LUF, fiender till såväl frihet som sexuella minoriteter.

Liberala UngdomsFörbundet hade den 10 augusti 2007 en kongress där de avhandlade ett flertal frågor relevanta för svensk sexualpolitik. Liksom deras moderparti förespråkar inte LUF egentligen några friheter alls för individen. Utsatta sexuella minoriteter har ingen ökad trygghet i LUFs idealsamhälle såvida de inte tillhör grupper som det är politiskt korrekt att smöra inför.

LUF ställer sig bakom sexköpslagen och vill exportera den till resten av Europa. Detta trots att svenska sexköpslagen egentligen inte gjort tillvaron bättre för vare sig offer för sexuell slavhandel eller yrkesverksamma sexsäljare.

Vidare vill LUF kriminalisera vad man kallar “sexuellt utnyttjande av djur”. Hyckleriet framstår som tydligast när det framgår att LUF samtidigt stödjer fortsatt semineringsverksamhet trots att det i det närmaste skulle kunna anses vara sexuellt utnyttjande av djur. Som vanligt handlar det egentligen inte om omtanke för djuren i den här frågan, utan om trångsynt moralism över andra människors sexuella behov med tillhörande känslor av kärlek. Vi på Svensk sexualpolitik idag finner dock LUFs trångsynta förmyndarinställning gentemot sexuella beteenden mellan människa och djur vara helt i linje med deras tidigare ordförande, riksmoralisten Bigotta Ohlssons, personliga ställningstaganden. Det är svårt att vara förvånad och vid det här laget borde de flesta inse

att Folkpartiet upphört vara ett liberalt parti sedan länge och numera är de snarare en sorts socialdemokratisk mini-Me.

En annan relevant punkt att uppmärksamma är att LUF vill förbjuda s.k. “öppen källkod”, eller “Open Source”. Open Source betyder att vem som helst kan läsa källkoden till ett program och dels utveckla det vidare, dels se att inga dolda bakdörrar eller säkerhetshål finns inbyggda i programmet. Att ge bort själva källkoden gratis och istället utveckla tjänster kring produkten är det som gjort operativsystemet Linux så framgångsrikt och säkert, att militär och andra väljer Linux framför Windows.

Källa, Open Source: Falkvinge

Ett öppet brev till vuxeninriktade gayaktivister

Idag vill vi presentera ett öppet brev från Dylan Thomas, en amerikansk homosexuell man som attraheras av pojkar, riktad till den vuxeninriktade gayrörelsens aktivister. Ursprungligen postades brevet som ett inlägg på ett forum (http://www.boychat.org/messages/1092708.htm) för sk boylovers vilket är ett samlingsnamn för de som attraheras av förpubertala eller könsmogna pojkar. Dylan Thomas är en mycket högt respekterad person i boylover-rörelsen och agerar bland annat som administratör för forumet Boychat i vilket det öppna brevet postades. Vi vill även rekomendera våra läsare att klicka på länken ovan och läs kommentarerna till det öppna brevet som i sig mynnat ut i en intressant diskussion kring ämnet och bidrar med många olika perspektiv.

Värt att veta är att Dylan Thomas anser att termen pedofil omfattar alla som attraheras av personer som inte uppnått en ålder av sexuell självbestämmanderätt och tar därmed avstånd från kategorier som hebefili/efebofili utan använder pedofili för alla. Detta avståndstagandet till de termerna är relativt vanlig i amerikanska boylove-sammanhang och av en del uppfattas kategoriseringen som ett hot mot gemenskapen boylovers emellan. I USA har de ofta en högre gräns för sexuell självbestämmanderätt än här i Sverige vilket gör det mer naturligt för de som attraheras av ej könsmogna och de som attraheras av könsmogna barn att sluta sig samman i vad de ser som en gemensam grupp som är lika utsatta.

Vi finner hans öppna brev intressant samt med en del viktiga poänger, därför väljer vi att posta det öppna brevet i sin helhet här på vår blog.

———————–

Open letter to gay activists.

Dear Friends in Alternative Sexuality,

It’s been a while since we’ve spoken. I’ve offered my silence over the years–a sort of “peace offering,” as it were–and tacitly supported your efforts to win credibility and basic civil rights in modern society because, for the most part, I believe it’s the right thing to do. Everyone deserves the right to live his own life free from government or interest-group influence, and that certainly includes homosexuals. Though I was distressed with the ease with which “mainstream gays” (if that isn’t an oxymoron) attempted to distance themselves from youth-attracted gay men, and I remain concerned by the way gay youth themselves are often publicly treated as some sort of caged curiosity within the community, for the most part, my staunch libertarian streak has prevented me from doing much more than comment wryly upon it. After all, it’s your movement.

Nonetheless, more and more I find myself wondering one simple question. Over the last few years, I’ve watched us–the boylovers, that is–change from the monsters under the bed to Godzilla stamping on the fabric of society. We used to be perverts; now we are terrorists. We used to be dirty old men; now we are the forces of evil. We used to be avoided; now we are rounded up into virtual concentration camps, the left-over space in red-lined cities. And that one simple question for you, the gay community, keeps running through my mind:

Don’t you think it’s about time for you guys to cut the bullshit?

I mean, really, who do you think you’re fooling? (Well, that’s obvious: you’re fooling the same people who were already dumb enough to believe in artificial lines between one sexuality and another, between one age and another, in the first place. But those people were already fooled; you’re simply riding the wave.) You’re not fooling your real enemies, the guys that hate you. The righteously moral, the ones who see gay marriage as a threat to the fabric of society and believe the “gay agenda” has something to do with incorporating Anal Sex 101 into the junior high curriculum… those guys aren’t swallowing your propaganda. Their agenda doesn’t depend on truth; it depends on fear. Fear will consistently trump truth in any society that’s learned how to gossip. You’ve gone as far as you can, so cut the bullshit.

You think there’s a difference between a gay male and a boylover? That “honorable gay men” shouldn’t be confused with that malevolent “pedophile menace”? What bothers me isn’t so much the fact that this is pure crap; what bothers me is the fact that most of you know it’s pure crap and continue propagating the myth anyway because it’s politically convenient.

Every gay man I’ve ever talked to, provided the conversation was private and casual enough, has pretty much agreed with me on one significant point: boys are sexually attractive. Greater minds than mine have made scandals writing books about the intrinsic sexuality of boys. I can’t count the number of times a plain vanilla gay man has told me something to the effect of, “Sure, I find some boys attractive, but…” There’s always the “but.” Everything that comes after the “but” is shit. The “but” is a game, it’s a smokescreen, it’s a pathetically transparent attempt to somehow separate what you are from what I am. We all find young bodies attractive; we all find “fresh meat” and “forbidden fruit” to be erotically alluring. The only differences between the gay community and the boylove community are ones of recognition and application. Basically, we admit it; you repress it. We defend ourselves; you protect yourselves. But it’s time to cut the bullshit.

I’ve been to gay bars. I’ve seen what happens every time that one kid walks in. You know the kid I’m talking about: the hot young thing that can’t be a day over fourteen, the one that has all the rest of you glancing back and forth uneasily and asking yourselves, “Is he even old enough to be in here?” The new kid. Once the community representative goes and checks with the doorman (”Well, his ID said he’s 18…”) and the “all clear” is signaled, every dried-up old fag in the bar is suddenly flocking around that boy like Pig Pen’s dust cloud. You say you’re different than pedophiles? I’ve never seen that boy go home alone. Hell, I’ve never seen him left alone; that kid can’t even take a piss without an entourage. Don’t tell me you’re not boylovers. You’re every bit as hot for hairless young body as the most clueless and perverse poster on BoyChat.

Hell, a hapless pedophile like myself doesn’t have a chance to get close to that boy. I can’t get all the old queens out of my way.

I must say, the public relations machine of the moral mainstream has certainly handled you well. By dangling such golden societal recognitions in front of you–”gay marriage,” “joint tax returns,” “insurance benefits”–and keeping them just-barely-but-not-quite out of reach, they’ve herded you beautifully into running exactly the direction a stable, moral and sexually intrusive society needs. Why fight to keep the government out of your bedroom when allowing them to come in with their imprimatur of marriage comes with such wonderful prizes like lower taxes and better health insurance? These benefits too can be yours as long as you tame yourselves: children are not sexual, therefore gay children cannot exist and men who like gay children must be deviant monsters. Never mind that you yourselves were gay sexual children and you yourselves are attracted to sexual gay children to this very day.

Sure, you’ll now fall all over yourselves to point out how wrong I am. I’m a pedophile, and therefore lying; real gay men would never find a twelve-year-old attractive. Never, Mary. Real gay men figure it out at seventeen (so that they can have one good year of high-school horror stories to tell) and then enter gay adulthood, where we never look down. Gay youth are marginalized to ghetto websites which gay adults staunchly avoid (but damned if those pedophiles don’t somehow manage to keep invading) and where gay activists write pithily about preparing for their gay futures but nothing whatsoever about enjoying their gay presents.

It’s all a show. I know it’s a show; you know it’s a show. You’re terrified that the societal status quo you’ve been courting for so long will find out it’s all a show, and so you’ll attack me for daring to mention it. (Hell, that’s why the gay movement attacks boylovers in the first place: you’re terrified someone will figure out there’s isn’t a difference.) So cut the bullshit. Quit pretending like half of who you are doesn’t exist merely because it’s politically expedient. Quit making perfectly normal gay men who have a perfectly normal attraction to youth feel bad about themselves and have to hide yet another part of themselves in yet another closet. Quit making gay teens and gay children believe that there’s still no place for who they are or what they feel. Quit trading passion for legislation.

And really, just quit the fucking bullshit. Come to BoyChat, talk to people who aren’t terrified of finding the same kids cute that you do, and just get it over with. Boys are sexy. You’ll feel better.

Don’t try and tell me there’s a difference between you and me. When I was thirteen, you couldn’t keep your hands off me. What happened, you found “gay enlightenment” and all your non-statutorily-supported desires vanished in a rush of nirvana? Bullshit. I’m not your nigger and I’m not your fag, Mary. You stared at that boy’s bulge just as hard as I did.

Much Love,
Dylan Thomas
dylan@boychat.org

Rättsäkerhet i Sverige

Sverige är internationellt känt för sitt värnande om mänskliga rättigheter, social välfärd och dylika grundläggande s.k. “demokratiska värderingar”. I det här inlägget vill vi granska det Svenska rättsväsendet, det som för oss medborgare är vad som i praktiken ska värna våra rättigheter som individer (rättsäkerhet), samtidigt som detta ska vägas mot brottsoffers behov av upprättelse (rättstrygghet).

De grundläggande principerna för rättsäkerhet kan summeras:

• Var och en ska anses oskyldig tills motsatsen bevisats.
• Skyldig anses någon först när det ställts bortom rimligt tvivel att så är fallet
• Hellre fria än fälla (oavsett vilket brott som påstås ha begåtts)
• Påföljd utdöms när och endast om, den åtalade bedöms skyldig

I ett reportage med namnet Rätten och Rättvisan [imbeddas i slutet av inlägget] av Henrik Alexandersson publicerat på Tv8, granskades det svenska rättsväsendet och vad som upplevdes vara vanliga brister hos advokat, åklagare och nämndemän.

Försvaret

Det framkommer i reportaget att det händer att försvaret inte är påläst i det enskilda fallet, utan bedriver sitt försvar utifrån rutinmässiga antaganden, vilket av den åtalade uppfattas som nonchalant. Och det kan man ju förstå. Var och en har rätt till ett försvar, men när försvaret får så dåligt betalt att den inte anser sig ha tid att sätta sig in i fallet är frågan vad försvaret egentligen är värt.

Åklagaren

Det har vidare förekommit att åklagare undanhållt information från försvaret, vilket strider mot grundläggande rättspraxis och lag.

Detta är ju givetvis ett problem, om det finns information som kan tala till den åtalades fördel, men som inte förs fram i rättegången, för att åklagaren så gärna vill vinna att denne ignorerar om den åtalade eg. förefaller skyldig eller inte.

JK: “Det verkar som det skulle förekomma ibland, att man inte riktigt tillgodoser den misstänktes rätt. Att man inte är objektiv som åklagare utan att man slåss lite mycket för att få en fällande dom. Jag har den känslan och jag tycker att jag har sett lite för många anklagelser av det slaget för att tro att det inte förekommer.”

Nämndemän

Nämndemännen är inte jurister, inte överhuvudtaget utbildade i juridik. De är lekmän, valda politiskt för uppdraget som nämdemän.

“I kunskapstest svarar upp till 63% av nämndemännen fel på viktiga juridiska frågor av samma typ som de möter i sitt uppdrag i tingsrätten.”
Källa: Diesen, Lekmän som domare

Och det verkar ju helt uppåt väggarna vansinnigt. Kan man inte förvänta sig att de som avgör ens framtid har en utbildning att förstå och göra skillnad på privat tyckande och professionell juridisk bedömning? Hur kan vi alla vara lika inför lagen med detta uppenbara godtycke som en i stort sett avgörande faktor?

JK: “Nån form av utbildning bör man ha. Man behöver veta att man inte får fälla om det inte är övertygande bevisning, full ut. Att det inte kan finnas nå rimliga tvivel.

Frågan är, vem kontrollerar nämdemännens integritet?

“En av fyra nämdemän anser att om bevisen är svaga, då kan man ändå fälla, men ge ett mildare straff.”
Källa: Deisen, Lekmän som domare

Det strider mot grundläggande rättssäkerhet. Anses den åtalade inte dömd bortom rimligt tvivel ska denne frikännas, inte dömas, med lägre påföljd. Detta oavsett vilket brott denne står åtalad för. Något annat vittnar om att man anser sig veta, intuitivt, om någon är skyldig eller inte. Men det är inte rättsäkerhet att gå efter känsla och intuitivitet. Först ska man komma fram till om den åtalade är skyldig, sen bedöms påföljden. Om bevisen är svaga ska man frikänna.

“I princip alla nämndemän utses av de politiska partierna. Hälften av dem säger sig vilja döma utifrån sina politiska åsikter. En tredjedel säger sig göra det.”
Källa: Rundkvist, Stockholms Universitet, 1995

JK: “Det är oacceptabelt. Alla måste följa rättskällorna. Alla måste följa lag och stadgad praxis. Man får inte döma emot det som är i rättsläget aldeles klart. Man får inte som nämndeman ha en åsikt som står emot gällande rätt.”

Upprättelse för felaktigt dömda

När staten gör fel och dömer oskyldiga, varför är det då så svårt att be den dömda om ursäkt?

