Svensk Sexualpolitik Idag

Gästinlägg: Alex Limonovic skriver om mediahysterin

Lag & rätt, Myndigheter, Nyheter, Pedofili, Sexuella dissidenter, Yttrandefrihet, gästblogg, gästskribenter 58 Responses »

Sep 042009

När bloggen alex.pedofil.se uppmärksammades i media ledde det till ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma pedofilfrågan och pedofilers rätt till mänskliga rättigheter igen (pedofil.se 2007 var bara början och mer kommer det bli även efter uppmärksamheten kring Alex blogg detta år). Därför valde vi att fråga Alex, bloggaren ifråga, vad hans mål och ideologiska utgångspunkt med bloggandet är. Vi passade även på att fråga honom om hans åsikter över mediauppmärksamheten samt den löjliga polisanmälan mot bloggen.

Vi känner Alex sedan tidigare, han är en hyvens kille som vill väl. Men han har också en ideologisk utgångspunkt vad gäller sexuella kontakter mellan barn och vuxna som gör att han hamnat i konflikt med en del mer radikala pedofiler. Han är helt enkelt emot sexuella beteenden mellan vuxna och barn på ett vis som på ett ungefär motsvarar dagens samhällssyn.

Alex anser att pedofiler likväl personer med andra läggningar skall ha möjligheten att både jobba och umgås med barn på samma vis som personer med andra läggningar. Det handlar alltså om fundamentala mänskliga rättigheter att inte diskrimineras bara för att man har vissa känslor. Vad man gör med dessa känslor är en annan fråga. Lika lite som vuxenorienterade heterosexuella män döms efter Hagamannens övergrepp, lika lite skall pedofiler dömas efter andras verkliga övergrepp (många av förövarna till dem är inte ens pedofiler trots att de gett sig på barn).

Alex är inte sin läggning! Ingen person är sin läggning, det är bara en av många delar av en personlighet. Alex tycker om barn och därför är han utmärkt till att jobba på en förskola vilka är svältfödda på män… att han har en pedofil läggning har ingen med saken att göra. Vi på SSI stödjer helhjärtat Alex rätt att jobba med det jobb han älskar!

——————————————

Ibland måste man beskriva ytan, ibland måste manbeskriva funktioner. Ibland måste man svara på frågan ”hur”, ibland på frågan ”varför”.

Min blogg har fått äran att stå i rampljuset i media, det var bara en tidsfråga. Jag gissade att det skulle ta några månader. Det tog två år! Tiden i rampluset har nyttjats till att sätta fokus på en central fråga, ”unga pedofilers situation”. Den frågan är nyckeln för både oss som pedofiler att bli insläppta i samhället, men också för samhället att kunna lägga sina obefogade rädslor åt sidan. Jag tror det är mycket få som någonsin reflekterat över att det statistiskt sett bör finnas lika många tioåringar med en (framtida) pedofil sexualitet som det finns 45-åringar som är pedofiler.

Grundläggande demokratiska rättigheter blev en tvistefråga. Jag tappade snart räkningen på de mordhot jag mottog under den första tiden efter medias skriverier. Tveksamt om någon av dem insåg att yttrandefriheten finns för att skydda sådana som mig från sådana som dem.

Pedofiler på dagis/skola/fritids
Den förutsatta rädslan för pedofiler resulterar i negativa förväntningar på oss. Även de mer öppna har ofta kommit med resonemang i stil med: ”Att ni är pedofiler är ok, men ni måste förstå att det är en stor risk att ha er i barnomsorgen.”

Självfallet söker sig pedofiler i hög grad till verksamheter som involverar barn, det faller sig ganska naturligt. Uppenbarligen är föräldrarna tillfreds då de anförtror oss sina barn, aldrig har jag under en inskolning fått frågor rörandes min sexualitet. Det är inte en viktig frågeställning. Frågeställningar av betydelse rör ur olika perspektiv barnets välbefinnande och utvecklingsmöjligheter.
Jämför gärna med det okända begreppet ”dendrofil” som syftar på människor som attraheras av träd. Är den mest passande förväntningen på en dendrofil ”trädkramare” eller ”skogshuggare”? Givetvis det förstnämnda. Människor har en enveten tendens att värna och vårda de människor (eller objekt) de kärar ner sig i. Det ligger i kärlekens natur oavsett sexuell läggning eller preferens.

Juridik och anmälan mot bloggen
Vi pedofiler kan just nu anklagas för minsta struntsak. Det illustreras tydligast i hur en åklagare försöker få bytet av ett par nerkissade trosor till ”sexuellt ofredande”. Som om detta vore ett ovanligt agerande på en förskola.

Jag hopas åklagaren i tid inser dem mycket märkliga situation som uppstår om vi låter ”barnets behov omvårdnad” överlappa sexualbrottslagstiftningen. En pedofil skulle under sådana omständigheter kunna anklagas för att hon pussar sitt barn godnatt efter avslutad saga!

Hade det varit lite ryggrad i Stockholms stad skulle man inte brytt sig om min blogg. På sin höjd hade Staden då förklarat för intresserade att pedofili är tillåtet. Det är att utsätta barn för “vuxensex” som inte är tillåtet.

Samhällets beteende formar människor
Samhället gör anspråk på att vara ”demokratiskt” och att behandla ”alla lika inför lagen”. Denna poäng är viktigare än politiker och tjänstemän anar. Hur vi pedofiler behandlas av samhället just nu formar förutsättningarna för hur nästa generation pedofiler kommer se på samhället. Som något ”demokratiskt och tolerant” eller något fientiskt.
Beroende på hur dessa pedofilers syn på samhället utvecklas så kommer deras egna beteenden formas därefter. För vem är villigt att visa lojalitet mot bestämmelser från en fientiskt sinnad stat? Tvärtom ökar risken för att de då helt struntar i samhällets påbud.

Det bästa man kan göra är att våga stå för att även pedofiler ska omfattas av demokratiska rättigheter. Läpparnas bekännelse är inte nog, de måste försvaras när de attackeras. Inte som nu när tjänstemän oreflekterat offrar oss för att själva framstå i bättre dager, en mycket feg inställning.

Det är ynkligt att man i Sverige på tvåtusentalet ska tvingas dölja sin sexuella läggning. Berörda myndigheter måste revidera sin syn på sexualitet. Rättigheter måste försvaras och hatbrott bekämpas. För den dagen pedofiler börjar synas kommer hatbrotten som ett brev på posten. För den dagen kommer, det är bara en fråga om tid!

Högaktningsullt,
Alex Limonovic

Gästblogg: Dick Wase - "Klassisk Feminism" - Louise Perssons "avrättning" av den totalitära feminismen

Prostitution, gästblogg 1 Response »

Apr 082009

Jag är inte feminist, jag har aldrig kallat mig för det och kommer aldrig att göra det. Inte därför att jag inte sympatiserar med den ursprungliga tanken om lika rättigheter för män och kvinnor, för det har jag gjort hela mitt liv, men därför att feminism idag allmänt kommit att associeras med den totalitära radikalfeminismen. Jag hade en mindre intern debatt om detta med Louise Persson för ett tag sedan, och jag ansåg att de liberala feministerna borde hitta en ny beteckning, för att inte – så som oftast sker – på ett olyckligt sätt sammanklumpas med de totalitära feministerna. När jag nu har läst Louises bok, ”Klassisk feminism” har jag lättare att förstå hennes ståndpunkt att fortsätta kalla sig feminist. Med rätta är hon indignerad över att de radikala feministerna har ”sjanghajat” begreppet feminism och gjort om det till en totalitär åskådning, som på klassiskt patriarkaliskt manér försöker göra kvinnorna till en privilegierad grupp på männens bekostnad. Radikala feminister som driver ett könskrig som kantas av de klassiska greppen; med verklighetsförfalskning, tystande av kritik, smutskastning och allt utom saklig debatt och respekt för alternativa åskådningar. Men frågan är om det verkligen går att ”återerövra” begreppet feminism och få folk att fatta att det kan stå för något annat än intolerans och blint ensanningsförfäktande. Förhoppningsvis har Persson rätt i sin förhoppning, men jag tvivlar.

Det var med nyfikenhet jag började läsa Perssons bok, men eftersom jag inte personligen känner henne så visste jag inte vad som väntade. Trots våra olika ståndpunkter ifråga om begreppet feminism så häpnade jag över vad hon skrev. Tydligt och klart, och med en knivskarp blick för omständigheterna ”avrättar” hon den totalitära feminism som idag, med politikernas goda minne, fått position som statsbärande. Här finns mängder av klarsynta analyser av situationen, som egentligen borde vara självklara för kritiskt tänkande människor, men som förfuskas på olika sätt på regerings- och riksdagsnivå och i medier.

Boken börjar med en återblick på feminismens rötter och dess framväxt i sitt historiska och filosofiska sammanhang. Redan tidigt slår Persson fast hur viktig Simone Beauvoirs negativa påverkan på den moderna feministiska rörelsen varit. Bl a konstateras – mot bakgrund av att samma författarinna kritiserar ”fri vilja” utifrån att kvinnor av sådan tenderar att göra traditionellt kvinnliga val – att ”[i] själva verket blir Beauvoirs politiska teori snarare en idé om rätt beteende och rätt val än ett ifrågasättande av den fria viljan”. Angående den framvuxna starka alliansen mellan feminism och staten, som uppstått med krav på att tillrättalägga människors liv, sägs att den är ”att undergräva friheten genom särbehandling och privilegier”.

