Söndagen den 29 juli publicerade Aftonbladet en lång intervju med en kvinnlig pedofil som kallades för Karina. Under samma dag fick vi kontakt med flera personer som oberoende av varandra ville prata med oss om artikeln vilket inte är något speciellt i sig, utan det faktum att samtliga var övertygade om att artikeln var påhittad var något exceptionellt. Vi på Svensk sexualpolitik idag tycker det är omöjligt att säkert avgöra men vi tvivlar inte på att artikeln ändå var genuin och Karina verkligen existerar.

Karina tycks vara en självhatande pedofil i övre trettioårsåldern (iaf över 35) som mår mycket dåligt med en stark önskan att få sympati (även om hon i artikeln förnekade att så var fallet) detta genom att motsvara många av fördomarna om pedofiler men också genom att attackera andra pedofiler. Påståendet att “Pedofiler vet att de gör fel och att de skadar” är kryptisk. Karina som inte själv är en aktiv pedofil borde väl veta att pedofiler vare sig behöver skada eller göra fel oavsett vilken syn man har på sexuella beteenden mellan vuxna och barn? Det är ganska konstigt egentligen att hon utgår från att pedofiler är sexuellt aktiva och beteer sig som en typisk pedofilhysteriker, speciellt när hon själv inte är aktiv. Ännu konstigare blir det när man undrar hur hon kan veta att alla pedofiler vet att de gör fel och att de skadar då hon aldrig tidigare pratat med någon om sin pedofili. Detta innefattar även andra pedofiler: “Hon säger att hon aldrig tagit kontakt med andra pedofiler…”

Aftonbladet skriver vidare:

“- De som förgriper sig på barn säger ofta att båda var med på det och att de på grund av kärlek inte kan rå för sitt handlande. De ljuger. De gör ett medvetet val och vet mycket väl vad de håller på med. [...] Karina tror att hon själv kan kontrollera sig, men är rädd för vad som kan hända om hon utsätter sig för frestelser. – Jag kan inte lova att jag kommer att kunna vara stark hela livet. Men jag gör allt för att inte släppa lös den mörka sidan inom mig. “

Karina ger knappast själv bilden av en person som gör ett medvetet val eller vet vad hon håller på med. Hon är rädd att utsätta sig för frestelser och att hon gör allt för att inte släppa loss den “mörka sidan” (irriterande fånigt ordval). Hur kan hon dra så skarpa slutsatser när hon själv i praktiken påstår att hon inte riktigt har kontroll över sig själv? Det är verkligen konstigt, det känns som hon i sin intensiva självförnekelse anamar varenda pedofilhysteriska myt och applicerar dem på sig själv för att sedan i sitt fördömande säga tvärtemot för att göra fördömandet mer legitimt (folk som är medvetna om vad de håller på med är skyldiga till vad de gör och kan därmed straffas och förtjänar vad de får, ungefär).

Karina påstod även att hon var engagerad i en idéell verksamhet där många barn och ungdomar är iblandande:

“- Om jag vetat det hade jag aldrig sökt mig dit, men verksamheten i sig är så intressant att jag inte vill välja bort det. Men jag var tvungen att sluta med alkohol på festerna, jag märkte att jag triggades och att gränserna suddades ut. “

Vad är det för verksamhet som har spritfester där barnen är med egentligen? Det finns säkert en rationell förklaring men det låter mycket konstigt.

Därefter följde en kort artikel om Elizabeth Kwarnmark som bland annat behandlar sexualbrottslingar. Hon anser:

” Tyvärr finns det inget särskilt behandlingsprogram för de som inte gjort sig skyldiga till brott. Men de behöver och bör söka terapi för att hantera det och lära sig leva med det, säger hon. Att hela tiden behöva trycka undan sina känslor är påfrestande och kan förvärra situationen.”

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser det vore oansvarigt av oss att inte varna alla pedofiler som funderar på att ta kontakt med psykvården. Idag kan ingen avgöra vilka vägar pedofilhysterin kommer ta, om den kommer bli värre eller om den kommer avta för att försvinna helt. Vi kan alltså inte veta om framtiden blir mycket värre, som i USA där psykvården har anmälningsplikt mot alla pedofiler oavsett om de agerar på sin läggning eller inte. Vi kan inte veta om det till och med kommer bli värre än vad det är i USA (där polisen kan lägga ut informationsmaterial på nätet med bild, namn och adress på pedofiler som inte dömts för några brott och därmed ej heller ens är registrerade som sexualbrottslingar).