JK: “Det finns ju dom som säger att “jag bryr mig inte om pengar, jag skulle behöva ha en ursäkt istället”. Jojy Rama som satt drygt åtta år, dömd för mord, har har sagt det vid flera tillfällen, han skulle behöva ha en ursäkt från samhället. Det har man inte kunnat ge honom. Och förklaringen är väl då att dels att man vet inte säkert om han är “värd” den här ursäkten, för man vet inte om han är oskyldig eller inte. Tyvärr så är det på det sättet, så tänker nog människor. Men dessutom så är det nog så att man tycker nog att om man ber om ursäkt så klandrar man den som kanske inte gjorde något fel, som domaren t.ex. som dömde i en lägre instans.”

Källa: http://bubblare.se/movie/ratten_ochrattvisan/

Våra reflektioner kring Aftonbladets artikel om “Karina”

Söndagen den 29 juli publicerade Aftonbladet en lång intervju med en kvinnlig pedofil som kallades för Karina. Under samma dag fick vi kontakt med flera personer som oberoende av varandra ville prata med oss om artikeln vilket inte är något speciellt i sig, utan det faktum att samtliga var övertygade om att artikeln var påhittad var något exceptionellt. Vi på Svensk sexualpolitik idag tycker det är omöjligt att säkert avgöra men vi tvivlar inte på att artikeln ändå var genuin och Karina verkligen existerar.

Karina tycks vara en självhatande pedofil i övre trettioårsåldern (iaf över 35) som mår mycket dåligt med en stark önskan att få sympati (även om hon i artikeln förnekade att så var fallet) detta genom att motsvara många av fördomarna om pedofiler men också genom att attackera andra pedofiler. Påståendet att “Pedofiler vet att de gör fel och att de skadar” är kryptisk. Karina som inte själv är en aktiv pedofil borde väl veta att pedofiler vare sig behöver skada eller göra fel oavsett vilken syn man har på sexuella beteenden mellan vuxna och barn? Det är ganska konstigt egentligen att hon utgår från att pedofiler är sexuellt aktiva och beteer sig som en typisk pedofilhysteriker, speciellt när hon själv inte är aktiv. Ännu konstigare blir det när man undrar hur hon kan veta att alla pedofiler vet att de gör fel och att de skadar då hon aldrig tidigare pratat med någon om sin pedofili. Detta innefattar även andra pedofiler: “Hon säger att hon aldrig tagit kontakt med andra pedofiler…”

Aftonbladet skriver vidare:

“- De som förgriper sig på barn säger ofta att båda var med på det och att de på grund av kärlek inte kan rå för sitt handlande. De ljuger. De gör ett medvetet val och vet mycket väl vad de håller på med. [...] Karina tror att hon själv kan kontrollera sig, men är rädd för vad som kan hända om hon utsätter sig för frestelser. - Jag kan inte lova att jag kommer att kunna vara stark hela livet. Men jag gör allt för att inte släppa lös den mörka sidan inom mig. “

Karina ger knappast själv bilden av en person som gör ett medvetet val eller vet vad hon håller på med. Hon är rädd att utsätta sig för frestelser och att hon gör allt för att inte släppa loss den “mörka sidan” (irriterande fånigt ordval). Hur kan hon dra så skarpa slutsatser när hon själv i praktiken påstår att hon inte riktigt har kontroll över sig själv? Det är verkligen konstigt, det känns som hon i sin intensiva självförnekelse anamar varenda pedofilhysteriska myt och applicerar dem på sig själv för att sedan i sitt fördömande säga tvärtemot för att göra fördömandet mer legitimt (folk som är medvetna om vad de håller på med är skyldiga till vad de gör och kan därmed straffas och förtjänar vad de får, ungefär).

Karina påstod även att hon var engagerad i en idéell verksamhet där många barn och ungdomar är iblandande:

“- Om jag vetat det hade jag aldrig sökt mig dit, men verksamheten i sig är så intressant att jag inte vill välja bort det. Men jag var tvungen att sluta med alkohol på festerna, jag märkte att jag triggades och att gränserna suddades ut. “

Vad är det för verksamhet som har spritfester där barnen är med egentligen? Det finns säkert en rationell förklaring men det låter mycket konstigt.

Därefter följde en kort artikel om Elizabeth Kwarnmark som bland annat behandlar sexualbrottslingar. Hon anser:

” Tyvärr finns det inget särskilt behandlingsprogram för de som inte gjort sig skyldiga till brott. Men de behöver och bör söka terapi för att hantera det och lära sig leva med det, säger hon. Att hela tiden behöva trycka undan sina känslor är påfrestande och kan förvärra situationen.”

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser det vore oansvarigt av oss att inte varna alla pedofiler som funderar på att ta kontakt med psykvården. Idag kan ingen avgöra vilka vägar pedofilhysterin kommer ta, om den kommer bli värre eller om den kommer avta för att försvinna helt. Vi kan alltså inte veta om framtiden blir mycket värre, som i USA där psykvården har anmälningsplikt mot alla pedofiler oavsett om de agerar på sin läggning eller inte. Vi kan inte veta om det till och med kommer bli värre än vad det är i USA (där polisen kan lägga ut informationsmaterial på nätet med bild, namn och adress på pedofiler som inte dömts för några brott och därmed ej heller ens är registrerade som sexualbrottslingar).

Det kan till och med bli värre än så. Nazityskland misstänks haft användning för Hirschfeldinstitutets filer över homosexuella patienter för att skicka dem till olika läger. Eller nederländska polisens hantering av Brongersma Foundations samlingar över pedofilers levnadshistorier efter att de slog till mot stiftelsen under 90-talet. Om en pedofil är 20 år när denna söker kontakt med psykvården innebär det att personen kommer ha runt 60 år till att leva och alla vet vi att mycket kan hända under 60 år. Det vore alltså mycket oansvarigt av oss att inte varna alla pedofiler för detta. Det enda pedofiler har som handelsvara i detta sociala spel som utgör livet för en pedofil är deras egna existens och oberoende (att samhället inte vet vilka de är eller att de kan lokaliseras), att söka vård är att kapitulera för pedofilhysterin och därmed förlora den enda handelsvaran personen har gentemot pedofilhysterin, detta kan också komma tillbaka i framtiden om samhällets vindar blir hårdare.

Självklart skall en pedofil som känner att denna behöver vård också kunna göra det, men vi uppmanar alla att tänka över ett sådant beslut mycket noga. I vissa extrema fall kan också vård vara nödvändig men det gäller alla läggningar och är inget unikt för specifikt pedofiler (pedofilin i sig är inte problemet utan allvarliga personlighetsstörningar kan exempelvis förvärra beteendet, men detta är inget unikt för pedofiler). Men då måste de också ha i åtanke om det är mentala åkommor och inte pedofilin i sig de söker vård för kommer fokus ändå läggas på pedofilin och personen kommer med stor sannolikhet bli felbehandlad (vilket också är något som Charles Moser varnar för i sin argumentation mot störningsstämplarna över parafilierna).

För att fortsätta med Kwarnmark varnar hon så klart för Internet, moralister är alltid livrädda för Internet och vi förväntar oss inget annat. Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att pedofiler som kommer i kontakt med andra och erkänner sin pedofila identitet ökar chansen för att kunna sluta fred med sig själva och att stolthet över den samma också stärker personen i dennes konflikt med samhällets påträngande normer. Det är helt enkelt lättare att leva med känslorna om man inte fixerar sig vid dem utan accepterar dem och istället låter dem bli ett med en själv. Detta gäller speciellt om man också inte vill genomföra sexuella aktivitet med barn.

Personer som Kwarnmark kommer i kontakt med pedofiler som gjort sig skyldiga till sexualbrott och som många gånger inte heller ens är pedofiler (en majoritet av de som genomför sexuell aktivitet med barn är dessutom inte pedofiler) därtill i en del fall också de mest tvångsmässiga. Alltså personer som INTE är repressentativa för helheten och har därmed låg generaliseringsbarhet. Det är som om de inte lärt sig något om turerna kring gruppen homosexuella som ansågs vara mycket störda förr i tiden eftersom fängelsekunderna och psykpatienterna var de enda som de kom i kontakt med.

Mycket få ickekliniska studier på pedofiler har gjorts, en av de få är Wilson och Cox’s studie över medlemmarna i brittiska pedofilföreningen Paedophile Information Exhange. (Evelyn Hookers berömda studie som fick stort inflytande över förändringen av synen gentemot homosexuella genomfördes via homofilföreningen Mattachine Society.) Resultaten publicerades under tidiga 80-talet i en artikel i tidskriften ‘Personality and Individual Differences’ och därefter en bok ‘The Child-Lovers: A Study of Paedophiles in Society’. Resultaten visade enligt Richard Green följande [a]:

“A unique study at the Institute of Psychiatry of the Maudsley Hospital in London evaluated nonprisoner, nonpatient pedophiles (Wilson & Cox, 1983). The men were obtained through the Pedophile Information Exchange. The psychometric instrument utilized, it being a Maudsley study, was the Eysenck Personality Questionnaire (EPQ). The EPQ is scored on three main axes of personality: extraversion, neuroticism, and psychoticism. There is also a “Lie Scale” to assess “faking good.” A total of 77 pedophiles were studied, with an age range of 20–60. They were compared with 400 controls.Pedophiles were significantly more introverted. Psychoticism, or thought disorder, was slightly elevated but not to a pathological level. Occupational groups with similar scores to the pedophiles are doctors and architects. Neuroticism scores were slightly higher than controls, but not clinically abnormal. Pedophile scores were similar to actors and students. The lie scales did not differ. Wilson and Cox (1983) concluded that:
“…the most striking thing about these results is how normal the paedophiles appear to be according to their scores on these major personality dimensions—particularly the two that are clinically relevant [neuroticism and psychoticism]. …introversion…in itself is not usually thought of as pathological. (p. 57)” “

Abused/Absuser-hypotesen

Därefter vill vi med detta inlägg diskutera den mest livskraftiga myten kring sådana som genomför sexuell aktivitet med barn. Föreställningen att sexuella kontakter i barndomen överförs på barnet som sedan i vuxen ålder genomför själv sexuella kontakter på barn (den så kallade Abused/Abuser Hypothesis). I Aftonbladet kunde man läsa:

“Enligt svenska experter som Aftonbladet talat med är kvinnliga pedofiler i minoritet jämfört med de manliga. Men oavsett kön har de flesta pedofiler själva blivit sexuellt utnyttjade som barn. - Så var det även för mig, säger Karina. Hon berättar att hon under hela sin uppväxt blev misshandlad av sin pappa och att han antagligen också förgrep sig på henne. - Det är vad terapeuterna säger, men jag minns inte allt.”

“När hon var elva år hamnade hon på ett ungdomsvårdhem. Men där förvärrades situationen. Karina säger att hon utsattes för ett våldtäktsförsök och att kvinnorna i personalen tafsade på henne. - De kom om nätterna. Jag vaknade av att de smekte mig. Det kändes onaturligt och jag undvek dem så gott det gick.”

“Karina har fram till i dag aldrig talat med någon om sin pedofili. Inte ens med sin terapeut som hon träffat för att bearbeta de övergrepp hon själv utsatts för - det hon tror är roten till det onda. - Pedofili föder pedofili. Det är viktigt att inte själv bidra till att vi blir fler. Vi vet ju att det är fel och att det skadar.”

Vi vill självklart beklaga att Karina utsattes för våldtäktsförsök och sådant vid elva års ålder på ungdomsvårdhemmet. Men vi vill hissa ett varningsflagg för vad terapeuten säger, i Sverige är flera av psykodynamiska och psykoanalytiska myter och socialpolitiska dogmer ännu aktiva. Risken finns att terapeuten kan föreslå en mycket skadlig terapiform där de skall försöka suggestera fram minnena men som med största sannolikhet riskerar vara falska.

Men åter till frågan om Abused/Abuser Hypothesis vill vi påstå att idag råder det konsensus i specialistlitteraturen att hypotesen inte stämmer som en förklaringsmodell för vuxnas sexuella beteenden med barn. Däremot verkar myten vara vida spridd bland terapeuter, speciellt från den psykodynamiska skolan. Men vi tänker inte diskutera ämnet utan låter istället några av de mer respekterade forskarna i ämnet pedofili berätta utifrån forskningen som finns i ämnet:

Gene G Abel* och Clarence Osborn:

“If this were the case, however, 25 percent of all females and 10 percent of all males should be pedophiles (since most studies suggest that at least 25 percent of all females and 10 percent of all males under 18 years of age have been sexually molested). [...] The assumption that pedophilia results from having been victimized as a child appears to have emaneted from studies investigating the prevalence of childhood and adolescent histories among adjudicated and incarcerated sex offenders of children and adolescents. Subsequent studies involving not only incarcerated sex offenders but incarcerated nonsex offenders found no statistical difference between these two populations in terms of prior victimization (Condy, Templer, Brown & Veaco 1987; Gebhard, Gagnon, Pomeroy & Christianson 1965). Being molested as a child does, however, appear to have some influence on the gender selection of victims by pedophiles. The authors’ data indivate that only 24% of those who molest girls report prior victimization, while 40% of those who molest boys report prior victimization, a finding significant at the .05 level (Abel & Rouleau 1990). However a critical review of the abused-abuser hypothesis of child sexual abuse concluded that “sexual contact with an adult during childhood or adolescence is neither a necessary nor a sufficiet cause of adult sexual interest in children or adolescents (Garland & Dougher 1990, pp. 505-606).” [b]

Jay R. Feierman:

“The “abused/abuser hypothesis,” which perhaps should be renamed “the master’s myth” because of its uncritical acceptance by so many master’s level psychotherapists, is an example of a learning theory model gone awry. The best one can say about the abused/abuser hypothesis is as follows: Having been sexually abused as a child is neither a necessary nor a sufficent determinant of a previously sexual abused child’s becoming an adult sexual abuser of children. Nevertheless, there appears to be a weak correlation between being sexually abused as a child and again as an adult. No casual relationship can be concluded from a mere correlation, however (Garland & Dougher 1990). Most of the myriad adult psychopathologies attributed to the sequelae of previous childhood sexual contact with an adult are without scientific bases.” [c]

Garland R J, Dougher M J:

“In summary, the abused/abuser hypothesis - the belief that sexual behavior between adults and children or adolescents causes those children and adolescents, as adults, to become sexually involved with other children and adolescents- is inadequate and incorrect.” [d]

Samt:

“The belief that sexual abuse causes sexual abuse, the so-called “abused/abuser hypothesis,” is simplistic and misleading. The available evidence indicates that sexual behavior between and adult and a child or an adolescent is neither a necessary nor a sufficent cause of similar behavior in the child or adolescent when he or she becomes an adult. If sexual behavior with an adult is at all related to a child’s or an adolescent’s repeating the behavior during adulthood, it is related only in the context of other, interacting variables.” [d]

