I give him a break on the time and the price. He is intelligent, passionate, good in bed and has a great sense of humour. I like spending time with him.

Many clients have told me that they love their wives and families and do not want to change anything at all. However they’ve been married a long time and their partners are simply not as sexual anymore. I have always insisted on safe sex and throughout my career have never contracted a sexually transmitted disease. Often people ask if I ever climax with my ‘dates’. Not always, but often. Why wouldn’t I? I enjoy my work.”