Än intressantare blir det i avsnittet om staten och feminismen, där idéerna om statens ”godhet” i att ”hjälpa” människor utifrån totalitära feministiska dogmer nagelfars. Den fullständigt absurda idén om att ”ingen är en kvinna, hon görs till en”, med ursprung i Lockes och Rousseaus tankar om ”det oskrivna bladet”, har lett fram till en modern jämlikhetstanke som fokuserats på en idé om att lika rättigheter och möjligheter måste leda fram till lika val, eller lika utfall (ekvilibrium). Särskilt har det gällt för socialdemokratiska regeringar, vilka tillämpat en politik med könskvoteringar och andra styrande åtgärder. Men Persson konstaterar, utifrån en annan forskare, att ”om vi strävar efter likhet i utfall krävs det ojämlikhet i möjligheter”. Vi byter alltså en ojämlikhet mot en annan och skapar diskriminerande lagar som verktyg för införande av ”jämlikhet”.

I samma avsnitt pekas på hur ledande radikalfeministiska ideologer, som Okin, MacKinnon och Pateman förkastar individuella rättigheter som enbart ”rättvisa för män” och hur det bl a leder fram till den ideologiska tesen om ”könsmaktsordning”. Allt detta ideologiserande leder fram till ”en politik som förutsätter kvinnors behov av att skyddas från friheten att ta egna beslut, och det i sig resulterar i en kvinnosyn som innebär att kvinnor inte kan hantera frihet på samma sätt som män… Resultatet är en allians med staten med en syn på kvinnan som har likheter med den stat som inte erkände henne det moraliska anspråket på sin kropp med hänvisning till hennes osjälvständighet”.

Redan tidigt fanns också en allians mellan konservativa socialpuritanska rörelser och feministiska, och den sexuella avhållsamheten var viktig, eftersom ”fallna” kvinnor och sedeslöshet i tidens moralistiska strömningar var tecken på att kvinnor inte ”ägde samma förnuft som män och därmed samma förmåga att göra rationella val”. Persson konstaterar att ingenting egentligen har förändrats och fram träder ”en likartad syn på kvinnan fram mellan raderna. Kvinnors individuella val blir ibland besvärliga och de anses förstöra och underminera för hela gruppen kvinnor”. Särskilt hemmafruar eller sexarbetare utpekas som ”könsförrädare” och som inte ”tillräckligt upplysta”. (Upplysta är naturligtvis bara de totalitära feministerna). Besvärande drag av likhet med eugenik, nazism och fascism finns i den sociala ingenjörskonsten vars rötter ”till väsentliga delar motiveras av samma slags tankar om den fulländade medborgaren och nationens renhet… Det sker förstås i en annan språkdräkt, men likväl lyfts de imperfekta individerna fram som potentiella faror, och som nedsmutsning av idén om medborgaren”.

”Biologi får helt enkelt inte nämnas som en faktor för att förstå könsskillnader, då det i sin tur raserar teorier om genuskontrakt och könsmaktsordningar”. Socialkonstruktivisterna upprätthåller en motsättning mellan biologi och kulturell påverkan, anklagandes dem som – likt mig själv – räknar med både biologisk och kulturell påverkan, för att vara ”biologister”. Följden av detta för de ”rättroende”, totalitära feministerna blir att ”ideologi och övertygelse tycks vara en större drivkraft… än vetenskapliga ambitioner”. Häri ingår en strategi, att ”försköna kvinnligheten och demonisera manligheten” och ett väldigt tydligt tecken på detta är strävan att kontrollera uttrycken för mänsklig sexualitet och variation, vilket innebär ett förtryck av människan. Persson konstaterar att ”[b]ortsett från att det råder brist på ifrågasättanden av hur formbar människan verkligen är, så verkar få fråga sig med vilken rätt olika politiska, och därmed auktoritära, åtgärder skulle kunna bekymmerslöst utövas mot människor och vad det i sin förlängning betyder”. Det hemska är, att denna brist på ifrågasättande gjorts till officiell politik av såväl en socialdemokratisk som en borgerlig regering. ”Dessvärre är inte det feministiska budskapet längre att kvinnor måste ta för sig och inte vänta på favörer, utan snarare att de är offer utsatta för tusen och en faror, hjälplösa och fångade i strukturer, och att de som inte känner igen sig i den offerkulten lider av falsk medvetenhet”. Den förhärskande statsfeminismen har inte befriat kvinnan från ett paternalistiskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”.

Särskilt förödande för kvinnans underordnande under staten har teorin om könsmaktsordningen varit, vilken genom att förklaringen att kritik mot densamma, och andra radikalfeministiska dogmer, är uttryck för patriarkal härskarteknik, och därför irrelevant, blir som en över allt stående ”sanning”. Alltså kan all kritik bara skjutas åt sidan och de feministiska dogmerna framstår i alla lägen som lika mycket ”enda sanning” som någonsin bibeln och andra ensanningsreligiösa skrifter gjort. Ett stort problem är även, som Persson tydliggör, att det socialkonstruktivistiska tänkandet genomsyrar hela samhället. ”Det har sipprat in i den akademiska forskningen, i en allmän feministisk hållning, i media och i politiken”. Könsmaktsordningen har t o m skrivits in som officiell politik av socialdemokraterna.

Ett särskilt slagfält för könskriget har, som sagt, sexualiteten blivit, och precis som på 1800-talet allierar sig den förhärskande feminismen med konservativa religiösa krafter för att predika ett puritanismens evangelium: ”Vår frihet för sexuella uttryck synes mer hotad och underkänd av somliga feminister än av bibelförsedda pingstvänner med jungfru Maria som förebild”. Men i detta ligger också ett slående hyckleri, i ”rättrådiga” feministers konstruerade ”frigjordhet” när de ska visa upp sig på den politiskt korrekta arenan: ”Jag tänker på den inkonsekventa moralen hos feminister som rasar mot sexualiseringen av det offentliga rummet, så kallad pornofiering, för att sedan glatt delta i Pridefestivalen där sexualisering av det offentliga rummet är själva poängen… Nu odlas av somliga feminister en sexnegativ kultur där kvinnors sexualitet är föremål för kontroll, dom och missriktad omsorg”. Persson kritiserar på goda grunder den svenska sexköpslagen som en förtryckande lag – vilket är precis vad den är – visar hur dess ivrare utan att tveka förvränger verkligheten och understryker hur hon själv drabbats av standardmetoden som de ideologiska ”världsförbättrarna” ständigt tar till vid besvärande kritik, nämligen smutskastning: …”jag anklagades, bland annat, för att inte bry mig om kvinnorna, och transformerades till en karikatyr, en så kallad ’prostitutionsförespråkare’”. Hur också den jesuitiska attityden ”ändamålet helgar medlen” genomsyrar de ideologiska sanningsmonopolisterna blir uppenbart av följande: ”I polemik med ETC – där jag påpekade brister, faktafel och osakligheter – erkände de till slut i den nätdebatt som följde att det där med saklighet inte var så viktigt, att det var viktigare att försvara det ideologiska ställningstagandet än att lyfta fram kunskap och fakta, det var illa nog att köpa sex”.

Den medieanalys som Persson hade gjort, och som tydligt visade ”att radikalfeministiskt tankegods hegemoniserats som ett allmänt accepterat förhållningssätt” visade sig bli så politiskt känslig att uppdragsgivaren för rapporten i slutändan inte vågade publicera den. Det understryker vilket oerhört kraftigt åsiktshygieniserande som finns i samhället, bland politiker, i TV, tidningar och även det offentliga rummets diskussioner.

Åtgärderna, att icke-accepterade sexuella preferenser och mönster är något som bör och kan åtgärdas med en statlig förbuds- och straffpolitik, i form av lagar, är vad den amerikanska filosofen Martha Nussbaum kallar ”äcklets politik”. ”Det vill säga en subjektiv hemfallelse åt att upphöja egna känslor till politiska frågor att i demokratisk ordning lagstifta om normer för alla att lyda under… När det privata politiseras upphör också individen, inte bara som idé utan som subjekt i egen rätt och upplevelse… Det går att kalla detta för tyranni också”.

Persson tar också upp det problematiska faktum att vårt samhälle tystar ner och ignorerar att kvinnor är lika våldsamma som män i partnerrelationer och konstaterar absurditeten i att ”[k]vinnor som brukar våld inte gör något kvinnligt, de anammar något manligt. Män som inte våldtar eller brukar våld anses dock fortfarande vara manliga, de påstås gynnas och dra nytta av könsmaktsordningen”. Hur denna könsmaktsordning också genomsyrar statliga verks undersökningar och rapporter har Persson, liksom undertecknad, också fått klart för sig: ”Att påstå att helt vanliga män brukar våld skapar och underhåller stereotypa föreställningar om män och om vår kultur som vare sig är relevanta eller fruktbara. Ändå tycks trossatsen vara stark och genomgripande i studier av mäns våld mot kvinnor i såväl de statliga utredningarna som förment vetenskapliga alster”. Ett exempel på denna föreställningsideologi är t ex Kvinnofridslagen som Persson konstaterar är ”ett uttryck för en könsideologisk föreställning, och den är motiverad av trossatsen ’mäns våld mot kvinnor’ som en ideologisk förståelse, inte av partnervåld generellt”.