Ovanstående visar tydligt att det finns mycket lite stöd för föreställningen för ‘abused/abuser’-hypotesen utöver i exceptionella fall där andra faktorer spelar in. Forskningen idag är också så gott som helt och hållet baserad på ett kliniskt material vilket också innebär att de har en låg generaliseringsbarhet och därmed inte kan anses repressentativa för gruppen pedofiler. Som Garland och Dougher säger i sin monumentala genomgång av forskningen i ämnet:

“However, even this conclusion is tentative because of the methodological limitations of the studies reviewed. First, the majority of the studies reviewed used only adjudicated and incarcerated sex offenders. Finkelhor et al. (1986) have questioned whether this group can be considered representative of sex offenders of children and adolescents. This group most likely represents a veary biased sample of all adults who have engaged in sexual behavior with children and adolescents. Such incarcerated sex offenders are likely to be the ones who are the most “pathological” and who come from the most diasadvantaged segments of society. [d]

Men detta är inte allt, personer som hamnat i klammeri med lagen för sexuella kontakter med barn verkar ha en tendens att hävda att de haft sexuella kontakter i barndomen med vuxna även om de inte haft det, speciellt i ett terapiklimat där terapeuterna förväntar sig att “abused/abuser”-hypotesen är korrekt. 1988 publicerade en terapeut en studie på pedofiler där hon frågade om erafenheter av sexuella kontakter i barndomen, Kurt Freund skriver om studien i en av sina artiklar:

“The first however, to investigate the reliability of these offenders retrospective reports was Hindman (1988). This therapist compared paroled male adult sexual offenders against children in two periods: In the first (1980-1982) she interviewed 40 patients and in the second (1982-1988) she saw 129. The second period differed from the first in that the patients were told that they would have to submit to a polygraph test and that if their self-reports were contradicted they would be returned to jail. In the first period, during which patients were not threatened with polygraph testing, 67% indicated that they had been molested when children. In the second period, however, only 29% of the offenders indicated that they were abused as children. Hindman’s results imply that in a therapeutic climate where professionals tend to subscribe to the theory that pedophilia is caused by earlier sexual abuse of the offender himself, some offenders could fabricate such an event as an excuse for their erotic attraction to children.” [e]

Skillnaden är markant mellan den första och den andra studien, från massiva 67% ned till mer vanligt förekommande nivån 29%, Hindmans studie befäster antagandet att påståenden av sådana erfarenheter i barndomen kan och bör ifrågasättas även när de kommer från personer som genomför sexuell aktivitet med barn. Det finns viss överrepressentation bland pedofiler men som Abel konstaterade är inte denna överrepressentation högre än bland andra som suttit i fängelse för andra brott än sexualbrott (det vill säga att man jämför fängelsekunder med fängelsekunder).

Men varför inte kontrollera med andra grupper i samhället? Yrkesgruppen psykologer exempelvis har en förekomst av sexuella kontakter i barndomen på 32% (1000 tllfrågade) [f] eller 35,5% av vuxenorienterade homosexuella män som deltog i en studie på besökare på en HIV-testklinik [g]. Kanske sexuella kontakter i barndomen istället leder till att barnet får en framgångsrik karriär inom psykologin? Nej, självfallet gör inte det, lika lite som det leder till att någon blir en pedofil eller ickepedofil som har sexuella kontakter med barn, även om sådana erfarenheter kan spela en viss roll i unika fall (men då även i form av yrkesval, könsinriktning och andra ting utöver pedofili).

Vi bör dock avsluta inlägget med att påpeka det faktum att abused/abuser-hypotesen förr i tiden huvudsakligen gällde homosexuella och då kallades den för “förförelseteorin” [h]. De flesta länder fick efter avkriminaliseringen av homosexuella beteenden en särlagstiftning när det gäller åldersgränsen för homosexuellt sex pågrund av den starka tilltron till förförelseteorin. Fram till 1978 var åldersgränsen för homosexuellt sex 18 år medan det för heterosexuellt sex var 15 år. Förförelseteorin var mycket populär innan 60-talet men hamnade i onåd efter den sk Speijerrapporten som genomfördes i Nederländerna som ansågs bevisa att sexuella kontakter i barndomen inte ledde till varaktig homosexuell könsinriktning (vi på Svensk sexualpolitik idag har inte läst studien och kan därmed inte beskriva den). Rapporten hade ett omfattande inflytande och är en av anledningarna varför homosexuella beteenden fick samma åldersgräns som för heterosexuella här i Sverige. De flesta fördomsfulla och plågsamma teorier och behandlingsmetoder har flyttats över rakt av på gruppen pedofiler och har visat sig vara lika falska och ineffektiva som tidigare.

[a] Green, R. (2002). Is pedophilia a mental disorder?, Archives of Sexual Behavior, vol. 31, no. 6, 2002, pp. 467-471.

[b] Abel G G, Osborn C: Pedophilia. I Diamant L, McAnulty R D. (red): The Psychology of Sexual Orientation, Behavior, and Identity: A Handbook. Greenwood Press: Westport. (1995) sid.270-281

[c] Feierman J R: Pedophilia: Paraphilic Attraction to Children. I Krivacska J J, Money J. (red): The Handbook of Forensic Sexology: Biomedical & Criminological Perspectives (New Concepts in Human Sexuality). Prometheus Books: New york. (1994) sid. 49-79

[d] Garland R J, Dougher M J: The Abused/Abuser Hypothesis of Child Sexual Abuse: A Critical Review of Theory and Research : I Feierman J R (red): Pedophilia : Biosocial Dimensions. Springer-Verlag; New York. (1990), 488-509

[e] Freund K, Watson R, Dickey R. (1990) Does sexual abuse in childhood cause pedophilia: an exploratory study. Archives of Sexual Behavior. Vol.19, Num.6: pp.557-568.

[f] Polusny,M.A, & Follette, V.M. (1996). Remembering childhood sexual abuse: A national survey of psychologists’ clinical practices, beliefs and personal experiences. Professional Psychology: Research and Practice. 27. 41-52

[g] Lenderkring W R, Wold C, Mayer K H, Goldstein R, Losina E, Seage G R. (1997) Childhood Sexual Abuse Among Homosexual Men - Prevalence and Association with Unsafe Sex. Journal of General Internal Medicine. Vol.12. pp.250-253

[h] SOU 1983:63 Homosexuella och Samhället

* Vi bör dock påpeka att Abel, även om han är en mycket väl ansedd forskare och en av de absolut mest inflytelserika i ämnet pedofili, är en mycket dålig forskare, enligt oss. Vi har mycket skarp kritik att rikta mot delar av hans forskning och hur slarvigt han genomför den och hur lättvindigt han använder psykiatriska diagnoser. Dock är hans slutsatser rörande abused/abuser-hypotesen givande men också just för att det är han som säger det som verkligen är en av de som förtrycker pedofiler mest. Vi kommer framöver publicera en omfattande kritik av de mer inflytelserika studierna han genomfört som innehåller en hel del uppseendeväckande felaktigheter.

Fotnot: Aftonbladet hade även en liten faktaruta där de påstod att antalet våldtäkter mot barn ökat med 140% sedan 2004. Detta beror inte på att antalet våldtäkter faktiskt ökat utan för att definitionen av våldtäkt när det gäller sexuella beteenden med barn utökats till att omfatta så gott som alla beteenden. Aftonbladet borde veta detta, vad försöker man uppnå egentligen?

“Otillbörlig använding av Amnestylänk”

Abstract (in English):

The admin for the website Pedofil.se (a site about Paedophilia) got an email from Amnesty Sweden stating that their campaign irrepressible.info (which is for Free Speech online) doesn’t have any relevance to the site (and is abusing their “trademark”) and that their banner should be taken down. The fact is that Pedofil.se has been a target for all sorts of abuse because of its political message, including attempts to take down the site and threats of physical violence. Are Paedophiles not worthy of supporting Amnesty, Free Speech or Human Rights like anybody else? Is that the position of Amnesty?

It is also a fact that Amnesty International takes it’s funding from the Western World in order to criticise the lack of Free Speech and Human Rights on the opposite side of the globe. Therefore we think Amnesty has no reason (it’s not economically rewarding enough) to support the rights of Paedophiles, or any other non-desirables in the West. Amnesty is an entrepreneur in conscience and not genuinely interested in Universal Rights for everyone. Because of the hypocrisy of Amnesty and of it’s campaign, the owners of this Blog and of Pedofil.se have removed all links to irrepressible.info, even if Amnesty had no right to demand this in the first place.

Härom dagen damp det ned ett mail med titeln “otillbörlig använding av Amnestylänk” till den administrativt ansvariga för sidan Pedofil.se. Mailet var från pressekreteraren för Amnestys svenska lokalavdelning, där man bestämt bad om att deras kampanj irrepressible.info inte fick länkas till från Pedofil.se med påståenden som:

“På er hemsida välkomnar ni personer att länka till egna hemsidor. Vi har inget som helst samarbete med er verksamhet och anser att länken till vår kampanj på er hemsida är missvisande, vi har definitivt inte “beställt” någon länk till Amnesty. Vi har fått starka reaktioner på att ni på detta sätt utnyttjar vårt varumärke och därmed skadar vårt arbete, även om ni inte uppmanar till lagbrott på er hemsida. Vi ber er därför plocka bort länken.”

Utöver den mycket konstiga föreställningen om att Pedofil.se är ett länkregister av något slag trodde de tydligen att varje länk skulle vara beställd? Trots att det var några dagar sedan vi läste mailen har vi fortfarande inte riktigt förstått vad hon menade eller hur förvirrad en människa verkligen kan vara. Att Amnesty skall beställa en länk eller att sidor om pedofili inte skall ha bannern Irrepressible.info är bara fånigt. Det står ingenstans att siter om pedofili (eller något annat för den delen) måste be om särskilt lov att länka till deras kampanj. Det står till och med att alla bör hjälpa till att sprida budskapet:

“If you have a website or blog, help us spread the word and undermine unwarranted censorship by publishing censored material from our database directly onto your site.
The more people take part the more we show that freedom of expression cannot be repressed. “

Vi trodde Amnesty och kampen för yttrandefrihet för alla också gällde alla och att ju fler som höjer rösten och sprider ordet desto bättre, men uppenbarligen inte. Pressekreteraren påstod därtill saker som bara kan uppfattas som illvilja eller brist på förståelse gentemot Pedofil.se:

“Vårt arbete för de mänskliga rättigheterna är baserat på FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna och det inbegriper i högsta grad även barns rätt att inte utsättas för övergrepp eller kränkningar.”

Pedofil.se uppmanar inte till att man skall kränka eller genomföra övergrepp på barn, sajten uppmanar inte ens till att man skall ha intima relationer med barn, detta var också pressekreteraren medveten om (då det är olagligt med sexuella beteenden mellan vuxna och barn oavsett vilken form dessa tar) vilket också framgick av hennes brev. Varför hon då påstod ovanstående är ett mysterium, därtill kan det vara värt att påpeka att Barnkonventionen anser barn vara personer under 18 år. Men att varje land själv får besluta vilken gräns som barn uppnår sexuell självbestämmanderätt. Skulle samhällets syn förändras radikalt skulle alltså sexuella beteenden mellan vuxna och barn vara acceptabla inom Barnkonventionens artiklar. I Sverige uppnår ett barn sexuell självbestämmanderätt vid 15, enligt Barnkonventionen är en person ett barn upp till 18 år. Det är alltså lagligt för vuxna och barn att praktisera olika sexuella beteenden tillsammans idag såvida de håller sig ovanför ålderrsgränsen för sexuell självbestämmanderätt (men inte fotografering i pornografiskt syfte och prostitution med mera).

De ifrågasatte även på vilket vis Pedofil.se relaterade till deras kampanj, inte för att vi trodde det skulle behöva någon relevans för att få ha deras banner på en sajt. Vi tycker faktiskt att Pedofil.se relaterat till deras kampanj då Pedofil.se har blivit motarbetat, nedstängt från webhotell, blivit utsatt för omfattande attacker för att skada sidan men inte bara det. En del mordhot eller hot om fysiskt våld har inkommit också, allt detta för att vissa människor inte tror på yttrandefriheten innebär att de försöker stänga ned Pedofil.se. Kampanjen Irrepressible handlar om internetyttrandefrihet och försök att förhindra denna…
Det måste vara djupt kränkande för folkgruppen pedofiler att inte anses värdiga nog att kunna stödja Amnesty och deras kampanjer samt vara för mänskliga rättigheter (vi har dock börjat undra om det inte finns ett motsatsförhållande mellan de två).
I deras mail kallade de Irrepressible.info för ett varumärke och vi förstår att det är så de ser det. Amnesty lever på donationer i egenskap för entrepenörer i samvete, den produkt de säljer är ett stillat samvete. Eftersom pengarna i huvudsak kommer från Västvärlden är det kanske inte konstigt att Amnesty inte bryr sig om pedofiler (som är en av de mest hatade grupperna i Västvärlden) trots att det är en exceptionellt förföljd grupp. Vi anser att de missförstått något fundamentalt vad gäller principerna om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet: Det handlar inte om de grupper som just nu är socialt accepterade utan det handlar om alla. Men att vara mån om alla människors rättigheter och yttrandefrihet verkar inte dra in pengar, det är enklare att skrika om orättvisor på andra sidan jordklotet eftersom pengarna inte kommer därifrån.

Vi har en tendens att kalla Kina för diktatur samtidigt som vår egen polis sysslar med oövervakad censurering av påstådda kommersiella barnpornografiska siter, en lista på sammanlagt 3600 webbsiter som läckt ut och efter granskning visat sig innehålla mestadels påklädda barnmodeller, tecknad pornografi, såväl som en site för ett koreanskt bonsaisällskap med bilder på små… träd. Kommersiell barnpornografi av det slag man förväntar sig när man pratar om barnpornografi, som censurfiltret skulle användas mot, var det mindre gott om. En liten minoritet av siterna var av det sistnämnda slaget vid en stickprovskontroll på hundratalet siter (genomförd av en bekant).

Det kom egentligen inget formellt krav från svenska Amnesty. De har ingen laglig rätt att kräva att bannern skulle tas bort från Pedofil.se. Men eftersom deras kampanj uppenbarligen är ett hyckleri och Amnestys engagemang inte omfattar de verkligt utsatta sexuella minoriteterna så som pedofiler, så väljer vi att frivilligt ta bort deras banner. Vi stödjer nämligen inte Amnestys hyckleri och vill inte ha deras banner på några av de siter vi är inblandade i.

Vi ber er alla som har bannern på sina siter att välja bort http://irrepressible.info/.

Bloggar som skriver om det här:

Dyslesbisk
Per von Zweigbergk
Blogge Bloggelito
projO
Opassande
Tomas Tvivlaren
LouiseP - Frihetspropaganda

“MASTURBATION: Temporary sexual pleasure with many dangers”

Titeln på detta inlägg är även titeln på en artikel som publicerades i den nigerianska tidningen Nigerian Tribune den 18 juni 2007. Det är den artikeln detta inlägg handlar om.

