Den 24 oktober publicerade Aftonbladet en debattartikel skriven av två ledande personer inom ECPAT, generalsekreteraren Helena Karlén och ordföranden Thomas Bodström. Båda två kända för sina överdrifter och sin tveksamma hållning till sanningen.
Man kan lättast summera deras insändare med följande:
- Personer som använder barnpornografi skall få långa fängelsestraff samt att dagsböter helt skall försvinna från straffskalan.
- Barnpornografibrott skall räknas in under sexualbrotten till skillnad från idag där det sorteras in under brott mot allmän ordning.
- Barnpornografikonsumtion är en attack mot hela vårt samhälle och alla de grundprinciper Sverige vilar på.
Resten av debattinlägget är rent fluff och samma hysteriska hetsande antydningar som vanligt, men också falska uttalanden utan någon solid grund. Inget nytt under solen med andra ord, ECPAT är ECPAT helt enkelt.
Blogge Bloggelito tog på ett mycket träffande vis upp det skeva i deras utspel om att barnpornografiinnehav skulle vara “den värsta formen av brott mot barn”. Man kan undra om ECPAT verkligen anser det, då man enkelt kan komma på många slags ickesexuella övergrepp mot barn som är betydligt värre. Brottsformer med en avsevärd högre förekomst och som leder till avsevärt värre skador och till och med dödsfall. Notera att Karlén och Bodström faktiskt endast pratar om barnpornografikonsumtion och inte verkliga sexuella kontakter mellan vuxna och barn som en del av barnen på bilderna faktiskt varit med om (i en del fall till och med kontakter av en övergreppskaraktär).
Vad är det i bilder som gör de så magiska och livsfarliga, stjäl de avbildade personers själ eller vad händer? Vi har aldrig förstått magin bakom barnpornografi, samma magiska synsätt som gör att övergreppslobbyn kan komma med påståenden att varje gång någon tittar på en bild så är det på ett magiskt vis ett nytt “övergrepp” på det avbildade barnet.
Deras krav att barnpornografibrottet skall flyttas till kapitlet om sexualbrott är även den mycket konstig. Deras uppfattning verkar vara att Brott mot allmän ordning är en mindre allvarlig form av brott och detta påverkar attityder ute i samhället. Först och främst kan man fråga sig om folk i allmänhet ens är medvetna om att barnpornografibrott inte räknas som ett sexualbrott men framför allt, varför skall det räknas som ett sexualbrott? Olaga våldsskildring som till större del används mot pornografiskt material av sadomasochistisk karaktär (även om grövre fall av barnpornografisk material kategoriseras även här) är också det sorterad under ‘Brott mot allmän ordning’. Men inte bara det, även blottandet (en av de absolut vanligaste formerna av brott av sexuell karaktär) räknas dit. Som vi ser är alltså inte sexuell karaktär hos ett brott skäl för att de skall sorteras under kapitel 6 (sexualbrott) utan de finns där brottets typ hör hemma. Att barnpornografibrott och olaga våldsskildring som båda är avbildningar och oftast av sexuell karaktär, samt i en del fall kan rubriceras som båda och för samma avbildningar, skulle vara sorterade under olika kapitel är befängt.
Anledningen till att barnpornografibrottet anses vara ett brott mot den allmänna ordningen är för att det är ett brott mot alla barn och inte ett enda individuellt barn, vilket sexualbrotten hanterar (brott mot enskilda individer). Att flytta barnpornografibrottet skulle alltså exempelvis göra det enda argumentet mot kriminalisering av tecknad barnpornografi och en del annat innehållslöst. Brottstypen skulle alltså inte längre räknas som en kränkning mot alla barn. Varför vill de trots detta faktum (det står till och med att så är fallet i senaste barnpornografiutredningen SOU 2007:54, se exempelvis sidan 20) flytta barnpornografibrottet till ett annat kapitel? Vi anser i och för sig att påståendet att barnpornografi (även tecknad sådan) är en kränkning mot alla barn vara urfånigt men vi tror inte ECPAT delar vår åsikt.