Det kan till och med bli värre än så. Nazityskland misstänks haft användning för Hirschfeldinstitutets filer över homosexuella patienter för att skicka dem till olika läger. Eller nederländska polisens hantering av Brongersma Foundations samlingar över pedofilers levnadshistorier efter att de slog till mot stiftelsen under 90-talet. Om en pedofil är 20 år när denna söker kontakt med psykvården innebär det att personen kommer ha runt 60 år till att leva och alla vet vi att mycket kan hända under 60 år. Det vore alltså mycket oansvarigt av oss att inte varna alla pedofiler för detta. Det enda pedofiler har som handelsvara i detta sociala spel som utgör livet för en pedofil är deras egna existens och oberoende (att samhället inte vet vilka de är eller att de kan lokaliseras), att söka vård är att kapitulera för pedofilhysterin och därmed förlora den enda handelsvaran personen har gentemot pedofilhysterin, detta kan också komma tillbaka i framtiden om samhällets vindar blir hårdare.

Självklart skall en pedofil som känner att denna behöver vård också kunna göra det, men vi uppmanar alla att tänka över ett sådant beslut mycket noga. I vissa extrema fall kan också vård vara nödvändig men det gäller alla läggningar och är inget unikt för specifikt pedofiler (pedofilin i sig är inte problemet utan allvarliga personlighetsstörningar kan exempelvis förvärra beteendet, men detta är inget unikt för pedofiler). Men då måste de också ha i åtanke om det är mentala åkommor och inte pedofilin i sig de söker vård för kommer fokus ändå läggas på pedofilin och personen kommer med stor sannolikhet bli felbehandlad (vilket också är något som Charles Moser varnar för i sin argumentation mot störningsstämplarna över parafilierna).

För att fortsätta med Kwarnmark varnar hon så klart för Internet, moralister är alltid livrädda för Internet och vi förväntar oss inget annat. Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att pedofiler som kommer i kontakt med andra och erkänner sin pedofila identitet ökar chansen för att kunna sluta fred med sig själva och att stolthet över den samma också stärker personen i dennes konflikt med samhällets påträngande normer. Det är helt enkelt lättare att leva med känslorna om man inte fixerar sig vid dem utan accepterar dem och istället låter dem bli ett med en själv. Detta gäller speciellt om man också inte vill genomföra sexuella aktivitet med barn.

Personer som Kwarnmark kommer i kontakt med pedofiler som gjort sig skyldiga till sexualbrott och som många gånger inte heller ens är pedofiler (en majoritet av de som genomför sexuell aktivitet med barn är dessutom inte pedofiler) därtill i en del fall också de mest tvångsmässiga. Alltså personer som INTE är repressentativa för helheten och har därmed låg generaliseringsbarhet. Det är som om de inte lärt sig något om turerna kring gruppen homosexuella som ansågs vara mycket störda förr i tiden eftersom fängelsekunderna och psykpatienterna var de enda som de kom i kontakt med.

Mycket få ickekliniska studier på pedofiler har gjorts, en av de få är Wilson och Cox’s studie över medlemmarna i brittiska pedofilföreningen Paedophile Information Exhange. (Evelyn Hookers berömda studie som fick stort inflytande över förändringen av synen gentemot homosexuella genomfördes via homofilföreningen Mattachine Society.) Resultaten publicerades under tidiga 80-talet i en artikel i tidskriften ‘Personality and Individual Differences’ och därefter en bok ‘The Child-Lovers: A Study of Paedophiles in Society’. Resultaten visade enligt Richard Green följande [a]:

“A unique study at the Institute of Psychiatry of the Maudsley Hospital in London evaluated nonprisoner, nonpatient pedophiles (Wilson & Cox, 1983). The men were obtained through the Pedophile Information Exchange. The psychometric instrument utilized, it being a Maudsley study, was the Eysenck Personality Questionnaire (EPQ). The EPQ is scored on three main axes of personality: extraversion, neuroticism, and psychoticism. There is also a “Lie Scale” to assess “faking good.” A total of 77 pedophiles were studied, with an age range of 20–60. They were compared with 400 controls.Pedophiles were significantly more introverted. Psychoticism, or thought disorder, was slightly elevated but not to a pathological level. Occupational groups with similar scores to the pedophiles are doctors and architects. Neuroticism scores were slightly higher than controls, but not clinically abnormal. Pedophile scores were similar to actors and students. The lie scales did not differ. Wilson and Cox (1983) concluded that:
“…the most striking thing about these results is how normal the paedophiles appear to be according to their scores on these major personality dimensions—particularly the two that are clinically relevant [neuroticism and psychoticism]. …introversion…in itself is not usually thought of as pathological. (p. 57)” “