Länk: http://www.tribune.com.ng/18062007/hlt1.html

När vi läste artikeln första gången kunde vi inte riktigt besluta oss för om det var ett skämt eller inte. Men efter en granskning av många andra artiklar i samma tidning och sökningar på nätet har vi dragit slutsatsen att den är seriöst menad. Därför väljer vi att skriva om artikeln även om det inte direkt relaterar till svenska förhållanden utöver den viktiga sexualpolitiska frågan om/hur invandring från sexuellt trångsynta områden är bra för vår sexualkultur i långa loppet. Den frågan har vi dock valt att ignorera i detta inlägg för att återkomma till ämnet i ett framtida inlägg. Vi tycker det är intressant att se hur en förlegad syn på något så, för oss svenskar, självklart och hälsosamt som självsex/onani/masturbation kan anses ge men för livet i andra kulturer. Men också det faktum att denna förlegade och djupt felaktiga syn många gånger upprätthålls av specialister inom området.

Inledningsvis får man i artikeln veta:

“There is a secret sexual practice common to both the young and old and it is known as masturbation.”

Inget nytt under solen där, även om den kanske inte för oss i västvärlden är lika hemlig längre. Artikeln hänvisar till och med vidare till västerländska studier om hur vanlig förekomsten av självsex verkligen är (i västvärlden). Det förekommer även en och annan vettig specialist i artikeln som uttalar sig om att självsex är en hälsosam och normal sexuell aktivitet.

En annan någorlunda positiv del av artikeln är att trots dess oerhört negativa uppfattning om självsex att författaren samtidigt försöker måla upp ett behov av sexualundervisning och förmedlandet av en mer positiv syn på sex (heterosexuella samlag så klart, det är trots allt Nigeria vi pratar om) till, i huvudsak, flickor. Med tanke på att Nigeria knappast kan anses vara långt gånget i dess inställning till sexualitet är detta troligen jätteradikalt. Ungefär som RFSU under 30-talet, även om de inte ansåg självsex vara något skadligt (eller gjorde de?), däremot homosexualitet och andra läggningar som skulle dirigeras in på enligt RFSU ett statistiskt vanligt heterosexuellt samliv som enligt deras värderingar var mer värdefullt.

Fast så klart, argumentet varför flickor skall få någon form av sexualundervisning är inte lika uppmuntrande:

“Many girls and women don’t have this knowledge, and that is why some of them engage in unwholesome sexual habits like lesbianism and masturbation.”

Hur galet det än låter så måste man väl börja någonstans? Kanske något för RFSU:s utlandssattsningar? Även om motivet skulle vara för att förhindra socialt oacceptabla sexuella beteenden skulle sexualundervisning i långa loppet avdramatisera olika sexuella beteenden.

Men, det mest tragiska i artikeln och det som det här inlägget egentligen handlar om, är hur de hänvisar till forskare och folk med auktoritet utifrån sin titel som doktor (men som dömer utifrån sin egna moral, inte kunskap) eller liknande som företrädare för olika organisationer om riskerna för skador vid självsex. Likheterna med 1800-talets hysteri (och på den tiden absoluta sanning) i Europa över alla åkommor självsex kan orsaka är påtaglig.

Raden av “specialister” som uttalar sig är som ett galleri av hur falsk auktoritetstro faktiskt kan vara och hur pinsam, obehaglig eller rent av komiskt ett samhälles självaklara sanningar kan vara sedd utifrån ett annat kunskapsläge och/eller utvecklingsnivå. Vi låter dem tala för sig själva:

“Though Dr. Adewale Oguntuase says adults also masturbate, but scientists have different opinions on its effect on health. Some say that masturbation is an act that must be resisted and that those already into it should find a way to stop it because it has harmful effects on the body, especially the brain.”

-

“And for Mr. Bosun Banjoko, an immunologist/public health specialist at Obafemi Awolowo University, Ile-Ife, Osun State, ‘masturbation can actually affect one’s sexual life in future and also has both psychological and social effects on the doer.’”

-

“Mr. Idowu Bakare of Movement Against HIV/AIDS and Poverty (MAAIDS) and Olubowale Gbolahan, of Centre for Rural and Reproductive Health Development (CRRHD), also share the same view with Bosun Banjoko.”

-

“Another health practitioner, Mr. Femi Adereti described masturbation as a secret act of sexual excitement which he said can be definitely harmful, especially when carried to excess. ‘Often the individual tends to become secretive, living in a kind of dream world where fantasy plays a dominant part. Many highly nervous older women freely admit that most of their troubles stem from some form of self-stimulation, indulged in for over a long period of time.’”

-

“For Dr. Bayo Omole, any young person who engages in masturbation is only exposing himself/herself to nervous problems. ‘In fact, nervous problems are always more common in those who indulge in this sort of thing. Many of them seem unable to face reality. Frequent masturbation, with its tendency to day-dreaming, can be harmful, particularly to those who are subject to nervous depression. So, I would advise young people, especially anybody who wants to enjoy his/her life to avoid the dirty, unholy sexual habit called masturbation,’ Dr. Omole said.”

Obehagligt att en doktor kallar ett sexuellt beteende för smutsigt och syndigt. Man kan undra om det ingår i hans yrkesbeskrivning att fälla moraliska omdömen, vilket för in oss på nästa “specialist”-gren, som så klart alltid förekommer i sådana här moralkonservativa sammanhang. En religiös typ:

“From a religious point of view, Pastor Yemi Aduloju, an Ibadan-based man of God, in one of his sermons, submitted that masturbation is a sexual sin with dangers to health and most especially to one’s spiritual life. According to him, masturbation opens one to sickness and diseases as spelt out in biblical passages like Proverb 6: 32 - 33. Pastor Aduloju said: ‘Sexual sins like masturbation bring down great men and has also brought down great destiny in life. It makes God turn His back on you, even immediately you commence the dirty, unholy, sexual act with temporary pleasures.’”

Sist men inte minst en som också avslöjar det de flesta västeuropeer undrat om, varför just Nigeria gjort sig mest kända som landet varifrån företeelsen ‘nigeriabrev’ härstammar från. Porrsurfar inte ungdomarna i Nigera eller sysslar med självsex (som om det inte finns någon morgondag) sitter de då och skickar nigeriabrev?

“For Okeke Uzoamaka, a senior social worker with CEREHAD - a non-governmental organisation, increasing cases of unwholesome sexual habit like masturbation, lesbianism and homosexuality among youths can also be traced to the advent of the internet. ‘Many young school boys and girls now go to cybercafe to watch pornographic films on the internet. Though many of them would tell you they are going to browse, but ask them what actually are they browsing? It is either X-rated films or blue films or they are looking for ways to commit internet fraud or crime. So, this is where they learn all these dirty sexual habits like masturbation which eventually would mar their health later in future,’ Uzoamaka stated while speaking with Your Health recently.”

Då vet vi det, allt enligt specialisterna, onani är livsfarligt, skadligt på alla möjliga vis och ökad förekomst av självsex har vi att tacka Internet och Internetporr för men även hög förekomst av homosexualitet. Internet är enligt hysterikernas synsätt den nya boven för allt som vuxengenerationen är rädda för, beteenden av det slaget kan ju inte enligt dem vara helt naturliga och uppstå spontant, utan det måste komma från någon/något annan/annat.

Enligt artikeln i Nigerian Tribune (och de medicinspecialister tidningen varit i kontakt med) kan följande åkommor uppstå om man tar chansen (”chance masturbator”) och praktiserar självsex:

• “psychological guilt”
• “nervous-depressing permanent insanity”
• “premature death”
• “diabetes”
• “blood diseases”
• “inability to perform sexual act naturally, etc”
• “inability to pull out of the act”
• “total loss of sexual feelings and desire due to lack of sensation when it is time to actually engage in legitimate sexual intercourse”
• “quick, early or premature ejaculation”
• “in girls, the breast development is arrested or retarded”
• “risk of experiencing spinal irritation resulting from epilepsy as a result of loss of seminal fluid in a male”

Inget att leka med andra ord, artikeln låter oss även veta:

“It has even been documented to cause more deaths among boys in Europe than any plaque or war”

Man ansåg att självsex ledde till galenskap eller till och med döden, listan ovan från den nigerianska nutida artikeln är mycket lik de skador man tidigare antog självsex kunde leda till här i Europa och i resten av västvärlden.

Denna hysteri var som intensivast i Europa under 1700- och 1800-talet vilket kunde leda till så pass bisarra rekomendationer från specialistkåren som penisamputation, bränna klitoris med syra eller sy igen blygdläpparna alternativt förhuden. I USA rekomenderade Dr. Kellog, som på sin tid var högt respekterad läkare (och i vår tid känd för att ha uppfunnit frukostflingorna som bär hans namn), även att pojkar som inte kunde upphöra med sin onani skulle omskäras utan bedövning för att lära sig en läxa. I dagens USA är omskärelse väldigt spridd och det handlar inte om religion, utan dess ursprung är just onanihysterin från 1800-talet som helt enkelt blivit ett inslag i deras kultur.

Men vad handlade det om egentligen? Utöver rena sexnegativa attityder, medicinska teorier som grundades på antisexuella ställningstaganden, var det också en skräck för barns sexualitet. Offren som blev omskurna utan bedövning eller fick sin klitoris bränd med syra var inga vuxna människor utan just barn. Föräldrarna som trodde på läkare med en antisexuell agenda (ofta med religiösa undertoner) och deras rekomendationer utsatte alltså sina egna barn för dessa grova övergrepp, i syfte att rädda barnen.

I Indien och Pakistan är det exempelvis än idag fortfarande ett vanligt problem att män oroar sig för att de skadat sina könsorgan vid självsex, vilket leder till att de söker hjälp för det. Anledningen är att de tror att självsex har negativa konsekvenser och börjar inbilla sig att de faktiskt får verkliga problem eller tolkar symptom på en orelaterad sjukdom som ett resultat av just självsex [1].

“Psychological guilt” är troligen den enda negativa konsekvens som allmänt sett kan kan uppstå vid självsex och då speciellt i kulturer där det ses som något fullständigt förödande för en människas utveckling. Förväntas man bli skadad kommer folk oroa sig till den grad att de faktiskt kommer ta skada. Samma sak med frågan kring vuxen-barn sexuella kontakter, förväntas barnen bli offer då blir de det, många gånger av ren inbillning eller på grund av samhällets reaktion. På det kan man också lägga en forskning som styrs av utstuderad social ingenjörskonst av extremistiska feminister, religiösa m.fl. som inte tvekar en sekund att förvanska sina resultat genom att bortdefiniera de delar som säger emot deras ideologiska utgångspunkt [2, 3]. När till och med den främsta bland dem, David Finkelhor, inom den ‘nya’ offerfixerade forskningen kring vuxen-barnsexuella beteenden uttryckligen avfärdar betydelsen av den empiriska forskningen och dess resultat. När forskningen inte visar rätt resultat (Finkelhors moraliska ställningstagande) så skall det totalt bortses ifrån [3]. Utöver styrda resultat från forskarens egna moraliska fördömanden kan man därefter lägga till det faktum att för att bedriva forskning i Sverige om ämnet måste pengarna många gånger komma från hysteriespridande intresseorganisationer som exempelvis Rädda Barnen.

Idag anser samhället och folk i allmänhet (i Västvärlden) att onani är något hälsosamt (utöver vissa ytterligheter då) medan skräcken för barns sexualitet och hotet mot deras personliga utveckling till goda vuxna samhällsmedborgare har överförts på pedofilerna istället. Barnen har återigen blivit så oskuldsfulla att många börjat tro att de helt saknar sexuella känslor. Symtomen, listorna över kännetecken och till och med många av de påstådda psykologiska effekterna har nästan flyttats över rakt av från självsexpaniken till pedofilpaniken, och i många fall till och med lika motsägelsefulla symptom och omfattning (generell förklaring för stora delar av alla psykologiska fenomen) som tidigare.

Självsexpaniken är snarlik om inte identisk med pedofilpaniken, även denna gång är det personer som använder sin auktoritet för att göra moraliska omdömen om sexuella beteenden. Men som med självsexhysterin kommer pedofilskräcken också upplösas i intet och ses som en fånig relik som hörde det förgågna till. Likaså dess auktoriteter kommer ses med hån på samma vis så som de medeltida auktoriteter, som sade att jorden var centrum i universum och alla oliktänkande drabbades av repressalier. Idag ser vi på det med det djupaste av förakt som symbolen för mänsklig dumhet.

Än så länge är domen inte lagd över vuxen-barnsexuella beteendens skadlighet eller lämplighet, det är något för framtiden och dess forskning att avgöra. Däremot är domen lagd när det gäller självsex och idag vet vi att det är ett oskadligt beteende, det tog dock några århundraden för vetenskapen att mogna tillräckligt för att kunna hantera det hela på ett förnuftigt vis. Hur lång tid kommer det ta innan intergenerationella sexuella beteenden och intimitet kommer kunna hanteras på ett moget sätt av forskarvärlden?

[1] Dein S (1997) ABC of mental health: Mental health in a multiethnic society. BMJ, Vol.315: pp.473-476

[2] Okami P. Slippage in Research on Child Sexual Abuse - Science as Social Advocacy. I Krivacska J J, Money J. (eds): The Handbook of Forensic Sexology: Biomedical & Criminological Perspectives (New Concepts in Human Sexuality). Prometheus Books: New york. (July 1994)

[3] Okami, P. Sociopolitical Biases in the Contemporary Scientific Literature on Adult Human Sexual Behavior with Children and Adolescents: I Feierman J R (ed): Pedophilia : Biosocial Dimensions. Springer-Verlag; New York. (1990), 91-121

[4] Jones GP. (1990) The study of intergenerational intimacy in North America: beyond politics and pedophilia. Journal of Homosexuality. Vol.20, Num.1-2: pp.275-295.

Vill du veta mer om självsexpaniken under 1700- och 1800-talet och dess bakgrund samt nutid rekommenderar vi boken ‘The Destroying Angel’ av John Money.

Djurskyddsmyndighetens upplösning

Idag, 1 Juni firar vi Djurskyddsmyndighetens upplösning.

Djurskyddsmyndigheten har sysslat med att angripa diverse former av djurhantering på uppenbart löjeväckande sätt. Här följer några exempel:

• Humrar mår dåligt av att få klorna tejpade (innan de kokas levande).
• Det är inhumant att fiska med levande agn (innan fisken äts upp).
• Hästar måste ha hästkompisar (och andra djur och människor duger inte).
• Djur som går ute ska ha rätt till tak över huvudet (kan de inte bygga det själva ska vi människor göra det åt djuren).

Denna myndighet har i praktiken haft som främsta mål att motverka all form djurhållning genom att angripa enskilda djurhållare och göra det ekonomiskt ohållbart för dem.