Kan det vara så att ‘Brott mot allmän ordning’ inte dyker upp i belastningsregistret? Nej, så är det inte heller, belastningsregistret för skolor och barnomsorg tar även upp barnpornografibrott. Kravet verkar inte vara något annat än att Karlén och Bodström är så sjukligt antisexuella att de ser det som något riktigt dåligt att vara dömd för något som kategoriseras som sexualbrott. De verkar i alla fall inte medvetna om att placeringen av barnpornografibrottet behandlar brottets karaktär och denna placering behövs för att upprätthålla det fullständigt muppiga påståendet att barnpornografi är en kränkning mot alla barn och inte bara de avbildade barnen.
Den förlegade synen på hur barnpornografin ser ut som Karlén och Bodström talar om är en direkt produkt av innehavskriminaliseringen av barnpornografi som spridit sig över hela världen. De allra flesta ingående studier gjordes innan kriminalsieringar av innehav (exempelvis SOU 1997:29, Shuijer 1992, Kutchinksy 1999) och dessa är rörande överens om att barnpornografin i huvudsak består av poseringsbilder och att sexuella beteenden (oralsex, samlag med mera) tillhör en minoritet av barnpornografin, samt att samlag i sig är ytterst ovanligt.
Idag, på grund av innehavskriminaliseringen, vågar ytterst få befatta sig med materialetdå ämnet är känsligt. Tack vare en ytterst manipulativ och misstänkliggörande retorik från övergreppslobbyn (som exempelvis ECPAT) har kontrollen, tolkningsföreträdet och övervakningen av fenomet helt hamnat i händerna på extremistiska övergreppslobbyorganisationer/moraliska entrepenörer (som ECPAT) och polismyndigheter. Båda grupperna har mycket att vinna på att förvränga statistiken för att få ökade anslag från myndigheter och för att ge sin egen verksamhet legimitet. COPINE (Combating Paedophile Information Networks in Europe) är ett exempel på en kombination av de två företeelserna då exempelvis pedofilenheten på London Metropolitan Police var avgörande för grundandet av projektet. Samma pedofilenhet som genom mycket smutsiga metoder uttryckligen gått in för att infiltrera och omöjliggöra sexualpolitisk verksamhet för olika lagliga pedofilorganisationer som IPCE, genom att använda innehavskriminalisering av barnpornografi som ett medel. Det är dock något vi kommer skriva om i ett framtida inlägg.
Idag vet vi alltså mycket lite om hur barnpornografin egentligen ser ut. Empirisk forskning har visat oss att barnpornografin var mycket tam under den tid det var lagligt att sälja och producera (1970-talet) och under perioden då innehav var lagligt (fram till 1999 i Sverige). Det är dock inte orimligt att anta att barnpornografin fått en ökad förekomst av grövre bilder och filmklipp tack vare teknologins frammarsch. Detta kan förklaras med att teknologin numera underlättar tillverkandet av bildmaterial, tidigare var de som producerade materialet tvungna att framkalla det och därefter i en del fall få det publicerat i en tidning eller få det utgivet av ett filmbolag. Under 1990-talet bestod alltså en majoritet av det barnpornografiska materialet av inscannade bilder från gamla barnpornografiska tidningar eller gamla filmer som överförts till digitalt format.
Att barnpornografin tack vare teknologins utveckling fått ökad förekomst av grövre former är dock spekulationer från vår sida och inte någon fakta. Vi vet att så kallade child model-siter producerat enorma mängder påklädda poseringsbilder som av svenska polismyndigheter klassats som barnpornografi (och alltså räknas in i begreppet och statistiken när det talas om stora beslag). Den grövre barnpornografin vet vi dock väldigt lite om och denna kunskap är något som är förunnat få personer, de som tjänar på att överdriva fenomenet och som (ironiskt nog) har obefintlig kredibilitet i dessa sammanhang. Barnpornografin ser helt enkelt inte ut som man tror när man hör ordet. Fortfarande är en klar majoritet av all barnpornografi rena poseringsbilder (där en majoritet är påklädda) eller tecknade bilder samt filmer och en liten del består av grövre bilder med samlag eller simulerade samlag. Det är även värt att ha i åtanke i sådana här sammanhang att avbildningar på personer under 18 och som är könsmogna barnpornografiklassas i många länder. Dessa bilder är det heller inte orimligt att anta är mycket mer explicita i sina utföranden och mer vanligt förekommande än bilder på förpubertala barn detta i sin tur förvränger statistiken påtagligt. När Helena Karlén och Thomas Bodström försöker utmåla de absolut grövsta formerna av barnpornografiskt material (“snarare är det regelrätta våldtäkter, ibland med sadistiska inslag.”) som repressentativa för helheten ljuger de.