”Klassisk feminism” är EN OERHÖRT VIKTIG BOK i strävan att utmana den totalitära människosyn som via statsfeminismen just nu genomsyrar vårt samhälle i lagstiftning och attityder. Den är en i raden av publikationer som måste till om vansinnet i vår nuvarande politik ska kunna hejdas och vi istället för den nuvarande odemokratiska vägen istället ska välja en som respekterar människor och deras egna känslor och beslut. Först ut var Petra Östergren, med ”Porr, horor och feminister” och som del i detta kanske också min egen ”Samlag eller Salighet” kan räknas, liksom naturligtvis även Susanne Dodillets avhandling ”Är sex ett arbete” – inte att förglömma alla viktiga bloggar som motverkar tidningars och TV:s åsiktshygieniserande. Om det emellertid är något jag saknar i ”Klassisk feminism” så är det också en analys av det främsta maktinstrumentet som de totalitära feministerna använder sig av i sitt krig mot den ”onde mannen”, nämligen pedofilhysterin. Ämnet är känsligt, och jag vet av egen erfarenhet att man omedelbart då man ifrågasätter de odiskutabla ”sanningar”, vilka – precis som i partnervålds- och sexköpsdebatten – ständigt kablas ut av medier och statliga ”rapporter”, genast transformeras till vad Persson kallar en ”karikatyr”, med beskyllningar om att vara ”pedofilkramare”, ”inte värna barnen” och annan smutskastning. Om vi inte också vågar utmana denna oberörbara maktmetod – det hotade barnet är historiskt sett det absolut främsta vapnet för dem som vill driva fram moraliska och ideologiska paniker – så kommer vi få svårt att få stopp på galenskapen som just nu genomsyrar hela vårt samhälle. Men just detta smutskastande, och de metoder som framträder i Perssons bok hos de ideologiska sanningsmonopolisterna, visar att de är exakt samma individer som genom historien alltid drivit häxjakter, oavsett om det varit mot judar, kättare, häxor, masturberare, bögar, sexköpare, pedofiler eller andra. Perssons bok tydliggör att det inte handlar om att någon omsorg eller godhet driver dessa ideologiska företrädare, även om de själva vill försöka framställa sig så, utan det är i grunden rent egoistiska motiv – för att lyfta upp sin egen åsikt till samhällsnorm, och därigenom profitera status- och maktmässigt och ekonomiskt. Precis som ovan sägs om ”äcklets politik”.

Min rekommendation kan bara bli: Köp och läs denna mycket viktiga men också mycket sansade bok!

Titel: ”Klassisk feminism”.
Författare: Louise Persson
Förlag: Hydra.
Sidantal: 331, inklusive noter, källor och index.

Gästblogg: Dick Wase - Åsiktshygienisterna i gammelmedia

Sexuella dissidenter, gästblogg 15 Responses »

Mar 152009

För oss som på olika sätt är aktiva inom sexualpolitiksdebatten – på ”fel” sida vill säga – är det ett faktum att ”gammelmedia” ständigt censurerar ”fel” åsikter, och istället aktivt kämpar för att stötta samhällets politiska korrekthet och moralparadigm. Det är nu inte ett fenomen som uteslutande gäller för vårt land, som t ex framgår av den amerikanske professorn i politisk vetenskap, Harris Mirkins artikel ”The Pattern of Sexual Politics: Feminism, Homosexuality and Pedophilia” i ”The Journal of Homosexuality” 1999: ”Massmedia producerar en uppsjö av artiklar som antar det riktiga i det förhärskande paradigmet, demoniserande och förlöjligande dessa som ifrågasätter det och trivialiserandes deras argument”. Men det är särskilt påtagligt i den lilla ankdamm som Sverige utgör, då det faktiskt i större länder ibland slinker igenom artiklar och sypunkter som är kritiska mot den vedertagna ”sanningen”. Det finns där redaktörer som fattat att mediernas roll ska vara att kritiskt skärskåda och att debatten ska vara fri. En typ av redaktörer som helt tycks saknas i vårt kommunitaristiska land.

För att ta några exempel på svenska mediers aktiva ”åsiktshygieniserande” kan nämnas GP:s vägran att ta in replik på Ecpats ovederhäftiga artikel om ”barnprostituerade” i Phuket i februari 2008 och DN:s vägran att släppa in Isabella Lund. Själv kan jag också vittna om denna vägran att släppa in ”fel” åsikter, inte minst då samtliga kulturredaktioner (utom SVT) har förtigit min bok, ”Samlag eller Salighet”, vilken inte bara är kritisk till vår nuvarande sexualpolitik utan också unik på svensk botten i sitt ämne och omfång (och dessutom kurslitteratur på två universitet – hade den sagt ”rätt” saker så hade den förmodligen behandlats annorlunda av de i allmänhet vänsterorienterade kulturredaktörerna). Samma sak gällde för Liw Enqvists bok om sitt liv som strippa. Ingen kulturredaktion tog upp den, eftersom den förmedlade ”fel” bild. För att inte tala om att kulturredaktionen på DN så ”objektivt” låter en ideologisk motståndare recensera Susanne Dodilliets avhandling.

I somras var det inte heller någon enda debattredaktion som släppte fram kritiken jag ville framföra mot regeringens aviserade slöseri med 210 miljoner kronor för bekämpning av sexköp och trafficking. Inte någon svensk tidning (eller nyhetsredaktion på TV) rapporterade heller om den nyzeeländska rapporten om ”Prostitution act”, trots att jag tipsade t ex DN, vilken rapport borde ha haft stort nyhetsvärde kontra den svenska sexköpslagen. Mot bakgrund av detta direkta journalistiska ”hygieniserande” av åsikter och fakta tillsände jag samtliga ”stora” debattredaktioner en text med titeln: ”Den svenska journalistkåren är en skam för demokratin” (finns att läsa här: http://www.oeisspeis.se/pdf/skam.pdf). Den enda tidning som svarade var SvD, med kommentaren: ”SvD Brännpunkt tackar nej. Och tar smäleken”.

Självklart kan en redaktör raljera på detta vis, eftersom ”gammelmedia” fortfarande lever i föreställningen om att ingen ska bli varse att de sorterar bort ”fel” åsikter och alls inte bekänner sig till åsiktsfrihet – som man annars låter påskina att man gör. Det är också därför som jag menar att bloggvärlden och internet är mycket viktigare för nyhetsförmedling och det fria ordet än de ”riktiga” medierna (som Jan Guillou på allvar nämnde dem i TV för ett tag sedan). Det är ett obestridligt faktum, att journalisterna på de ”riktiga” medierna tar sig rätten att utöva ”åsiktshygien” och sålla bort sådant som de själva inte anser är lämpligt för ”vanliga” människor att få veta. Särskilt när det gäller sexualitet! Uppenbarligen anser större delen av journalistkåren att de, precis som t ex förespråkare för sexköpslagen eller de som anklagar män för att vara de våldsamma i förhållanden, är ”bättre vetande” som måste skydda de ”sanna” värdena mot kritisk granskning. Särskilt då det gäller relevant granskning, eftersom sådan skulle kunna få folk att fundera över om våra ”sanningar” verkligen är sanningar. Tänk om folk faktiskt skulle få klart för sig t ex hur överdrivna siffrorna kring trafficking eller den skadade horan är? Det kunde ju vara katastrofalt för dem som profiterar på att vara ”goda” i dessa frågor – och inte minst de journalister som enkelt kunnat framstå som ”det rättas” förkämpar utan att behöva anstränga sig för att ta reda på fakta, men bara rakt av köpa det som de ”goda” påstått.

Hur djupt detta ”åsiktshygieniserande” går syns nu senast av den av tidningarna drivna webbsajten ”Newsmill”. Ett kort tag trodde jag naivt nog att man där hade en annan policy, eftersom de tog in min text om att moralisterna är farligare än porren, plus att jag faktiskt tilläts att bemöta Ecpats ovederhäftiga påhopp på mig. Men med anledning av debatten om bloggosfären kontra ”gammelmedia”, som man hade som ämne på Newsmill, skrev jag en text som kritiserade journalistkåren för dess ”åsiktshygieniserande” (finns här: http://www.oeisspeis.se/pdf/asiktshygienister.pdf) och menade att bloggosfären är ett mycket sundare medium än ”riktiga” media, just därför att moraliserande och normbevarande åsiktscensurerande inte är möjligt där – alla kan komma till tals. Men uppenbarligen får man inte kritisera journalistkåren, för den texten accepterades inte av redaktör Lagercrantz. Så djupt går alltså talet om ”objektivitet” och ”åsiktsfrihet”, att kritik mot journalistkåren inte får förekomma. Man undrar verkligen vad det är studenterna lär sig på journalisthögskolan. Tror någon att det är att värna det fria ordet? Och tror någon att en yrkeskår som mörkar kritik mot den själv klarar av att vara objektivt kritisk i andra frågor?

Sannolikt kommer nu kommentarerna – om nu ens någon ”bättre vetande” eller ”högre stående” journalist nedlåter sig till att kommentera denna text av en enkel orecenserad historiker – bli att jag enbart är ute i eget syfte, för att jag skulle känna mig kränkt av att jag inte fick in min text. Det sättet att trivialisera och marginalisera dem som kritiserar företeelser är förvisso legio bland ”sanningens” och ”rättfärdighetens” förespråkare, istället för att bemöta vad som sägs. Men det kommer ändå inte att sudda ut det faktum att de ”riktiga” medierna, och den sig där försörjandes journalistkåren, är simpla åsiktshygienister. Den som bekänner sig till demokrati och åsiktsfrihet kan faktiskt idag inte respektera något enda svenskt ”riktigt” media – eller dess redaktörer.

Nytt forum för transsexuella!

Transsexualism 4 Responses »

Nov 272008

Det har öppnat ett nytt svenskt forum för transsexuella, som drivs av initativtagerskan bakom transsexualism.se. Tanken är att samla Sveriges transsexuella i ett och samma forum, lätt åtkomligt utan väntetider och kösystem.