Självklart såg Djurskyddsmyndigheten sin chans att öka sin populäritet när de blev tillfrågade om att utvärdera frågan om människor som har sex med djur. Istället för att göra som sin danska motsvarighet och grundligt granska alla sidor och källor om ämnet, så försökte de bara skriva ihop något som rättfärdigade deras redan förutbestämda åsikt ifrågan.

Djurskyddsmyndigheten använde sig av ASA-definitionen (även om de inte uttalat skrev det) och vad man egentligen rapporterade om var skador på djurs könsdelar oavsett hur dessa uppstått. Detta spreds tillsammans med Svenska veterinärförbundet (vars ordförande även var ett högdjur inom Djurskyddsmyndigheten) tidigare uppblåsta och medvetet överdrivna statistiska siffror utan någon grund, vilka avslöjades som osanning på Sveriges Radio, 15 Juni 2006.

Ett ytterst litet antal av alla djuren de lyckades samla ihop (från över 30 års tid) handlade om faktiskt sex med djur. Övervägande majoriteten var grova våldshandlingar med kniv och tillhyggen som sedan tidigare varit olagligt (en klar majoritet av dessa fall hade uppstått pga okända motiv). Det fanns således inget skäl att förbjuda just sexuella aktiviteter med djur rent generellt.

De försökte även få det till att lagen idag inte fungerar eftersom folk inte blivit straffade för en majoritet av incidenterna, även de grövsta. Men i själva verket om man studerade deras egna statistik lades de flesta av fallen ned just för att det inte stod någon förövare att finna. De kommer alltså inte gå vidare i framtiden heller. Målsättningen verkar vara att förbjuda ickeskadliga beteenden som INTE hamnat i statistiken genom att använda sig av i många fall skadliga beteenden som har hamnat i statistiken.

Deras första rapport blev stenhårt krossad och sågad av Lilja Wargs utmärkta artikel (Tidelag, mytbildning och lagen) vilket troligen ledde till att de fick i uppdrag att göra en ny bättre rapport till skillnad från den högstadieuppsats-nivå den tidigare hade. Där raffinerade man argumenten lite mer men fortfarande med samma statistik och värdelösa utgångspunkt samt med selektiv användning av källor. De använde exempelvis en artikel från en bok genomgående i sin rapport men ignorerade samtliga andra i samma bok som var positiva till sexuella beteenden mellan djur och människa. Vi på Svensk sexualpolitik idag stödjer att tidelag skall fortsätta vara avkriminaliserat och motsätter oss varje försök att kriminalisera det.

Tyvärr kommer djurskyddsmyndighetens överdrifter, lek med statistiken, falska påståenden och vidriga dimridåer stärka de som redan bestämt sig i frågan. Blir tidelag förbjudet kommer vi verka för att åter avkriminalisera beteendet och vi kommer stödja zoofilerna på alla tänkbara vis.

Vi kan såhär i efterhand se tillbaka på Djurskyddsmyndigheten som ett bra exempel på vad som händer när djurrättsextremister får för mycket makt. Nedläggningen kommer firas med en extra god middag (kött såklart) och lite alkohol framåt kvällen.

RFSU antog motion om BDSM, våra kommentarer

Inledning

Under RFSU’s kongress i Uppsala den 11:e till 13:e maj antog förbundet de motioner som handlade om sadism och masochism samt fetischism [1]. Detta kan få en stor betydelse för bortplockandet av störningsstämplarna i Socialstyrelsens klassifikationsystem över sjukdomar och hälsoproblem, KSH97. Men hur kommer det sig att RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) som förbund accepterade motionerna, hur ser framtidsutsikterna ut och varför är detta en negativ utveckling sexualpolitiskt för de sexuella minoriteterna i helhet? Dessa frågor och fler skall vi besvara i detta inlägg.

“RFSU ska också verka för ett borttagande av sjukdomsklassificeringen av sadomasochism och fetischism, och arbeta för att motverka fördomar mot BDSM.” [1]

Vad som hänt fram till nu

De ansträngningar som ligger bakom denna stora förändring är inte så gammal utan det handlar snarare om ett antal månader, men med ett välorganiserat och dedikerat försök av lobbyism från en liten klick personer med sadomasochistisk och fetischistisk läggning. Denna klick fokuserade även sina ansträngningar samtidigt mot RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, de homosexuellas riksförbund) med liknande metoder vars intensitet till och med fick ordföranden Sören Andersson att blogga om det [2].

Var det hela började är svårt att säga men med största sannolikhet spelar tillståndsenhetens ogillande mot fetischklubbar och följande indragna alkoholtillstånd en stor roll. Här började sadomasochister och fetischister för första gången i svenska sammanhang organisera sig utanför den egna nöjesverksamheten, tidigare försök har alltid misslyckats. Detta i sig var dock inte den egentliga anledningen men vi på Svensk sexualpolitik idag tror däremot att den spelat en stor roll i att skapa och tillvänja en mer effektiv sadomasochistisk aktivism i sig. Startskottet kom dock oktober 2006 med Mika Nielsens artiklar i gaytidningen Kom Ut och gaysiten QX.se [3] där hon argumenterade för en normaliserande attityd gentemot sadomasochism och fetischism och i QX mer uttalat om lyftande av socialstyrelsens störningsstämplar.

I olika sammanslutningar inom subkulturen som går under beteckningen BDSM (Bondage Dominance Sadism/Submission Masochism) så som bland annat communityn Darkside började en grupp personer agitera för att sadomasochister och fetsichister skulle gå med i RFSU och RFSL för att driva igenom motioner kring lyftandet av störningsstämplarna. I december 2006 avslöjades det bland S/M-folk att en arbetsgrupp höll på att startas upp i RFSU Stockholms regi som skulle arbeta med S/M, fetisch och transfrågor varefter inläggerskan uppmanade alla att gå med i RFSU för att få upp sadomasochism på dagordningen och aktivt rösta för BDSM-vänliga motioner. Samtidigt avslöjades existensen av ett nätverk med sadomasochister och fetischister som som inte bara skulle ge sig på RFSU utan försökte samtidigt också påverka RFSL.

“Det håller på att startas en arbetsgrupp inom RFSU Stockholm som ska arbeta med BDSM och fetishist/trans frågor! Uppmanar härmed alla hugade att bli medlemmar och hjälpa till och arbeta konkret och praktiskt för att göra Sverige till ett bättre land för oss!!! Det finns även ett slags nätverk för samordning av frågorna som bör drivas, det jobbas även inom RFSL t ex.” - Postat av en av aktivisterna inom SM-nätverket på Darkside

“Det har tagits de första stapplande stegen att starta en arbetsgrupp/aktivitetsgrupp inom RFSU nu före jul, och i RFSL finns det motioner som ska tas upp… Ju fler som engagerar sig och visar intresse för frågorna ju mer styrka får vi.” - Samma aktivist på Darkside

Samtidigt under januari 2007 lades snarlika motioner inom både RFSU och RFSL rörande störningsstämplarna, detta sammanföll även med grundadet av aktivitetsgruppen om sadomasochism inom RFSU. Under februari antogs motionerna som lades i RFSU Stockholm och därmed skulle motionerna föras vidare till kongressen 11-13 maj.

Försöken inom RFSL slutade med ett bakslag då ärendet bordlades under förbundets kongress i början av 2007 [4] men eftersom frågan kommer att återupptas vid nästa kongress kan man med tanke på att RFSU nu antagit motionerna att även förvänta sig att en så pass sexualpolitiskt överkänslig kappvändarorganisation som RFSL kommer uppsluta sig bakom stödet för bortplockandet av Socialstyrelsens störningsstämplar för sadomasochism och fetischism.

Som tidigare sagts antog förbundet RFSU under sin kongress alla motionerna rörande sadomaoschism och fetischism som inte bara omfattade en revidering av diagnoserna mot just de läggningarna utan även inledandet av ett upplysningsarbete om S/M och fetischism samt att motverka diskriminering av just dessa två läggningar.

Men, vad är RFSU för organisation egentligen och kan man lita på dem om man tillhör en icke-HBT sexuell minoritet?

RFSU

Utifrån olika sexuella minoriteters perspektiv kan man egentligen säga att RFSU är de statistiskt vanliga heterosexuellas förbund även om de på senare tid blivit mer och mer uttalat engagerade i HBT-frågor. Detta engagemang kan dock förklaras med att väldigt många personer med HBT-inriktning senaste decenierna allt mer gjort sig synliga inom förbundet. Historiskt sett har det dock inte alltid varit såpass rosenskimrande.

Förbundet RFSU grundades 1933 av vänsterradikala personer med en målsättning att undervisa folk i sexualfrågor och kämpa för avkriminalisering av preventivmedel och mycket annat som berörde den statistiskt vanliga heterosexualiteten. I sin inledning var det en mycket radikal organisation som kämpade i kraftig motvind och en del av medlemmarna hamnade till och med i fängelse för sin agitation. Vad gäller olika former av sexuella variationer skrev de i sitt första förbundsprogram från 1933 att de önskade en “Revision av lagstiftningen i enlighet med ett vetenskapligt bedömande av yttringarna av sexualdriftens variationer.” [7]. Hedersvärt kan tyckas men med tanke på deras tidigt starka lutning åt psykoanalysen kan man fråga sig vad som egentligen menades med “vetenskapligt bedömande”, denna syn förekommer dock inte idag. Vi på Svensk sexualpolitik idag anser själva att lagstiftningen bör vara baserad på empirisk vetenskap och en förnuftig inställning till sexuella variationer med ett individperspektiv.

Med tiden vände det och RFSU kom att bli en del i den heteronormativa världen i ett motsatsförhållande till olika sexuella minoriteterna. Ett tag argumenterade de till och med för sterilisering och preventivmedel av rashygieniska skäl [5]. Detta vansinne kan dock säkerligen idag ursäktas med att de var en produkt av sin tid, men vad vi kommer visa är faktiskt att RFSU alltid en produkt av sin tid och så kommer förbli, samt att den forna radikaliteten och idealismen sedan länge är borta. När det var dags för ett nytt idéprogram 1944 blev den heteronormativa synen mer tydlig vad gäller sexuella minoriteter, där kunde man läsa att RFSU önskade “En förskjutning av tyngdpunkten från straffrättsliga till botande och förebyggande åtgärder beträffande driftslivets avvikelser.” [7]

Radikala organisationer som håller sig inom tidsandan de verkar i blir med tiden oftast normativa och så pass utspädda att de mer eller mindre avskaffat sin egna aktivism för att med tiden bli en del av samhällets förtryckarapparat. Detta är precis vad som hände med RFSU och under 60- och 70-talets omtalade sexuella revolution/reformation var RFSU inte bara initiativlösa utan också i en del fall motarbetade de den sexuella befrielsen för många sexuella minoriteter. När Henning Pallesens ‘De avvikande’ och Lars Ullerstams ‘De erotiska minoriteterna’ släpptes i mitten av 60-talet svarade RFSU med att översätta Anthony Storrs mycket trångsynta heteronormativa bok ‘Sexuella avvikelser’ där det med psykodynamisk argumentation argumenterades för det heterosexuella samlaget och kärlekens högre stående kvaliteteer i förhållande till de statistiskt ovanliga läggningarna som vuxeninriktad homosexualitet, pedofili och sadomasochism. Boken serverade till och med en såpass negativ och fördomsfull bild av sexuella minoriteter att det stod rakt ut att de inte handlar om kärlek och att det alltid är en undermålig sexualitet samt att de sexuella minoritetspersonerna alltid är i grunden omogna.

“Sadisten exempelvis är i regel en man som är onormalt timid i det verkliga livet, trots att han i fantasilivet spelar en så dominerande roll.” Sexuella avvikelser sidan 122 [6]

“Men t.o.m den mest stabila homosexuella förbindelse är mindre värdefull än en heterosexuell sådan.” Sexuella avvikelser sidan 122 [6]

“Men för att kunna bli förälskad i en verklig person krävs en grad av mognad som den sexuellt avvikande inte uppnått.” Sexuella avvikelser sidan 123 [6]

Även om RFSU i grunden var så pass negativt inställda till olika former av sexuella minoriteter är det dock intressant att notera deras ställningstagande i förbundsprogrammet från 1964: “större vidsynthet och tolerans i frågan om sexualmoral och sexuella beteenden” [7]. Men denna vidsynthet och tolerans (som i många fall endast gällde homosexualitet) var en nedlåtande sådan som i praktiken kan uttolkas som att det var synd om sexuella minoriteter för att de inte kunde njuta av statistiskt vanliga heterosexuella beteenden som var på riktigt och handlar om kärlek enigt deras syn. De var dock inte ensamma om denna välmenande men nedvärderande inställning.

Det kan också vara värt att påpeka att RFSU 1984 publicerade ett specialnummer av RFSU-tidningen Ottar om sexuella minoriteter där bland annat sadomasochism fick utrymme. I tidningen intervjuades sadomasochister i Sverige och Danmark som fick tala relativt fritt utan att bli emotsagda. Bilden som presenterades blev i det stora hela ganska positiv, även om de svenska representanterna för gruppen hade en känsla av hopplöshet och ensamhet. En del av den positiva vinklingen blev dock emotsagd av de “specialister” som intervjuades i slutet av tidningen men även “experterna” var oense.

Men det är inte bara under 60-talet när RFSU var en förstelnad normativ koloss som de i grunden förde en antiminoritets-sexualpolitik, exempelvis rekommenderade RFSU att man skulle bota homosexualitet med hormonpreparatet ‘Neohombreol’ under 40-talet. Kan det verkligen ansetts riktigt och ursäktande att rekommendera preparat som inte hade någon nämnvärd effekt eller empiriska studier som bevisade någon effekt [9]? Tack och lov var de mer välvilligt inställda till exhibitionisterna (blottare) som de snarare istället rekommenderade skulle skaffa sig en hobby och koncentrera sig på sin utbildning [10]. Lagom nedlåtande, vilket inte är ovanligt när det kommer från RFSU och handlar om sexuella minoriteter som inte är socialt accepterade eller bejakade av ett normativt samhälle.

Om Lars Ullerstams vädjande men fantastiska debattbok om erotiska minoriteterna sade RFSU-läkaren och tillika psykoanalytikern Nils Nielsen följande:

“Får en psykiater vara hur knasig som helst? Vilken roll har psykiatrin och psykologien egentligen spelat i den upplösning av sexualmoralen som vi alla bevittnar? Hur långt får man egentligen sträcka sig, när det gäller att tolerera och straffriförklara ett grovt avvikande beteende?” [7]

Ovanstående illavarslande sexualmoralistiska meningar var en del av en recension av boken ‘De erotiska minoriteterna’ som tydligt demonstrerar personerna som verkar och verkat inom RFSU och deras heteronormativa syn. Hans Nestius som senare kom att bli RFSU’s ordförande var dock mer positiv. När det gäller sadomasochister har RFSU’s främsta käpphäst varit pornografin vilka de var direkt involverade i att kriminalisera produktion och spridning av. Detta skedde på 70- och 80-talet och i sin kulmen under den numera avlidne ‘kappan efter vinden’-sexualliberalen och sedamera socialisten Hans Nestius ordförandeskap. I en intervju för debattboken ‘Erotikens ideologi’ sades följande:

[Intervjuaren:] “Justitieminister Wickbom vill i ett lagförslag till riksdagen förbjuda våldsporren. Vilken betydelse har RFSU och Folkaktionens arbete haft för det förslaget?”