Abused/Absuser-hypotesen

Därefter vill vi med detta inlägg diskutera den mest livskraftiga myten kring sådana som genomför sexuell aktivitet med barn. Föreställningen att sexuella kontakter i barndomen överförs på barnet som sedan i vuxen ålder genomför själv sexuella kontakter på barn (den så kallade Abused/Abuser Hypothesis). I Aftonbladet kunde man läsa:

“Enligt svenska experter som Aftonbladet talat med är kvinnliga pedofiler i minoritet jämfört med de manliga. Men oavsett kön har de flesta pedofiler själva blivit sexuellt utnyttjade som barn. – Så var det även för mig, säger Karina. Hon berättar att hon under hela sin uppväxt blev misshandlad av sin pappa och att han antagligen också förgrep sig på henne. – Det är vad terapeuterna säger, men jag minns inte allt.”

“När hon var elva år hamnade hon på ett ungdomsvårdhem. Men där förvärrades situationen. Karina säger att hon utsattes för ett våldtäktsförsök och att kvinnorna i personalen tafsade på henne. – De kom om nätterna. Jag vaknade av att de smekte mig. Det kändes onaturligt och jag undvek dem så gott det gick.”

“Karina har fram till i dag aldrig talat med någon om sin pedofili. Inte ens med sin terapeut som hon träffat för att bearbeta de övergrepp hon själv utsatts för – det hon tror är roten till det onda. – Pedofili föder pedofili. Det är viktigt att inte själv bidra till att vi blir fler. Vi vet ju att det är fel och att det skadar.”

Vi vill självklart beklaga att Karina utsattes för våldtäktsförsök och sådant vid elva års ålder på ungdomsvårdhemmet. Men vi vill hissa ett varningsflagg för vad terapeuten säger, i Sverige är flera av psykodynamiska och psykoanalytiska myter och socialpolitiska dogmer ännu aktiva. Risken finns att terapeuten kan föreslå en mycket skadlig terapiform där de skall försöka suggestera fram minnena men som med största sannolikhet riskerar vara falska.

Men åter till frågan om Abused/Abuser Hypothesis vill vi påstå att idag råder det konsensus i specialistlitteraturen att hypotesen inte stämmer som en förklaringsmodell för vuxnas sexuella beteenden med barn. Däremot verkar myten vara vida spridd bland terapeuter, speciellt från den psykodynamiska skolan. Men vi tänker inte diskutera ämnet utan låter istället några av de mer respekterade forskarna i ämnet pedofili berätta utifrån forskningen som finns i ämnet:

Gene G Abel* och Clarence Osborn:

“If this were the case, however, 25 percent of all females and 10 percent of all males should be pedophiles (since most studies suggest that at least 25 percent of all females and 10 percent of all males under 18 years of age have been sexually molested). [...] The assumption that pedophilia results from having been victimized as a child appears to have emaneted from studies investigating the prevalence of childhood and adolescent histories among adjudicated and incarcerated sex offenders of children and adolescents. Subsequent studies involving not only incarcerated sex offenders but incarcerated nonsex offenders found no statistical difference between these two populations in terms of prior victimization (Condy, Templer, Brown & Veaco 1987; Gebhard, Gagnon, Pomeroy & Christianson 1965). Being molested as a child does, however, appear to have some influence on the gender selection of victims by pedophiles. The authors’ data indivate that only 24% of those who molest girls report prior victimization, while 40% of those who molest boys report prior victimization, a finding significant at the .05 level (Abel & Rouleau 1990). However a critical review of the abused-abuser hypothesis of child sexual abuse concluded that “sexual contact with an adult during childhood or adolescence is neither a necessary nor a sufficiet cause of adult sexual interest in children or adolescents (Garland & Dougher 1990, pp. 505-606).” [b]

Jay R. Feierman:

“The “abused/abuser hypothesis,” which perhaps should be renamed “the master’s myth” because of its uncritical acceptance by so many master’s level psychotherapists, is an example of a learning theory model gone awry. The best one can say about the abused/abuser hypothesis is as follows: Having been sexually abused as a child is neither a necessary nor a sufficent determinant of a previously sexual abused child’s becoming an adult sexual abuser of children. Nevertheless, there appears to be a weak correlation between being sexually abused as a child and again as an adult. No casual relationship can be concluded from a mere correlation, however (Garland & Dougher 1990). Most of the myriad adult psychopathologies attributed to the sequelae of previous childhood sexual contact with an adult are without scientific bases.” [c]

Garland R J, Dougher M J:

“In summary, the abused/abuser hypothesis – the belief that sexual behavior between adults and children or adolescents causes those children and adolescents, as adults, to become sexually involved with other children and adolescents- is inadequate and incorrect.” [d]

Samt:

“The belief that sexual abuse causes sexual abuse, the so-called “abused/abuser hypothesis,” is simplistic and misleading. The available evidence indicates that sexual behavior between and adult and a child or an adolescent is neither a necessary nor a sufficent cause of similar behavior in the child or adolescent when he or she becomes an adult. If sexual behavior with an adult is at all related to a child’s or an adolescent’s repeating the behavior during adulthood, it is related only in the context of other, interacting variables.” [d]

Ovanstående visar tydligt att det finns mycket lite stöd för föreställningen för ‘abused/abuser’-hypotesen utöver i exceptionella fall där andra faktorer spelar in. Forskningen idag är också så gott som helt och hållet baserad på ett kliniskt material vilket också innebär att de har en låg generaliseringsbarhet och därmed inte kan anses repressentativa för gruppen pedofiler. Som Garland och Dougher säger i sin monumentala genomgång av forskningen i ämnet:

“However, even this conclusion is tentative because of the methodological limitations of the studies reviewed. First, the majority of the studies reviewed used only adjudicated and incarcerated sex offenders. Finkelhor et al. (1986) have questioned whether this group can be considered representative of sex offenders of children and adolescents. This group most likely represents a veary biased sample of all adults who have engaged in sexual behavior with children and adolescents. Such incarcerated sex offenders are likely to be the ones who are the most “pathological” and who come from the most diasadvantaged segments of society. [d]

Men detta är inte allt, personer som hamnat i klammeri med lagen för sexuella kontakter med barn verkar ha en tendens att hävda att de haft sexuella kontakter i barndomen med vuxna även om de inte haft det, speciellt i ett terapiklimat där terapeuterna förväntar sig att “abused/abuser”-hypotesen är korrekt. 1988 publicerade en terapeut en studie på pedofiler där hon frågade om erafenheter av sexuella kontakter i barndomen, Kurt Freund skriver om studien i en av sina artiklar:

“The first however, to investigate the reliability of these offenders retrospective reports was Hindman (1988). This therapist compared paroled male adult sexual offenders against children in two periods: In the first (1980-1982) she interviewed 40 patients and in the second (1982-1988) she saw 129. The second period differed from the first in that the patients were told that they would have to submit to a polygraph test and that if their self-reports were contradicted they would be returned to jail. In the first period, during which patients were not threatened with polygraph testing, 67% indicated that they had been molested when children. In the second period, however, only 29% of the offenders indicated that they were abused as children. Hindman’s results imply that in a therapeutic climate where professionals tend to subscribe to the theory that pedophilia is caused by earlier sexual abuse of the offender himself, some offenders could fabricate such an event as an excuse for their erotic attraction to children.” [e]

Skillnaden är markant mellan den första och den andra studien, från massiva 67% ned till mer vanligt förekommande nivån 29%, Hindmans studie befäster antagandet att påståenden av sådana erfarenheter i barndomen kan och bör ifrågasättas även när de kommer från personer som genomför sexuell aktivitet med barn. Det finns viss överrepressentation bland pedofiler men som Abel konstaterade är inte denna överrepressentation högre än bland andra som suttit i fängelse för andra brott än sexualbrott (det vill säga att man jämför fängelsekunder med fängelsekunder).

Men varför inte kontrollera med andra grupper i samhället? Yrkesgruppen psykologer exempelvis har en förekomst av sexuella kontakter i barndomen på 32% (1000 tllfrågade) [f] eller 35,5% av vuxenorienterade homosexuella män som deltog i en studie på besökare på en HIV-testklinik [g]. Kanske sexuella kontakter i barndomen istället leder till att barnet får en framgångsrik karriär inom psykologin? Nej, självfallet gör inte det, lika lite som det leder till att någon blir en pedofil eller ickepedofil som har sexuella kontakter med barn, även om sådana erfarenheter kan spela en viss roll i unika fall (men då även i form av yrkesval, könsinriktning och andra ting utöver pedofili).