Forumet hittas på följande adress: http://forum.transsexualism.se

I forumet kan man samtala om problem och frågor kring utredning, behandling, relationer med närstående eller kring jobb och utbildning. Det finns även kategorier för politik och genusfrågor, för den som är intresserad av sådant. Min förhoppning är att vi genom att mötas, både de med erfarenhet och de utan, så kan vi hjälpa varann och även få en chans att jämföra erfarenheter från olika håll i landet.

Med förhoppning om att bli Sveriges största samlingsplats för transsexuella under år 2009 önskar vi alla intresserade välkomna!

Hanna Söderström – huvudansvarig för forumet

Pedofilen som blev utslängd från sin utbildning - hur gick det sedan?

Pedofili 3 Responses »

Nov 262008

Nicolai skrev tillsammans med Alex ett gästinlägg tidigare. Inlägget handlade om hur han efter att öppnat sig för skolans kurator blivit mer eller mindre utpressad till att lämna sin utbildning på grund av hans pedofila läggning.

Samtidigt som detta skedde upphävdes även, med Nicolai som ovetandes, tystnadsplikten för kuratorn då rektorn i en högskola inte har en sådan. Nu har uppgifterna om att Nicolai är en pedofil även spridits till en förening som Nicolai är aktiv inom. På hans nystartade blogg kan vi ta del av hur den smaklösa och minst sagt pinsamma uteslutningen gick till. Klicka här

Vi vill även rekomendera Nicolais blogg i sin helhet. Pedofil verklighet heter bloggen och där kan man följa hans liv och följderna av att berätta för en sk “professionell”. Bloggen finner ni här:

nicolaidebauer.wordpress.com

Nicolai, vi önskar dig lycka till i framtiden och fortsätt kämpa!

Vi vill även passa på att rekomendera Ninni’s inlägg “Mina” pedofiler som tar upp ett faktum många ännu inte förstått. Det är lätt att sitta och fördöma men personer med pedofil, zoofil eller nekrofil läggning är någons barn, syskon, släkting eller vän. Det är dags för samhället att skärpa sig och börja acceptera att dessa grupperna finns och att de är en del av samhället de också. Ingen vinner på utanförskapet allra minst barnen för ni förstår vi tvingas växa upp i ett hysteriskt samhälle som hatar oss.

Ninni’s blogg går att finna på:

http://minatankar1.wordpress.com

Gästblogg: Brev till socialstyrelsen

Lag & rätt, Myndigheter, Pedofili, Sadomasochism, gästskribenter 15 Responses »

Nov 202008

Hej!

Först måste jag skriva att jag finner det positivt att någon diagnos över huvud taget, tas bort från det förhistoriska diagnoskapitlet i ICD-10; störningar av sexuell preferens. Men där stannar också min positiva inställning. Jag reagerade över en hel del saker och allra främst er generaldirektörs, Lars-Erik Holms, uttalande i Dagens Nyheter. Där han först proklamerar om hur viktigt det är att ta bort dessa diagnoser, då majoriteten i landet på ett olyckligt sätt misstolkar dessa parafilier som sjukdomar. Att det är väldigt viktigt för dessa sexuella minoritetspersoner att av samhället bemötas som fullvärdiga medborgare. Samt att dessa diagnoser härstammar från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Allt detta, för att sedan hävda att transsexualism måste vara kvar, för att det ska vara möjligt för transsexuella att genomföra könsbyte. Att exhibitionism, voyeurism och pedofili är kriminella handlingar.

Könsidentitetsstörning i barndomen är en av de diagnoser som ska tas bort, så varför ska då transsexualism som också är en könsidentitetsstörning hållas kvar? Och på vilket sätt är det omöjligt för en transsexuell individ att genomföra könsbyte, om transsexualism inte står kvar som diagnos?

Vilket lagrum är det som används när er generaldirektör uttalar sig om exhibitionism, voyeurism och pedofili som kriminella handlingar? Exhibitionism kan relateras till blottare, och blottning är olagligt – men här finns en distinkt skillnad mellan läggning/preferens och handling, exhibitionism är en deskriptiv term för vad en individ attraheras av, medan blottning är ett begrepp som redogör för en handling. Exhibitionism och blottning är således inte samma sak. Och är det något som bör påpekas vad det gäller blottning, så är det impullskontrollsstörning. Att sätta likhetstecken mellan exhibitionism och blottning, vore som att sätta likhetstecken mellan sadomasochism och lustmord, och låta diagnosen om sadomasochism stå kvar p.g.a. det. Ni som socialstyrelse som tillhandahåller den svenska versionen av ICD-10 borde verkligen kunna skilja på parafili och handling.

Voyeurism i sig, är ingen handling och kan således inte heller vara kriminellt. För inte kriminaliserar vi sexuell attraktion? Återigen; särskilj läggning/preferens från handling. Den kriminella handlingen är att titta in i någons fönster, inte att bli sexuellt upphetsad av att göra det. Och det är den sexuella upphetsningen som termen voyeurism täcker. Sedan har vi pedofili: Jag är medveten om att det är olagligt att ta sexuell kontakt med barn under 15-år, men den handlingen rubriceras som sexuellt övergrepp mot barn/våldtäkt motbarn. Kriterierna för diagnosen pedofili i DSM-IV-TR är följande:

Table I. DSM-IV-TR Diagnostic Criteria for Pedophilia
A. Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually
arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual
activity with a prepubescent child or children (generally age
13 years or younger).
B. The person has acted on these sexual urges, or the sexual urges or
fantasies cause marked distress or interpersonal difficulty.
C. The person is at least age 16 years and at least 5 years older than
the child or children in Criterion A.
Note: Do not include an individual in late adolescence involved
in an ongoing sexual relationship with a 12- or 13-year-old.
Specify if:
Sexually attracted to males
Sexually attracted to females
Sexually attracted to both
Specify if:
Limited to incest
Specify if:
Exclusive type (attracted only to children)
Nonexclusive type

När man ser till dessa kriterier så framgår det tydligt att pedofili inte alls behöver ha med någon handling att göra. Förutom huvudsaklig attraktion och återkommande, intensiva sexuella fantasier, så krävs det att individen antingen har tagit sexuell kontakt med ett barn, eller att individen upplever ett jag-dyston över attraktionen/fantasierna. Så återigen; särskilj läggning/preferens från handling.

Jag har också tagit del av ett mailsvar som Lars-Erik Holm själv har gett:

“Tack för brev! Om du läser texten på vår webbplats framgår det att syftet varit att ta bort diagnoser som rör människors privata sfär och som samhället inte bör blanda sig i.

När det gäller andra beteenden finns andra normer som reglerar vad samhället anser om t.ex. blottares beteende. När det gäller pedofili bör du observera att diagnosen inte rör pedofilen, utan hans/hennes beteende: pedofili.

Med vänlig hälsning

Lars-Erik Holm ”

Pedofili är ingen term för beteende. Det finns inget beteende som korrekt namnges som pedofili. Pedofili är, som alla andra termer på listan för störningar av sexuell preferens, en deskriptiv term för vad en individ attraheras av sexuellt, samt en parafili. Och det är skrämmande att er generaldirektör eller någon av er, inte vet vad termen pedofili faktiskt står för. Vilket innebär att ni själva tillhör den grupp människor ni vill skydda sexuella avvikare ifrån. Ni förväxlar pedofili med en hemsk handling; sexuellt övergrepp mot barn. Ni förväxlar även exhibitionism och voyeurism med kriminella handlingar. Det är makabra felslut och olyckliga sådana, när det hela egentligen slår bakut.

Jag undrar så klart, varför inte transsexuellas, exhibitionisters, voyeuristers och pedofilers privata sfär också ska värnas? Är inte dessa människor de med? Är inte deras integritet lika mycket värd? Lars-Erik Holm markerar att när det kommer till andra “beteenden” så finns andra normer som reglerar vad samhället anser om dessa. Men det var ju normerna man vill bekämpa. Det var ju förväxlingen mellan störning av sexuell preferens och sjukdom, som man ville få bort. Dessa diagnoser härstammade ju från en tid där allt förutom heterosexuell missionärsställning ansågs vara en sexuell perversion. Detta var ju så viktigt för de sexuella minoritetspersonerna, att känna sig som fullvärdiga medborgare.

Detta är ett hyckleri ni står för. I ena andetaget är det förfärligt med förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och väldigt viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Medan i det andra andetaget tas hänsyn till dessa förlegade diagnoser, majoritetens okunskap (sociala normer) och inte är lika viktigt med sexuella minoritetspersoners integritet. Nu skulle jag så klart kunna haka upp mig på petitesser, som att ni kallar alla dessa läggningar/preferens för sexuella beteenden. Har ni inte ens läst titelt för kapitlet i er egen manual? Det står störningar av sexuell preferens. Sexuell preferens är inte detsamma som beteende. Sadomasochism är inte ett beteende, det är en sexuell läggning/preferens. Hade det varit ett specifikit, sexuellt beteende, så hade alla sadomasochister gillat samma saker, gjort samma saker i sexuell kontext. Nu är det verkligen inte så. Och detsamma kan sägas för alla andra preferenser som finns i kapitlet: Det handlar inte om sexuella beteenden.

Men detta är inte det viktiga. Det viktiga är, bortom er okunskap och totala begreppsförvirring, att åtminstone exhibitionister, voyeurister och pedofiler inte är likvärda medborgare. Att ni, socialstyrelsen, kopplar ihop dem med labila individer som utför kriminella handlingar. Det är inte rätt. Det är ett förbannat tjänstefel. Det är att generalisera på faktamässigt felaktiga grunder. Att dra alla över samma kam. Varför bejakar ni helt plötsligt majoritetens felaktiga syn, när det kommer till dessa sexuella avvikare?