[Hans Nestius:] “Alldeles tveklöst är det vårt arbete som varit det avgörande.” [11]

“Våldsporren” var i huvudsak sadomasochistisk pornografi och lagen om ‘Olaga våldskildring’ som denna hysteriska och många gånger direkt lögnaktiga debatt från 80-talet resulterade i ledde till ett omfattande förbud för produktion och spridning av olika former av skildringar. Med tiden kom dock lagen att till viss del bli tandlös men då och då har den återupptagits så som under 2000-talet när JK (justititekanslern) Göran Lambertz väckte åtal mot tre butiker som sålde över 100 titlar med vad som ansågs vara våldspornografi [12]. Nestius publicerade under 80-talet även boken ‘I Last och Lust’ under RFSU’s regi där han argumenterade känslomässigt för motverkande mot av alla former av pornografi, även den sadomasochistiska som utmålades i mycket negativa ordalag.

“PORNOGRAFIN ÄR TEORIN, IDEOLOGIN. VÅLDTÄKT ÄR PRAKTIKEN.” - Från bildtexten till en samling bilder som visar olika former av sadomasochistisk pornografi, I Last och Lust sidan 45 utgiven av bland annat RFSU.

RFSU’s pornografipanik antog abnorma proportioner som liknande de radikalfeministiska under 70- och 80-talet resulterade inte bara i att de stödde en sexnegativ folkrörelse som FMP (Folkaktion Mot Pornografi) som bestod av radikalfeminister och moralkonservativa element så som olika kristna sammanslutningar. RFSU bekostade inledningsvis exempelvis FMP’s diabildsserie [13] om pornografi som kom att få stort genomslag.

1983 antog RFSU ett idéprogram där man kunde läsa följande:

“Den människosyn som pornografin uttrycker ger i sin förlägning ett i ordets verkliga mening omänskligt samhälle. Mindre pornografi i samhället skulle underlätta för människor att ha det bra tillsammans.” [14]

Men det var inte bara pornografi det hetsades mot utan också sadism, prostitution och masochism:

“När vi på 60-talet släppte in ljuset i sängkammaren var det inte alltid någon glad och fri sensualism som mötte oss. Det vi fick se var det som förut barmhärtigt dolts av mörkret, resultatet av sexualfientlighet, ofta sadomasochistiska könsroller och defomerade känslor.”

“Mot den svenska samlevnadsundervisningen och RFSU’s vision av en ärlig och öppen sexualitet står pornografins, prostitutionens och sexklubbarnas fiskande i grumliga vatten av förtryck, förnedring, våld och masochism.”

1983 publicerade även Riksdagen betänkandet ‘Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70)’ där RFSU som remissinstans demonstrerade sin dåvarande skeva och uppenbart radikalfeministiskt influerade syn på pornografi men också på sexualsadism [15]:

“Enligt RFSUs uppfattning är det angeläget att samhället kraftigare reagerar mot snedvridningen av sexualiteten i det kommersiella utbudet. “

“I Pornografin är det emellertid inte fråga om någonting alls av detta. I stället för människoskildring har trätt människoföraktet. Pornografi framställer alla fysiska aspekter av människans sexualliv isolerade från övrigt mänskligt liv. Pornografi är skildringar av fragmenterad sexualitet. Kvinnan framställs som ett utbytbart föremål till mannens förfogande även då hon är ett med våld fasthållet offer för gränslösa sadistiska impulser. De pornografiska bilderna utgör en inövning i sådana attityder som ligger bakom prostitution, våldtäkt och kvinnomisshandel.

“Detta bör emellertid inte grundas på hänvisningar till tukt, sedlighet och anständighet utan på de värderingar som RFSU ovan har hänvisat till: respekt för människovärdet, förbud att uttrycka missaktning för folkgrupp och förbud mot grovt kränkande eller nedvärderande skildringar av det ena könet.”

“Vad skulle förbudet betyda för behandlingen av Pasolinis fruktansvärda film om sexuellt våld, organiserat av nazister i ett ockuperat Italien? (’Salo eller Sodoms 120 dagar’) Är filmen skyddad därför att syftet inte är att erbjuda sadistisk pornografi åt sadister? Svaret bör givetvis vara ja.”

“RFSU föreslår att utredningens förslag om förbud mot sexuellt våld i rörliga bilder utsträcks att gälla även sexualsadistiska stillbilder;”

Man kan tycka att det som hände på 70- och 80-talet är något som hör det förgågna till men dessa krafter finns fortfarande kvar inom RFSU. Även om RFSU bättrat sig i exempelvis pornografifrågan (och synen på sexualsadism) sade exempelvis den dåvarande generalsekreteraren Katarina Lindahl (som lämnat posten detta år, 2007, till förmån för Åsa Regnér) att RFSU (baserad på det dåvarande idéprogramet) vill komma åt våldspornografin och skärpa lagstiftningen ytterligare då hennes önskan är att förbjuda pornografi i vanliga betalkanaler [16]:

“I dag är vålds- och barnporr förbjudet – RFSU kräver att riksdagen ser över lagstiftningen och sätter gränser för pornografi som är kränkande, innebär tvång eller försätter en person i vanmakt.
– Vi tar inte ställning mot pornografi. Människor har i alla tider framställt och njutit av porr och det säger jag ingenting om. Det är en del av den sexuella friheten. Det är avarterna vi vill åt, säger Lindahl.

[...]
RFSU:s generalsekreterare tror att en skärpning av lagen kan komma.
– Det finns redan krafter igång som vill utöka begreppet våldsporr. Vi vill stimulera debatten, säger Lindahl.”

Ovanstående var inte något som sades för 30-40 år sedan utan det sades år 2000. När Lindahl fick kritik från bland annat gaysiten Sylvester svarade hon och tydligt markerade att det faktiskt också gällde S/M-pornografi [17]:

“RFSU kräver att samhället ser över lagstiftningen mot den porr som är kränkande, innebär tvång eller att personer försätts i vanmakt. Vi kräver också att Sverige arbetar för granskning och kontroll av produktionsvillkoren inom porren. Det gäller all porr, även s/m. Med kränkande porr åsyftar RFSU porr där människor framställs på ett förnedrande sätt. Vi accepterar inte heller porr där det är uppenbart att de inblandade inte mår bra av sin medverkan och inte heller önskar vara där”

Chefredaktören för Sylvester Henrik Tornberg gav svar på tal och tydligt illustrerade en mer sexpositiv syn i förhållande till RFSU’s dåvarande synsätt. Funderingar som troligen de flesta av oss kan skriva under på vad som i praktiken döljer sig bakom Lindahls uttalande.

“Att vi alla vill ha en porrindustri fri från tvång eller missförhållanden för aktörerna är ganska självklart. Att någon tvingas till något de inte vill göra är förstås oacceptabelt. Vad gäller inställningen till s/m-sex är dock inte Lindahls svar det minsta tillfredställande. Porr är filmade fantasier och fiktion, inte verklighet. Att svepande uttala sig mot filmer där personer försätts i vanmakt eller framställs på ett förnedrande sätt utan att ta hänsyn till att många, fullt psykiskt friska och tillräkneliga personer, är intresserade av dominans eller s/m är att förenkla sanningen och sätta sig till doms över andra människors sexualitet. Det är dags att de som är kritiska till porr slutar fördöma all sexualitet de inte förstår sig på.”

Mycket har dock blivit bättre inom RFSU, att de antagit motioner som stödjer sadomaschister och fetischister är ett gott tecken på detta oavsett om det varit en medvetet styrd kupp från en grupp sadomasochister och fetischister eller inte. RFSU verkar även antagit en mer öppensinnad syn på pornografin och hur det skall sluta vet vi inte. Det är dock intressant att notera hur RFSU återigen vänder kappan efter vinden, nu är det nynormativitet som gäller, och all sex är bra om det faller inom en skev definition av “samtycke” som snarare handlar om att förneka andra människor (som passande nog har en läggning de själva inte har) sexuell utlevelse än att ge människor möjligheter till sexuell glädje och kärlek.

Dagens RFSU är inte längre den heteronormativa sega koloss den ansågs vara under 60-talet utan numera är det en väloljad nynormativ propagandaapparat, allt som är politiskt korrekt enligt den rådande dagordningen upplyfts som en sanning (att det kommer bli föråldrat lika fort som åren går är det ingen som tänker på). Ett accepterande av sadomasochism är bara ett led i denna nynormativa politiska korrekthet, sadomasochism är en idag gränsfall-socialt accepterad företeelse och kan säkerligen inom gamla heteronormativa kretsar uppfattas som mycket radikalt så är det inget annat än en produkt av den nynormativa ordningen. RFSU kommer fortsätta vara förblindade och extremt trångsynta mot andra sexuella minoriteter som inte riktigt får plats i det nynormativa livsrummet. RFSU’s ökade öppenhet är alltså endast en illusion som kan försvinna lika fort samhällets vindar återigen förändras.

RFSU har också haft ett gott inflytande på den svenska sexualpolitiken, deras engagemang för statistiskt vanliga heterosexuella frågor har gett oss i mångt och mycket ett bättre samhälle för både kvinnor och män. Utifrån en solidarisk helhetssyn när det gäller alla sexuella minoriteter som Svensk sexualpolitik idag stödjer kan dock RFSU inte ses som något annat än ett hinder i vägen för en sexuell rättvisa för alla. Framtiden får utvisa om RFSU kommer bli ett stöd i det långa loppet eller något som skall ses som ett hinder.

Man kan säkert avfärda många av RFSU’s direkt antiparafiliska uttalanden med att det var en annan tid, men det är just det som är poängen. Ser man det utifrån sin tid ser man att RFSU så gott som alltid (utöver i sin inledning) varit politiskt korrekt eller åtminstone vad som varit politiskt korrekt bland pseudoliberaler, oavsett om det var på 40-talet eller 80-talet. RFSU kommer att slänga ut och motsätta sig alla former av parafilier samma sekund som samhällsklimatet förändras till det sämre. De saknar helt enkelt en ryggrad.

Problemet med RFSU är att de med tiden blev så fokuserade på vad som var dåligt med sex istället för vad som var positivt. De utvecklade alltså en form av sexnegativism och en föreställning om den goda sexualiteten som är i motsatsförhållande till den dåliga sexualiteten. När man fördömer sexualitet i alla dess former och/eller argumenterar för ineffektiva och skadliga men trendiga behandlingsmetoder av sådant som klassats som för stunden dålig sexualitet, slutar det alltid förr eller senare med att man varit en av samhällets förtryckare mot dessa grupper. Tiderna förändras och sådana som vänder kappan efter vinden kommer alltid bli föråldrade redan under sin egen livstid.

Vi på Svensk sexualpolitik idag tror dock inte att detta är slutet för gamla RFSU eller början på ett nytt RFSU, utan vi är övertygade om att RFSU i grunden har många mörkermän (och -kvinnor) i sina led som fortfarande håller på de äldre värderingarna. Chansen finns att antagandet av motioner om förespråkande av sadomasochism och fetischism samt att förbundet skall bli en apologet för sådana företeelser kan leda till en inre maktkamp inom förbundet. Antagandet av motionerna kan bli en varningssignal och troligen något som uppfattats som en kupp inom RFSU bland de sexnegativa elementen som fortfarande har kvar den gamla synen på den goda sexualiteten och att denna sexualitet är sensuella samlag mellan vuxna och absolut inte omfattar dominans, simulerat tvång och simulerade övergrepp. Få var nog medvetna om vad som verkligen hände och redan nu finns möjligen en ansträngning för att backa tillbaka utvecklingen bakom kulisserna.

Vi lever i en spännande tid för RFSU och vägvalet förbundet tar kan få positiva konsekvenser för alla läggningar, även de minst socialt accepterade, dock tror vi att det också kommer kunna få negativa konsekvenser för dessa. Det får framtiden utvisa.

Om störningsstämplarna och RFSU’s antagande av motionerna samt vår slutsats.

Svenska Socialstyrelsen använder sig av WHO’s klassificeringsregister för sjukdomar och hälsoproblem, ICD-10, som i Sverige ges ut av Socialstyrelsen i en egen verision under namnet KSH97 (Klassifikation av Sjukdomar och Hälsoproblem 1997). ICD-10 är egentligen inget diagnossystem i sig (även om det finns en upplaga för forskningsändamål med ett diagnossystem snarlik den amerikanska manualen över mentala störningar, DSM) och på det viset är den ointressant, utan dess syfte är att användas statistiskt. Men det är egentligen inte detta som är problemet utan problemet ligger i just det faktum att varje läggning är tydligt utmärkt med dess benämning (exempelvis sadomasochism). Detta leder till att utomstående och även läkare kan få för sig att de läggningarna som förekommer i registret är per definition mentala störningar.

Detta faktum är något som är mycket skadligt för alla sexuella minoriteter och för invidivdernas självkänsla. Existensen av klassificeringarna har använts som argument för att diskriminera och att över huvud taget inte lyssna på människor med olika läggningar. Man känner sig ansedd som en människa som inte riktigt räknas på grund av att man inte skulle vara kapabel att se världen eller förstå vår egna situation (dålig sjukdomsinsikt används ibland för att diskvalificera parafilers känslor och åsikter) och detta är bland det smärtsamaste man kan råka ut för och är extremt orättvist. Som homorörelsen sade förr i tiden när de kämpade för sina rättigheter, de är experterna när det gäller deras läggning. Samma sak är det med andra sexuella minoriteter, det är bara vi som kan beskriva oss själva.

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att ALLA störningsstämplar skall plockas bort för de sexuella variationerna och det ser vi som en självklarhet. Som vi ser det är det inte läggningarna i sig som är problemet utan det kan finns andra problem som kan ligga bakom vissa enstaka fall som kan förvärra eventuella beteenden. Läggningarna i sig är alltså inte störningar. Vi anser att personer med läggningar som på olika vis är klassificerade som störningar i praktiken felbehandlas av sjukvården och därmed inte kan få den vård de kan tänkas behöva (för exempelvis depression) eftersom fokuset läggs på läggningen och detta grundar sig på samhällets fördomar. Det finns till och med fall där störningsstämplar används mot exempelvis sadomasochistiska kvinnor med barn i vårdnadstvister och andra sammanhang. Störningsstämplarna har en sådan negativ klang att de kan användas i utpressnings- eller hämndsyften (och har använts i sådana sammanhang).