För att förstå hur lättvändigt individer som dessa tar på sanningen skall vi ta ett exempel från 1990-talets stora barnpornografidebatt.
Den 17 Januari 1994 sände Rapport i TV 2 sekvenser ur en barnpornografisk film som hade tagits i beslag i Huddinge och i det så kallade Norrköpingsfallet. Det var Rädda barnen som spred filmklippet i syfte att väcka opinion mot barnpornografi (som på den tiden var en mycket het fråga då innehav fortfarande var tillåtet). Vid denna tidpunkt var Helena Karlén aktiv inom Rädda barnen och sysslade bland annat med dessa frågor (vilken roll hon hade i spridningen av barnpornografiska publiceringarna i SVT är dock oklart, hon fick dock utmärkelsen Årets lobbyist i samband med sitt engagemang under Rädda barnens flagg). Klippet utmålades som repressentativt för barnpornografi och en av författarna till det här blogginlägget (Helena) bevittnade just denna sändning. Materialet som visades var mycket grovt där en man iförd hockeymask torterade en flicka som var fastspänd. Flickans skrik var mycket obehagliga och de flesta skulle troligen bli mycket upprörda över innehållet, men historien slutade där för svenska folket och barnpornografiinnehav kriminaliserades.
Men historien slutar egentligen inte där utan tysk polis utredde fallet och kom fram till en del intressant fakta, såhär skriver SOU 1997:29 sidan 133 och 134:
“Den s.k. svarta serien innehåller en i sitt slag helt unik film som åberopas och visas i massmedia och av företrädare för myndigheter och frivilligorganisationer i de flesta europeiska länder. Delar av filmen ingår t.ex. i ett material som Rädda barnen sammanställt och förevisat. I filmen utsätter mannen en av flickorna för sådana handlingar som förekommer i våldspornografi. Det handlar om piskning, nålar, smält stearin m.m.
Manfred Kaltwasser, som i Tyskland utrett mannens brottsling, har uppgett att flickan inte var bortrövad. Enligt Kaltwasser ingår sekvensen som en unik del i en längre produktion. Avsnitt där nålar sticks genom flickans blygdläppar är inspelade under lokalbedövning. De scener där nålar sticks i en flickas anus är inklippta och har tagits upp med en 18-årig kvinna som aktör.”
Det viktigaste med ovanstående citat från SOU 1997:29 är konstaterandet av att materialet är helt unikt (i samband med deras stora genomgång av barnpornografiskt material som tagits i beslag) och därmed alltså inte på något vis kan repressentera barnpornografi annat än för mycket skruppelfria lögnare som inte skyr några medel. Men noterbart är även det faktum att delar av scenerna var inspelade under lokalbedövning och flickans skrik därmed kan varit spelade, för att inte tala om den 18-åriga kvinnan som agerade aktör i filmen. Naturligtvis är det frågan om mycket grova övergrepp men barnpornografi såg så gott som aldrig ut så.
De som tjänat mest på innehavskriminaliseringen och det förväntade förbudet att ens ta del av barnpornografi är lögnarna bakom Rädda barnen och ECPAT. Detta innebär att de i framtiden, varje gång de behöver rättfärdiga sig själva, kan ljuga för oss precis som de gjorde med ovanstående barnpornografiklipp. Vi är övertygade om att ECPAT inte skulle tveka en sekund att försöka förvrida opinionen med barnpornografiska klipp som inte alls repressenterar verkligheten.
Som avslutning vill vi diskutera en av källorna Karlén och Bodström använde i sitt debattinlägg:
“Ett av de starkaste argumenten för detta är kopplingen mellan konsumtion av övergreppsbilder på barn och egna övergrepp, något som tidigare belagts av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) men även barnpornografiutredningens betänkande ”Barnet i fokus” som överlämnades till regeringen 29 augusti i år.”
Vad säger egentligen BRÅs rapport om kopplingen mellan konsumtion av barnpornografi och egna övergrepp? Vi citerar ‘Sexuell exploatering av barn – vad döljer sig bakom sexualbrottsstatistiken?’:
“Det går emellertid inte utifrån dessa uppgifter att dra några slutsatser om något orsaks och verkanssamband mellan barnpornografibrottet och sexualbrottet – till exempel om – och i så fall hur – barnpornografin påverkat benägenheten att begå sexuella övergrepp mot barn.”