* En blottare måhända vara exhibitionist, men alla exhibitionister är inte blottare. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ exhibitionister är just blottare, att alla exhibitionister är lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om strippor, manliga som kvinnliga, eller porrutövare?

* En smygtittare som bryter mot lagen mot sitt smygtittande, måhända vara voyeurist, men alla voyeurister bryter inte mot lagen när de bejakar sin sexuella läggning/preferens. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ voyeurister är smygtittare som lurar med kamera, kickare och runkar utanför människors fönster, att alla voyeurister lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att det lika gärna kan handla om smygtittande, under helt lagliga former?

* En person som har förgripit sig sexuellt på ett barn kan mycket väl vara pedofil, men alla pedofiler är inte barnförgripare. Långt därifrån. Varför då upprätthålla nidbilden om att _alla_ pedofiler är barnförgripare, att _alla_ pedofiler lider av impulskontrollsstörning – istället för att påpeka för allmänheten att en pedofil inte måste förgripa sig på ett barn för att vara pedofil, och att det lika möjligt kan vara någon med icke-pedofil läggning som utför en sådan handling mot ett barn?

Det är uppenbart att ni här upprätthåller den förlegade, inskränkta synen, som ni i första andetaget anser vara felaktig. Som ni inte vill ska skada sexuella minoritetspersoner. Det är uppenbart att ni här bejakar majoritetens okunskap (sociala normer), trots att ni i det tidigare skedet finner det olyckligt att dessa minoritetspersoner felaktigt får sjukdomsstämplar på sig. Er åtgärd är således inkonsekvent. Och det är tydligt som så, att exhibitionister, voyeurister och pedofiler, de kan man spotta på, sjukdomsstämpla och stigmatisera. Att det sedan sker p.g.a. diagnoser som ni själva anser härstamma från en förlegad tid, p.g.a. att majoriteten misstolkar kapitlet om störningar av sexuell preferens som en lista på sjukdomar – det spelar tydligen ingen roll. Inte när det kommer till dessa sexuella minoriteter.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen värderar människors integritet beroende på deras sexuella läggning/preferens. Det är tydligt som så, att socialstyrelsen inte vet vad de egentligen håller på med.

Det är tydligt som så, att socialstyrelsen, liksom majoriteten, lider av begreppsförvirring och själva har svårt att skilja på sexuell läggning/preferens och faktisk handling. Som själva, på helt felaktiga grunder, sätter likhetstecken mellan sexuella avvikare (exhibitionister, voyeurister, pedofiler) och labila, kriminella individer. Är inte det att kränka dessa sexuella minoritetspersoners integritet? Är inte detta liknande den form av förtryck ni vill bekämpa? Varför utför socialstyrelsen, och i synnerhet er generaldirektör, Lars-Erik Holm, ett förtryck mot dessa sexuella minoritetsgrupper?

Detta är inte acceptabelt och jag kräver en förklaring till denna inkonsekvens, begreppsförvirring och absurda likhetstecken.

//Nils

Gästinlägg: Vad som hände när en pedofil öppnade sig för skolkuratorn

Pedofili 19 Responses »

Nov 092008

Vi på Svensk sexualpolitik idag har i tidigare inlägg uppmanat personer med pedofil läggning att inte avslöja denna för terapeuter eller på annat vis söka ”vård”. Här är en sådan historia i Sverige och vilka konsekvenser det fick, detta är inte den enda historien vi känner till utan det finns flera. I Nicolais fall var det en skolkurator men vi känner till fall där vanliga psykologer kraftigt överreagerat vilket fått negativa konsekvenser.

Vi rekommenderar INGEN att söka stöd hos ”vården” för en läggning som inte är socialt accepterad (och då menar vi extra utsatta läggningar som zoofili, nekrofili och pedofili). Det kan ha långtgående konsekvenser för att inte tala om att det kan hamna i olika journaler och annat, så som löst skvaller om det hela sker på en mindre ort.

Fram till dess att ”vården” och samhället insett att inneha en viss läggning i sig inte är en mental störning (på pappret är det redan så, diagnostiska kriterier måste uppnås för att anses vara störd men bara det faktum att ”pedofil” finns medtagen har en normerande effekt och läggningen ses alltså som defakto störning även när den inte är det) eller behöver vara ett problem bör vi hålla den hemlig oavsett vilken läggning vi har.

Naturligtvis finns det alltid fall där vård kan behövas men då man söker vård måste man noga överväga detta (läggningen i sig är inte problemet utan snarare andra faktorer). Vi vet faktiskt inte vilket sorts samhälle vi kommer ha i framtiden och vilka konsekvenser att berätta kan komma att få.

Att vara dold är egentligen det främsta vapnet som finns idag, det ger samhället ett egenintresse i att upphöra med hysterin. Tag reda på först vad terapeuten, kuratorn eller psykologen anser om pedofiler, zoofiler eller nekrofiler, är de mentala störningar enligt dem? Om de anser dessa läggningar vara störningar är risken total att du kan bli felbehandlad eller åtminstone få en nedlåtande behandling som snarare går ut på att förinta din sexualitet (och terapeuten kommer se det som sin mission att rädda samhället från ”dig”, dvs din läggning).

Det finns heller inget diskrimineringsskydd att tala om för ovanstående grupper. Legaldefinitionen för sexuell läggning innefattar enbart heterofiler, homofiler och bifiler. Legaldefinitionen har dock endast juridisk betydelse, pedofili är likväl fortfarande en sexuell läggning i facklitteraturen som sexologisk litteratur.

Vad som egentligen behövs är någon sorts ”peer to peer” stödgrupp som specifikt och anonymt med sexpositiv utgångspunkt (alltså inte i RFSU’s regi eller andra etablerade nynormativa organisationer) hjälps åt och lär varandra att hantera samhällets stigmatisering och hysteriska attityd. För det är där problemet egentligen ligger, det har vi alla med stigmatiserade läggningar insikt om.

Inlägget är i längsta laget för en blogg, men mycket viktigt för att visa hur det är. Tag lärdom! Det är en sorglig historia som kan locka till tårar, de flesta av de med socialt utsatta läggningar vi varit i kontakt med har övervägt självmord eller rent av försökt. Det är alltså ett verkligt problem och stöd behövs.

Hur stor del av självmordsstatistiken utgörs egentligen av dessa grupper? Idag görs det bara studier på homofila och bifila individer, de är liksom riktiga människor…

—————————

För en tid sedan diskuterades på Alex blogg möjligheter och risker för pedofiler att söka professionellt stöd angående sin pedofili. Oberoende av denna diskussion, men ungefär vid samma tidpunkt skedde just detta som vi nu vill beskriva. Pedofilen Nicolai tog kontakt med skolans kurator. Jag har haft förmånen att få följa hela resan från första parkett då jag också fungerat som parallellt bollplank.
Här följer en sammanställning kring denna situation, övrig diskussion är bortklippt för att ringa in problemet. Texten är sammanställd av Nicolai och Alex sida vid sida.

Nicolai: Mail 1
“… när skolkuratorn gjorde en välkomstvisit i vårt klassrum. Jag började nämligen fundera på huruvida jag bör skaffa mig en terapeut, som jag kan tala med om mina tankar kring pedofilin, eller låta bli, emedan det kanske finns en risk för att denne förvisso professionella krabat kan hysa ett stort förakt mot läggningen ifråga – något som skulle kunna få högst oönskade konsekvenser för min person. Jag skulle gärna vilja ha din åsikt i denna fråga. Tror du att det på något sätt är riskabelt att omtala sin pedofili, om så för en luttrad psykolog? Det vore skönt att ha något begrepp om detta. I nuläget känner jag mig ängslig på grund av min rädsla för att bli “upptäckt” som pedofil, fast jag redan talat om det för två av mina vänner. Jag litar emellertid inte lika mycket på alla – det finns gott om skvallerbyttor i denna värld, och jag vill än så länge inte ta någon strid i mitt offentliga namn.”

Alex: Mail 2
“Jag tror alla pedofiler behöver någon att prata med. Vem det är nog av mindre betydelse så länge hemligheten bevaras, för givetvis ska du inte ta några onödiga risker…

Terapeuter/psykologer är vanliga människor bakom en yrkesroll. Hur de förhåller sig är därför svårt att säga. Dock bör framhållas att de har hört de mest underliga sker ur människors inre så det skulle förvåna mig om detta vore något extraordinärt i deras ögon. Och jag har ännu inte hört om någon terapeut som förrått en pedofil. Det är troligen tryggt om du känner ett sådant behov, men räkna inte med att deras råd kommer vara något av värde. Jag blev själv ombedd att försöka få ihop det med en jämnårig flicka trots mina antikänslor. En annan erbjöd sig att försöka “bota” läggningen. Givetvis avböjde jag båda, jag ville ha stöd, inte förstörd sexualitet eller trauman.

Jag tror alltså att du kan känna dig säker, men fundera ut vad du vill ha ut av det hela och se till att terapeuten blir medveten om det. Personligen mår jag bäst i diskussion med andra pedofiler. Men jag har flera vänner som duger gott.”