Vi invänder dock mot RFSU’s antagande av S/M och fetisch-motionerna. Anledningen är enkel, varför selektivt välja ut just de läggningarna? Det är djupt kränkande för personer som har andra läggningar att höra hur RFSU skall motverka diskriminering av just de två läggningarna och endast dessa. Varför inte alla läggningar? Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att RFSU tydligt deklarerat att de är för diskriminering av alla andra läggningar. Annars skulle de väl formellt arbeta för att motverka diskriminering av alla?

Vi är övertygade om att det aldrig är av godo att välja ut bara ett par läggningar och avlägsna eventuella störningsstämplar för just dem. Det försvårar arbetet för en helhetssyn och ökar gruppegoismen på bekostnad av alla sexuella variationer. Om störningsstämplarna kommer revideras en och en kommer det med tiden sluta med att det är bara de läggningarna som ingen vågar kämpa för som är kvar, eller rent av de läggningarna som ingen ens tänker på att kämpa för eftersom de är så ovanliga. Det är en negativ utveckling att plocka bort ett par när kampen snarare bör handla om att plocka bort alla. Gruppegoism är alltid lika vidrig när den visar sitt fula tryne och då spelar det ingen roll om det är heteronormativ sådan eller sadomasochistisk.

Det enda egentligen positiva (tur i oturen så att säga) med selektiv bortplockning av störningsstämplarna är att situationen för de övriga stämplarna blir än mer ohållbar. Men man skall inte underskatta den politiska motivationen som faktiskt ligger bakom stämplarna från första början. Störningsstämplarna är moralistiska verktyg som skapats av ett samhälle som ansett att sex bara skall vara mellan en man och kvinna, som sedan utvecklades till att sex skall vara mellan två vuxna individer och handla om kärlek. (Parafilier anses tyvärr allmänt, precis som homosexualiteten förr i tiden, vara just kärlekslös. Vi vet dock själva att vi kan älska lika mycket som alla andra). Det kommer alltså inte spela någon roll hur ohållbart det kommer bli med upprätthållandet av störningsstämplarna mot övriga sexuella minoriteter, det handlar om subjektiva värderingar, personliga agendor och en parafilfientlig politik. Empirisk vetenskap har i och för sig aldrig existrerat när det gäller störningsklassificeringen av olika former av sexuell variation, men med tiden kommer illusionen brytas ned allt mer. Det blir allt synligare att den nynormativa ordningen handlar i huvudsak om förtryck av de läggningar som riktar sig mot socialt oacceptabla sexualobjekt (barn, djur och lik) och att denna normativitet inte är bättre än den tidigare heteronormativiteten. Snarare tvärtom, den är värre eftersom den bygger på en mer raffinerad form av ‘holier than thou’-ideologi.

Paradigmskiften kan vara av godo men i detta fallet är det något ytterst negativt. Tidigare dogmer handlade om vad som var moraliskt rätt eller fel alternativt bara äckligt, sådant var lätt att ignorera för den sexuella dissidenten. Dagens dogm handlar om ideologiska konstruktioner kring samtycke, beroendeförhållande och jämlikhet, och bryter man mot denna sexnegativa konstruktion handlar det om övergrepp per definition, oavsett om någon faktiskt kom till skada, oavsett om båda njöt av det eller om det var ömsesidigt. Den moderna nynormativa dogmen (och i viss mån den heteronormativa som fortfarande på sätt och vis än så länge råder bakom nynormativiten) förespråkas ofta av intellektuella och sådana grupper som tidigare varit socialt progressiva. För att förändra samhället måste de läggningar och företeelser som inte tolereras av de nyormativa göra det själva.

Man uppnår aldrig en sexualdemokrati med upprättandet av ett sexuellt apartheid där det liksom i Sydafrika fanns en uppdelning i vita, indier och afrikaner. Man delar alltså upp världen i könsinriktning, “samtyckande sexuella beteenden” och “övergrepp per definition oavsett om det var det eller inte”-grupper. Mångfald är till för alla!

Selektivt lyftande av sexuella störningstämplar ÄR att befästa den nynormativa ordningen och ett grundläggande förtryck mot de redan utsatta grupperna som inte råkar passa in av ideologiska skäl. Vi motsätter oss detta av hela vår själ!

Lars Ullerstam sade det vi känner: “Erotiska minoriteter av alla kategorier förenen eder!”

Källor

[1] http://rfsu.se/kongress.asp

[2] http://www.rfsl.se/?p=544&aid=3557

[3] http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=4727

[4] http://konline.rfsl.se/o.o.i.s?id=55&article_id=104284

[5] Andersson S, Sjödahl S: Sex - en politisk historia. Göteborg, Alfabeta/Anamma i samarbete med Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), (2003)

[6] Storr, A, Sexuella avvikelser. Stockholm: Prisma, (1965)

[7] Lennerhed, L. Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet. Stockholm, Norstedt, (1994)

[8] Höjer H, (2005) Från syndig till sjuk till frisk. Forskning och Framsteg, Nr 2, s 36.

[9] Ullerstam, L. De Erotiska minoriteterna. Zindermans förlag, Uddevala, (1964)

[10] Frieberg J. Erotikens ideologi : sex debattörer i Skandinavien om kultursyn, sexualitet och porr. Stockholm, Lund : Symposion, (1987)

[11] http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,67363146_852__,00.html

[12] http://www.kvinnofronten.nu/FmP/myter.htm

[13] Nestius H: I last och lust : sexuella bilder förr och nu. Stockholm : Prisma i samarbete med RFSU, (1982)

[14] RFSU med remissyttrande över betänkandet Värna yttrandefriheten SOU 1983:70

[15] http://www.aftonbladet.se/nyheter/0010/02/rfsu.html

[16] http://www.sylvester.se/content/article.asp?itemid=1852

Vill du läsa mer om RFSU och svensk sexualpolitik rekommenderar vi varmt böckerna ‘Sex i folkhemmet: RFSUs tidiga historia’ och ‘Frihet att njuta : sexualdebatten i Sverige på 1960-talet’ av Eva Lennerhed, RFSU’s nuvarande ordförande.

International BoyLove Day, 23 juni.

23 juni, den internationella gossekärleksdagen.

IBLD är förkortningen för ‘International BoyLove Day’ vilket är dagen då pojkälskarna (pedofiler och hebefiler/efebofiler oavsett om de är män eller kvinnor) firar sin läggning på olika vis. Men självklart kan personer som inte är pojkälskare också högtidlighålla denna dagen.

På Pedofil.se kan man läsa följande idag:

“Pedofil.se högtidlighåller 23 juni den internationella gossekärleksdagen. Idag är dagen då vi minns och solidariserar oss med de pojkälskande sexuella dissidenterna som drabbats av samhällets förtryck.”

Vi på Svensk sexualpolitik idag har glädjen att meddela att Pedofil.se har blivit inkluderat i The Neptune Link Directory som är fokuserat på pedofilrelaterade siter. Detta trots att varken vi (Helena eller Hanna) eller personen med pedofil läggning som skrivit manifestet anmält hemsidan dit. Mediahypen kring Pedofil.se i Sverige gjorde att ingen av oss behövde marknadsföra hemsidan inte ens till amerikansk publik eller pedofiler i allmänhet (Pedofil.se har bland annat blivit uppmärksammad och lyckönskad av det tyska pedofilorganisationen Krumme 13).

Nästa gång vi vill marknadsföra en hemsida kommer vi nog erbjuda hysteriebloggaren Motherwitch (som indirekt hjälpte oss marknadsföra hemsidan) betalt! Ingen i målgruppen Pedofil.se riktar sig till kan missat sitens existens.

Idag har vi inte förberett något speciellt men vi väljer istället att posta några länkar till intressanta kortfilmer om pedofili gjorda av pedofiler. Kom ihåg att de är glada amatörer och man måste inte hålla med om allt de säger.

Första avsnittet av Child Love TV är först ut och har skapats av Norbert de Jonge (partisekreterare i PNVD samt medlem i Martijn, nederländernas största pedofilorganisation). Därefter följt av två korta informationsfilmer av Nigel Leigh Oldfield som finns på Youtube.

Adblock

http://www.youtube.com/watch?v=dAAVdmnHtJIhttp://www.youtube.com/watch?v=yqMaMq78uQA

ECPATs generalsekreterare hos Adaktusson, bortgjord?

Generalsekreteraren för ECPAT, Helena Karlén, gästade TV8:s Adaktusson (06/05) för diskutera Pedofil.se och yttrandefrihet. Det var i själva verket ett illa dolt reklaminslag för ECPAT och organisationens verksamhet. Konstigt kan tyckas men vi kan avslöja att Lars Adaktusson har direkta kopplingar till ECPAT där bland annat hans brorsdotter är ett högdjur. Detta är inte första gången Lars Adaktusson gett ECPAT gratisreklam eller möjlighet att helt okritiskt framföra sin agenda. Mer om detta längre ned i inlägget, först skall vi granska själva inslaget (vi har försökt skriva av det som sagts så gott vi kunnat och återge det exakt, vi har dock valt att exkludera alla guturala läten och stön som sig bör). Här kan ni se inslaget.

“Yttrandefriheten skyddar en ny website för pedofiler. Idag avslöjar Dagens nyheter att sexuella övergrepp på barn ursäktas och försvaras på en svensk internetsajt. Är yttrandefriheten viktigare än samhällets skydd av barnen? Det diskuterar vi med generalsekreteraren i ECPAT som gästar vår studio.”

Med ovanstående påståenden inleddes programet och redan från starten avslöjade journalisten vinklingen, sexuella övergrepp är ett värdeladdat ord och inget som hör hemma hos någon som åtminstone försöker framstå som neutral ifrågan.

Vi på Svensk sexualpolitik idag föredrar exempelvis termer som sexuell aktivitet, sexuella beteenden eller rent av sexuella kontakter med barn när vi diskuterar ämnet. Dessa är bra termer eftersom de är befriade från värdeladdning och kan enklare användas i en rationell diskussion om ämnet samtidigt som de beskriver vad som åsyftas.

Det låter helt enkelt sakligare och mindre utstuderat fördömande än generiska termer som “sexuella övergrepp på barn”. Känner man att man behöver ett negativt laddat ord baserad på den engelska termen ‘child sexual abuse’ anser vi att man snarare bör översätta det till missbruk vilket faktiskt i sig är en bättre term än övergrepp. Missbruk illustrerar bättre värderingen bakom termen och vad det handlar om, en fråga om moral och det är en fråga felaktig användning av barn i vårt samhälle. ‘Övergrepp’ ger alldeles för negativa signaler för att kunna fungera i en saklig diskussion. Det låter påtvingat och nästan våldsamt och ordets makt är inte att underskatta. Det är alltså inte konstigt att folk har sådan skev uppfattning av sexuella beteenden mellan vuxna och barn när termer som ‘övergrepp’ används som regel.

Vidare följer nedanstående kommentarsväxling i inslaget:

“Adaktusson: Vad säger du nu om att det finns en webbsajt som uppenbarligen försvarar pedofili?

Karlén: Det är faktiskt ingenting nytt, en motsvarande webbsida har funnits i Danmark i många herrans år.

Adaktusson: Nytt för Sverige?

Karlén: Förlåt?

Adaktusson: Nytt för Sverige då kanske?

Karlén: Ja, nytt för Sverige. Men fenomenet som sådant där man försöker normalisera och legitimera sitt handlande och beskriver övergrepp på minderåriga som ett ömsesidigt kärleksförhållande. Det har funnits tidigare…

Adaktusson: Men inser inte dom flesta som ser sånt här på Internet att detta är helt befängt?

Karlén: Låt oss innerligt hoppas det men på det sättet som det beskrivs, nu har jag inte ingående studerat den här hemsidan men jag har tittat lite grann på det. Så kan man kanske få intrycket av att det ligger kanske något i det. Inte minst kanske också för att man gör paralleller/jämförelser till dom homosexuellas kamp för sina rättigheter.

Adaktusson: Är det här ett sätt att försöka och legitimera pedofili?

Karlén: Jag kan tänka mig att det absolut är det och vi har sett exempel under årets lopp, de internationella homosexuellas organisation som heter ILGA har, nu är det ett antal år sedan, men dock fått… varit lite obetänksama tagit emot en den största pedofilorganisationen i världen NAMBLA som medlemmar där var just argumenten “vi som kämpar för våra rättigheter låt oss kämpa tillsammans” och så släppte man in dom det är ju absolut ett sätt att legitimera sitt…”

För det första har det funnits en svensk pedofilsida tidigare men vad som hände med den och hur länge den fanns vet vi inte. Hemsidan kan härledas ursprungligen från Svekom (Sverigekommitén), en grupp ur ‘Danska pedofilföreningen’ (DPA), och hade som uttalat mål att syssla med bland annat informationsinsamling. De försvann dock tidigt och har inte synts till sedan dess, deras mailadress och IRC-kanal har även de upphört.

För det andra är Pedofil.se en sexualpolitisk hemsida, målsättningen (utöver att testa yttrandefriheten och illustrera pedofilhysterin) är att agitera för pedofilers rättigheter och framtida lagändringar. Siten är dock inte i sig ett försök att legitimera sexuell aktivitet mellan vuxna och barn idag. Detta illustreras tydligt av att det står på Pedofil.se att lagen bör följas.

För det tredje är NAMBLA numera utesluten ur ILGA och var vid uteslutningen dess äldsta aktiva amerikanska medlemsorganisation. Det är till och med så att NAMBLA varit med och skrivit delar av ILGA’s konstitution. Dessutom var inte NAMBLA den enda pedofilorganisationen utan även den holländska Martijn som idag är den mest aktiva pedofilorganisationen i världen (tillskillnad från NAMBLA som mer eller mindre upphört existera sånär på en postbox och en inaktiv hemsida). En tredje mindre organisation ‘Project truth’ uteslöts också. För mer information utifrån NAMBLA’s synvinkel om affären kring ILGA klicka här.

NAMBLA och Martijn uteslöts egentligen inte för att de var pedofilorganisationer i sig, utan för att ILGA förlorade sin status som NGO (Non-Govermental Organisation) i FN och därmed möjligheten att påverka. Detta på grund av att utomstående krafter motsatte sig ILGA’s inkludering av pedofilorganisationerna. Men det hela var egentligen ett svepskäl, ILGA återfick inte NGO-statusen efter utrensningen av pedofilorganisationen och istället började det klagas på att ILGA även inkluderar sadomasochistiskt inriktade organisationer. Det finns som synes inget att vinna på att ge efter för moralkonservativas krav att utrensa de egna variationerna och därmed förlora sitt eget särdrag.