För att förstå BRÅ’s ‘Sexuell exploatering av barn – vad döljer sig bakom sexualbrottsstatistiken?’ måste vi även påpeka hur statitiskt tveksam den är. Först och främst behandlar den fall från 1993-2003, detta innebär alltså att större delen av den studerade perioden handlar om brott som skett innan barnpornografiinnehav kriminaliserades. Vilket för med sig att under denna perioden var det personer som dömdes för barnpornografi sådana som tillverkade eller spred sådant material, vilket alltså till skillnad från fall av innehav är en mycket grövre form av brottslighet. Det är inte orimligt att anta att dessa personer också var mycket mer dedikerade än den vanliga barnpornografikonsumenten som endast samlar på barnpornografiskt material som andra producerat.
Att påstå att BRÅ bevisat ett sådant samband är alltså en direkt lögn.
Även forskning som försöker finna ett sådant samband i övrigt kan inte hitta det, exempelvis Dean D. Knudsens pedofilhysteriska artikel [1]:
“Perhaps the most appropriate summary of the research pertaining to pornography involving adults and children is that there are no clear relationship that can be identified between erotica and sex crimes. [...] If the problem is to determine whether access to pornography directly increases the probability of sexually exploative behaviors toward children, there appears to be general consensus among researchers that it does not (Nelson, 1982). [...] In addition, the avaible evidence seems to suggest that pornography is neither responsible for inital sex offenses against most children nor the reason for their vulnerability; rather, it is the familial and social circumstances of young children that are primary factors in their victimization.”
Slutklämmen på Knudsens artikel är det centrala och det som antisexlobbyn vill mörka. Det är barnens sociala situation och familjeförhållanden som är avgörande för huruvida de har sexuella kontakter med vuxna. Moralkonservativa element vill dock skydda familjen till varje pris och i det här fallet till bekostnad av barnen genom att skapa rökridåer. Anser man att barnpornografikonsumtion är “den värsta formen av brott mot barn” då är det inte långsökt att anta att så är även fallet denna gång.
Men för att citera en annan BRÅ-publikation rörande pedofilers konsumtion av barnpornografiskt material [2]:
“Howitt (1995b), som djupintervjuade några män som upprepade gånger dömts för sexualbrott mot barn (och kan antas vara s.k. fixerade pedofiler), fann att endast ett fåtal överhuvudtaget var intresserade av barnpornografiska alster. Det förekommer så mycket annat bildmaterial i massmedia och reklambroschyrer m.m. som stimulerar pedofilers sexuella fantasier. En kriminalisering av innehavet av barnpornografiskt material har med all säkerhet en allmänpreventiv effekt. Men som Howitt säger,
‘…det är osannlikt att pedofila fantasier på ett effektivt sätt kan regleras genom att eliminera barnpornografin. De legala alternativen till pornografi som källa till fantasier tycks dominera i de flesta gärningsmäns liv, och det är svårt att föreställa sig en lagstiftning som skulle begränsa många av de saker som pedofiler omsätter i pedofila fantasier.’ (Howitt, 1995 b s24)”
Vi kan dock inte kommentera SOU 2007:54 som källa i detta inlägg då vi inte gått igenom den delen av betänkandet ännu, just nu pågår arbetet med att skaffa alla källor och granska dem. Vi kan utlova en uppseendeväckande genomgång av betänkandet som kommer peka på flera grova fel och en allt för kreativ användning av källmateralet, för att inte tala om hur selektivt urvalet varit. Men det är något för ett framtida inlägg.
[1] Knudsen D D. (1988) Child sexual abuse and pornography: Is there a relationship? Journal of Family Violence. Volume 3, Number 4, pp.253 – 267
[2] Martens L P. Pedofili: barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn. Stockholm. Brottsförebyggande rådet, (2000)
Schuijer J, Rossen B (1992) The Trade in Child Pornography. Issues in Child Abuse Accusations. Vol. 4, No. 2, s. 55-107
Kutchinsky, B. Law, Pornography and Crime: The Danish Experience. Scandinaivan Studies in Criminology, Vol.16. Pax Forlag, Oslo (1999)