Nicolai: Mail 3
“Till att börja med vill jag tala om, att jag från och med igår besöker den nämnda kuratorn för att prata om min pedofili. Jag tvekade ganska stort innan, men lugnades av hennes försäkringar om att hon – precis som du menade sist – minsann har hört både ett och annat när det gäller sexualitet. Det fick mig att känna det som att hon inte skulle reagera överdrivet på det jag hade att säga. Jag förklarade för henne, att jag vill fokusera på vad jag vill få ut av samtalen – och tillsammans med henne tycktes det uppenbaras ganska snart: Jag vill fullt ut acceptera min läggning, vilket ännu inte har skett, samt se till så att jag finner hälsosamma sätt att umgås med barn på. Det ligger liksom i allas intresse att ingen skall skadas av min sexualitet; inte heller jag själv. Jag har ju läst de delar av din berättelse som du har lämnat ut – angående stadiet av objektifierandet av barn, med följden att den psykiska hälsan till slut havererar. Detta är ingenting jag trängtar efter. Därför hoppas jag sannerligen, att jag i samtalen med kuratorn åtminstone skall kunna komma till personlig insikt om hur jag vill leva mitt liv. Det känns i varje fall bättre nu, sedan jag haft detta förtroendesamtal med henne, och det är väl det mesta jag kan begära just nu. Så det är bra!”

Alex: Mail 4
“Jag tror du har goda odds att klara dig avsevärt mycket bättre än jag gjorde. Du har vågat berätta om det i ett långt tidigare skede. Vist kommer du stöta på fler problem och kanske oväntade, men det tar vi när den tiden kommer. Att objektifiera är ok inom vissa ramar. Så länge det inte ersätter verkligheten, det var mitt misstag att låta det gå så långt.”

Så efter detta verkade allt förflyta bra i kontakten mellan Nicolai och skolans kurator. Han hade i detta skede informerat några mycket nära vänner om sin läggning för att börja bygga upp ett socialt nätverk. Han valde att kontakta ytterligare en instans. En förening som ger vissa ungdomar stöd i svåra perioder av livet. (Specificering av denna vore olämplig.) De som där informerades om situationen förstod att hålla på sekretessen, men var av inställningen att pedofili skulle vara något botbart. Resultatet av detta möte var således nerslående men gav inga övriga konsekvenser i detta skede.

Snart dök det dock upp allt mer trängda mail i min inbox. Kuratorn hade förmått Nicolai att låta kuratorn informera skolans rektor om den uppkomna situationen. Nicolai skriver själv: “… Beslutet att bryta sekretessen togs i samförstånd med mig, mot bakgrund av att kuratorn inte kände sig behörig att på egen hand bestämma något om min framtid på skolan. Detta skedde alltså inte mot min vilja, även om det givetvis går att diskutera rimligheten i det hela förfarandet.”

Normalt gäller följande regler i situationer som denna: En rektor kan kräva ut information rörande enskild från kurator eller elevhälsovård. Dock övertar rektorn då också dennes tystnadsplikt för att säkerhetsställa att denna inte kan brytas bakvägen. Detta skulle således inte ha medfört någon fara då informationen inte får vändas mot eleven.
Men detta fall gäller en folkhögskola, och där visade sig reglerna vara helt annorlunda. Rektorn har ingen tystnadsplikt alls, varpå denna i praktiken bröts upp i och med detta avslöjande. Något Nicolai inte varit fullt medveten om då han accepterade. Så på stark grund kan vi ifrågasätta “rimligheten i det hela förfarandet.”

Nicolai förde sedan hemligheten vidare till sin klasslärare som reagerade mycket starkt och krävde att han skulle tvingas lämna undervisningen och skolan. Frenetiskt nystade vi i olika former av styrdokument, SOU:er, lagar och förordningar. Vid ett tillfälle mailade jag även Rikspolisstyrelsen för att få besked. Hela tiden med samma resultat: Regler för folkhögskolor är annorlunda. Och alla lagar definierar “sexuell läggning” som homo-, hetero, eller bisexualitet. Allt annat är varianter på dessa.

Sålunda finns det ingen diskrimineringslag som vi kunde hävda användbar. Bakslag! Det enda som strikt talar till Nicolais fördel är ett dokument som heter “Yrkesetiska principer för lärare” som antagits av fackförbunden Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Där står att läsa: “Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation.” (Vår kursivering) Denna handling har dock ingen juridisk innebörd, det hör bara till god ton att efterkomma den.

När vi o andra sidan tittade på de riktlinjer som anger vilka som ska förhindras att arbeta med barn inom statens översyn (Utdraget ur belastningsregistret) så fann vi endast väl definierade brott. Nämligen mord, dråp, grov misshandel, människorov, sexualbrott, grovt rån samt barnpornografibrott. Ingenting nämns om varierande sexuella inriktningar eller andra personliga drag. (Enda andra krav är att personalen uppfyller en godtagbar tolkning av beslutade styrdokument.) Situationen är således dubbel. Vi har argumenten på vår sida, men lagarna utelämnar oss. En diskussion kan således föras men det finns inga utsikter för några formella åtgärder.

Det är således förbjudet att diskriminera en läderbög för att han är homosexuell. Men det är lagligt att diskriminera samma person för att han betraktar läder som en önskvärd rekvisita under sexuella förlustelser. Eller gillar att klä sig i läder i största allmänhet. Detta är nämligen inte ett karaktäristiskt drag för läggningen som sådan, utan en variation inom densamma. Då Nicolai främst är en heterosexuell pedofil återstår enbart diskussioner som medel.

Nicolai berättar

När jag väl fått reda på att kuratorn, rektorn och min egen mentor alla tre, på sina håll, samverkat för att få mig att lämna skolan, såg jag det först som ganska meningslöst att över huvud taget föra någon strid mot dem. Men så ringde Alex mig en kväll – samma dag som jag berättat för klassen att jag inte skulle kunna gå kvar hos dem – och vi pratade med varandra, på riktigt, för första gången någonsin. Jag hade nämligen lämnat mitt telefonnummer i ett mejl, utifall att det skulle vara absolut nödvändigt för oss att nå varandra. Tiden höll ju på att rinna ut för min del. Telefonsamtalet var gnistan till ett nytt och stärkt hopp för mig – det fick mig att plugga på alla viktiga bestämmelser jag kunde tänkas behöva, och jag såg till att arrangera ett möte med kuratorn, rektorn och mentorn en dag senare, under samma vecka. Det är i sammanhanget intressant att notera, att det var eleven själv som fick lov att ordna ett sådant möte, och inte i första hand rektorn, som man skulle kunna ha väntat sig!

Så kom den dagen, när jag väl gick in till rektorns kontor med ena näven full med papper – idogt kolorerade med överstrykningspenna – och hälsade på de tre inbjudna med min andra hand. Vi slog oss ned bakom lyckta dörrar. På något vis hade jag lyckats bli segerviss med tiden: Jag hade en god strategi, tänkte jag! I förstone skulle jag erinra deras egna stadgar och programförklaringar för dem. Därefter skulle jag inviga dem i pedofilbegreppet, och peka på att deras tänkbara rädsla för övergrepp vore överdriven och irrationell i det här fallet. Jag skulle påpeka för dem att jag minsann besitter ett tomt belastningsregister å polisens sida. Sedan skulle jag ifrågasätta deras sätt att sköta fallet på: Om de nu tyckte att detta var en så avgörande faktor för de som går min utbildning, varför har de inte tagit med några frågor kring sexuella avvikelser i intagningsintervjun? Och varför i hela fridens namn sparka på den som är uppriktig? Med glimten i ögat uttryckt: Vad är det som säger att resten av klassen inte är lika hemsk som mig? Om inte detta bet på dem, skulle jag markera med att nämna det potentiellt ytterst stora medieintresse som skulle kunna täcka in just en sådan här händelse – att en elev blir utpressad till att lämna sin utbildning på grund av sin sexualitet! Och, om nu inget annat fungerade på dem, skulle jag åtminstone hota med att driva ärendet vidare rättsligt. Det vore egentligen inte ett reellt risktagande att göra för min del, men att begagna sig av orden, kanske det skulle hjälpa!

Så berättade jag för dem; om pedofili och dess förekomst, om deras eget ideologiska program, om diskrimineringslagen (utan att specificera den juridiska definitionen av “sexuell läggning”), om skolans intagningsrutiner, med mera, med mera. Därefter sade de: “Allt det där visste vi redan.” Min klasslärare menade att media troligtvis skulle ställa sig på skolans sida, och att de skulle bli “hyllade som hjältar,” för att ha ingripit så fort de vetat någonting om saken. Då blev jag rädd. Mina metoder hade svikit mig. Jag drog fram mitt sista kort – de rättsliga påföljderna, som säkert på något sätt ändå skulle verka ansträngande för skolan. Rektorn svarade mig då emellertid, att deras jurister i så fall skulle få sköta den saken, och att de själva inte skulle beröras särskilt mycket av det. Jag förstod på en gång, att det var sant, som de sade: De skulle knappast bli berörda, ty de hade ju inte en känslig, personlig integritet att skydda i det här fallet! Det var ju jag som behövde skyddas! Jag hade till och med “råkat” höra ett fragment från en diskussion som rektorn och mentorn haft med varandra, när jag sökte rektorn på hans kontor ett par dagar tidigare. Då hade minsann mentorn indignerat sagt, förmodligen relaterat till hur det skulle gå för mig om det kom ut att jag var pedofil: “… han skulle bli ihjälslagen! Han skulle inte kunna gå någonstans…” Och visst hade han en poäng. Det hela var känsligt; mycket känsligt. Och mötet slutade som varje framgångsrikt missöde bör göra: Uselt.