Vi bör dock avsluta inlägget med att påpeka det faktum att abused/abuser-hypotesen förr i tiden huvudsakligen gällde homosexuella och då kallades den för “förförelseteorin” [h]. De flesta länder fick efter avkriminaliseringen av homosexuella beteenden en särlagstiftning när det gäller åldersgränsen för homosexuellt sex pågrund av den starka tilltron till förförelseteorin. Fram till 1978 var åldersgränsen för homosexuellt sex 18 år medan det för heterosexuellt sex var 15 år. Förförelseteorin var mycket populär innan 60-talet men hamnade i onåd efter den sk Speijerrapporten som genomfördes i Nederländerna som ansågs bevisa att sexuella kontakter i barndomen inte ledde till varaktig homosexuell könsinriktning (vi på Svensk sexualpolitik idag har inte läst studien och kan därmed inte beskriva den). Rapporten hade ett omfattande inflytande och är en av anledningarna varför homosexuella beteenden fick samma åldersgräns som för heterosexuella här i Sverige. De flesta fördomsfulla och plågsamma teorier och behandlingsmetoder har flyttats över rakt av på gruppen pedofiler och har visat sig vara lika falska och ineffektiva som tidigare.

[a] Green, R. (2002). Is pedophilia a mental disorder?, Archives of Sexual Behavior, vol. 31, no. 6, 2002, pp. 467-471.

[b] Abel G G, Osborn C: Pedophilia. I Diamant L, McAnulty R D. (red): The Psychology of Sexual Orientation, Behavior, and Identity: A Handbook. Greenwood Press: Westport. (1995) sid.270-281

[c] Feierman J R: Pedophilia: Paraphilic Attraction to Children. I Krivacska J J, Money J. (red): The Handbook of Forensic Sexology: Biomedical & Criminological Perspectives (New Concepts in Human Sexuality). Prometheus Books: New york. (1994) sid. 49-79

[d] Garland R J, Dougher M J: The Abused/Abuser Hypothesis of Child Sexual Abuse: A Critical Review of Theory and Research : I Feierman J R (red): Pedophilia : Biosocial Dimensions. Springer-Verlag; New York. (1990), 488-509

[e] Freund K, Watson R, Dickey R. (1990) Does sexual abuse in childhood cause pedophilia: an exploratory study. Archives of Sexual Behavior. Vol.19, Num.6: pp.557-568.

[f] Polusny,M.A, & Follette, V.M. (1996). Remembering childhood sexual abuse: A national survey of psychologists’ clinical practices, beliefs and personal experiences. Professional Psychology: Research and Practice. 27. 41-52

[g] Lenderkring W R, Wold C, Mayer K H, Goldstein R, Losina E, Seage G R. (1997) Childhood Sexual Abuse Among Homosexual Men – Prevalence and Association with Unsafe Sex. Journal of General Internal Medicine. Vol.12. pp.250-253

[h] SOU 1983:63 Homosexuella och Samhället

* Vi bör dock påpeka att Abel, även om han är en mycket väl ansedd forskare och en av de absolut mest inflytelserika i ämnet pedofili, är en mycket dålig forskare, enligt oss. Vi har mycket skarp kritik att rikta mot delar av hans forskning och hur slarvigt han genomför den och hur lättvindigt han använder psykiatriska diagnoser. Dock är hans slutsatser rörande abused/abuser-hypotesen givande men också just för att det är han som säger det som verkligen är en av de som förtrycker pedofiler mest. Vi kommer framöver publicera en omfattande kritik av de mer inflytelserika studierna han genomfört som innehåller en hel del uppseendeväckande felaktigheter.

Fotnot: Aftonbladet hade även en liten faktaruta där de påstod att antalet våldtäkter mot barn ökat med 140% sedan 2004. Detta beror inte på att antalet våldtäkter faktiskt ökat utan för att definitionen av våldtäkt när det gäller sexuella beteenden med barn utökats till att omfatta så gott som alla beteenden. Aftonbladet borde veta detta, vad försöker man uppnå egentligen?