Vi på Svensk sexualpolitik idag anser att ILGA förtjänar alla bakslag de nu får och hoppas att de och deras kloner inte kommer någon vart i sina ansträngningar tills de själva fullt ut accepterar den mänskliga sexuella mångfalden istället för den ohämmade självcentrerade gruppegoism de förespråkar idag.

Men åter till inslaget på TV8:

Adaktusson: Vad blir det för effekter av det här?

Karlén: Ja, alltså det är trösklar som mals ned. Det kan man väl också säga att med den sexualisering som pågår rent generellt i samhället att det är… det är trösklar som mals ned, en normalisering. Det är klart att vi är inga moralister men det finns en gräns och gränsen går där en minderårig blir utsatt för ett övergrepp och där absolut en total gräns.

Man kan undra vad som menas med “sexualiseringen” i samhället, är det någon som förklarat vad som menas och varför det skulle vara något negativt? Sexualiseringen i samhället är alltså ett uttryck som just moralkonservativa individer ofta använder sig av.

Vi på Svensk sexualpolitik idag hoppas att trösklarna mals ned, det är vår målsättning. Även om Pedofil.se i huvudsak, liksom den här bloggen, är riktad till personerna och de grupperna det handlar om (sexuella dissidenter) och inte folk i allmänhet, så vore det en positiv utveckling om även utomstående lät sig påverkas. Men det tror vi inte riktigt på, ännu.

Vidare säger Karlén att ‘vi [ECPAT] är inga moralister’. Undra vad man annars skall kalla folk som vill förbjuda innehav av barnpornografi, införa filter för datorer som förhindrar folk att titta på material som det idag inte är förbjudet att titta på och en hel del annat, om inte moralister?

Adaktusson: Argumenten från dom då som ligger bakom det här är att det ryms inom yttrandefriheten alltså. Är det svårt att argumentera mot det?

Karlén: Ja, hemsidan som sådan kan det vara eh… under årens lopp som iaf jag funnits med och arbetat kring dom här frågora så har det ju avslöjats två svenska pedofila organisationer. I det ena fallet till och med med stadgar där stadgarna indikterade att föreningens, Pedofila föreningens, syfte var att tillhandahålla medlemmarna med övergreppsbilder på minderåriga och även barn för utnyttjande och det var inget kriminellt i sig och det blev inga påföljder.

Det är skrämmande hur lättvindigt Karlén försöker insuinera att det bakom Pedofil.se troligen finns en pedofilorganisation som eventuellt sysslar med barnpornografi och liknande. Det är endast en enda pedofil involverad i siten (än så länge) och det är han som skrivit bland annat manifestet. Övriga personer (vi, Helena och Hanna) är inte pedofiler och har inget sexuellt intresse i vare sig barn eller barnpornografi.

En av organisationerna, den med stadgar, är troligen barnopornografisällskapet ‘Vi fria’ medan den andra troligen avser ‘Pedofila arbetsgruppen’ (PAG) som hade en c/o-adress till RFSL Stockholms postbox under 1980-talet.

Därefter under diskussionen gör Karlén bort sig ordentligt:

“Adaktusson: Vad säger du om det här webbhotellet som härbergerar den här sidan alltså dom säger då att detta ryms inom lagens råmärken. Vad säger du om att de lämnar plats åt det här?

Karlén: Den biten tycker jag är klart bekymmersam särskilt eftersom det är samma stiftelse som ger ECPAT bidrag för vår verksamhet.

Adaktusson: Ni får pengar av dem?

Karlén: Vi har fått pengar några år från dem för att bland annat driva vår hotline som vi har där vi tar emot tips från allmänheten om misstänkta övergrepp på minderåriga.

Adaktusson: Hur kommer det sig då att man gör på det här sättet?

Karlén: Ja, det är vi mycket tveksamma och frågande till hur man med ena handen det ena och den andra det andra.

Adaktusson: Har ni fått svar?

Karlén: Nej det har vi inte för att jag fick veta det först idag att det är just den här stiftelsen, samma stiftelse.

Vi har varit i kontakt med Gottfrid på PRQ och frågat vad som menas, och han var lika konfunderad som oss. Han ringde därefter upp Karlén och frågade vad som menades och det visade sig att Karlén var minst sagt fullständigt okunnig när det gäller Internet och förstod inte skillnaden mellan ett domännamn och ett webhotell. Vad Helena Karlén avsåg var internetstiftelsen IIS, de som har hand om toppdomänen .se.

PRQ är ett privatägt företag och ingen stiftelse samt har aldrig gett pengar till ECPAT, och enligt Gottfrid själv har de “absolut inga planer på att göra det, särskilt när man nu så tydligt fått se deras brist på respekt för yttrandefriheten genom diverse uttalanden”. IIS donerar överskottet till olika Internetprojekt och då bland annat ECPAT’s hotline. Summan av detta är att Pedofil.se’s pengar är lika bra som alla andra pengar, och vem vet, inom en snar framtid har vi bekostat delar av ECPAT’s hotline.

Men vad menar Karlén egentligen, att IIS endast skall få sälja domännamn till av ECPAT godkända individer? IIS har regler som de måste följa om någon köper domännamnet pedofil.se kan inte de hindra detta då de inte lägger sig i vilka hemsidor deras kunder pekar de domäner som de köpt. Om ECPAT verkligen hade brytt sig hade väl de själva köpt domänerna sedan tidigare?

Adaktusson: Hur ser du då på där här, vad skall man säga, principiella kollisionen mellan att värna barnen i ett samhälle och värna om yttrandefriheten att alla människor skall ha rätt att säga vad dom vill.

Karlén: Jag tror att som medmänniska, som svensk, så vill jag naturligtvis värna om båda. Den här debatten där barnens rätt stog emot yttrandefriheten var en debatt som jag tror många svenskar kommer ihåg som pågick under faktiskt drygt sex år, som det, där det handlade om att kriminalisera innehav av barnpornografi eller ej och som stog emot yttrandetryckfrihet där starka krafter värnade om det senare och det förstår vi. Men barn är en grupp individer i samhället som inte har varken rösträtt eller strejkrätt eller möjlighet att göra sin egna talan hörd och som kräver att vi i vuxenvärlden faktiskt tar ställning och skyddar dom maximalt.

Adaktusson: Borde skyddet av barnen vara överordnat tryckfriheten?

Karlén: Absolut, helt tveklöst.

Vid det här laget i diskussionen har Karlén egentligen diskuterat allt annat än pedofilsiten ifråga. ECPAT’s eller Karléns ståndpunkt i huruvida yttrandefriheten skall begränsas eller inte för pedofilsajter framgår inte. Vi vill ogärna tolka in allt för mycket i vad som avses men Karlén pratar bara om barnpornografi och en del annat. Skyddet av barnen på bekostnad av yttrandefriheten behöver i sig inte betyda att hon vill förbjuda siter som Pedofil.se. Adaktussons diskussion med Karlén måste vara det mest misslyckade någonsin, men vi tror inte Pedofil.se var det egentliga syftet utan snarare att göra smygreklam för ECPAT.

Vidare i diskussionen handlar det nämligen bara om ECPATs arbete i allmänhet. Bland annat säger Karlén att en majoritet av de som har sex med barnprostituerade inte är pedofiler, något som troligen chockerar de flesta oinsatta. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill även passa på att påpeka att en majoritet av de som har sex med barn i allmänhet inte heller är pedofiler. Det är därför det kallas för ‘pedofilhysteri’ när alla kallas pedofiler.

Hon påstår dessutom att barnpornografi är en handel som handlar om tillgång och efterfrågan med fraser som “utan köpare ingen produktion”. Vi på Svensk sexualpolitik idag vill påstå att detta är en myt, huvuddelen av barnpornografin som sprids är ideell och endast sprids bland entusiaster. Det finns ytterst få kommersiella aktörer idag när det gäller riktig barnpornografi. När det var lagligt (1972-1980) var marknaden till och med ytterst begränsad med väldigt liten kommersiell produktion och konsumtion.

Sammanlagt publicerades exempelvis de flesta barnpornografiska tidningar (inhemska och utländska) som fanns i Danmark under perioden 1971-1979 7799 st bilder på ungefär 623 (många av barnen förekom endast på en bild) olika barn i barnpornografiska tidningar [1]. Av dessa var två tredjelar bilder på påklädda eller avklädda barn. En tredjedel var av mer uppenbar sexuell natur och av det sammanlagda antalet innehöll mindre än en procent synlig penetrativt samlag. 2,4% av bilderna innehöll olika former av mer avancerat sex medräknat penetrativt samlag eller simulerade penetrativa samlag, samt i en del fall verkligt eller simulerat tvång. Man bör dock ha i åtanke att av dessa bilder föreställde två tredjedelar barn i åldrarna 10-16 år (det vill säga en ganska stor andel könsmogna ungdomar).

Ovanstående är statistik samlad av den numera avlidne krimonologen Berl Kutchinsky som ingående studerade pornografin i Danmark sedan 1960-talet. Situationen har såklart förändrats en del sedan Internets tillkomst men fortfarande är det i huvudsak myter som dominerar diskursen om barnpornografi vilka moralistiska entreprenörer som ECPAT sprider.

Huvuddelen av den kommersiella ‘barnpornografin’ idag är sk Child Models-hemsidor där barn i olika åldrar poserar fullt påklädda. I Sverige räknas påklädda bilder på barn som “vädjar till sexualdriften” som barnpornografi. Man kan alltså utan tvekan slå ifrån alla oerhört brutala fantasier som brukar uppstå när ej införstådda föreställer sig hur barnpornografi ser ut bara man tar reda på fakta i ämnet.

“Idag stoppas 30000 försök per dygn av svenskar för att komma åt barnpornografiska siter, vilket idag stoppas av ett initiativ som ECPAT tog och som verskställs av internetleverantörer.”

Som vi tidigare skrivit är dessa 30000 försöken (lustigt egentligen att Karlén säger 30000 när ECPAT’s egna informationsmaterial säger 20000-30000 försök, det kanske låter häftigare med den högsta siffran, men ECPAT gillar överdrifter, det vet vi redan) inte försök att nå barnpornografi i regel utan många gånger siter med könsmogna vuxna, tecknad pornografi och child model-siter. Ja, till och med en site med en dansande naken pojke (i ett uppenbart ickepornografiskt sammanhang) har fastnat i barnpornografiltret trots att det i betänkandet SOU 1997:29 Barnpornografiutredningen klart och tydligt står att lekande och dansande barn inte skall räknas som barnpornografi.

När programet väl avslutades följde en lång reklamsnutt för ECPAT där även deras hemsida visades upp:

“Ni som är intresserade av att stödja ECPATs arbete eller vill veta mer om verksamheten hittar all väsentlig information på organisationens hemsida. Adressen är www.ecpat.se”

Som vi sade tidigare var hela inslaget egentligen en dålig ursäkt för att få göra gratisreklam för ECPAT och de visade inte ens upp Pedofil.se eller en länk till siten ifråga.

Men detta är inte första gången Lars Adaktusson gått ECPAT’s ärenden.

I september 2001 då Lars Adaktusson var programledare för det inflytelserika TV-programet Agenda använde han sin tyngd för att tvinga igenom ett reportage om en uppenbart överdimensionerad rapport om svensk barnprostitution. Denna innehöll rena fantasisiffror, skriven av ingen mindre än hans brorsdotter Josephine Appelqvist, tidigare Adaktusson, som tidigare förekommit i media då hon krävde att utställningen Soft Core skulle läggas ned, vilket verkställdes av de lokala nazisterna som förstörde konstverken som en politisk manifestation [2].

Trots varningar om oegentligheter (”något skumt”) från SVT’s egna researchstab och de som skulle göra inslaget (ingen fick läsa rapporten innan sändningen och den enda som hade information var Adaktusson själv som hade direktkontakt med ECPAT) drev Lars Adaktusson igenom inslaget. När inslaget sändes påstods det att det fanns hundratals barnprostituerade i Sverige enligt en studie gjord av ECPAT. Tidigare hade svenska myndigheter sagt att barnprostitution förekom väldigt sällan i Sverige, och pressad av Lars Adaktusson och Helena Karlén fick Ingela Thalén i studion säga att hon skulle tänka om och därmed kapitulerade. Ren emotionell utpressning alltså, ECPAT’s specialitet. Vid tidpunkten för Agendas sändning visste varken tittare, SVT-personalen eller Ingela Thalén att det var just Adaktussons egna brorsdotter som låg bakom rapporten [3].

ECPAT-rapporten påstod att 400 barn var prostituerade i Sverige och rapporten lanserades med dessa siffror. Kritiken har varit skarp pga det tveksamma underlaget och de uppblåsta siffrorna. Några metodologiska problem (från tidningen Journalisten) [4]:

“Ecpats material bygger på enkätsvar från 37 myndigheter och organisationer med kännedom om problemet. Men var fjärde svarande har förmedlat andrahandsuppgifter, och har alltså bara hört talas om barn som drabbats. Men den siffra som förmedlades av medierna var långt ifrån säker.
Som undersökningen är upplagd är det möjligt att en enda drabbad som varit i kontakt med tre olika myndigheter i själva verket har registrerats som tre olika fall i rapporten.

– Vi har tagit bort fall som misstänks ha varit dubbelregistrerade, framhåller Josephine Appelqvist som skrivit rapporten.

Men det visar sig att bara fyra sådana fall plockats bort.”

“Vidare sträcker sig undersökningen långt bakåt i tiden. Josephine Appelqvist uppskattar att siffran 400 innefattar antal drabbade barn under de senaste 10-15 åren.”

Siffran på 400 kan ställas mot Rädda Barnens siffror under 10 år, de har endast sett fem fall där pojkar prostituerat sig. TT gick ut med rubriken ”Omkring 400 barn i svensk barnsexhandel” men ändrade sig senare under dagen där de tonade ned siffrorna samt påpekade att underlaget var tveksamt.

Att Helena Karlén ensam fick ett långt reklaminslag för ECPAT på TV8:s Adaktusson är ett resultat av att Lars Adaktusson är en ECPAT-lakej. Hans trovärdighet måste ses som bortblåst i sådana här sammanhang. Det är skadligt för samhället i stort när känlsoutpresserarorganisationer som ECPAT sätter dagordningen och utpressar politiker genom att använda barn som murbräckor för att forcera fram lagändringar.

Helena Karlén är nöjd med ECPATs bedrifter.

Bild publicerad med tillåtelse från TV8.

Källor: 

[1] Kutchinsky, B. Law, Pornography and Crime: The Danish Experience. Scandinaivan Studies in Criminology, Vol.16. Pax Forlag, Oslo (1999)

[2] http://www.artliberated.org/?p=cases&id=36

[3] http://www.arenaek.se/ag5/default.asp?authID=0&ID=1231&type=3&cat=arena&o=&p=17

[4] http://www.journalisten.nu/a.aspx?article_id=2766