När jag ett par dagar senare satt vid köksbordet, hemma i mina föräldrars hus, och skulle förklara varför jag inte hade fått gå kvar på skolan längre, började min mor gråta. Men hon grät inte, som man i förstone skulle kunna tro, för att hennes son var pedofil. I stället sörjde hon blott ännu mer skolans bristfälliga hantering av hur processen hade gått till. Hon tyckte själv att jag hade varit stark som tagit mig igenom det här, och inte gett mig i första taget. Även av min far fick jag det stöd jag behövde. Detta var för övrigt ett intressant sätt att stärka familjebanden på – dessförinnan hade jag inte haft särdeles mycket tillitsfull kontakt med någon av dem; något som nu fick sin ändring. Båda mina föräldrar blev införstådda i hur händelseförloppet hade förflutit på skolan, fick telefonnummer till rektor och kurator och ringde snart därefter, för att klara upp ett och annat med dem. Tyvärr gav detta kämpande inga konkreta resultat, i form av till exempel att jag skulle kunna återvända till utbildningen – däremot fick jag av rektorn ett erbjudande om att påbörja en annan kurs på samma skola, om jag så önskade. Detta kändes dock inte alltför lockande, eftersom att jag redan hade de behörigheter som denna kurs påbjöd. Mitt beslut blev i stället att söka till en annan skola – en skola jag vid det här laget studerar på.

Självmordstankar

De av er som har läst Alex blogg tidigare, har kanske hunnit med att läsa hans egen berättelse. Då vet ni om hans självmordsförsök. Ni vet att han planerade inför att ta sitt eget liv, bara på grund av den här sakens skull: Att han hade en sexuell avvikelse. Han inte bara planerade, utan genomförde dessutom sina planer – men misslyckades, som av någons försyn, så att han skulle få gå kvar på denna jord. Inte bara jag är tacksam för att Alex än idag lever vidare. Jag vill säga att jag själv har haft tankar på att begå självmord. Jag hade dem under den tiden jag var hemma, alltså efter relegeringshotet och innan dess att jag reste till min nya skola. Jag stod på gångbron i min hemstad, en mörk och kulen kväll, och övervägde att hoppa ned i vågornas avgrund. Jag föreställde mig hur skönt det skulle vara att äntligen få släppa alla mina bekymmer, och inte behöva kämpa mot någon eller någonting längre. Vilken befrielse det hade varit… för en person som, av allt att döma, endast skulle ha utkämpat en av alla möjliga, tusentals strider i sitt liv, som hade med just sådana här personliga angelägenheter att göra. Skulle jag någonsin kunna bli lämnad ifred med min pedofila läggning? Skulle jag någonsin kunna känna mig bekväm med att tvingas leva ett liv i lönndom och tystnad, enkom för andra människors rädslas skull? Skulle det någonsin kunna gå? Vilken framtid hade jag, egentligen?

Vid ett tidigare tillfälle i mitt liv läste jag om självmord. Det fanns en sak som då fastnade i mitt minne: Det stod att självmordstendenser uppkommer hos den, vars resurser att hantera sig egen situation med understiger storleken på problemen hon skall hantera. Exakt detta hände för mig. Jag skyfflade in så mycket kraft jag bara kunde i det här projektet, att kämpa för min plats på utbildningen. Jag förbrukade så mycket energi på att förklara för alla möjliga idioter att jag inte var deras problem, utan vice versa. Ingenting fungerade. Terapeuterna fick mig att känna mig svagare och ännu mer utelämnad. Skolan blev en förgiftad tagg i min sida. Resurserna försvann då verkligen. Tydligen är det just då man kan fundera på att ta sitt eget liv – när man känner sig som mest ynklig och förfallen.

Som tur var hade jag vänner och föräldrar som accepterade mig, både pedofiler och vuxensexuella (teleiofiler). Det gjorde det möjligt för mig att kunna uthärda de antipatier som väcks till liv så fort ämnet pedofili förs på tal. De överskuggar ofta alla andra relevanta faktorer i en diskussion. Denna starka motvilja hålls vid liv utan att någon ens vet vilka personer den riktar sig mot. Kanske har man redan mött oss, och dessutom skapat sig en positiv uppfattning om hurdana vi är. Det är detta som gör det så tydligt: Att motviljan riktar sig främst mot en föreställning om pedofiler, och inte mot verkliga personer.

Alex: Erfarenheter & diskussionen om sekretess

Erfarenheterna från denna episod är tydliga och var närmast givna på förhand. De professionella terapeuterna visade sig inte hålla måttet utan gjorde sig snarare till motståndare. Därför bör det avrådas från kontakter med kuratorer, terapeuter och annan professionell personal. Deras insikter i ämnet är tyvärr ofta oerhört begränsade och mediapåverkade.

Återigen har det bekräftats att man behöver en säkerhetsventil för att må bra. Det kan vara vänner, föräldrar eller andra pedofiler. Helt enkelt någon som klarar av att bevara ett såpass stort förtroende. Detta för att bevara en mental hälsa och inte förbittras av ett oförstående och fientligt samhälle. Oavsett vilken situation vi fötts in i, är det hos oss själva förmågan att må bättre ligger. Det kan inte skjutas över på någon annan även om dessa är en viktig faktor i en persons omständigheter.

Det är vidare ledsamt att se att de argument som framförts mot att vända sig till “en behörig profession” håller måttet. Det är i den sortens argumentation man vill ha fel och bli motbevisad. Verkligheten är dock inte svartvit. I skrivandets stund har vad vi vet inte informationen läckt utanför den informerade personalens kretsar. Vi har också båda mött personal som klarat att hålla på sekretessen på ett för oss godtagbart sätt. Dessvärre förstör en oaktsam för väldigt många andra.

För oss är det likgiltigt om informationen delges som ett tystnadspliktsbrott eller genom att tystnadsplikten forceras genom att den hjälpsökande förmås gå med på något denna rimligen inte kan överblicka. Terapeuten (oavsett titel/position) bör försäkra sig om att den hjälpsökande är till fullo införstådd i konsekvenserna innan tystnadsplikten bryts. Reglerna kring detta ingår i dennes profession och är därmed en rimlig begäran då konsekvenserna kan bli så förödande.

Nu när vi har facit i hand, borde jag ha gett Nicolai ett annorlunda råd? Konsekvenserna blev oacceptabelt stora. Samtidigt var han medveten om risken som var förenade med ett medgivande av sin läggning. Idag skulle jag ha avrått, men rått honom att söka stöd hos vänner eller likasinnade med en mer jordnära syn på denna sexuella läggning.

Tänkbara felkällor

Det kan ju vara så att Nicolai hade oturen att springa på en ovanligt oskicklig kurator. Vi skulle gärna undersöka vidare hur stor andel som faktiskt kan ta del av ett sådant förtroende utan att gå vilse mellan sin yrkesroll och sin person. Men vi kan inte motivera det med tanke på de risker som är förenade med det, det får inte riskera att börja kosta människoliv.
Det är dock tämligen troligt att skolledningen var av normalfallet, och det ska nämnas att utbildningen i fråga inte ger behörighet att arbeta med barn på det sätt som t.ex. en lärar- eller förskollärarroll innebär. Det är snarare så att det kan förekomma barn i ett framtida yrke i branschen.

Nicolai kan nås på nicolai.de.bauer@gmail.com.

Högaktningsfullt,
Eder Alex Limonovic & Nicolai de Bauer

Gästblogg: SAMLAG ELLER SALIGHET, andra vändan

gästskribenter 7 Responses »

Oct 092008

Den 14 juni gästbloggade jag här på Svensk sexualpolitik idag för att jag hade lagt ut min bok, ”Samlag eller Salighet” som e-bok. Nu gör jag ett kort inlägg för att berätta att den är borttagen från nätet, eftersom ett förlag har förlagt boken. Stor nytta gjorde dock tiden ute på nätet, eftersom det var på det sättet som psykologiska institutionen vid Göteborgs Universitet kom i kontakt med den, och beslöt att den skulle bli kurslitteratur i sexologi. Efter vad jag hört har boken tagits emot väl av studenterna (även om långt ifrån alla är överens om allt som sägs i den) och det lär allmänt ha uttryckts att det är en viktig bok, och att det är bra att den skrivits och givits ut – oavsett vad man i övrigt tycker. Boken ska också ha legat till grund för en hel del diskussion, vilket ju är ett av de främsta syftena med densamma, att få igång debatten kring den makalösa verklighetsförfalskning som med statens och mediernas direkta stöd är linjen kring sexualdebatten.

Andra syften är till exempel, att folk ska få upp ögonen för hur illa medier och journalistkår skött bevakningen kring detta, hur illa satta kliniska psykoarbetare och socialarbetare är att agera som ”experter”, eftersom de är så fruktansvärt okunniga om verkligheten utanför sina kliniska miljöer, och hur farliga de självutnämnda ”goda” ”räddarna” av ”offer” är. Men det främsta målet är att ge ett historiskt och vidare kulturellt perspektiv på sexualiteten, ty sådana perspektiv öppnar för att genomskåda vår nuvarande, korrumperade diskurs.

En person sa till mig, att den framtida sexualdebatten här i landet inte kommer att kunna komma förbi min bok, att den inte går att ignorera i längden. Jag hoppas det är sant, för det finns kanske inget ämne som så i sann kristen och radikalfeministisk anda är mörkat, förljuget och förvrängt som sexualdebatten är i vårt land. Såväl historiskt som i vår tid. Därmed inte sagt att jag inbillar mig att det ska ske några mirakler. Moralentreprenörerna kommer att slåss med näbbar och klor för sin självtagna rätt att tvinga alla att dansa efter deras ”sanning” – utan hänsyn till alla de offer de kommer att skörda.

Dick Wase

Gästinlägg: Priderapport 08

Pride, gästskribenter 13 Responses »

Aug 102008

Xzenu har skrivit ett gästinlägg om hans besök på Pride 2008 samt reflektioner kring företeelsen. Det är dock mycket viktigt att vara medveten om att Xzenus krönika innehåller hans egna åsikter och upplevelser. Xzenu har ingenting med vår verksamhet att göra utan hans gästinlägg är skrivet från ett annat perspektiv än vårt egna.

Priderapport 08

Europride 2008 blev min fjärde pridefestival på raken i Stockholm. Mitt helhetsintryck är att det på det stora hela med stormsteg går framåt mot bättre tider. Den allmänna diskursen handlar allt mer om en mångfacetterad mångfald, den gamla uppdelningen i straight och gay blir allt mer föråldrad.

För min personliga del kom höjdpunkten på söndag, Pride Parks sista dag. När jag satt i RFSU:s och Dekadances gemensamma tält om BDSM och Fetischism kom det fram en gammal man och började prata med mig på bruten engelska. Han sade att han var ”över 50”, men han såg mer ut att ha passerat pensionsåldern. Den gamle mannen började med att hävda att han då verklighen inte kan förstå hur någon kan tycka om smärta. Sådant är helt obegripligt för honom, det ville han tydligt markera.

Så, jag började tralla på lite glatt om att det finns tre sätt att tycka om fysisk BDSM. Till att börja med så kan det vara väldigt skönt också att det gör ont, det blir som en intensiv stimulans, lite som massage fast mer avancerat…

Och längre än så hann jag inte innan han bekände att han varit intresserad av sadomasochism så länge han kan minnas, men inte vågat prata om det förrän nu och än mindre leva ut det. Han är bög, och lever i ett land där homosexuella blir förföljda. Att även ta itu med sitt BDSM-intresse var på tok för skambelagt och riskfyllt för att våga sig på. Att nu åtminstone kunna diskutera det med någon var en stor lättnad för honom. Vi satt och pratade i en timma ungefär, och sen gick jag och presenterade honom för killarna i läderbögsklubben SLM så att han skulle våga gå på deras fest senare på kvällen. Kanske fick den gamle mannen smisk den kvällen, för första gången i sitt liv.

De andra båda formerna av skön smärta är dels sådant som faktiskt inte gör ont, utan bara ser ut för andra som om det skulle göra ont. Och delssådant som bara gör ont och inte är skönt, men det är då inte själva smärtan man tänder på, utan till exempel rädsla eller underkastelse. Vi återkom till den biten senare under samtalet. Han berättade även om förföljelserna i hans hemland, bland annat hade han blivit avskedad från universitetet för att han hade skrivit en artikel om homosexualitet. Och inte ens inom den lilla bögkultur som ändå finns där kunde han alltså våga vara sig själv, eftersom han inte bara är bög utan dessutom sadomasochist.

Just svårigheterna med att tillhöra mer än en kategori samtidigt, det fält som numera kallas för ”intersektionalitet” på akademiskt språk var ett återkommande tema på årets Pride House. I En paneldebatt vid namn ”BDSM + HBT = ?” fick RFSL mycket kritik som inte bara var fälförtjänt, utan dessutom konstruktiv och hållen på en vettig nivå. Oro uttrycktes över att sexualpolitiken är på väg att lämna RFSL bakom sig, att RFSL inte hänger med i de nya kamperna för frihet och rättigheter utan låter RFSU föra dessa ensamma medan man själva nöjer sig med att förvalta gamla segrar. Man lyfte även fram en mycket intressant avhandling vid namn ”Den korrekta avvikelsen”, vilken påvisade att RFSL genom decennierna konsekvent har försökt framstå som normala – en strategi som bidragit till ökad acceptans för mainstreamhomosexuella, men till priset av att RFSL själva tryckt ner och osynliggjort de HBT-personer som inte är normativa i övrigt.

Ett annat intressant PrideHouse-föredrag på detta tema hette ”I första hand asexuell, i andra hand heterosexuell”. Det visade sig att föredraget inte handlade om asexualitet utan om Ableism – kategorism mot handikappade. (Alltså samma sak som rasism och homofobi, fast riktat mot handikappade i stället för mot mörkhyade respektive homosexuella.) Tydligen är ableism mycket utbrett i HBT-världen. HBT-fester är ofta rent fysiskt omöjliga att ta sig in på i och med bristande handikappanpassning, och om man kommer in blir man automatiskt sedd som en person som absolut inte kan vara homosexuell utan just ”i första hand asexuell, i andra hand heterosexuell”.

Å andra sidan berättade en av debattörerna i den förstnämnda paneldebatten, en CP-skadad sadomasochist, att han känner sig mycket mer hemma i kinkyvärlden än i handikappvärlden. Han får sällan negativa reaktioner för att han är rullstolsbunden på de fetischfester han går på, men däremot har handikapporganisationerna stora problem med fördomar och förakt mot sexuellt avvikande personer.

Rent allmänt innehöll årets pridehouse mycket om BDSM och Fetisch, och därtill kom RFSU:s temadag på samma ämne. Pridehouse hade även en hel del om polyamori och om diverse könsöverskridanden som är mer normbrytande än transsexualism.

Sedan ett par decennier tillbaka är den allmänna synen på sexualitet i stället upphängd på tre poler: Den fortfarande normativa heterosexualiteten, den accepterade avvikelsen homosexualitet, samt den avskydda pedofilin. Allt som inte passat in i denna treenighet har man helt enkelt valt att inte låtsas om att det existerar.

Men detta system är nu på väg att rämna. Gränserna mellan man och kvinna suddas ut av ett brett spektrum av transsexualism, intersexualism, intergender, genderqueer och så vidare. Därmed tynar även gränserna mellan Hetero, Homo och Bi bort. Intersektionella perspektiv på mångfacetterad grupptillhörighet problematiserar gränserna mellan överordnad och underordnad, man har börjat se att mainstreamvaniljhomosexuella på sitt sätt är normativa de också. På så sätt låg Europride definitivt i frontlinjen för en positiv utveckling.

Samtidigt så smälter på gott och ont gråzonen bort, det mittfält där man osynliggör de sexualiteter som inte passar in i triangeln Hetero-Homo-Pedo och låtsas att de antingen inte existerar eller utgör ett specialfall av någon av de tre grupperna. Framför allt polyamorösa, asexuella, sadomasochister och fetischister har fått allt mer utrymme under de senaste åren.

Samtidigt pågår en kamp från andra hållet, en kamp för att utvidga demonstämpeln mot pedofili till att även omfatta andra sexuella minoriteter, och denna kamp fanns även den, om än i blygsam skala, representerad på årets Pride.

I årets Pride Park cirkulerade två listor med insamling av underskrifter. Den ena listan handlade om att avskaffa socialsstyrelsens störningsstämpel mot fetischism. Som undertecknare intygade man att man själv har någon typ av fetisch och antydde att man ämnar sjukskriva sig för detta. En klar uppladdning inför en återupprepning av den politiska aktion där en grupp homosexuella satte sig på socialstyrelsens trappa och fick homosexualitet struket från listan över psykiska störningar.

Denna protestlista distribuerades inte bara av RFSU:s och Dekadance’s BDSM-tält, utan även av de politiska partier som hade tält i närheten. Det var massor av festivaldeltagare som skrev under.

Den andra listan var av obehagligare slag. Organisationen Djurens Rätt ville att man skulle skriva under att man stödjer ett framtida lagförslag som ännu inte formulerats. Redan där borde allehanda varningsklockor ringa för alla som får en sådan förfrågan. Vad är det egentligen man skriver under på? Lagförslaget skulle ha till syfte att kriminalisera tidelag/zoofiler, att djurskyddslagstiftningen skall överge sin nuvarande linje enligt vilken en handling mot ett djur endast är olaglig om djuret tar skada av det.

Hade då Djurens Rätt blivit radikala på riktigt? Ville de förbjuda människor att tvinga djur till sexuella handlingar? Ohnejdå, de försäkrade att så absolut inte är fallet. Minst 99.999% av alla sexuella handlingar där både människa och djur är inblandat handlar om avel. Det handlar om att människor antingen tvingar djur till sex med andra djur eller masturberar ett djur för att producera sperma som man sedan kan inseminera i en icke tillfrågad hona. Men dessa minst 99.999 procent ville man absolut inte kritisera, det man ville stoppa var enbart den där hypotetiska sista promillen där människor riktar förälskelse eller kåthet mot djur.

Deras enda argument för denna linje var att den är ”strategisk”, men de hade inga argument för att denna strategi faktiskt skulle medföra något positivt för några djur. I stället tolkade de min ovilja att skriva på deras lista som att jag inte förstått att de tycker om djur, och att jag därför behövde bli informerad om detta gång på gång.

Med undantag för sistnämnda lista och ösregnet under Prideparaden var dock årets Pride toppen på alla sätt och vis. Visst kunde det varit ännu mer och ännu bredare, men man kan inte få allt här i världen. Inte på en och samma gång i alla fall.

För sexuella minoriteters del borde två av de främsta frågorna för det kommande året vara dels att häva störningsstämpeln mot fetischism (och gärna så många ytterligare störningsstämplar som möjligt på köpet) och dels att få igenom att om det skall bli ett förbud mot sex med djur så måste denna lag tydligt förbjuda all avel. Om någon sexuell handling skall vara förbjuden så skall det vara för att skydda ett potentiellt offer, inte för att markera att vissa människor minsann blir äcklade av andra människors kåthet.

Xzenu Cronström

Beteendevetare och sexualpolitisk debattör/aktivist

"Pride"

Pride 9 Responses »

Jul 252008

pride gray

Older Entries